63 - Halvtid för genombrott

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• MS - Mattias Schindele - Divisionschef, Område medicin
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Det här är vårdens utveckling region Jämtland, Härjedalen. Det är så den här podcasten heter och välkommen till Anna Granevärn tillförordnad hälso och sjukvårdsdirektör. Hur är läget?

AG: Jo, men det är bra för jag kommer från en väldigt spännande dag eller halvdag som vi har varit på som vi reflekterar mycket kring.

HL: Och det ska vi snacka mer om i det här avsnittet. Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare, hallå där!

AS: Hej! HL Ja, och så har vi Mattias Schindele.

HL: Du är tillbaka Efter att du har varit på din post som divisionschef på område medicin i drygt ett halvår

MS: Precis det är mer än ett halvår.

HL: Ja, ni kan gå in och lyssna på det avsnittet Länk till annan webbplats. med Mattias när han inte var grön skulle jag vilja säga, för du var ju återvändande från att ha jobbat på ett annat ställe under en period och du lämnade regionen en gång i tiden så att vi ska höra lite grann hur du har haft det under det senaste halvåret. Hör ni just den här dagen idag som ni precis kommer ifrån? Det är den 24 januari, då ska vi säga när vi spelar in det här, berätta om den, för det går att koppla ihop det med de här genombrottsprojekten som ni har jobbat med på inom sjukvården.

AG: Ja precis, vi har samlats med de här olika grupperna som jobbar med de olika genombrotten och då har vi pratat lite om nära vård. Vi har pratat om systemförändringar, reflekterat ganska mycket kring det. Vi har försökt koppla på ekonomi och så har vi fått en statusrapportering från varje genombrott.

HL: Och det är ju 8 olika genombrott. Kan vi dra dem lite snabbt Ana Sjövall så att alla hänger med?

AS: Ja alltså, Åre närsjukhus har vi ju haft här, antibiotikapumpar har vi haft med. Vi har ett projekt där de tittar på Holter- EKG och sömnapnéutrustning och onkologi i ett samarbete mellan onkologen, öron näsa och hals. Vi har ögonbottenscreening som har också varit här. Bäckenbotten finns ett projekt som jobbas med för gravida. Har jag glömt någon nu?

MS: Från min division kan jag komma på två till tror jag, och det är akuten som har vi jobbat med. Sen är det epilepsi, sa du det?

AS: Epilepsi, precis!

HL: Och det här är ju då projekt som ska, vi brukar kalla det utveckling, eller förädling eller vad vi nu använder för typ av ord.

AG: Ja, alla de här projekten eller arbetena ska jobba mot personcentrerad vård och nära vårdförflyttningen men också från rätt använd kompetens, det spåret också. Hur jobbar vi smart och tillsammans med patienterna?

HL: Och då kan man ju liksom lägga hela det här stora paraplyet över allt, som handlar om hela omställningen för hela vård Sverige egentligen.

AG: Ja.

HL: Hur var den här dagen då? Vad var det ni fick veta om ni är lite konkreta och så där? Och vad var det ni reflekterade över?

AG: Vi fick se deras nyttoanalyser, hur de hade räknat på att det här skulle kunna tas hem både nyttomässigt för patienter och verksamhet, men också rent ekonomiskt behöver man ju också värdera ett projekt. Innan man beslutar om att breddinföra det. Vi fick veta en hel del om vad som har varit svårigheter, utmaningar och hur man har diskuterat i de här olika grupperna för att ta sig an olika saker och så finns det ju problem som man helt enkelt inte kan lösa ut.

Men i ett projekt kan det ju få vara så, men ska vi gå vidare då har vi utmaningar som ledning, kanske som vi måste ta oss an och tänka klokt tillsammans. Problem som exempelvis inte går att lösa inom projektet.

HL: Vad tänker du på då?

AG: Det kan handla om hur vi kan synka våra apparater i IT -miljön och föra över bilder och ljud. Till exempel kan vara en sådan hur vi förflyttar resurser ifall att vi ska ha personalbemanning på andra ställen ute på hälsocentralerna som gör saker som idag görs på sjukhuset.

Funderingar kring om det är utflyttad, specialiserad vård eller om det är primärvård i sådana fall. Om det är primärvård så ska du ju in, kanske i ett hälsovalsuppdrag, om vi vill att alla hälsocentraler ska ha det utbudet. Så det är det är mycket sådana här saker. Som blir lite specifika och som utmanar våra system. Och då är det ju viktigt att backa tillbaka till. Vad var kanske kärnan i det här eller huvuduppdraget eller vad handlar det egentligen omställningen till nära vård om och jag har tittat lite grann på målformuleringar och kan ju konstatera att SKR har en målformulering. Socialstyrelsen har en målformulering, ganska lik, men inte ordagrant och E-hälsomyndigheten jobbar ju också med de här frågorna och för dem handlar ju omställningen väldigt mycket om E-hälsa.

HL: Men är det olika målformuleringar. Kan man då tolka det som att det också är olika mål då eller? Eller är det bara formuleringarna som skiljer sig lite grann?

AG: Ja formuleringarna man trattar ner det tänker jag. Man kan tratta ner det ganska mycket, men så får vi tänka att de här statliga myndigheterna har ju ganska olika uppdrag. Socialstyrelsen har sitt uppdrag och E-hälsomyndigheten har ett annat uppdrag, så de tolkar ju från sina uppdrag.

HL: De pratar väl med varandra?

AG: Ja och det här blir ju pusselbitar för den som är vanligt medborgare att e- hälsomyndigheten bidrar med någonting i systemet som helhet som ska skapa förutsättningar för oss i förhållande till andra EU länder och inom Sverige och Socialstyrelsen bidrar ju med att komma ut med sina riktlinjer och annat för hur vi ska arbeta och det, det är ju allt från stort till smått. Vi har ju numera också nyckeltal eller siffror som vi ska styra mot när det gäller hur många vårdplatser vi ska ha här på vårt sjukhus.

HL: Men, men allt det här är gigantiska pusslet då som håller på och läggs ska ju så småningom också ner på golvnivå om man säger så, men då? Då kanske jag går lite före här och då kanske vi pratar om breddinförandet någonstans. Men en idé med projekt är ju att också kunna se. Vad finns det för bekymmer? Vad finns det för problem för? Annars är det ingen större mening med ett projekt. Då är det ju bara ett genomförande.

AG: Ja, men precis ja. När vi pratar om nära vård så pratar vi egentligen väldigt mycket om personcentrering och vi pratar om ett ändrat förhållningssätt och om det är ett ändrat förhållningssätt och egentligen kultur då kan vi fråga oss om det är apparater vi ska flytta eller hus vi ska bygga om eller är det bara själva förhållningssättet som vi egentligen behöver förändra.

HL: Kommer ni fram till något? Den funderingen är ju rätt intressant.

AG: Vi hade nog kunnat prata om det här hur länge som helst. Den är väldigt intressant, ja.

MS: Jag skulle vilja liksom koppla vidare där. Jag var ju tyvärr inte med på den här eftermiddagen så detaljerna kring det, vad som just sades idag vet jag inte, men jag känner ju till projekten rätt väl och har jobbat med den här frågan som en viktig del av mitt uppdrag som divisionschef. För att det är klart att uppifrån kan man ha målformuleringar och det måste man ha som visar riktningen. Men sen måste det ju skapas underifrån. Hur ska vi ta oss dit och hur skapar man det engagemanget och hur får man igång medarbetarna där? Där måste vi lägga en hel del krut också , så de här genombrottsprojekten har ju syftet att komma underifrån, att vara, det som heter medarbetardriven utveckling och det är superviktigt för annars så kommer det liksom inte hända. Så ledningen från högsta division i Stockholm ner till vår ledning ska tala om det här är en grej vi tror på och så måste vi få igång entusiasmen och förändringsviljan och få folk att se det i ljuset och se vinsten.

Framför allt för patienterna. Varför blir det här bra om vi förändrar vårt sätt att möta och ta hand om patienterna, kanske med hjälp av som du är inne på? Anna teknik? Många av de här genombrottsprojekten har ju någon slags teknisk lösning som gör det möjligt, men inte alla måste ha det. Man kan göra rätt mycket genom att bara ändra sitt mindset, det känner jag igen. Det har varit en nyckelunder halvåret att få med fler medarbetare. Några är alltid liksom på hugget, men att få majoriteten att förstå att det här det är inte liksom fritt valt arbete, att jobba med utveckling. Den som jobbar här i den här regionen gör sitt jobb som ett jobb och det andra är att man deltar i utveckling av sitt jobb.

HL: Och då är man ju inne på den här hurfrågan som alltid är ständigt närvarande, och det som kan vara den svåra nöten ibland att knäcka i de här sammanhangen. Hur jobbar du då för att få med dig dina medarbetare på din division så att du känner dig trygg med att ja, men nu sitter det här lite förankrat eller vi har kommit en bra bit på vägen eller vi börjar få i ordning på det här mindsetet.

MS: Det är ju verkligen den stora frågan, hur får man folk att vilja ändra sätt att jobba, att delta i förändring, det är ju enklare och säga att det ska förändras än att förändras, så det finns väl inget standardsvar på det där. Men jag tänker att det måste landa hos individer, att ja, men det här verkar vettigt. Ja, det här vill jag, det här blir bra. Man måste liksom nå den och då blir det lite pedagogik i att beskriva det förväntade resultatet eller inriktning på ett sådant sätt som gör att det inte går att stå emot lite grann, även om den som sitter längst bak i klassen då med armarna kors, de vill man få fram på liksom stolens framkant. Ja, men det här lät ju intressant och jag tror att och det man kan liksom på man kan sälja in en idé på många olika sätt. Ett sätt att få mig mycket av vårdfolk. Det är att man hittar andra som har gjort något liknande kollegor brukar vara bra, alltså det att ha några referenser som man kan peka till ibland är mer effektivt än att ledningen säger gör så här för vi tror på det om man i stället hittar att, på det här sjukhuset har de gjort så här och det är ju era kollegor som har utvecklat det här. Det är en ett ganska effektivt sätt att få folk att bli mer intresserade. Det tror jag gäller oss människor i allmänhet.

HL: Och jag tror inte det handlar om bara vården om man tittar på hur. Hur får man ihop ett lag?

MS: Ja, exempelvis om grannen har köpt en sådan bil. Jaha, då kanske jag ska köpa en sådan bil. Är det den här grillen man ska ha nu för tiden i stället? Det är lika viktigt eller kanske viktigare än reklam. Det är liksom att personer du litar på har gjort ett val, då blir du intresserad och av att ta ett steg till i så att tillbaka till frågan hur får man med sig folk i det här så är det viktigt att har lite omvärldsspaning, veta vad som har fungerat.

Finns det bevis för, framför allt hos mina kollegor som läkare är ju många är lite så där fixerade vid eller angelägna om. Kanske man ska säga att det ska finnas ett bevis för att någonting.

HL: Ja, men det är för ni är i evidensbranschen.

MS: Och finns det så är det väldigt bra, men det är inte alltid det finns. För mycket av det här fältet är nytt och då ska man ju ha en rimlig, ett rimligt förhållningssät, liksom ändå värdera det lite grann och kanske lägga på forskning om det går.

HL: Jag tänker lite grann på de här projekten att det här kanske springer fram en massa nya evidens för hur saker och ting kan göras och därför blir de extra viktiga i det här sammanhanget då för att kunna peka ut någonting.

Anna Sjövall. Hur tycker du att den här dagen har varit då? Vad har den gett, om du får reflektera?

AS: Men jag tycker det var en bra eftermiddag. Anna pratade ju och vår ekonomi, direktör och Lisbeth, som är regionöverläkare och de ramade in det på ett väldigt bra sätt. Nu missade vi ju avslutningen då, sen presentationen av alla projekten när man har hört från första dagen och sen hur en del tycker att de inte kommer någonstans alls. Men när man liksom reflekterar över hur det såg ut för några månader sedan så har man ju faktiskt gjort en hel del och vissa har gjort saker som de inte trodde att det var det de skulle göra eller man ändrade fokus under resans gång och sådså däret är väldigt intressant vad som händer när vi liksom påbörjar olika förbättringsarbeten. Det är ju inte regelrätta projekt, men förbättringsarbeten så sätter man i gång ganska många processer. Att det finns liksom ramar för varje projekt, vad man ska försöka hålla sig inom så där, men är friheten och annars ganska stor.

HL: Tycker ni att det utforskas och provas sig fram för att komma dit man vill?

AS: Jag tänker att det har varit ganska stor frihet i det här genom just genombrott.

AG: Ja, det tycker jag också. Det har ju funnits vissa styrande principer eller så, vad ungefär vi har tänkt oss att det ska handla om, att det ska vara rakt och det ska gärna vara organisationsöverskridande. Det ska leda mot nära vård och så vidare, men absolut stor frihet och just att jobba i projektform på det här sättet. Det ger ju en möjlighet att utmana systemen som vi lätt fastnar i, för vi har våra system och vi följer vår struktur. Då blir vi lite grann råttan i labyrinten ibland och så går vi bara vidare för att så här så här gör vi.

HL: Det är så här vi jobbar, och sen förstår vi att det kanske inte är det smartaste och att då i projektform få utmana och pröva att gå på tvären att röra sig utan de här barriärerna kanske ibland utan att riskera någons liv eller så kanske man måste testa gå utanför en gräns.

AG: Ja.

HL: För att det kanske är där det stora utvecklingssteget går att ta. Man börjar där.

AG: Absolut, det är det. Vi måste ju pröva om vi ska kunna levla upp och det tänker jag är ju i vårt uppdrag på något sätt. Det är ju därför vi är här.

HL: Men nu är ni då i mellantid kan vi kalla det, eller halvtid! Vad pågår framöver och vad kommer att hända?

AG: Ja men från. Regionledningens sida så har jag och Jenny fått med oss mycket som vi behöver kanske bolla med våra kollegor i ledningen också, kring hur kan vi tänka runt de här systemen för att vi ska kunna uppmuntra till eller underlätta för olika utvecklingsprojekt att rulla på, så vi inte fastnar och hamnar i långbänk, för att genomförandeförmåga är ju någonting som vi ständigt behöver förbättra, som vi har konstaterat. Det är någonting vi kan bli bättre på. Vi behöver inte råka ut för samma problem om och om igen och det har vi ju varit inne mycket på i den här podden också med det som brukar strula i projekten. Och finns det då någonting regionledningen kan göra för att underlätta att vi inte hamnar där igen så är det viktigt och även ge rätt förutsättningar helt. Enkelt.

HL: Jag tänker lite grann också på det som Mattias är inne på det att få med sig medarbetarna alltifrån läkarkollegor ända ner på Undersköterskanivå eller vad man är, egentligen all personal som jobbar på arbetsplatsen. Jag tänker på kommunikation eftersom jag är kommunikationsnörd och hur man behöver nödvändigtvis, alltså absolut jobba med de delarna internt för att nå fram, att ibland kanske det inte räcker med enskilda möten här och där.

Därför att människor uppfattar kanske bara lite grann av vad det är som pågår. Den biten känns ju ibland som att den är oerhört viktig. Viktig och strategiskt och behöver få ganska mycket utrymme. Och det behövs resurser till det. Ni är inte ensamma här i världen som myndighet att ha ganska knappa resurser egentligen på kommunikationssidan, så ser det i allmänhet ut på många svenska myndigheter och verk och jag landar lite grann där liksom.

HL: Hur funderar man kring de frågorna? Finns de med på agendan? För annars finns det en stor risk att det fastnar någonstans.

AG: Ja kommunikation är högt prioriterat och det lyfts i alla sammanhang. Här tror jag att det är en kombination också av tid för dialog och reflektion och att kunna lyfta den här typen av problem i någon slags gruppering där ledningen finns representerad och kan ta med sig saker hem, även divisionschefer. Flera verksamhetschefer var där också och det gäller väl att få en tillräckligt bred dialog, att få in tillräckligt många perspektiv om vi ska lösa de där svåra problemen. Då kan vi inte bara göra som vi brukar eller förankra någonting där alla är överens utan vi måste också ha in de som säger nej eller stopp. Eller det här blir inte så bra, att vi får diskutera ett varv till. Det är då det brukar bli bäst. Sen tror jag att alla behöver också finna meningen i det man gör. Det behöver kännas meningsfullt.

HL: Men för att komma dit så måste man göra saker och ting kända och för att det ska bli känt så behöver man jobba med sin kommunikation.

AG: Absolut!

HL: Det Låter ju enkelt, men det är också strategiska val man behöver göra ja. Man kan kommunicera på olika sätt, men man måste bygga några plattformar som man utgår ifrån som man är eniga om apropå känsla av mening och sammanhang där som du, säger Anna.

MS: Det har det har vi gjort inom vår division en del av under hösten. Haft flera möten med olika delar av divisioner och olika arbetsgrupper för att få en bred förankring kring vart vi behöver gå och varför. Där uppfattar jag att mer och mer så börjar man landa i att ja, men det där verkar rimligt och det kan vara så med förändringarna bara för att liksom nagla fast att det handlar om att stötta patienterna och vara trygg utan att ha dem på sin mottagning eller att ha dem i en sjuksäng. Det är bättre att patienten är tryggare och mer nöjd. Om de kan vara hemma och få motsvarande stöd på det viset och då kan det ju vara maskiner som hjälper till, alltså monitorerar och mäter och skickar värden os v, eller människor eller team som kommer ut eller kanske primärvården som kan hjälpa sjukhuset. Och då börjar det komma in i huvudet Hur ska vi få det här att fungera? Hur mycket kan patienten och anhöriga göra själv? Men kärnan i alltihop, det är att skapa en känsla hos patienterna att det här är bra. Det här är bättre än det jag hade förut. Jag är tryggare nu. Då slappnar man av och får bättre livskvalitet och då brukar det också hälsan liksom bli bättre i den miljön.

HL: Och någonstans syns ju det då i någon form av statistik någonstans såklart. Och då kommunicerar man ju såklart ut det och berättar om sina framgångar. Men jag tänker mer att under resans gång behöver det systematiskt finnas, inte bara en utan kanske flera olika plattformar, kanaler. Där man verkligen ser till att nå fram till både medborgarna och patienterna och medarbetarna så att man också vet att det här har verkligen nått fram det sitter, det sitter i väggarna, folk förstår och det kan ju vara en ganska omständlig och lång process det också.

AG: Alltså det är ju svårt med kommunikation. Vi har ju ett antal olika forum i sjukvården där man möter olika, ibland hela grupper, och det är ledningens information och det är läkargrupperna som oftast har egna kanaler och det finns inom olika ledningsgrupper och så är man försöker hitta att på olika sätt beskriva och få till en dialog och få så man får i gång engagemanget.

HL: Det är åtta projekt. Det går ju att rapportera från de här åtta projekten löpande hela tiden till varenda medarbetare på sjukhuset så länge det inte är några hemligheter så att de vet att det här det här går ut. Det här får folk till sig som jobbar hos oss.

AG: Det som är svårt och utmanande, det är att alla medarbetare inte läser nyheter. Som vi lägger ut på intranätet till exempel, eller i mejlen eller teams eller andra kanaler. Det är många som vi inte når. Vi följer ju det här lite med hur många som har läst olika nyheter eller så som vi lägger ut och ser att det är svårt att nå ut till alla.

HL: Svårt men en möjlighet.

AG: Ja, vi har haft hjälp utav, vår kommunikatör som har varit ute på sjukhuset. Nu vet jag inte om han har varit ute något mer, men han skulle försöka få kontakt direkt med medarbetare och prata med dem om hur vi bäst når ut med saker, vad är lättast för er att ta del av.

HL: Det låter ju det låter ju ändå som en strategi? Ja, för ibland är det ju så här: ” jag har informerat för jag har skickat ett mejl”. ”Har kommunicerat och jag har skrivit ett PM men ingen läste det” Rapporten är ju redan gjort. Den ligger ju där borta. Det är ju bara att ladda ner den och läsa den, men det kanske inte de bitarna som behövs utan når man fram med kommunikationen då blir man också kanske ännu mer involverad i hela omställningsarbetet. Ni nämnde ett ord här tidigare. Nyttoanalyser vad är det för någonting och hur används det?

AG: Det är ju väldigt nytt, skulle jag säga. För många i hälso och sjukvården ute i verksamheten i alla fall, och vi har precis fått verktyg för att jobba med det. Och tanken är att vi ska göra det i större utsträckning, men de här generellt. Genombrottsarbetarna presenterade en sådan nyttoanalys idag. Och där ska man ju titta på nyttan och insatsen var det både kostnad och insats i tid och så, vad ger det för nytta för patienten och kan det ge en besparing till exempel? Och då var det flera som lyfte också utmaningen i att ja, men vi kan ju inte riktigt sätta pengar på eller resursätta så här om vi inte gör det här. Vad kommer det då att kosta i det långa loppet till exempel? Vi är ganska ofta, kortsiktiga också när vi räknar på saker.

Det var en intressant aspekt att vi inte liksom funderar på vad, vad kostar det om vi inte gör det här? Om vi låter det bli. Ja, vad händer om det avstår? Ja, vad kostar det? Och det är ju inte bara pengar utan det kan ju vara hälsa i befolkning och det kan vara. Sjukare, patienter eller friskare, alltså det? Ja, det är svårt, men det var väldigt intressant. Det var ju något exempel där också kring volym och hur många man skulle inkludera för att inkluderade vi för många så blev den mindre lönsam för då behövdes det investeras mer, men å andra sidan om dom här patienterna slipper utveckla andra besvär så kan vi spara på andra saker som vi då inte kommer att behöva göra i framtiden. HL: Ingen har ju sagt att vård är icke komplext. Det kan vi vara noga med det för då, då vore det ganska enkelt.

MS: Man kan ju faktiskt exemplifiera det. Jag tänker att ett utav de här genombrottsprojekten kallas ju Åre närsjukhus. Det är något som är extra viktigt för min division, medicin, har jag insett efter ett tag faktiskt. För vad det handlar om är egentligen att man kan se det på lite olika sätt, men en aspekt är att det kommer mer och mer erfarenhet i att patienter som normalt sett ligger på ett sjukhus, om de får dom sista dagarna av tiden vårdas hemma. Det här har man testat det på flera ställen utomlands och på några ställen i Sverige, det vill säga när du har kanske 4–5 dagar kvar. Du behöver lite mer dropp eller antibiotika, ofta något sådant där men är egentligen ganska stabilt. Så testar man att låta patienten vara hemma i stället med ett team som stöttar och hjälper där, och är det nära ett sjukhus kanske det teamet utgår från sjukhuset. I vår region så kan det vara det omöjligt längst ut och då får man hitta andra samarbeten. Och erfarenheten från de där de projekten visar att patienterna är supernöjda. Vårdtiderna totalt sett, liksom sjukhuset plus hemma blir inte längre och det går åt lite mindre resurser. Det känns verkligen som en win-win och det hade jag ingen aning om när jag stod här för ett halvår sedan. Att det där, att de där erfarenheterna finns och är så pass nära och vi hade det en workshop på det temat och det känner jag var ett viktigt avstamp inför det här året vad vi ska jobba med.

HL: Inte bara att man blir utskriven tidigare, utan i det finns det en massa andra saker, att få komma hem och vistas i egen hemmamiljö, utifrån ens egen önskan. Då är man ju inne på nära och personcentrerad vård och vad individen faktiskt själv önskar. Jag vill inte vara i det här sjukrummet längre, jag blev sjukare av att ligga här. Än att kunna vara hemma.

MS: Och absolut, och man vet ju att man har lättare att bli förvirrad om man är i sjukhusmiljö. Det är lättare att få infektioner än hemma. Ett utav projekten som återberättades så var patienterna då som var hemma. De hade lite mätare för att kolla att de fortsatte att vara stabila, men de hade också en enkel padda (skärm) där de kunde ställa frågor till sin sköterska eller sin doktor, som då satt i något kontrollrum någon annanstans. Jätteenkla saker, och den chatten kan man ju säga, var en enorm kraft i det. Och jag återknyter till det här trygghetsskapandet. Jag vet att jag ligger hemma i sängen. Jag känner mig OK, men hur var det nu, skulle jag ta medicinen nu eller var det ikväll? Jag kommer inte ihåg. Jag skriver i chatten och får svar. Och ju mer man tänker på det så känner jag att jag, att det där borde vi nästan ha inne på sjukhuset, för vad har vi där? Då har vi en röd ringklocka, en larmklocka. Man ska trycka på larmklockan och tänker: ”nej, så illa är det ju inte. Jag är bara lite orolig jag väntar”, och så ligger patienten i sängen och är lite orolig och grubblar. Sen kommer någon gång ronden eller sköterskan runt eller undersköterskan kommer med mat. Kanske alltså vi skulle ha chattfunktion.

HL: Ja vad fint.

MS: Det har ju faktiskt hänt att patienter som har legat inne på sjukhuset har ringt 1 1 2 för att de är ju så oroliga över någonting som de inte kan hantera. Så då ringer man till sjukvårdsupplysningen eller man ringer 112 fast man ligger inne på i sjukhus.

HL: Det låter som ett underbetyg.

MS: Ja, det låter ju inte så bra, men om man vänder på det så ser man. själva möjligheten till lösning här.

HL: Låt inte tokig faktiskt, det får du ta med dig Anna Granevärn.

AG: Jag kommer ju att tänka på att lösning på det här fenomenet, som jag vet att någon har lyft när vi började med flera olika ingångar till hälsocentralen att man både kunde söka digitalt. Och man kunde ringa, och så kan man ju också ringa 1177. Det fanns väl också lite grann att om man inte kom fram så drog man i gång nästa kanal också och nästa för att man vill komma fram. Det är väl kanske inte helt orimligt att samma fenomen kanske sker inne på sjukhuset.

HL: Intressant Mattias nu har ju du varit divisionschef drygt ett halvår. Om du får titta tillbaka när du var här senast då hade du bara varit i gång ett par dagar tror jag innan vi slängde in dig i podden för att få veta allt. Men nu har det ändå gått ett halvår, så nu måste vi ta det lite grann på tempen. Hur tycker du att du har haft det?

MS: Jag tycker att vi haft det bra. Det känns jättekul att vara med i ledningen och jobba med viktiga frågor på ett ganska effektivt sätt. Det känns som att vi går framåt. Vi rör oss framåt. Sen är det inte att det inte finns utmaningar. Jag kan säga ordet ekonomi så förstår alla det, men också kring kanske ännu närmre. det är arbetsmiljön och att vi har egen personal.

Det är en fråga som vi har jobbat jättemycket att få folk att vilja ta anställning i stället för att vara hyrbemanning eller stafettbemanning, så att säga vända hela den tendensen lite svagt går det ändå åt rätt håll. Och det finns god jättegoda enstaka exempel på personer och individer som känner verkligen att ja, men självklart vill jag nu egentligen komma tillbaka, jobba och ta en anställning.

HL: Du nämnde några nyckelord här. Du nämner arbetsmiljö och förändring. Liksom är det de primära bitarna som du måste fokusera. Kring.

MS: Ja, man måste det för att vara en attraktiv arbetsgivare som lockar. Detta uttryck vad betyder det? Jag tror kamratskap är ett viktigt ord ha med sig, känsla av att det här är min grupp. Här trivs jag. Jag kan få en vidareutbildning som jag inte har om jag jobbar som hyrbemanning. Jag känner mig hemma, det är liksom jag.
Jag är ju rätt övertygad om den här känslan av sammanhang och mening är viktig för oss människor och den får man ju enklare på en arbetsplats där man trivs på. Så att det är ett viktigt mål och en grundförutsättning för att skapa kvalitet, god vård, och utveckling.

Har vi inte personal på plats. Personer som vill jobba med det här då, då går det inte. Så att det har varit en nyckel, en del.

Och mitt under hösten. Det vet jag inte om ni har pratat om i podden, då fick vi ju implementera en EU förordning om 11 timmars dygnsvila och det har lett till en hel del bra förändringar för en del som hade orimliga pass. Men det har också lett till en del försämringar. Tycker hur som helst att en utmaning är att få schemat att fungera med befintlig personal och samtidigt leva upp till de regelverken då så. Ja, det är någonting vi också har behövt jobba med under det här halvåret.

HL: Mattias, är det någonting annat så där som du dyker upp i din skalle som du som etsar sig fast lite grann så här under den här tiden, den här korta tiden då?

MS: Vi har nämnt komplexiteten i system här idag, och ett utav dem hade jag inte riktigt full koll på och det är samverkan med kommunerna för just den här förändringen som vi liksom eftersträvar, att kunna låta patienterna vara hemma mycket mer. Det kräver att vi får till ett bra samarbete med kommunerna så att de kan stötta i omvårdnadsåtgärder och att vi har avtalen på plats. Det blir lite formalia. Vi måste liksom skaka hand om hur vi ska jobba och hur vi delar information, journalsystem och så där. Det är verkligen en riktig nyckelfaktor som vi jobbar med just nu och liksom ser att vi tar steg framåt så det ska vi nog ro i land, tänker jag.

HL: Spännande för den samverkan är absolut nödvändig för att helheten ska fungera. Kommunerna kan ju ha lite andra förutsättningar då att för sina genomföranden så att säga, än vad regionen har, så det gäller att jämka ihop det på något vis då så att man får det att funka. Vad kul att få höra att du blir kvar på jobb Mattias.

MS: Min chef tycker att det verkar vara bra och är jag gärna kvar.

AG: Jag tycker att du levererar precis som jag hade förväntat mig om det nu var en tråkig återkoppling.

HL: Vad vackert alltså? Det är väl härligt att höra Mattias.

MS: Det känns fint.

HL För att det är ju så med kredd, det måste man faktiskt ge och får man inte det då måste man fanken efterfråga det. Hur tycker du att det går för mig? Det är faktiskt jätteviktigt, oavsett vad man pysslar med. Vi brukar ju prata lite hälsa och vi brukar prata lite motion och ibland är vi också, eller för det mesta är vi ju inne på begreppet träning och Anna. Jag måste ändå få fråga för du var ju i väg och körde ett. Lopp som skulle ha gått av stapeln på lördagen, men då var det ju så här åttiofemtusen grader kallt.

AG: Ja, det var riktigt kallt där nere i Mora. Vi satt instängda i en liten stuga och spelade kort faktiskt. Det kanske också bidrog till hälsa på något sätt vi umgicks.

HL: Men ni höll ut för på söndagen då droppade temperaturerna åt rätt håll.

AG: Ja precis, och då kunde vi köra. Däremot skulle det ju ha varit ett lopp på söndagen, men det blev ju då inställt när lördagslopp flyttades till söndagen.

HL: Jag förstår, men en trevlig helg. Och det är ju inte utan stolthet man vill nämna att du faktiskt ligger fyra i långloppskuppen.

AG; I tantklassen.

HL: Ja, jag tänkte säga kvinnor då, men ja, tantklassen, vad innebär det?

AG: Plus 40 , 40 plus.

HL: Det är bra jobbat.

AG: Fast nu blir det inte fler deltävlingar för min del i den kuppen. Nej.

HL: Vad innebär det då att du?

AG: Båda dom här loppen som jag har åkt, och sen är det ju på andra platser i Sverige, och det är ju inte riktigt så att jag har tid att åka runt även om det hade varit jättekul. Man får prioritera, göra andra saker.

HL: Ja precis.

AG: Och mina hönor måste jag ju ta hand om och inte lämna.

HL: Vi pratar ju om det här med träning och hälsa, motion, livsstil och så vidare. Därför att vi vet ju, och det är väl evidens på det Mattias, att människors hälsa är ganska mycket villkor att av vad man har för livsstil.

MS: Absolut.

HL: Ja, men om man lever någorlunda sunt och liksom håller sin kropp i trim och sköter käket och allt sådant där då har man ju större chans att inte drabbas av sjukdomar och vi pratar ofta liksom om löpning. Vi pratar om skidåkning, vi pratar om gym och när du var här sist. Då pratade vi om kajak, vi pratade om allt som du pysslar med, mountainbike, längdåkning, Mattias. Och tävlingskallar har vi varit inne på, men jag tänkte vi kunde kanske prata lite grann om käket liksom hur? Hur anpassar ni liksom för att kunna vara supersunda utan att bli rigida eller inte? Riktigt njuta mellan varven och så vidare. Anna, hur gör du?

AG: Jag tycker om att laga mat och jag älskar fisk. Jag älskar grönsaker, så för mig är det väldigt lätt egentligen. Jag lagar det jag tycker om.

HL: Det finns många olika fisksorter att välja på.

AG: Ja, det finns otroligt många, jag skulle kunna äta fisk varje dag och en ny sort varje dag.

HL: Anna Sjövall, du har ju barn hemma och familj och så vidare. Ibland ska man få ihop det där livspusslet och det blir väl så klart snabbmakaroner och köttbullar mellan varven där hemma för att man är på väg någonstans eller något sådant där. Men hur tänker du kring, nu säger inte jag att det är jätteonyttigt, för det är ju ganska gott, men alltså hur tänker ni hemma? Hur tänker du kring matbiten? AS: Vi tänker nog mest vanlig mat som alla äter.

HL: Ni försöker inte krångla till det.

AS: Vi är ju fyra personer hemma som ska äta och gärna få i sig grönsaker och fibrer och ibland blir det korv och makaroner ibland. Även om det inte är min favorit. Vi försöker jämka lite.

HL: Ja, jämka lite. Men, men om du ska ut på ett långlopp, du som då måste du ju ändå ladda för det på något vis.

AS: Men jag är ju urkast på det.

HL: Jaha.

AS: Jag behöver bli bättre på det.

HL: Pratar ni hemma med era barn och om mat och sådana saker och nyttan.

AS: Ja absolut. Det gör vi och det är ju viktigt att de får vara med också i matlagningen och i handlingen och kunna välja saker som de gillar och våga prova nya saker.

HL: Hur gör ni hemma hos dig Mattias, och hur tänker du kring? Mat och ens eget välbefinnande.

MS: Vi gillar mat i familjen. Vi har så stora barn så vi har bara ett hemma och då är det kul att se att de som har flyttat ut. De fortsätter att laga mat och gillar det och liksom de är ju studenter, så de har ju sin budget och så, men de tycker om att laga mat, det kan man ju som pappa vara stolt över, att sönerna kan laga mat. Och jag tror, har faktiskt ett litet tips som åtminstone har funkat bra i vår familj. Det är sådana här färdiga matkassar. Det hade vi under många år och de var så schyst, det vi köpte hade så bra pedagogik. Den var inte fördetaljerad utan det stod liksom koka pasta. Stek bacon, det stod inte på vilken temperatur och hur länge utan det fick man då på något vis lära sig. Eller också anpassade lite grann till lite olika varianter beroende på åldrar och. Preferenser under åren och hur mycket hack man hade tid med och så där. Men det var ett ganska enkelt sätt för oss som inte heller hade så himla mycket tid att lägga på det där, att ändå få både i oss bra och god mat och samtidigt när barnen så småningom blev större kunde man bidra och laga mat med oss då så småningom själva. Utmaningen för de flesta är att få till det här snabb. Man behöver ha i sig någonting snabbt. Det är väl där det är utmaningar och där man behöver hitta hur. Hur gör jag då? Vad ska jag förbereda att ha med mig ifall att?

HL: Med mina barn när de var små för då tränade de ofta på tider när det var liksom middag direkt när de skulle komma hem. Men de var ganska tom efter träningen, man blir tom på energi. Då kom jag på det. Ja, men jag drar med en kexchoklad varje gång så slipper man konflikten i bilen om att stanna och dra en rullkorv på macken för att de var superhungriga. Jättekul att ha er här idag igen ska vi säga, det har varit ett långt samtal, men det har varit också väldigt intressant. Kör hårt i framtiden med Mattias.

MS: I spåret, menar du eller?

HL: Ja överallt, ja, du vet vad jag menar. Anna Sjövall du också.

AS: Ja.

HL: Ute och löp ikväll.

AS. Kanske försöka få till det.

HL: Anna Granevärn vilar du eller har du något?

AG: Ja, men jag laddar för en intensiv träningshelg, så det blir massage.

HL: Åh, vad skönt? Ja, men då säger vi hejdå tills vi möts igen då.

ALLA: Hej då hej då.