69 - Vi kommer allt närmare och närmare lösningar

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• AKA - Anna-Karin Andersson - Vårdutvecklare
• EL - Elisabeth Liljekvist - Divisionschef, opererande områden
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Ett nytt avsnitt står vi och spelar in här och det handlar om vårdens utveckling i region Jämtland Härjedalen. Vi ska säga hej till Elisabeth Liljekvist. Du är med oss på telefon och du är ju divisionschef. Och för den som inte har hängt med vart du chef är någonstans, vad är det för område.

EL: Ja, men då är det opererande specialiserad division kirurgi, heter det.

HL: Ja, då vet vi det och du har ju varit med tidigare för de som har hängt med i de här poddavsnitten genom åren, så det är jättekul att du är med igen. och Anna Karin Andersson är också här igen. Hur mår du idag?

AKA: Jag mår bra, lite förkyld, men annars är det helt ok. Småkrasslig liksom, men inte direkt så sjuk, men kanske låter värre än vad jag är.

HL: Du ser förvånansvärt fräsch ut faktiskt.

AKA: Ja, det är bra.

HL: Ni är välkomna båda två och Anna Sjövall är här också verksamhetsutvecklingsutvecklare. Hej! Ja, du är alltid här.

AS: Ja.

HL: Det är härligt, tycker jag. Anna Granevärn, Hälso- och sjukvårdsdirektör.

AG: Ja.

HL: Och du kanske är den enda av oss som har varit ute och tränat på morgonen?

AG: Ja, fast Anna-Karin har varit ute med hundarna också. Jag träffar människor som är ute med hundar när jag är ute också, ibland har jag hund och ibland är jag utan hund.

HL: Och vi rundar ju av det här avsnittet som många andra med vårt lilla hälsosamtal där vi försöker inspirera er andra som lyssnar att också vara lite mer aktiva. Så slipper ni gå till doktorn. Lite så om man förenklar det. Vi ska prata om genombrott för under en ganska lång tid nu så har åtta genombrottsarbeten varit under arbete som syftar till att driva fram utvecklingen mot en nära och personcentrerad vård. Och det här ni kommer in Elisabeth och Anna Karin. Jag tänkte ni ska kunna ge oss en liten lägesbild kring de områden som ni har jobbat med om vi börjar med dig Elisabeth.

EL: Ja nej, men alltså vi har ju åtta olika, och de är väldigt olika de här genombrottsprojekten. Det är allt ifrån hur vi skulle kunna ge intravenös antibiotika mer hemma till att göra ögonbottenundersökningar så folk inte behöver åka in till sjukhus utan man kan göra det på hemmaplan nära på en hälsocentral, till samarbete kring cancerpatienter där vi är många som är involverade. Så det är verkligen helt olika delar av vården som vi har jobbat med.
Det som är just unikt i de här genombrotten. är ju att vi jobbar över våra liksom verksamhetsgränser i utvecklingsarbetet att det är olika områden som har olika budgetar, olika förutsättningar som försöker få ihop det så bra det går, och kostnadseffektivt för både patienterna och för vården. Det är den stora utmaningen.

HL: Hur tycker du Anna-Karin att riva de här murarna mellan de olika verksamheterna och komma åt varandra varit.

AKA: Ja det har ju varit att vi har just egentligen testat det här , med att att jobba med verksamhetsutveckling över gränserna. Och det var ju lite grejen med det här, att vi skulle verkligen prova det och se hur det gick och vad behöver man för upplägg och stöd och coachning och allt det här och hur får man ihop teamen när det går över gränserna och vem bestämmer och hur gör vi med cheferna. Och det är ju ganska komplicerat att göra det här så därför så blev det ju en test i det här att se hur det gick men det har ju gått väldigt bra tycker jag, även om det har varit svårt vissa gånger.

Det har varit ”det här går inte” och så har man lagt ner lite grann, men att man har kommit tillbaka och med nya krafter och det har gått ganska bra.

Jag kan ju säga det också att det är just nu, eller det blev bara 7 till slut. Att det var en som inte klarade av att fortsätta och det berodde på sjukskrivningar och så vidare. Det var inte så, det var ingen som ville. Det var inte viljan som fattades utan det var andra saker.

HL: Men det var verkligheten som slog till, så kan det ju vara, men allt det här arbetet syftar ju Anna Granevärn till att komma närmare individen, medborgaren och dess egna behov oavsett vilken typ av projekt det har handlat om eller arbete i de här genombrottsarbetena.

AG: Och det här är ju också ett sätt att lite utmana de system vi har för att vi hamnar ju lätt i våra stuprör som vi pratar om ibland och det gäller ju inte minst ekonomiska system. Att vi har olika finansiering, och vi har olika budgetar och man ska förhålla sig till sin del. Det här utmanar ju verkligen genom att vi helt och hållet fokuserar på patienten eller individen och resultatet som helhet för hela hälso- och sjukvården eller ett ännu vidare begrepp, en samhällsvinst. För det kan ju ge vinster på fler sätt.

HL: Elisabeth börjar ni skönja någon slags modell tycker du för hur arbetet kan göras? Det kanske inte finns ett formulär ett A, men börjar ni se någon slags modell för ett lite bredare införande i framtiden?

EL: Ja, jag tänker att det är två olika delar, för vi har ju liksom behov av att öka vår kompetens i det som vi kallar förändringsledning. Det var ju ett utav syftena att köra de här genombrotten och det kan man göra liksom nästan i vilken fråga det än är ,och där tänkte jag att vi fått väldigt många i regionen som har tränat på den delen i utifrån genombrottsprojekten och där kan man till exempel se vår teknik att använda det vi kallar personplacerade kartläggningar. Det handlar egentligen om att följa patientens väg i hela vårdkedjan och inte stoppa utifrån våra organisatoriska förutsättningar. Och det tänker jag, det är ju liksom ett verktyg och metod som är väldigt, väldigt värdefull i förändringsledningen. Utifrån att gå mot en personcentrerad vård, men sen handlar det ju om rent konkreta resultat i de olika projekten och där har man kommit väldigt olika långt.

I ett handlade det ju egentligen om att vi kanske nu snart har en förstudie till ett väldigt stort förändringsarbete till det konkreta, att vi jobbar på ett helt annat sätt i samarbetet med en viss cancerdiagnos eller med vissa cancerformer för att inte patienterna ska hamna mellan stolarna, och hur vi ska kunna koordinera det på ett bra sätt. Där är vi ju. Där har vi ju ändrat arbetssätt och där är vi ju hemma, och verkligen ser resultaten.

Det är ju också väldigt olika på de här åtta (Sju reds anm.), men vi har vunnit både resultat i att vi har lärt oss hur vi gör förändringar och i konkreta exempel för patienterna.

Men det här med personcentrerat och att utgå ifrån vårdkedjan. Det är väl det som kanske är, tycker jag, det vi har haft med oss och tränat med allra mest under genombrotten och att förstå att vi ska ta digitala stöd när det är bra och rimligt att göra det.

HL: Och att leda i förändring är det samma sak som förändringsledning då?

EL: Ja.

HL: Anna Sjövall, vad tänker du kring detta? Det handlar ju om att liksom vända kanske en hel kultur som vi har pratat om tidigare också inom sjukvården.

AS: Ja, precis och jag tänker att jag som träffar verksamhetsutvecklare i olika sammanhang, där har det ju varit ganska mycket i våra nätverk. Diskussioner kring inte specifikt genombrott bara utan också förändringsledning. Olika metoder. Vi har haft väldigt, väldigt många nya som kom nya efter pandemin som känner sig helt gröna. Vi har haft ganska mycket fokus på det på våra nätverksträffar också, både hands on så här kan man göra både i teori och lite praktik. Och sen när det var andra coachningsträffar igenom. Jag tror att vi har varit liksom på olika planer, vi har jobbat med det för att man behöver som stödfunktion också förstå, vad är min roll? vad ska jag göra? vad är mina mandat? vad är min roll i det här? Det är många som har provat sig fram och trevat sig fram, men jag tror att vi är på väg någonstans.

HL: Det kanske är bra att vara grön i ett sammanhang där man kommer in ny på en arbetsplats? Det kanske är en fördel?

AS: Jag tycker att det är det, men jag som har jobbat ett tag tycker att det alltid är så himla roligt när det kommer nya. För då utmanas man också i ”jaha, varför gör vi så här eller?” ”Det här blev vi bättre på eller hur jobbar vi egentligen?” Jag tycker sådant är jätteroligt. Sen är det ju inte bara jag, utan vi är ju ganska många som försöker hjälpas åt.

HL: Men, Elisabeth och Anna-Karin ni har ju varit med ett tag inom sjukvården och jobbat länge, i många år. Hur har det varit för er då att jobba med förändringsledning?

AKA: Jag kan ju säga så här, att jag har ju varit med i genombrottsarbetet när det kom på ja, år 2000 ungefär kanske något år innan också, och då gjorde vi ju i Regionen eller Landstinget hette det ju då, en hel del genom brottsprojekt både med samma tema eller med olika teman, bland annat det här med vårdrelaterade infektioner. Där gjorde vi ett jättestort projekt som verkligen gav resultat, så jag har ju väldigt goda erfarenheter av genombrottsmetoden. Det som var då det var ju då att man var enhetsinterna. Det var inte över gränserna och då är det ju lättare. Det blir mindre kluster. Och så kan man bestämma lite mer själv också, men samtidigt så kräver det ju också ett ganska stort jobb för att ändra kulturer och rutiner och hur gör vi och så vidare. Så att ja, allt har sina utmaningar. Men jag tänker att jag gillar ju genom brottsmetodiken. Det är en ganska lång period man håller på. Man frågar efter resultat och så jobbar man i team i processerna, alltså det är representanter från varje del av processen som får tycka till och man tittar på fakta och hur ser ut och så vidare. Så att ja, jag gillar det, men det kräver ju en del kompetens naturligtvis för att driva det här.

HL: Vad säger du då Elisabeth som har varit med Ett tag?

EL: Ja, men jag tänker också, för mig är genombrott bara ett sätt att hantera förändringsledning och jag har också varit med och jobbat mycket med olika tekniker. Sen ja, i alla fall runt tvåtusentalet där vi liksom insåg att vi måste göra saker annorlunda.

Genombrottet är ju egentligen en del där man använder många tekniker för förändringsledning. Men det som är lite unikt, det är ju att man träffas i de här seminarierna med jämna mellanrum så man får en struktur och systematik och framför allt att man lär varandra. Och det tycker jag har varit jättespännande att se, fast i olika projekt i den här omgången, så har de ändå snappat upp och tagit liksom saker från varandra som har gått bra eller ändå sett att ja, men strukturen i sig har gjort att de har jobbat på kanske lite mer än vad de skulle ha gjort när vardagen tar över. Jag är faktiskt lite glad över att den här, liksom systematiken ändå har gett kraft. För vissa av projekten i alla fall.

HL: Ja, nu tenderar ju projekt eller genombrott eller vad vi nu kallar det, att liksom ha en början, ett mitt och ett slut och sedan vill man ju inte att det ska bli en hyllvärmare någonstans utan att det blir vedertaget sätt att arbeta. Det är ju det som den här stora reformen faktiskt går ut på och då är man inne på den här hurfrågan Anna Granevärn. Ser att du tar sats ordentligt, ända från tårna.

AG; Jag står och tänker lite grann på att det vi behöver förändra är vår genomförandeförmåga, och det har vi jobbat med under många år på olika sätt. Och Anna Karin, du har ju varit med länge och Anna också.

När vi för några år sedan jobbade med de här högintensiva förändringsarbetena, då var det ju i stället att vi gjorde väldigt mycket under en kort tid för att få effekt och nu pratar vi om genombrott och då jobbar vi under den längre tid och vi fördjupar oss via seminarier. Vi jobbar mycket med metod. Men om ni skulle ställa de här två angreppssätten mot varandra i att öka vår genomförandeförmåga i regionen. Var är vi mest framgångsrika eller behövs det en mix?

AKA: Ja, ja, jag tänker så här att det beror lite grann på vad det är för någonting för jag tror, eller utan att veta då, men det är ju att om det är ganska tydlig målsättning det här ska vi genomföra nu. Det kanske är så att det är en tillgänglighetsfråga till exempel. Och så är det en mottagning eller en enhet, så då tror jag att den högintensiva vården är väldigt bra. Men det är ganska långa processer och det är många inblandade, det där sjukhuset. Det är primärvården, kanske kommunen är inblandad. Då tror jag hellre på det här lite längre förändringsarbetena, som genombrott är då, men det är lite samma metodik, bara det att ena går fort och det andra går långsamt.

EL: Nej, men för mig är det verkligen lite samma sak. Det är bara det att man använder lite olika tillfällen och det som jag ser man får med igenombrotten som kanske är lite unik. Det är lärandet i utvecklingsarbetena. Det tänker jag att man verkligen fokuserar på sen. Min reflektion är ju också att det finns ju en del forskning på det här också, det tar 12 till 18 månader för att förändra det som inte bara är liksom struktur, utan även sitter i kultur. Jag menar, det gör vi ju hela tiden lite bättre varje dag liksom och såna arbeten men ska man verkligen göra större förändringar, Då måste man ha tid på sig också.

HL: Och kanske man får skilja på vad som är vanlig utveckling och förädling, medans man jobbar, och vad som faktiskt är ett omställningsarbete eller ett förändringsarbete. Men, finns det någonting Anna-Karin eller alla får väl fylla på, som ni har upptäckt som liksom ”det här skulle vi specifikt vilja dela med oss av till alla medarbetare så att så att det fäster lite grann?” Är det någonting som är särskilt förutom det här över gränser som ni pratar om Elisabeth och Anna Karin?

EL: Det är ju att fråga patienten, den här personcentrerade kartläggningen. De enheter som nu har varit ute och frågat patienterna, ”hur vill ni ha eran vård?” efter man kanske har bäckenbottenproblem som ett av de här där man har fått in ja, men ganska mycket tips, om att det här skulle vi behöva för att inte gå med de här problemen under för lång tid, och som har lett till att man också har kommit fram till att vi skulle behöva ett digitalt stöd för det här.

Kommit vidare i att möta de förfrågningar som patienterna har, och som inte skulle ta mer tid av vården, utan snarare tvärtom. Men ändå ger en bättre kvalitet för patienterna.

HL: Vad säger du Anna-Karin?

AKA: Jag, jag håller med om det, och det tycker jag nog att det har kommit fram väldigt tydligt i genom brottsarbetarna. Just det här med svårigheterna att ta in patienterna som medverkade, men också vad ska jag säga, det positiva när de väl har gjort det.

”Jaha, det här var ju jättekul att de tycker så här.” Och ja, det blir så självklart när man väl har gjort det här, men det är inte så himla lätt. Sen kan man ju göra det på olika sätt. Man kan ju ha med dom i arbetet, patienterna, men man kan ju också ha intervjugrupper, eller fokusgrupper, man kan göra enkäter och så vidare, så att man kan ju göra lite på lite olika sätt. Men jag tänker att det har vi lärt oss ganska mycket av. Men vi har ganska långt kvar också till just det, för att vården är ju väldigt duktig på att veta vad som är bäst för patienterna. Alltså sen långt, lång tid tillbaka.

HL: Som patient vill man ju ha svar.

AKA: Absolut.

HL: Vad är problemet? Hur ska ni hjälpa mig att åtgärda det eller hur ska ni göra för att åtgärda? Det är väl det som händer när man söker sig till primärvården eller landar hos sjukvården.

AKA: Absolut och jag tänker, många är ju bra på det, men jag tänker vi kan bli ännu bättre.

HL: Så här finns det liksom kanske en outsinlig källa till mer kunskap från medborgarna, och det kanske också finns ett litet medborgaransvar att öppna munnen lite grann. Vad är det jag faktiskt tycker själv att jag behöver.

För du Anna Sjövall nämnde en gång att är det någon som kan sin egen hälsa så är det ju personen själv.

AS: Men precis. Det är något sådant där som har fastnat på någon kurs jag har gått någonstans att avi är ju liksom experter på vårat eget liv. Och det är ju liksom, oavsett om man är patient eller inte, så är man ju det, och då vet man ju Vad är hälsa? Kanske inte bara att reglera blodtrycket. Det kanske är livskvalitet, och vad är vad?

HL: Det får vi ju inte glömma bort. För i den här stora, stora bubblan av personcentrerad och nära vård och individernas behov. Så finns det så mycket annat än bara just själva hälsoproblemet och det har vi också pratat om. Och det kan handla om distanserna mellan vart man bor och vart man ska ta sig till sin läkare eller primärvården. Att där finns det ett behov, att jag skulle vilja göra det här digitalt i stället, så jag slipper sätta mig i bilen och åka 40 mil fram och tillbaka.

AS: Absolut så är det

AG: Där kan jag ju känna att det är en kunskap som vi ändå har brottats med. I några av de här utvecklingsarbetena. Det är ju att tekniken fortfarande är ganska dyr så att det är det är svårt, liksom ibland att ta ut tekniken på flera ställen och då får man ju tänka kreativt och tänka mobilitet i större utsträckning. Det är väl någonting som jag kan se som en liten trend i de som är teknikintensiva utvecklingsarbeten.

HL: Och de är ju också reglerade enligt lagar och föreskrifter kring hur den digitala verksamheten faktiskt ska gå till. För det handlar om patientsäkerhet och sekretess och sådana saker också. I grund och botten handlar det ju då kanske då om att våra väldigt noga med vad är det för typer av upphandlingar man gör och vad skallkraven ska vara och koppla på då vad som är ekonomiskt hållbart och inte?

AG: Ja och även de här stora områdena med informationssäkerhet, olika juridiska frågor som är komplexa och där det fortfarande pågår mycket utveckling inom de specifika delarna. De kompetenserna jobbar mycket med de här frågorna, så det är inte enkelt, att bara flytta en apparat eller en uppkoppling, eller bara en pryl.

HL: Jag tycker ju om förändringsarbete. Kul att prata om och någonstans om jag har en vision där borta någonstans. Jag vet inte när, så ska jag som medborgare där borta kunna känna att jag är en del av det här. Att det här, det är naturligt för mig också. När jag söker mig till sjukvården att kunna ge uttryck för de här behoven helt naturligt utan att få fråga. Men det kanske inte sker under min livstid. Ja, det är svårt att sätta ett datum på en vision, men man kan ju ha en slags målbild där borta framför sig och någonstans handlar det kanske också om att liksom utbilda medborgarna och de kommande generationerna?

AG: Ja visst och det ligger ju jättemycket i den här omställningen, god och nära vård som vi pratar mycket om som vi också har haft något avsnitt kring eller många avsnitt som handlar om nära vård. Men vi har haft ett specifikt avsnitt där vi också prata om målbild, gemensamt I Region och kommuner.

HL: Då måste man alltså börja prata med sina barn lite grann om det här känner jag som förälder att tänk på det här och tänk på det här.

AG: Vi behöver ju också utveckla vår förmåga att kommunicera till befolkningen vilka vägar som finns och var och när söker man för vad?

HL: Anna-Karin vad kommer att hända nu närmast när det gäller de här genombrotten som ni har arbetat med? Vi ska säga att det är 7 och inte 8 som vi har sagt.

AKA: Precis ja, det som kommer att hända nu, det är att vi kommer ha en utvärdering. Egentligen två utvärderingar, dels den första utvärderingen som handlar om Coacherna, dom som har varit och lett arbetena metodmässigt som kommer att ske om ja, 1,5 vecka ungefär.

Vi ska vi kolla lite grann hur dom har upplevt det här och vad som har varit bra och dåligt och så vidare och vad man kan utveckla.

Efter det så kommer vi också ha en utvärdering för varje team och då det är både vad man har upplevt i själva metodiken, men också hur går det med arbetet.

HL: Har ni kommit framåt eller slutar det?

AKA: Genombrottet slutade när vi hade sista seminariet, det hade vi i slutet på januari. Så det kommer vi att följa upp nu i maj troligtvis, och se hur det går? Har det hänt något?

HL: Vad spännande för att jag tänker på att det kanske kommer att krävas återkommande repetitioner under lång tid och att det är en del av arbetssättet liksom.

AKA: Så kan det ju vara, så att vi får väl höra lite grann vad som har hänt helt enkelt. Jag har faktiskt ganska dålig koll. Kanske du Anna (Granevärn)vet något mer.

AG: Jag har inte koll på alla specifika saker, men det är ju det vi ska följa upp nu och tänker de får jobba en period själva ett tag för att se hur det går. För det är ju också en lärdom om det inte har hänt någonting, varför inte då? Vad behöver vi göra för att det ska hända någonting? Så att vi får helt enkelt vänta och se hur det hur det har utfallit.

HL: Vill du fylla på där, Elisabeth?

EL: Ja, många verksamheter har man ju i linjen. Det vet man ju, och en del är ju i princip det kan man ju se i genombrotten som var deras ambition, men sen är det ju lite det som jag tror Anna Granevärn pratade om tidigare, att just våra ekonomiska system behöver ju också, liksom hänga med, i hur gör vi med gemensam personal, gemensam utrustning? Och där tänker jag att vi på många olika nivåer ska dra lärdom av den utvärdering vi gör nu kring genombrotten för det har varit stökigt över gränserna i vissa av de här frågorna. Så jag tänker att det är inte bara varje utvecklingsarbete utan där behöver vi fundera på i hela hälso- och sjukvården när vi gör det lite lättare för att kunna göra den här omställningen.

HL: Stökigt säger du! Jag står och tänker på hjälpmedelscentralen helt plötsligt. Som verkar vara enorma fenor på att få ihop saker och ting. Ja, det avsnittet kan ni lyssna på.

AG: De jobbar ju med alla.

HL: Ja, det var lite så jag tänkte, så där kanske det finns en outsinlig källa till kunskap när det gäller just det.

AG: Precis, men det är ju viktigt också. Jag står och tänker lite på uppstarten av de här genombrotten. Det var ju en del i regionens särskilda ledning kring kompetensförsörjning ett delområde där du Elisabeth var ansvarig och idag har vi ett kompetensförsörjningsråd på regionen som fortsätter med det arbetet som gjordes under särskild ledning.

HL: Kan man säga att det nu har tillkommit?

AG: Ja det har tillkommit när den särskilda ledningen avvecklades. Och i kompetensförsörjningsrådet så finns det ju anledning att följa upp också det här arbetet som har gjorts som ändå pågår fortfarande, och det gör ju många andra arbeten också. Utredningar som pågår utifrån det arbetet som gjordes under särskild ledning. Men det här är ju en stor del så jag tänker att vi behöver träffas där också och få en rapport från hur det har gått med de här genombrotten och diskutera tillsammans. Hur gör vi framåt? Är det så att vi behöver se om vi ska starta upp fler genombrottsarbeten eller behöver vi följa det här under en längre tid och utvärdera om det var ett bra sätt att jobba? Men det jag hör så här långt så tycker vi ju ändå att vi är rätt överens om att det är ett bra sätt att jobba och ett komplement till andra sätt att jobba med förändring.

HL: Nu är ju inte ni den enda regionen i landet som håller på med den här enorma omställningen. Det finns ju 20 regioner till. Och hur ser kontakterna ut där, och erfarenhetsutbyten regioner emellan och sjukvården emellan?

AG: Varje team har ju jobbat med, och vi brukar ju uppmuntra till omvärldsspaning, att kolla hur man har gjort på andra ställen och det är ofta någon som har något tips om att ”kolla med dem jag vet att de har gjort något bra”, så det handlar ju mer lite grann om vad konkret har man jobbat med just där? Mer än det här övergripande. Det kanske du Anna Sjövall vet lite mer om, just hur regionerna samarbetar.

AS: Då är det nog så att varje team för sig kollar upp lite grann. Vad har hänt ute i landet? Finns det någon vi kan åka på studiebesök till eller kontakta på något vis och kolla?

HL: Ganska klokt för att alla har väl kanske någon kamrat någonstans inom skrået som jobbar någon annanstans som de pratar med?

AG: Det finns otroligt många nätverk på alla nivåer inom hälso- och sjukvården. Vi har vårt som hälso- och sjukvårdsdirektörer då vi träffas regelbundet och vi träffas även i norra sjukvårdsregionen. Och här har vi också regionala grupperingar med verksamhetschefer och andra företrädare som träffas och utbyter väldigt mycket. Och jag kan tänka mig att i alla de här nätverken så förekommer den här typen av att man delar goda exempel och får lite tips av varandra på omställning, utveckling, förbättring.

HL: Då är man inne på det där att inte uppfinna hjulet en gång till på i sin egen region eftersom det redan finns någon annanstans. Så samverkan där också då?

AG: Och du Anna Sjövall sitter ju också med i en.

AS: Precis, men det är ju sådana samverkan i norr norra regionerna då med olika. Jag sitter med i två faktiskt, en för analys, dataanalys och en för strukturerad vårdinformation……. heter den, jag var tvungen att tänka efter.

HL: I sådana här stora arbeten kan det ju kännas övermäktigt och det handlar ju någonstans om att liksom hitta vinkeln på vad är viktigt och inte, vad kan vi välja bort? Hur har ni gjort för att liksom, eller hur gör du?

AKA: Med ja alltså, för min del så handlar det om att låta att se till att alla som träffar patienter har en schysst möjlighet att vara med och utveckla i vården. För jag vet att det händer väldigt lite om hälso- och sjukvårdsledningen ska försöka utveckla allt det här, utan det handlar om att få med sig varenda medicinsk ledning, funktion och enhetschefer och specialistsjuksköterskor och specialister. Olika kategorier att utifrån sina funktioner, för att utveckla arbetet och det jag tycker ändå alla är på i de här uppdragen, att det har ju varit många undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som har jobbat i den direkta vården som har tänkt till. Vad blir bättre för patienterna när vi frågar patienterna hur de vill ha det? Och det är väl liksom att hitta den här triaden av att både patienterna medborgarna och vi som kan hälsa- och sjukvård. Att tillsammans fundera på hur kan vi göra detta lite annorlunda och lite bättre

Jag tar ju inte på mig någon sådan här stor hatt och tror att, utan att alla måste vara med där och kunna bidra och känna att de vill.

HL: Jag tänker bara på att ibland när man kan känna det övermäktigt måste man liksom prioritera. Man måste ta bort vissa bitar därför att det här är det viktigaste som vi behöver göra just nu.

AG: Det kanske man behöver på nivån att vi inte kan upphandla alla stödsystem och sådant där, men jag tror ändå att det är väldigt viktigt att man i varje verksamhet ser till att ha ett rullande utvecklingsarbete i sina team. Det handlar om att ha koll på sin väntelista tillsammans i teamet och få förutsättningar att se till att den inte växer på sig och det är ju både i det stora och det lilla kring att ha tillgänglighet och en god och nära vård. Jag tror att det är mycket som ska vara medarbetaredrivet, sen behöver man ju någonstans prioritera i det som är kostsamma investeringar. Det behöver vi ju liksom ha dialog med de behoven som våra medarbetare och patienter ser långt ut i verksamheten.

HL: För fanns det en outsinlig kassa då skulle ju inte vara något större problem. AG: Det hade ju varit ett drömläge. Men, det ska vi nog inte räkna med.

Verkligheten ser också annorlunda ut där, eller den kommer också i kapp.

EL: Det jag tycker är lite kul faktiskt, just om vi fokuserar på genombrottet, mer som teknik. Jag har fått ett par önskemål om att köra Genombrottstekniken på helt andra. Alltså en stor implementering av ett arbetssätt som väldigt många, alla opererande kliniker, ska in i och då har man sett att åh, det verkar jättebra att använda sig av den här seminarieformen, få input, få dem som liksom stödjer arbetet och processerna och lärandet mellan då de här verksamheterna som ska egentligen ska göra lite samma saker och inte behöva uppfinna hjulet varje gång.

HL: Vad häftigt för det du nämner. Det är ju precis ni är ute efter, att inspirera andra, att sätta i gång med någonting. Vad tänker du då kring att det här med att det kan kännas övermäktigt eller att man behöver avgränsa sig Anna-Karin?

AKA: Ja, jag nu är jag mer inne på själva teamets arbete och det såg vi rätt tydligt att många har ganska stora ambition att det här ska vi göra. Men man har ingen konkret målsättning och då blir det lite svårt och man har funderat ett tag så blir det ofta så att man avgränsar det och man får en tydlig målsättning. Då är det mycket, mycket lättare att jobba och det behöver inte vara så jättestort utan det kan vara att man börjar med någonting. Så om man kanske först tycker man ska ha hela flödet, men sen tar man kanske en del av flödet.

Det jag också skulle vilja säga kring det här med att hur vi kan fortsätta så tänker jag också att ur den här utvärderingen kommer ju då att på något vis visa vad vi kan.

Vi kommer ju rekommendera någonting utifrån det vi har gjort då. Sen är det en annan sak, vad som beslutas. Men jag tänker att det i vissa arbeten som passar, kan genombrott vara väldigt bra, inne lite grann på det.

Det finns säkert andra saker där det är ungefär samma tema, men också att alltså där processer går över gränserna tänker jag, och de är ju alltid svåra att få till.

Det är alltid svårt att få till team som jobbar med det här där det är någon som leder teamen och det är ganska stort organisatoriskt att få till det, så därför är sådana arbeten väldigt bra för genombrott för då blir det mera struktur kring det hela.

HL: Innan vi säger tack till dig, Elisabeth Liljekvist och Anna-Karin Andersson så ska vi ta en liten koll på vårt hälsosamtal som vi brukar köra. Vi tycker det känns rätt viktigt faktiskt och vi hörde ju här att du var lite småkrasslig, har du någon sån här huskur mot små förkylningar?

AKA: Nej Alvedon.

HL: Alvedon ja. Du förlitar dig på vetenskapen här nu, det är inte vitvitlök i näsan och sånt.

AKA: Nej, det brukar det brukar gå över av sig självt, men jag brukar säga som Nisse Simonsson, tar man såna här Kuckilurmediciner, så tar det slut på en vecka och tar man inga mediciner så tar det 7 dagar.

HL: Och Nisse Simonsson ska vi säga är en väldigt känd läkare och föreläsare.

AKA: Ja, det är många roliga citat.

HL: Ja ja hur har du med motionsläget när du är förkyld och då drar?

AKA: Det spelar nog ingen roll. Jag tänker att jag måste ut med mina hundar oavsett sen kan ju längden om det är en mil eller om det är 5 km, idag blev det bara 5 km tror jag.

HL: Men då blir det lite lågintensiva då. Sjövall hur har du det med motionen?

AS: Jag njuter, förhoppningsvis att det inte kommer något mer snö nu så jag kan springa på bara asfalt.

HL: Jag vill ta dig hand på den, för jag är så trött på snön jag också

AS: Men jag var ju i fjällstugan förra veckan och då var det då bara broddskor, det var vintervägar, men nu hoppas jag ändå.

HL: Ja, men du håller i?

AS: Ja, det måste ju ja, och nu kan man ju springa på kvällarna och det är härligt med ljuset.

HL: Kör du på med Granevärn havregrynsskola också.

AS: Ja havregrynsgröt ja.

HL: Och, varför pratade vi om det här? Jo, för att det är viktigt att motionera eller i vart fall hålla i gång kontinuerligt som människa för att hålla sig lite friskare för att slippa bli lite krasslig eller sjuk så att man behöver uppsöka sjukvården. Granevärn. Vi hörde om din havregrynsskola och den fortsätter väl?

AG: Men nu tittar jag ju solen fram här utanför vår lilla studio också och då är det ju svårt att stå kvar här inne och tycka att det är nice, när det går att, alltså den här tiden på året är lite unik, för man kan sticka ut på morgonen och skejta på skaran och möta soluppgången. Och sen på kvällen så är det lite mjukt och fint på grusvägarna. Då kan man ta ut mountainbiken. Så att man får liksom en häftig combo. Man får det bästa av båda och just de här ljusa kvällarna också som är så fint.

HL: Då har du då är du inne på 2 motionspass?

AG: Ja kan man ha med sig hunden också och kombinera lite eller lyssna på någon podd eller så som man är ute.

HL: Fint man behöver inte slita ihjäl sig, det är ju inte det vi är ute och far efter. Men det här som man brukar kalla vardagsmotion, sen är det ju viktigt att äta hyfsat sunt och njuta av varven också. Vad man nu menar med det, antingen är det havregrynsgröt eller så är det någon kladdig kebab eller något gött mellan varven.

AG: Man kan köra på havrebollar också. Det är ett annat sätt att få i sig havre.

HL: Det kan man göra? Ja, jag längtar också lite grann efter cykelsäsongen. Jag var nästan på väg att plocka fram både Landsvägshojen och mountainbiken igår, men jag besinnade mig.

AG: Du gjorde det.

HL: Därför att jag har en hemvändande son som har tryckt in hela sitt bohag så att cyklarna stod längst in i förrådet och då stod det en jättestor säng framför och då tänkte jag nej, jag orkar inte idag så det fick bli annat. Så jag var ute och promenerade igår en timme. Sen lite armhävningar och situps hemma. Hörni kul att ni kunde komma, kul att du kunde vara med Elisabeth på telefon?

EL: Ja Det är bra med tekniken.

HL: Visst är det, och du sköt om dig och ni andra också. Anna Granevärn, Anna Sjövall och Anna-Karin Andersson ha det så bra.