46 - De har jobbat med "Nära vård" sedan 2017 - möt MiNT-teamet

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• MG - Magnus Gibson - Överläkare, medicin
• SL - Susanne Larsson - Distriktssköterska
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL:
Hörni, idag är det ju extra kul att få säga välkommen till 2 ur, kan man kalla det Mintteamet? Vad säger du? Susanne Larsson?

SL:
Ja jo, men det är Mint-teamet, mobila närvårdsteamet.

HL:
Ja, det är du och Magnus Gibson som är här. Magnus välkommen till dig också. Du är läkare ja och Susanne är distriktssköterska och ni två jobbar ihop tillsammans med några till förstås.

MG:
En sköterska till på heltid och sen delar just nu en läkare till.
Så det är en läkare heltid, men jag är där 2 veckor och sen har jag ett annat jobb 2 veckor och så OK, vi delar på en heltidstjänst.

HL:
Men vi ska också säga hej och välkommen till våra ständiga.

Poddgäster Anna Granevärn, tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.
och Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare.

Anna granevärn, du var ju inte med i förra avsnittet för du var över till Norge och tecknade avtal mellan Norge och Sverige höll jag på att säga, men mellan våra regioner och motsvarigheten i Norge.

AG:
Ja, just det. Ja, det var ju kul.
Men då var ju tandvårdschef den här.

HL:
Om ni kommer ihåg då det avsnittet tycker jag att ni ska ta och lyssna på för de har lyckats rätt bra med sitt rekryteringsarbete och mycket annat.

Man behöver inte komma in i käften råkade jag säga därför att det finns så himla bra digitala verktyg nu för tiden som är på väg in i folktandvården på riktigt här i vår region. Jättespännande det där ja, bra hör ni.

Vi brukar alltid prata lite så här fysisk aktiviteten och vi pratar ju om det därför att vi tycker det är liksom en del av folkhälsan och det här lite förebyggande att man försöker hålla i gång lite själv så där så att man inte blir sjuk.

MG:
Promenerar varje dag till jobbet. Man vill också ut i helgen och skejta lite och i helgen var det Ner i en bäck också. Det blev lite våt och om vänsterfoten.

HL:
Ja, men det kan ju vara ett uppvaknande på sitt sätt.

MG:
Ja, att där skulle jag kanske inte ha åkt precis nu.

HL:
Anna Sjövall. Du springer ju och Anna Granevärn. Du åker ju mycket längd, springer klättrar i berg, hänger upp och ner i knäveck och ja, du gör ju det mesta.

AG:
Det finns ju saker jag inte har provat, men helgen har ju framför allt varit jättefin skare på Storsjön så det har gått att skejta.

HL:
Men då antar att du har varit uppe tidigt på morgonen.

AG:
Ja ganska tidigt.
Det var väl igår som jag inte var lika tidig och då blev det ganska tungt på slutet när jag körde mina motvindsintervaller mellan Håkansta och Välllviken, 6 km i motvind och sen 6 km medvind och så tyngre och tyngre för varje runda 6 km i motvind.

HL:
Skidan liksom trycks ner 1 dm när skaren släpper, vad härligt det låter.

Du mådde bra efteråt?

AG:
Ja.

HL:
Anna Sjövall löpardojorna de brinner under fötterna nu när våren har kommit?

AS:
men jag njuter av att snön är borta på vägarna.
Jag tycker om snön annars, men löpningen är ju bäst nu.
Det är ljust på kvällarna och det är ingen is på vägarna.

HL:
Härligt.

AG:
Om vi går tillbaka då till dig kanske?

HL:
Ja jag har tränat också, nu ska vi se, igår var jag i väg och gymade och då blev det ett ben och ryggpass. Dagen innan det så blev det skejt på stadion för jag tycker det är bra att preparat där, så då vart det ungefär jag och körde vi en timme ungefär ja. Distans brukar jag inte bry mig om utan hålla i gång en timme är bra för hjärtat.

Jag har inte bara ätit godis i helgen, vi spelar ju in det här första vardagen efter påsk.

Om vi går tillbaka till det här med Mint-teamet, vad känner ni till Anna granevärn och Anna Sjövall till om hur man jobbar och vad de gör.

AG:
Ja, jag har känt till dem sen det startade och vi fick väldigt fina presentationer av statistik på hur det gick för de här patienterna och hur mycket, hur mycket bättre det blev på många sätt när de kunde få hjälp av mint-teamet i stället för att åka många ambulanstransporter in på sjukhuset och vanliga vägen in via akuten där man kan bli fast och sen in på någon vårdplats.

Så det finns väldigt många fina exempel, men sen har jag studerat det här lite på närmare håll också genom att jag faktiskt fick infiltrera mint-teamet och följa med en dag ut i bilen och träffad också en patient ute i verksamheten.

HL:
Vad tyckte ni om det då? Magnus och Susanne, att Anna deltog?

MG:
Det var jätteroligt.

HL:
Om man tittar på de patientgrupper som ni ägnar er åt, vad skiljer de ut sig på något vis jämfört med i allmänhet?

SL:
Ja, det kanske är det är ju framför allt äldre. Det är dom vi fokuserar på och det är väl kanske man kan säga att det är de som inte riktigt passar in i den vanliga vården, de hamnar lite på sidan det grundläggande problemet för dom kan vara, är min uppfattning, att dom är ju ofta multisjuka, gamla, svaga. Ofta så har de en ångest och oro som man kanske inte riktigt hinner med att göra så mycket åt i den vanliga vården.
Jag tror att det är svårare att fånga upp dem i vad vi kan tänka oss att traditionell vård är.

HL:
Är man äldre och kanske demenssjuk eller någonting annat så brukar man ju kunna känna sig otrygg och orolig.
Man vet inte riktigt vad det är som pågår och du ligger ju liksom i sjukdomens natur.
Det här är ju en grupp som kanske inte är så himla digitala.
Vi brukar ju prata mycket om digital omställning i den här i den här podden, så att det här är en grupp som kanske inte alls är så himla digitala men som ändå behöver få tillgång till den här vården som finns och er då.

MG:
Ja precis ja nej, vi vill ju gärna träffas så att säga fysiskt och jag tycker att det du säger Susanne, med trygghet är ju ett ledord, kontinuitet.

Att verkligen vara på plats och se personen i sinnmiljö, det blir ett verktyg som jag får ha som läkare och ja, och du som sköterska då, Susanne.

Det verktyget har vi ju inte när vi är på sjukhuset där jag jobbar mina andra 2 veckor så att säga. Så att det tillför ju verkligen någonting tycker jag i bedömningen och i bemötandet.

HL:
Det ju inte liksom ett teamsmöte med era patientgrupper utan det är helt andra verktyg ni utgår ifrån?

MG:
Telefonen, sen har jag ju datorn jämt så att jag är uppkopplad om det inte är någon svacka på fyrtiofemman (E45).

HL:
Ibland har man ju varit med om det, inte bara på E45 utan även på E 14.

Och så kan det ju vara, men om man då funderar kring ert arbete och så kopplar man på det här stora omställningsarbetet som pågår inom sjukvården, hela Sverige med nära vård och det ska bli mer personcentrerat och vi ska bilda team runt patienter med olika kompetenser som ser till att jag får den absolut bästa vården, samtidigt som jag också själv ska bli lite mer medveten om vad är det jag har att tänka på och försöka ta ansvar för själv om jag har en egen sjukdomsbild eller något sådant där?

Hur nära kommer ni era patienter för det låter ju som att ni är väldigt nära?

MG:
Vi är väldigt nära, vi är väldigt nyfikna också på gränsen, ibland skojar vi om att vi är på gränsen till skamlöst, nästan obehagligt nära.

Det suddar ut det vi jobbar med oss ju verkligen nära.

In i köksskåpen höll jag på att säga, och tittar.

Men jag har aldrig någonsin upplevt att någon tycker att vi är för närgången, men vi kanske vill det, alltså när vi är där då vi behöver det, kanske vi känner det.

Och vi kommer ju väldigt nära och vi får ju ta del av mycket historia och vad som trycker dem, vad de funderar på, och det är en stor tillgång tycker jag i vårt jobb också att lära känna och skapa den här tryggheten som det ju blir då. Och det säger ju också våra patienter att de känner sig trygga.

HL:
Men vad får ni för kvitton? För någonstans måste man ju känna tillfredsställelse med det man håller på med, för nu gillar att ge vård. Vad får ni för liksom kvitton och feedback som gör att det där kändes bra?

MG:
Ett kvitto kan ju vara det att man tittar på antalet sjukhusinläggningar jag menar sjukhuset är ju fantastiskt och sjukvården är ju fantastisk så att jag vill betona det, liksom, att med våra ögon vi står ju liksom på en annan plattform och ser vården från ett håll som kanske inte alla andra ser den ifrån. Så att jag tror att sjukvården i stort fungerar ju fantastiskt det man ser, men då de här som vi får, de har ju kommit lite på sidan.

Jag vill inte säga att det varit misslyckat, men vi behövs där tror jag för att spåra rätt om man har kört i ett dike, kanske fått en diagnos som man till och med kan ifrågasätta om den var rätt och den där utredningen behöver den verkligen göras? Och de där läkemedlen.

Behöver dom verkligen användas?
Jag kan nästan tro att vi sätter ut, eller jag har någon sorts tanke att jag sätter ut 10 läkemedel innan jag sätter in ett.

HL:
och sätter ut betyder att man avslutar.

Det är som att ni är lite stökiga typer.

MG:
Ja när man säger det på det sättet.

Det kan ju vara så att det har gått lite långt och om man har haft många vårdkontakter.

Och alla vill ju väl liksom, men då när vi kommer in med ett annat perspektiv då uppfattar jag i alla fall att vi har liksom vårdens förtroende och chefernas förtroende att jobba på ett annat sätt och hoppas att någon säger till om vi inte gör 100 % rätt alla gånger.

Det gör nog ingen och jag tycker att det är ett väldigt roligt jobb och vi har ju liksom 30, 35. Ja tillsammans har vi ju 100 års erfarenhet i teamet liksom så att någonstans borde vi hamna rätt och så är det väl just det att vi kan följa upp och se vad händer nu när vi sätter ut den här medicinen, hur går det? Vi följer de här patienterna hela tiden. Vi har kontakt med dem varje vecka och flera gånger i veckan.

HL:
Hur sker den kontakten då?

SL:
Ja, men det är ju, det är ju telefon. Vi försöker ju göra hembesök.

Inte till alla för en del bor ju långt bort så man kan inte åka varje vecka. Men telefonkontakt minst en gång i veckan med alla och vi försöker besöka de flesta. Inom 1–2 veckors period så har vi besökt dem, särskilt i början när man lär känna dem. När man känner varandra går det att sköta mycket på telefon.

HL:
Anna Granevärn. Det låter lite grann som att här har du liksom en del i verktygslådan för sjukvården egentligen.

En kontrollfunktion för de som kanske hamnar på ett sidospår när det handlar om diagnoser och mycket kontakter med vården.

AG:
Ja, men precis, absolut har vi har vi det. Sen är det ju som vi pratade om när vi var ute den här dagen, jag följde med er också att ja, men vad är behovet för det här är ju ändå begränsat till hur många patienter vi kan ta om.

Med det team vi har idag.

Behöver vi utveckla det här vidare eller hitta fler samarbeten för att vi står ju också i ett systemskifte.

Lite grann i omställningen till nära vård som du var inne på och som du beskrev så bra också Magnus när vi var ute.

Där du är i båda systemen, du är i det här vanliga systemet där man kommer in på det vanliga sättet och utreds enligt alla de principer och riktlinjer hur vi jobbar inom sjukvården. Och sen har du också det här andra där du kliver ut och så kan vi plötsligt jobba på ett annat sätt med patienten verkligen i fokus där vi tar hänsyn till helheten med även hemmiljön och allt det som finns runt omkring som bidrar och som är en så viktig del i nära vården. Hela det sociala sammanhanget och allt runt patienten. Jag tänker att det här är ju början på någonting där vi successivt ställer om mer utav sjukvården till nya arbetssätt där det här är en väldigt viktig del som faktiskt var ett av de första stegen mot en nära vård i Jämtland innan vi ens pratade om nära vård.

En fördel för oss kan jag tycka är att vi ändå har möjlighet att eller att vi inte tar emot.
Jag menar kommunens distriktssköterska till exempel.

Den kan inte begränsa sig på samma sätt som vi kan göra.
Dom måste ju ta alla som har ett behov.

Vi har ju valt att sätta ett tak för att kunna ha tid för de här patienterna, för det är det som händer när man har jättemånga patienter.
Man ska ta hand om att man inte har möjlighet att ge den tid som de här behöver.

Men det har ju vi försökt att vi har satt ett tak för att kunna ha den här tiden med de här patienterna. Det är också en viktig del.

HL:
Varför är det så extra viktigt då?

MG:
Men det är också för att skapa trygghet, att man ska lära känna varandra för att.

Tryggheten bygger ju lite på att man känner varandra och att det är samma sköterska och samma läkare, eller i alla fall inte en jättestor variation.

Det är ju vårt lilla team.

HL:
Jag måste fråga dig. Anna Sjövall som är verksamhetsutvecklare och man hör ju då på din titel att någonstans måste det finnas något tankar och funderingar kring, hur ska man fånga upp den här kompetensen som Magnus och Sara och deras kamrater har för att få in den i omställningen med nära vård och det begreppet och det arbetssättet?

AS:
Jag tänker att vi kanske behöver den här omställningen alltså ha det här tankesättet på ett annat sätt generellt om man tänker sig på personcentrerad vård så är det ju.

Det är ju mycket där man ska utgå från individen och individens behov och kanske inte bara det vi är väldigt duktiga i sjukvården att sätta in.
Vi har rutiner, riktlinjer, mallar.
Så här gör vi med det här flödet och det är jätteviktigt många gånger.

Men ibland kanske vi glömmer individen där i mitten som har liksom just det här med de sociala bitarna. Hur ser det ut hemma eller vad är viktigast för den här personen?

Det behöver vi också ta reda på. Jag tror att det här är ett j tankesätt mycket också att vi behöver hela vården behöver liksom.

Att tänka mer så får jag landa lite grann i.

HL:
Då har ni samlat på er i tidigt skede en massa erfarenheter, kompetens och kanske nycklar till att nå fram till det som är den stora omställningen med nära vård och personcentrerat.

Ska inte de här människorna bedriva någon slags intern utbildning för resten av nära vård inom sjukhuset och vården i regionen.
Men du kanske gör det redan Magnus eller?

MG:
I början när vi startade så hade vi mycket att vi åkte ut och berättade på ja, för de olika ja kollegorna för att inspirera och berätta att det här och hit kan ni även remittera då om ni ser någon sådan här person där ni tror att det skulle vara bra att jobba på ett annat sätt så skicka en remiss till oss eller ett varsel som vi sa i början.

Då hade vi vissa kriterier att man skulle vara över 75 år. Man skulle ha över 6 läkemedel, fler än 6 läkemedel har varit inlagd på sjukhus fler än 3 gånger på ett år och det var några till kriterier.

Nu har vi väl tummat på de lite kriterierna så att vi lagt till 1 kriterium att de det är inte stämmer någonting av det där så kan man kryssa i någon annan ruta.

Alla är välkomna. Det är några där man känner att här, här borde vi göra på ett annat sätt.

HL:
Man kanske inte lyckats fullt ut om jag kallar det i den andra vården nu då med att ställa diagnos och behandling, då kommer ni in lite som Batman och Robin och reder upp och reder ut.

Vilket oerhört stöd för jag kände inte ens till att ni fanns, men jag är ju inte heller berörd av det på det sättet.

MG:
Men sen måste man säga att det är ett fantastiskt roligt jobb och Jag upplever i alla fall ett stort förtroende också att jag får hålla på med det här jobbet. Det är helt fantastiskt.

En sak jag tänker på som vi kanske inte har berört så mycket som jag ser att du och din kollega Susanne jobbar mycket med är samordning.

SL:
Vi samarbetar ju väldigt mycket med de olika avdelningarna på sjukhuset och mottagningarna. Kommunens distriktssköterskor och hälsocentralen också.

Till viss del många äldre personer de kan ha kallelser till ja, det ena och det andra och det vore ju smidigt om allt gick att ordna på samma dag om man åker från Bispgården och sitter i rullstol eller ja, så att det ser man att vi jobbar jättemycket med sådant.

HL:
Men där är vi väl ändå inne på, som vi har pratat om tidigare. En slags digital lösning för att få en sådan här samordning att fungera.

Den är, jag menar att man inte ska behöva få liksom 4 olika blanketter eller 5 olika samtal eller att det dimper ned en bibba innan man ska in någonstans och göra någon undersökning.

AG:
Ja, men det händer ju saker, små steg, men den här Universal lösningen det beror ju lite grann på för att vi har ju bokningar i olika system allt ligger ju inte i samma.
Allt pratar inte med varandra och då behövs den här handpåläggningen.

Annars är ju de som använder webbtidboken, de har ju möjlighet att påverka själv till exempel och vi försöker på många håll också på sjukhuset när det går att samordna olika saker som ska göras.

HL:
När du samordnar då liksom, har du har dina känselspröt ute åt alla olika håll och kanter då?

SL:
Ja alltså, man känner ju de här patienterna väldigt väl så man har ju koll på vad de ska göra och vi har ju tillgång till deras journal, man ser ju också vad som är planerat och då får man ringa runt och försöka boka ihop så att det passar på en dag.

Ibland är det maken som ska in ändå och hustrun en annan dag.

Kanske vi kan få det att funka så att det blir samma dag.
Det kan vara ja utmärkt.
Det är väl lite sådana saker vi också jobbar med och det där är ju jättebra för det känner ju inget system i världen av.

HL:
Nej, hur ska ni kunna göra det? Både gubben och gumman eller vilka man lever med ska in dag. Vad finns det för vinster med den där samordningen då?

SL:
Ja, det är ju vinsten för patienten förstås som slipper åka fram och tillbaka många gånger. Ofta är ju de här patienterna som vi har knuten till oss väldigt, väldigt sjuka och sen att åka fram och tillbaka.
En del har långa resor. Det är jättejobbigt för dem. Någon kan ju bara röra på lillfingret och kan ju knappt se en bildskärm och så det är klart att man kan behöva hjälp.

HL:
Nu är inte ni något jättestort team inom sjukvården?

MG:
En läkare/ (motsv. heltid) och så är det två sköterskor.
Ja, en enhetschef då som ja, hon har ju ett annat område också och vi går in under det området så att säga.

HL:
Ja, och så pratar vi eller vi ser hela tiden att det pratas om en alltmer åldrande befolkning. Alltmer vårdkrävande där borta i någon framtid och ibland brukar jag själv tänka, men kan det verkligen stämma. Så mycket havregrynsgröt och träning som många av oss ägnar sig åt?

MG:
Till slut så blir man ju ändå gammal så då behöver man ändå hjälp och det kommer nog alltid att vara så. Fast man kanske är nittiofem, så att det är väldigt fantastiskt vad friska vi är egentligen och vilken fantastisk sjukvård och hälsovård vi har och det här. Det är ju bra men en del är ju faktiskt väldigt sjuka lång tid och man kan faktiskt inte göra så mycket åt det heller. Men det skapar ju oro i kring anhöriga.

Det är mycket jobb och ta hand om någon som inte klarar sig själv så att säga. Det är jättemycket jobb.

Så att det är fantastiskt hur det fungerar.

HL:
Okej, man kan väl säga då att en majoritet av dom patienten ni möter är ju kanske vad vi brukar kalla inte så himla digitala, men det betyder ju inte att ni inte är digitala era arbetssätt?
Kanske inte just i själva mötet där ni måste träffa personer, men när ni sitter i bilen eller när ni pysslar med journaler eller tittar på röntgenbilder eller annat, vad brukar ni använda för verktyg? Och hur jobbar ni alltså

MG:
Bilen är ju som vårt kontor, kan man säga vi ringer ju, vi gör ju mycket telefoniarbete i bilen och sen om vi åker på längre resor så åker vi ofta tillsammans.
En doktor en sköterska och då är det en som kör då förstås.
Den kan ju inte göra så mycket annat, men på telefon pratar ju u ofta i telefon Susanne. Med alla möjliga och jag har datorn bredvid.
Då kan jag kolla labprover och jag kan kolla röntgenbilder och läsa.
Det kommer en begäran om ett recept och jag fxar direkt och jag har precis samma tillgång som jag har på jobbet så att säga. Så jag har en laptop med.

Så i den månen liksom både i förberedelsen och kanske också efteråt så journalför, skriver ner, när vi skickar remiss och skriver något intyg och jag fixar det som behövs.

Då är det klart när jag kommer på kontoret sen och vem vet vart den utvecklingen tar vägen?

HL:
Nej, det är fantastiskt för ni kanske kommer få helt nya verktyg i framtiden.

Sen teknik tänker jag hemma hos patienten också.
Ibland så tittar vi ju på provsvar tillsammans.
Det kan vara en röntgenbild eller man har gjort en skiktröntgen som visar en viss hjärnskada och personen vill se den och även vill visa den för någon anhörig så det kan skapa en väldig förståelse.

Att få se att det faktiskt är en skada där.
Jaha, så det är därför han kan bli lite trött och måste gå ifrån och inte orkar dammsuga lika länge eller vad det nu kan vara för någonting som man kan irritera sig på hemma då och då.

Det kan ju underlätta livet om man säger. Så då är man ju verkligen inne i liksom omställning till det som är nära vård.

Att det ska vara att också individen själv och kanske också de runt omkring som har en större förståelse för vilken typ av åkomma eller sjukdom man dras med.

HL:
Men de har ju redan startat med nära vård för flera år sedan. Anna Granevärn.

AG: Exakt. Ja, det hör man ju.
Vad är det för ni? Ni gör ju ganska mycket hemma hos patienterna?

SL:
Ja, rent medicinskt också.

Ja, det händer det jo, men det gör vi ju i ibland. Men vi har ju den övriga vården också. Tack och lov som kan hjälpa oss med det. Men vi har ju. Vi har patienter som är jättesjuka och som absolut inte vill till sjukhus. Och i de lägena får vi försöka göra det bästa vi kan hemma, så det kan handla om att vi behöver ge blod. Då gör vi det hemma, eller järn.

MG:
Det har till och med hänt att vi har behandlat tarmvred hemma.

HL:
Men tarmvred måste man väl ändå in på sjukhuset?

MG:
Nej, men då kan man alltså med läkemedel och det är kontrast.
Kan man ju så går det vidare och det har löste sig flera gånger.
Men det gäller ju att ha koll på mycket prover och så för att det blir ju påverkan på hela kroppen.
Så då kan telefon i kontakt med kirurger som känner personen i fråga och så funka så det går att lösa, och det blir absolut tryggast för individen att få den här lösningen.
Patienten slipper åka in till sjukhus och det är ju bra och sen har vi ju många patienter som vi jobbar liksom proaktivt med kan vi säga.

SL:
Ja har man en kol-sjukdom så kan man ju räkna med att det kan leda till en försämring flera gånger och då har vi medicin hemma, antibiotika och kortison som vi kan ta till liksom medan de är hemma så att de slipper åka in till sjukhus för att få den hjälpen.

HL:
Hör ni jag tror ni tillhör topp 10 av de här gästerna som varit här känner jag om man får vara lite personlig.

Häftigt att få höra om eran verksamhet och hur viktig den är man. Man blir nästan lite kärleksfull och man får säga så.
Ja, bra jobbat och det märks ju hur ni brinner.

MG:
Det är ett fantastiskt jobb, men vi hade ju någon planeringsdag eller någonting när man fyller i arbetsmiljöenkät och så var det någon som sa ja, men där satte jag en sexa och så kröp det fram att alla hade, alltså det var skala ett till sex hur vi trivdes med olika saker, och jag tror vi hade kryssat samma. Så vi trivs.

HL:
Ja så ni var supersexig liksom?

MG:
S var det Håkan.

HL:
Ja tack en lek med ord ja men vad härligt att känna så kring sin egen arbetsmiljö för då blir man ju kvar, då är man ju inne på det här med attraktiva arbetsgivare och det begreppet och så vidare. Här finns det liksom en miljö för er att verka i som ni brinner för och känner tillfredsställelse med så det kan man tycka.

SL:
Alltså, vi ser ju nu att vi får in väldigt mycket remisser. Det har varit verkligen mycket remisser det här året och då har vi ju inte möjlighet att. hjälpa alla dom, så där har vi ju resonerat lite grann. Hur kan vi utveckla det här vidare då?

MG:
Och ja, det har ju blivit det där. Då är det lätt att tänka ja, men då måste vi anställa en till och en till och en till. Sen har vi gått och funderat på det därför att just det här, att vi är ett sådant litet team det är också en av styrkorna så att säga så att jag tror vi behöver fundera några

Hm ja ta den där enkla vägen att bara anställa flera.

Det kanske ska finnas små team därute, kanske de andra måste starta också?

HL:
Menar du kommuner och eller andra delar av regionen kanske?
Eller ja, så kan det ju vara så att antalet remisser ökar för att det liksom blir lite enkelt. Kanske att skicka dem till er också.

MG:
Inför själva anslutningen eller så att säga när vi får ett varsel eller en remiss så är det ju en ganska ordentlig process att sätta sig in i.

Vi tar en del kontakter med anhöriga med primärvård och så och bara den processen blir ju en analys av situationen som man sen skickar med till exempel primärvården eller till anhöriga eller till personen själv och säger att det här.

Kanske ni skulle se på det här sättet och då tror jag att det också bidrar utan att vi behöver ansluta.

Det är väl lite det att vi tänker lite utanför boxen kan man säga att vi ges ju den möjligheten. Vi har också den tiden att kunna tänka lite från olika håll och vinklar och vi resonerar hur mycket om ja, men de har remisserna vi får.

Hur ska vi tänka här och?

Hugger till med någonting. Och ja. Så kan det vara vad häftigt.

HL:
Vad är det någonting ni känner det där skulle vi vilja lyfta också. Är det nåt?

MG:
Men jag tänker också från era perspektiv lite grann, men vi vill inte liksom verka som lösningen på jordens problem, men vi är i alla fall ett verktyg som jag tror sjukvården kommer att behöva. Ett steg är att det nästan är en tillbakagång till en gammal struktur, att doktorn kommer hem.

Ett gammalt synsätt som kanske har försvunnit lite på vägen i den fantastiska utvecklingen som har varit sen ja, typ efter andra världskriget eller någonting sedan antibiotikan kom och allting. Ja, ni hör nu går jag i gång här i gång, nu får ni prata i stället det.

HL:
Ja, men det är väl inte att förakta det som också har fungerat historiskt? Det behöver man ju inte bara byta ut så där.

MG:
Nej, det kanske var någonting bra i det också, så att säga och då kanske vi är en tillbakagång på ett sätt som det är någonting som behövs och för vissa i alla fall.

HL:
En tillbakagång till framgång kan man säga.

AG:
Tillbaka till framtiden.
Men det här är ju faktiskt absolut precis det vi pratar väldigt mycket om att vi vill. Vi vill ha kontinuitet.
Fasta kontakter pratar vi mycket om, Anna Sjövall är ju väldigt duktig också på att mäta det här och det här blir väl nöten att knäcka då.

AS:
För jag har ju också tagit del av ert utvecklingsarbete där ni tittar lite grann på hur kan man utveckla det här framåt och vad skulle vi vilja göra och behöva göra? Och jag vet att det pågår mycket i primärvården också med hembesök och fasta läkare och fasta vårdkontakter, så vi rör oss ju i den riktningen och det gäller väl tillbaka då till det här pusslet att få ihop hela pusslet med hur ska det, hur ska det se ut. Så det kommer bli väldigt intressant att titta på igen, kanske om ett år och se vart har vi kommit då?

MG:
Det tycker jag faktiskt man märker på dom här fem åren vi har varit i gång.

Det har skett en utveckling åt det hållet så att säga att primärvården gör mera hembesök.

Det, jag vet inte om det finns någon statistik, men jag tycker att det verkar så.

AS:
Jag har inga siffror, nej, men det är ganska tydligt alltså. Både distriktssköterskor och läkare gör mycket mer hembesök nu.

HL:
Bra härligt hörni?
Vi brukar runda av med vad som händer ikväll. Vad händer ikväll, Susanne?

Vi undrar om du ska ut och träna något om det blir någon så här fysisk aktivitet ut med hunden?

SL:
Ja ut med hunden. Ja, jag har väl inget annat direkt planerat. Jag haft en lång påsk har nu med mycket främmande och så där, så det är ganska skönt att bara ta en lätt promenad med.

HL:
Magnus är det något på tapeten?

MG:
Promenaden hem då.

HL:
OK Anna Sjövall då? Du håller ju på med ditt program.

AS:
Men det var sista veckan nu.

HL:
Och siktet är inställt på någon form av lopp i sommar.

AS:
Ja, Göteborgsvarvet först och främst, det är ju maj, det är ju inte i sommar, det är ju ganska nära.

HL:
Ja, det är snart. Vilket datum är det?

AS:
Ja, någon gång i mitten på maj, jag kan inte exakt.

HL:
Hur många långpass har du kvar innan det sitter?

AS:
Ja, alltså det beror på vad du menar, men att springa klara distansen kan jag det? Ja, det är inget problem. Det är mer om hur man ska må under tiden.

HL:
Ja vad kul, så då ligger du liksom i du har det där i pipeline nu?

AS:
Ja precis då blir det intervaller ikväll.

HL:
Anna Granevärn?

AG:
Ja, jag gjorde ju faktiskt en klistervallning på mina skidor igår kväll och den testade jag imorse på skidstadion, funkade alldeles utmärkt.
Jättebra fäste så ikväll blir det 30 minuter löpning. Jag måste ju växla sport nu. Det är lite ångest med det och jag brukar alltid skada mig så här års sedan jag började springa så jag gör det försiktigt. Det är 10 pass på 30 minuter som liksom ligger utöver det som jag känner för att göra egentligen, men jag ska toppa det hela med att jag ska faktiskt laga fisk ikväll.

Jag tycker väldigt mycket om fisk, så det är det positiva.

HL:
Utmaningen att få till fisken liksom.

AG:
Nej, man använder en termometer.

HL:
Ja såklart. Vad brukar du köra, 48 grader?

AG:
Det beror på vilken fisk det är?

HL:
Ja, vad är det för fisk?

AG:
Ja, det har inte bestämt riktigt. Jag ska inhandla den först.

HL:
Det låter underbart!
Hör ni tack för att ni kom hit och delade med er i den här podden.
Tack Susanne Larsson och Magnus Gibson, Anna Sjövall och Anna Granevärn