48 - Genombrott och fantastiska ideér

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• EL - Elisabeth Liljekvist - Divisionschef , Kirurgi
• AKA - Anna Karin Andersson - Verksamhetsutvecklare
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Då ska ni vara välkommen till ännu ett avsnitt av den här podcasten från Region Jämtland Härjedalen där vi pratar om utvecklingen inom vården. Vi har gjort ett litet namnbyte, Anna Granevärn har du upptäckt det?

AG: Ja, det har jag.

HL: Renodlat lite grann.

AG: Exakt och är bra att få göra det kände vi för tydlighetens skull, så nu är det inte otydligt alls.

HL: Välkommen hit.

AG: Tack!

HL: Du är ju ständig medlem i den här podden, men du är ju också tillförordnad hälso-och sjukvårdsdirektör.

AG: Ja, det stämmer!

HL: Och så har vi med oss Anna Sjövall, också ständig medlem.

AS: Ja hej!

HL: hur är läget med dig?

AS: Det är bra.

HL: Är du också glad över namnbytet?

AS: Absolut!

HL: Idag har vi också med oss Elisabeth Liljekvist, vad är det du gör för någonting inom vården?

EL: Jag är divisionschef för division kirurgi.

HL: Ja just det ja, välkommen hit!

EL: Tack!

HL: Och så har vi ytterligare en gäst och vem är du?

AKA: Jag är Anna Karin Andersson och jag egentligen slutat jobba, jag pensionär, men jag jobbar ganska mycket ändå på timmar och rycker in i olika verksamhetsutvecklingsarbeten.

HL: Vad har du för bakgrund?

AKA: Jag är sjuksköterska och har min kliniska bakgrund på akutmottagningen där jag jobbat i 20 år. Sedan har jag jobbat som verksamhetsutvecklare på alla nivåer kan man säga.

HL: Jag tror vi har setts på akuten.

AKA: Det har vi säkert.

HL: Jag tror du har träffat varenda länsinvånare om du har varit där så länge.

AKA: Jag kommer inte ihåg har ju inte bild på alla.

HL: Det är så härligt när man liksom fortsätter att jobba tycker jag, för det finns så mycket erfarenhet och kunskap att hämta.

AKA: Absolut jo, annars så skulle jag inte stå här och det, det är ju den erfarenheten jag använder mig av om man säger.

HL: Idag prata om genombrott som ni jobbar med. Det finns 8 områden som ni har haft en liten dragning i tidigare, för någon vecka sedan. Ett utav dem hade vi faktiskt i senaste avsnittet och vi pratade om antibiotikapumpen. Men innan vi startar, vi brukar alltid prata lite träning för att vi tycker att det är viktigt med folkhälsa därför att det förebygger ju att vi någon gång kanske slipper landa inom sjukvården. Kanske inte till 100 procent, men en schysst livsstil, träning, motion och käk gör ju att vi kanske kan undvika vissa livsstilsåkommor eller annat. Så därför Anna Granevärn du berättade om i morse när du kom hit, att det nästan var slagsmål vid skiergen (anm. Stakmaskin som liknar att staka på skidor), där du tränar stakåkning.

AG: Nej, inte slagsmål. Vi har 2 Skierg bredvid varandra på vårt gym på sjukhuset och min kollega Lena och jag var där och tränade tillsammans i morse och då körde vi Skierg. Vi körde först ganska länge och sen körde vi lite styrketräning och sen kände vi att vi har lite krafter kvar, så då sa vi att vi går tillbaka till Skierg och nu kör vi allt vi orkar så vi körde allt vi orkade och tills vi inte kunde köra mer helt enkelt. Det var röda zonen, men det är ju så skönt efteråt. Det enda som inte var så skönt var att jag fick ett hostanfall efter jag tog i allt vad jag orkade så det satt i en stund så jag gick därifrån hostandes.

HL: För att liksom ha en schysst livsstil så behöver man ju inte köra sig blåblodig. Vad är det man säger 30 minuter om dagen ungefär i en rask promenad? Du nickar Elisabeth Liljekvist, det kan räcka så ni behöver känna att nu får man blodsmak i munnen.

AG: Det behöver man inte, men vi hade roligt och det är också en viktig del som jag brukar påminna om att man ska ha kul oavsett om man gör ett lopp eller man cyklar hemma eller vad man gör.

AG: Och på temat kul Håkan. Så hade vi ju hittat en liten bil bild på dig här, och den här bilden är ju från den 8 juli förra året.

HL: Allright.

AG: Och du har ett glas med någonting framför dig. Det är säkert vatten eller någon hälsodryck. Vi ska ju simma Vansbrosimningen.

HL: Inte vi!

AG: Nej Sjövall och jag och Skierglena. Så skriver du så här, ”hör av dig med hur allt har gått” det är ju trevligt liksom lycka till och så. Och då svarar vi från min telefon. ”Vi håller en plats åt dig här nästa år och tummen upp. Det ser ganska trevligt ut hos dig också ”och då svarar du, jag är på Anna, det är väldigt nice här och jag ser fram emot morgondagens uppdatering. (Skratt) Det finns En plats åt dig.

HL: Tack, jag kan inte neka. Jag har alltså skrivit det: Ja men ska vi gå då i podden. Anna blir du ledsen om jag inte står vid mitt ord?

AG: Nej, jag tror att det är du som blir ledsen.

HL: Ja, tack, jag vet inte hur jag ska hämta mig nu. Jag ska fundera lite så får vi se vad som dyker upp.

AG: Ja, men absolut. Det är viktigt att ha kul. och det är faktiskt kul efteråt.

HL: Ja, jag förstår, men det är ju det där med att komma i våtdräkten också. Det kan ju vara problematiskt. Anna Sjövall. Hur är det med din motion?

AS: Jo, men det är bra. Ja, jag vill inte påstå att jag har lovat att jag ska simma i år också, hon har inget bevis, det finns ingen mejlväxling eller något.

HL: Jag känner nu vilket tryck, jag fick liksom en ryggsäck av tegelstenar på mig.

AS: Nej, men det var det var kul efteråt.

HL: Ja, alla säger det ja. Nej, jag ska springa Göteborgsvarvet i helgen så jag ligger lågt vid träning just nu.

HL: På lördag, så nu håller du på liksom och toppar formen?

AS: Ja ja.

HL: Men för nu är det ju inte träna något mer inför alla fall. Nej, det är bara några dagar kvar.

HL: Det kommer gå bra, det kommer bli kul. Elisabet, hur motionerar du om du gör det?

EL: Nej, men det är nog mer det här temat 30 minuter om dagen och knappt det. Men jag älskar verkligen ut och gå, så det är väl det på temat kul.

HL: Men det är väl inte så dumt det. Vi vet ju att det räcker om man håller i gång så. Du då Anna Karin?

AKA: Ja, jag tränar faktiskt jättemycket, fast egentligen så beror ju det på att jag har hundar som behöver träning på alla möjliga sätt och då tränar jag dom på olika sätt, det är både konditionsträning och styrketräning och teknikträning och allt möjligt. Idag, till exempel, efter mötet med Jönköping som har med genombrott att göra så gick jag ut med mina bungypump-stavar en timme och gick i skogen och vart jättesvettig för det var varmare än vad jag trodde och sen åkte jag hit till exempel. Man får ta det mellan jobben liksom.

HL: Jag förstår.

AKA: Sen när jag kommer hem så ska jag ut och valla får en timme kanske, och då går man ju runt och då, ja så där hela tiden princip. HL: Vad härligt.

AG: Om vi nu ska glida in på det här med din motion Håkan?

HL: Jo, det går bra, Jag har ju tidigare pratat om att jag har återinvesterat i en landsvägscykel, En racer. Så att nu är jag i gång igen så jag har kört 2 längre runder som jag bedömer det då runt Brunfloviken runt 4 mil ungefär. Körde igår. Den var lite jobbigt för jag hade käkat lite dåligt så att strax innan Vallsundsbron kroknade jag lite grann så fick jag liksom kämpa på lite, men det gjorde ingenting för jag somnade till semifinalen i Champions League sen på kvällen. Det var behagligt.

AG: Och sömn är ju också viktigt för hälsan. HL: Man ska ju sova mellan 7 och 8 timmar, säger de ja. Men jag är mer som Gunde (Svan) jag sover 4–5 timmar och sen är jag uppe och poppar igen. Men igår var jag sliten, det måste jag säga, men nu tillbaka till genombrotten här som vi pratar om inom sjukvården i Region Jämtland Härjedalen. Ni hade en dragning på Clarion Anna Granevärn för en tid sedan. Vad handlade den om?

AG: Ja, det var en uppstart utav det här arbetet och det är väl framför allt Elisabeth och Anna Karin som kommer att kunna berätta mest om det som gjordes på Clarion. Jag var inbjuden en liten stund i början och det var jättefint att få träffa alla och se, och imponerades över hur många personer som är engagerade i de här arbetena.

HL: Elisabeth Liljekvist om man tittar på det här övergripande då vad är då de 8 genombrotten som ni kikar på och arbetar med?

EL: Ja, alltså de 8 är väldigt olika, men i alla fall 7 av dem har något som jag tycker är lite imponerande tillsammans och det är att de går över våra liksom organisatoriska gränser. Jag vill egentligen säga alla 8, men framför allt 7 av dem, för att vi vet ju att vi behöver göra ganska mycket genombrott med att förflytta vården till det vi säger är nära vård. Men det är ju liksom inte bara primärvården vi pratar om, utan det är ju verkligen all vård som behöver tänka lite nytt i och att en hel del handlar om att vi behöver stötta patienterna från olika organisatoriska enheter. Vi har kompetens liksom utspridd och den enskilde individen behöver den här kompetensen samordnat och koordinerat, och det är det som gör att jag tycker är så roligt nu att vi har dom här genombrottsprojekten ut vid eller genombrottsarbetena. Vi pratar så mycket om förflyttningen och det är ju det vi egentligen vill ha, de här genombrotten. Arbetena för att hjälpa oss allihop att ställa om så det handlar ju om, liksom de här antibiotikapumparna som ni pratade om i förra podden. Att kunna ge patienter antibiotika hemma. Det handlar ju om att kunna möta de här som efter förlossningen har fått förlossningsskador, och hur kan vi göra det inom olika specialiteter som vi har i sjukvården för att den enskilde ska få en bra och koordinerad vård. Det är svårt att samarbeta över organisationsgränserna för vi har ganska fullt upp i våra respektive. Därför behöver vi teknikstöd och metodstöd och det är genombrottet kan man säga.

HL: Jag förstår för att man hör ofta begreppet, hängrännor och stuprör och allt det där och det är ganska vanligt inom sjukvården och offentliga myndigheter att man jobbar på. Men man vet inte vad grannen är borta syssla med riktigt. Och det är ju många som jobbar med att bryta det här mönstret för att komma åt hängrännorna snarare än att hålla på och vara i stuprören. Men hur koncentrerar ni er då? För mig så blir det, när ni berättar om nära vård. Det är att liksom samla ett antal specialkunskaper runt en patient som har en svårighet och hur? Hur gör man det rent praktiskt? Vad är det för metodik ni använder?

EL: Nej, alltså genombrottet nu. Det vi jobbar med, det är att alla de här 8 enheterna, i stället för att vi som jobbar i vården, har ju liksom massor med tankar själv. Alltså där skulle vi vilja utveckla och göra de här hoppen till det som är det nya. Det här medarbetaredrivna och det tänker jag, det är ju styrkan i det mesta. Det som vi lägger till genombrotten nu, det är att faktiskt också börja med att se. Vad är det vi ser för patienterna, för personerna som går in i våra vårdflöden? Hur blir det för dem i det som vi har identifierat ifrån vården och behov av förbättringar, så det tycker jag kanske är lite extra spännande just med genombrott och så som vi gör nu, att vi börjar med patienterna och sen så tar vi allt det andra som verksamheterna också ser behov av att förändra.

HL: Anna Karin vad säger du?

AKA: Ja, det är ju precis så. Det är som du beskriver att det egentligen är första gången vi har sådana här arbeten som går över gränserna och det ser man ganska tydligt för det blir ganska komplicerat att få ihop teamen, för vi har ju sagt att vi ska ha representation i varje team så att man verkligen kan bygga hela processen. Men det som jag upplever som svårast faktiskt. Det är det här med personcentreringsperspektivet. Vi måste utgå från patientens behov.

HL: Ja, det trodde jag man gjorde i sjukvården.

AKA: Ja, det gör man ju på sätt och vis, men det finns ju liksom en uråldrig tradition i vårdpersonalen, att vi vet vad patienten behöver. Vården vet vad patienten behöver och det är ju inte, det man kanske vet ibland? Man vet inte alltid deras behov egentligen, utan det kan vara en helt annan sak än vad man tror.

HL: Vad krävs då för att bena ut vad mitt behov då skulle kunna vara till exempel?

AKA: Ja, då handlar det ju om att vi måste utgå ifrån patienter. Vi måste prata med patienter, vi ska helst ha med patienter i det här arbetet. Vi ska göra en nuläges kartläggning som bygger på en personcentrerad kartläggning PcP heter den metoden och då är det ju också, då får man välja hur man gör det. Det kan vara att man har med dem som en referensgrupp eller som enskild patient med i arbetet eller man gör intervjuer eller man gör enkäter. Vad som passar för just det här. Men det är ett krav att man ska ha med patienterna.

HL: I det har jag hör någonstans att det som blir superviktigt, att ha det här samtalet. Liksom skapa den här relationen mellan dig och mig.

AKA: Absolut! Man kan ju inte tillgodose alla behov, det går ju inte. Men samtidigt så måste man liksom på något vis förstå patienternas situation. Det är lite grann, det som är inte bara tillstånd utan vad lever de i för kontext liksom helheten. De kanske bor uppe i skogen och har det största behovet att någon skottar snö åt dem eller att någon hugger ved eller vad det kan vara. Det är det som är ångesten i det här liksom, och inte kanske att de har ont i armen eller vad det är så att man måste liksom försöka få ihop allt det här på något vis.

HL: Finns det andra, alltså fler exempel på vad vi vad som skulle kunna vara ett sådant här behov. som man lyssnar på. Vi brukar ju lite så där slarvigt säga att vi ska hålla folk borta från sjukhuset. Men egentligen handlar det om att se till att frigöra vårdplatser för de som verkligen behöver dem, medan de som kanske kan vara hemma och hjälpa sig själv till självhjälp och med hjälp av nära vårdteam och annat liksom kan få vara i sin hemmiljö. Vad finns det liksom för kriterier för de här behoven då, eller kan det vara högt och lågt?

AKA: Jag tror att det är högt och lågt, men det kan vara väldigt komplicerat som på första seminariet vi hade då, då hade vi ju då inspiratörer som vi kallar det för att det kommer någon och berättar som vi hade med antibiotikapumpen. Då handlade det om dialysen som då en patient var med och pratade om, som har gått från bloddialys på sjukhuset några gånger i veckan till att sköta sig själv i hemmet. Som då berättade om det här och han bodde uppe i Rossön, alltså 16 mil härifrån i stället för att behöva åka in till sjukhuset 30 mil tur och retur. Så ofta så skötte han det här själv och han fick ju några frågor om just det här, vad tyckte han, att det var oroligt att göra det här, för det är rätt tekniskt faktiskt. Det är ganska mycket maskiner och grejer, men han tyckte inte alls att det var svårt utan då fick han frågan, vad gör han om det krånglar? Då stänger jag av maskinen, sa han bara och det var det tyckte han var helt okej. Det är ju inte så det kan du ju vänta några timmar och så sen hade han då direktkontakt med de här sjuksköterskorna på dialysen som man kunde ringa till när det krånglar, det fanns också en chatt och de har ju det här övervakningssystemet där.

HL: De har varit här som gäster i podden faktiskt, vi har gjort ett avsnitt om det.

AKA: Ja, Caroline var ju här till exempel och det var ju de som var där och pratade. Det är ju liksom ett exempel. Det som jag tror eller det som eller det vet man ju också att när patienten får ta ett mer eget ansvar eller förutsättningarna och få ett eget ansvar då klarar man ganska mycket faktiskt.

HL: Ja, för vi pratar ju inte om att man själv ska genomföra en öppen hjärtkirurgi här utan att kanske lära sig att förstå hur ett verktyg fungerar till exempel eller hur jag digitalt kan vara medspelare i vården. Det måste vara oerhört skönt för den här människan att slippa åka från Rossön tur och retur för att göra den här rutinen, för det gör man ju flera gånger i veckan.

AKA: Och det som är också med det här är att det kommer ju också någon typ av folkhälsoperspektiv, åt det hållet att då han lär ju sig hur kan lära sig att äta rätt, mycket motion för att ha värdena under kontroll. Det här gäller inte bara dialys, det är samma med hjärtsviktfördelarna och allt det här att man förstår att om jag gör det här, då kanske jag kan sänka min blodtrycksmedicin, det kommer som på köpet det här med eget ansvar i det här så det är positivt på många sätt, det kan man ju också säga att det är ju ett val man gör man. Naturligtvis så man får ju träffa vården om man behöver det. Det är inte stopp utan det här är ett erbjudande man ger patienterna och att göra det själv och de flesta klarar av det och tycker att det är jättebra, det finns ju också ett bakre stöd om jag säger så, så man kan ringa och kolla. Och är det då så att värdena har försämrats kraftfullt eller att man blir lite akut sjuk då finns ju sjukvården där.

HL: Så om man tittar du på metodiken och de metoder ni kommer att använda då för att fortsätta driva de här genombrottarbetena som ni är inne i, vad kommer det vara det viktigaste tror ni? Eller hur långt har ni kommit då?

AKA: Ja, alltså vi har faktiskt haft ett möte nu på morgon med de här coacherna som hjälper till just med metodiken hur man gör och det ska finnas en viss systematik i det här och man har ju inte kommit så jättelångt. Men första uppdraget det är ju att man ska kartlägga. Hur ser det ut idag och varför fungerar inte det här som det som vi vill att det ska fungera utifrån dels vårdens rutiner och så vidare, dels utifrån patienten då och då måste man ju liksom först titta, hur ser det ut? Varför ser det ut som det gör? Och sen får man ju då börja fundera på, vad gör vi då åt det här? Det är ju lite klassiska förbättringsverktyg vi använder, där vi börjar med kartläggning för att se problemen så är det då analys av ”Så här ser det ut”, ” så här skulle vilja vi ville ha det”. Ja, vad är det som skiljer det? Alltså ett gap, ett gap där som man måste då sen då titta på, vad gör vi då?

HL: Ja, men det jag tycker det låter så spännande för här. Vi har ju stått och prata om det här ganska mycket i många olika poddavsnitt och här känns det som att nu börjar det liksom komma på rulle och det blir ju liksom ordentlig verkstad där borta någonstans.

EL: Ja, men jag tänker att, det som jag tycker att det är på rulle för att när Anna Karin och jag lite grann började sondera med alla verksamhetschefer och så där så kände jag att jag är nöjd om jag får 2 tror jag vi sa då, arbeten som går över gränserna för vi vet hur svårt det är och nu är det i princip alla de här arbetena så det tycker jag. Ja, det är på rulle tycker jag.

HL: Och det är kul, kanske på ett sätt när man börjar se saker i ett gemensamt sammanhang. Snarare än att man är solitärer som gör ett superbra jobb där borta. Men om man börjar se hela sammanhanget då kanske det väcker nya tankar och idéer om utveckling och sådana saker. Anna Granevärn, det är ju kanske du som äger den här frågan ytterst och ser till att det här jobbet ska genomföras?

AG: Nej, men det gör vi ju tillsammans i hälso- och sjukvårds edningen. Det är ju vår uppgift att skapa rätt förutsättningar och jag är väldigt glad för att det händer väldigt mycket ute nu. Det känns som att det är en vågrörelse som har startat. Det var lite trögt i början att få i gång det, något hände på några ställen och vi hade några goda exempel, men min känsla nu varje gång jag är ute i verksamheten är att det händer saker nästan överallt. Det drivs otroligt mycket och det är jättespännande att följa de här 8 som vi jobbar med. Men vi ska inte glömma bort att det pågår saker hela tiden där ute också. Massor med andra saker men just att lyckas gå över organisatoriska gränser som Elisabet lyfter. Det är stort och det kräver extra stöttning också och systematik i hur man jobbar.

HL: Anna Sjövall. Vad står du och funderar på när du lyssnar på samtalet?

AS: Nej, men jag tycker det här är jättespännande. Jag har ju också förmånen att få vara med som en av coacherna, så jag inblandade i ett av arbetena, Jag är en utav dom, sen är jag inne i stöttar lite i några av dom andra också delvis.

HL: Så även där blir det gränsöverskridande att liksom?

AS: Ja, absolut. För det är ju ett gemensamt mål med allting. Sen tycker jag det som är spännande så här, dels kan vi tänka organisatoriska gränser inom vår region, dels behöver vi också hitta, liksom det med kommunerna till exempel. Det är ju nästa gräns vi behöver titta på, för patienterna rör sig ju överallt.

HL: För de kan ju skrivas ut från sjukhus eller?

AS: Precis sedan, så det behöver ju finnas en helhet för om man tänker patientens perspektiv så är det ju den helheten man behöver komma åt på något sätt.

HL: Men nu har ni startat inhouse, då kan man säga och tänker då sedan att fortsätta liksom det här arbetssättet med metodiken någon gång där borta att inlemma då kommunerna och bjuda in, eller hur vi nu kallar det. Det pågår ju även i kommunerna också ska sägas.

AS: Absolut. Det är ju också utmaningar, för det är ju 8 kommuner som man behöver jobba mot då. HL: Ja, det är ju inte bara en kommun. Hur mycket tycker ni är då Elisabet och Anna Karin att liksom de här digitala funktionerna och behoven spelar in i ett sådant här arbete?

EL: Alltså, jag tänker nog att i många av de här genombrotten så är det kanske inte 100 % fokus på digitaliseringsdelarna faktiskt. Annars är ju det en jätteviktig del för vår omställning på totalen och det är som Anna sa, att det är ju ändå så otroligt mycket utanför de här 8 arbetena som händer. Och där tycker jag det har tagit fart riktigt med, liksom viljan och önskemålen ifrån verksamheten, kring att nyttja den digitala tekniken som är ett sätt liksom i vården med. Så där tycker jag det händer jättemycket. Men i de här arbetena så är det ju både och skulle jag vilja säga.

AKA: Ja, det är det. Det som kanske är mest är ju att man vill flytta ut vissa delar av vården närmare hemmet, alltså till hälsocentralerna, att det är då samarbete över gränserna där, att patienten inte behöver åka in till sjukhuset för att göra en kontroll utan man kan göra det på hälsocentralen och så kommunicerar hälsocentralen med sjukhuset och det är ju digital överföring. Då blir det liksom en närhetsprincip för patienten.

HL: Att slippa åka 10 mil kan det räcka med att åka en mil eller två.

EL: Men jag tänker att det är en hel del kring det förebyggande arbetet vi har också om vi tittar på en utav de här då, som är att titta på sin ögonbotten framför allt den stora gruppen diabetespatienter och där är det ju så, att det är många faktiskt som väljer att inte åka in till Östersund för att det är så himla långt. Om man tänker att man mår ju inte dåligt av det i stunder, utan det är ett förebyggande arbete att se att man inte får påverkan på ögonen och där tänker jag att det kommer göra stor nytta att man kanske får ta det i samband med sitt besök hos distriktssköterskan. När man gör sin kontroll på diabetes och samtidigt får göra den här undersökningen i stället för att åka alla de här 30 milen som det ofta handlar om, och bara göra en ögonbottenfotografering.

HL: Har vi inte haft ett avsnitt om det också? Eller som rörd i alla fall ögonkliniken.

AG: Men det stämmer. Det var inte så länge sen.

HL: OK, men där ni står nu då? Vad kommer nästa steg att vara?

AKA: Så här är det, att vi har ju ett seminarie till den 1 juni och sen är det ju sommar och semester. Och så fortsätter vi. I slutet av september har vi nästa, men det som vi vill att man ska åstadkomma är ju att man ska ha påbörjat den här nulägeskartläggningen utifrån personcentrerat fokus och att man då ska ha hittat gapet. Alltså vad är det som inte fungerar som det ska eller vad är det vi vill jobba med? En analys på det, lösningarna som inte är lösningarna ut någonstans måste de ju komma. Det kommer dit sen, men vi försöker att inte ha så bråttom med det här, för folk hinner inte med. De har ju sin ordinarie verksamhet att sköta också, så det är ganska svårt att få ihop möten, men de jobbar på jättebra med det, men det handlar om att först kartlägga och analysera vart det inte fungerar. Det är jätteviktigt att det görs först, innan man kommer med åtgärderna för då kanske man inte gör rätt åtgärder om man inte har analyserat.

HL: Ja såklart, men människan är ju skapt så att man vill gärna få åtgärderna först därför att man vet vad som skulle behövas.

AKA: Ja nej, men och det måste vi bromsa. Men det här tillhör ju metodiken och vi brukar ju säga att vi måste göra rotsaksanalyser annars kanske vi hoppar på fel åtgärder så den är jätteviktig, och den kommer vi få ganska mycket tid att göra. Man kommer lite olika långt och en del har ju också börjat tidigare. Det som det här med ögon, det har ju pågått ett tag men har aldrig fått riktigt rulle på det där så därför så har man nu för att få lite mer, ja, lite bensin, lite fart. Jag tänker att det är det som är första steget och så sen tänker jag under hösten. Då börjar man hitta dom här åtgärderna som, ”det här behöver vi göra” och det är säkert i smått och stort. Men då börjar man ju att testa dem då. Det går till så att man testar de här idéerna på åtgärder kan man ju säga, är det här rätt saker och så testar man att ja, hur gick det här då? Och gör en bedömning av det, analys, och så ser man ”det här funkar”, jättebra och alla är nöjda och glada. Ja, men då köper man det liksom.

HL: Då ändrar man arbetssätt och rutiner kring det. Ja, ungefär så jag förstår och vissa saker får man lägga åt sidan för det fungerar det inte alls så att det dom gör är ju egentligen att kvalitetssäkrar hela vägen. Det är därför ni behöver skynda långsamt. Och det är framför allt att det ska bli rätt så att man inte får börja om från början igen.

HL: Elisabeth, om man tar ett patientfokus, vad är liksom? Vad tycker du är det viktigaste där att ni ja?

EL: Men jag tänker just när det handlar om utveckla vården så är min erfarenhet att vi får lite andra lösningar om vi har med patienterna från början och hela tiden i utvecklingsarbeten, och det är det jag tycker är en utav styrkorna i den här metodiken som genombrottet ger oss nu, för vi är som sagt ganska duktiga på att tolka och inte fråga dem som nyttjar tjänsterna just nu. Så det tycker jag väl kanske är en utav dom här som jag tycker, är största fördelen.

HL: Ja spännande det kanske blir en ny tjänst någonstans eller flera nya tjänster för sjukhuset som heter patienttolkare eller nåt sånt där som hjälper till med överföra.

EL: Så det finns många sjukhus som har det redan

HL: Ja tack för den kunskapen.

AG: Men jag kan inte låta bli det här patientbibliotek. Jag gjorde bara en snabb reflektion, Anna Karin, hur länge har vi hållit på med det?

AKA: Ja i många år egentligen så handlar det ju om det kommer väl också från Jönköping? Från början tror jag. Vi har ju lite stöd, metodstöd av dem från den kulturen och de har ju ett sådant bibliotek med patienter. Alltså det är ett nätverk av patienter som man vänder sig till och vi vill ha hjälp med tyckande och så här det är de som är i vård kan man ju säga ja, Man kan säga att det har vi hållit på med länge och det har fastnat i olika saker. Det handlar om ersättningsfrågor och det handlar om och hur får vi tag på de här och vad är sekretess? Och det är väldigt mycket som har varit runt den här frågan och vi har fortfarande inte lyckats få till det, utan nu går vi ut med det att prata med patienterna i en närhet och fråga helt enkelt om de vill vara med.

HL: Så sa ju, så jag vill nu. Men ett sådant bibliotek är väl att önska, tänker jag. Jag som patient skulle känna åh, vilken ynnest att få dela med mig av det jag känner och det jag vet och det jag kan. Ja men Anna Karin och Elisabeth tack så hemskt mycket för att ni kom hit idag och ville vara med podden, var det roligt?

AKA: Ja ja, det tycker jag. Det är väl bra spridning och jag tänker väl att vi kan fortsätta sen att andra team kan komma hit och sprida vidare.

HL: De är jättevälkommen. Ja, hur var det nu då? Vad hade du på motions agendan här i eftermiddag?

AKA: Jag ska valla får! Måste stämma, träff med fåren så de vet när de ska komma eller jag lockar på dem.

HL: Elisabet blir det promenad idag också?

EL: Nu blir det promenad i sjukhuset vi har ju kulvert där vet du och de är ganska långa så att där springer jag som en liten råtta hela tiden så att det är väl kanske ännu mer steg där än ute. Där kan man ju komma åt några steg för sjukhuset är ju stort.

HL: Anna Sjövall du vilar dig i form till Göteborgs loppet?

AS: kanske lite yoga ikväll.

HL: Ja sträcka ut lite?

AS: Ja precis ja.

HL: Men det kan behövas Om du är kort i ryggen eller nåt sådant där. Och Anna Granevärn nu har ju varit och nästan haft blodsmak i munnen i morse. Då får du vila i eftermiddag eller?

AG: ja, men det är ganska skönt. Stretcha lite och koppla av. Jag ska åka och köpa 2 marsvin med barnen och sen ska jag dricka en kopp extra gott te.

HL: Vi får se hur det går, ha det så bra hörni och tack för att ni kom hit allihop tack.