59 - Vuxenhabiliteringen visar vägen i utvecklingsresan

Medverkande tituleras i transkriberingen:

• AG - Anna Granevärn - T.f. Sjukvårdsdirektör
• AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
• ASG - Anna Svangård - Logoped, Vuxenhabiliteringen
• HL - Håkan Lundqvist - Programledare

HL: Hör ni välkommen hit allihop. Vi har tre ”Annor” i dagens poddinspelning. Anna Granevärn till förordnad Hälso- och sjukvårdsdirektör på sjukhuset i Östersund, sen har vi Anna Sjövall verksamhetsutvecklare och ni två är ju alltid stadiga medlemmar i den här podden. Det vet alla som lyssnar stadigt och sen har vi den tredje Anna Svangård logoped på vuxenhabiliteringen.
Ska vi börja där tänker jag, för habilitering och rehabilitering för den som inte riktigt vet vad är den stora skillnaden?

ASG: Det är nog lika vanligt att ta miste på dem, som att man tror att en logoped jobbar med fötter för att det liknar ortoped.
Nej, men habilitering, är - göra skicklig, habil om vi pratar om, rehabilitering göra åter skicklig, det vill säga då man förlorat något, då är habiliteringen de medfödda funktionsvariationer, svårigheter eller tidigt förvärvade man kan ha. Nej, det har hänt.
Rehabilitering, då har man varit utsatt för någon form av skada.

HL: Då har vi förklarat det här lite grann för de som lyssnar som kanske inte jobbar inom sjukvården. Men du sa också till mig att inte ens inom sjukvården så är man helt på det klara med vad skillnaden är.

ASG: Vi kan vi ju få remisser med önskemål om att vi rehabiliterar patienten från sin autism.

HL: Ja vad bra, då folkbildar vi lite grann här.

ASG: Det är jättebra.

HL: Schysst, ska vi passa på att säga något om vad en logoped gör också för det är ju premiär här i podden.
Det är ju inte fötter?

AG: Nej, det förstod vi.

HL: Jag är lite okunnig här. Varför kopplar man ihop det med fötter, menar du?

ASG: OK pedis.

HL: Nu var det längesen jag läste latin.
Vi tar orden där också logo.
Det ingår då i logopedagog.
Det är bredare om man jobbar som logoped.
Det blir mer kring kommunikation där.
Och där ingår ju både språk och tal och röst och stämning också.
Och så har vi också sväljfrågan om sväljproblematiken eftersom det är ju lite samma apparat.
De ligger lite bredvid varandra där i
halsen, det låter logiskt.
Det är så vi rent fysiskt ser ut vi människor.

HL: Vad spännande och du är ju här för att vi ska prata med dig. Lite grann om eran utvecklingsresa inom vuxenhabiliteringen och så säger du till mig om jag får problem med det här med att skilja på vad som är vad.
Ja, så om vi börjar där om vi tar det stora bilden där ni startade er resa med att utveckla er verksamhet och varför? Varför var det nödvändigt?

ASG: Det var nödvändigt för att det alltid är nödvändigt med utveckling och anpassa sig efter nya förutsättningar.
Och skapa nya förutsättningar för god och nära vård som ju också är på frammarsch. Det var väl i och med att vi fick en ny enhetschef skulle jag vilja säga.
Vi får ge henne lite kredd.
Märit Bergström-Isaksson, som såg det här behovet av att vår lilla enhet, vi är ganska små, elva personer, behövde utvecklas och tydliggöras i vad det är vi gör och utvecklas i det som vi faktiskt ska leva upp till, vad det är vi ska göra.

HL: Var det många år sedan, eller?

ASG: Nej, det är bara 3 år sedan.

HL: Var du inblandad i den rekryteringen Anna Granevärn?

AG: Nej, det var jag inte, men däremot så har jag träffat Marit. Hon har haft en fantastiskt fin föredragning för oss som handlade om nära vård för alla.

HL: Precis, det är lite ursprunget här.
Det du beskriver är ju liksom vikten av att någon tar taktpinnen lite grann och sätter i gång ett arbete med att nu ska vi gå åt det här hållet och få med sig resten.
Hur skulle du vilja beskriva att Marit gjorde då för att skapa, liksom det här medarbetaredrivet och att ni kände att wow, här finns det lite power.

ASG: Först fick vi ju ta reda på vad det är vi saknar eller vad det är vi skulle vilja göra.
Hur vi skulle vilja att det ser ut eller vad vi inte kan tillgodose idag vad vi behöver ändra på och så.
Ja, men vi gjorde lite listor på vad det var för utvecklingsprojekt vi ville göra.
vilka som kanske var viktiga att göra och prioritera det och vilka som kan få stå på väntelistan ja så det fanns någon slags begränsning.
Vi kan ju inte göra allt samtidigt. Man får göra en sak i taget eller i alla fall lite parallella saker. För sen har vi varit i små arbetsgrupper i vår lilla enhet så det blir väldigt små arbetsgrupper som ibland överlappar varandra lite grann och faktiskt fått väldigt bra avsatt tid för att jobba framåt med det.

HL:
Man hör lite nycklar här att det finns tid till att vara med och göra den här utvecklingsresan och att det finns ett tillåtande klimat och där har vi varit inne på i många andra poddavsnitt, liksom, att det här är extremt viktigt.
Ibland lyckas man bra och ibland lyckas man lite mindre bra därför att vardagen kanske kommer i kapp eller?

AG: Exakt, men det är så viktigt att vi avsätter den här tiden för vi tjänar ju någonting på det också när vi gör det från början. Att vi har med oss medarbetarna i processen att ta fram. Vad för någonting vi behöver utveckla i stället för som vi kanske har gjort många gånger också, att vi tar in någon utifrån eller vi kommer med något uppifrån.
Då har vi hela förankringsprocessen också att jobba med för att det ska tas emot på ett bra sätt. Det är ju så mycket lättare ifall att man är där från början och kikar på: vad är det vi behöver jobba med hos oss eller vill jobba med?
Just för vi jobbar ju inom vården med människor och då har vi kanske hamnat här av en anledning och vi har väldigt svårt att släppa fokus på att ta hand om och hjälpa människan, så vi måste tillsammans, gärna med en chef i ryggen, se till att sätta av tid för att annars så tar vi gärna hand om människan först.

HL: I ett kortsiktigt perspektiv, jag tror inte det är någon dålig egenskap.

AG: Nej, ingen dålig egenskap, men vi kämpar emot.
Kämpar emot den i just en sådan sak som utvecklingsarbete, det får ofta bli lite haltande.
För patienter slutar inte behöva oss.

HL: Nej, men då kan man ju titta på vad det ger för resultat att avsätta den där tiden för patientens räkning i slutändan också.

AG: Och det blir ju oftast bättre.

HL: Anna Sjövall, du står bara här och nickar och det är inget fel i det. Men vad reflekterar du över?
AS:
Nej, men jag håller med det Anna säger om att det kommer från medarbetarna så tänkte jag på det här med prioritering.
Det är ju också en sådan viktig sak att man hittar en lista på saker man vill göra. Det kanske kommer massa med idéer också, bara att sätta sig ner och prioritera. Vad ska vi börja med? Vad ska vi göra?
För ibland kan det ju bli övermäktigt också att se.
Oj, vi skulle behöva göra allt det här och så är det ingen som orkar liksom ta tag i det.
HL:
Ja, så att avgränsa och ha sin plan och pinpointa några specifika saker att starta med.
AS:
Men också prata om vad man kan göra sen så att alla känner att ja, men det där som jag brinner för det är inte så att vi tappar det. Vi kommer att utveckla det också när vi har kommit dit.
HL:
Hur byggde ni liksom en tidslinje då? För att kunna genomföra vissa saker som ni ville utveckla eller se förändring kring om det var digitalt eller arbetssätt eller både och?
ASG:
Vi försöker jobba med måldokument. Det är lättare sagt än gjort, men när ska vad göras och när ska vi vara klar? Sen kanske man inte alltid hinner dit, men att man i alla fall har en plan och att man vet vad det är man pysslar med.
Särskilt som man parallellt måste ju faktiskt jobba med habilitering, patienter och andra uppdrag som vi har.
Vad var frågan igen?
HL:
Ja, jag pratade om tidslinje och då började du prata om måldokument och ja, sådant som kanske en del kan uppleva då som tunga administrativa sysslor, men som ändå kan vara nödvändigt för att man måste. Ibland måste man få ner saker på pränt.

ASG:
Vi ha gjort det ganska informellt.

HL: Men det är ert lilla som ni rör er kring och sen levererar ni resultat då, förstår jag det som.

ASG: Det är ju det som ger liv till våra dokument också som kan upplevas väldigt långt ifrån och.

HL: Vad fint, det låter som en saga nästan, men det är lite så här processerna behöver fungera.
Om man är lite mer konkret då logoped-Anna säger jag nu eftersom vi har tre ”Annor”. Om man tittar på den digitala sidan, vad är det ni har gjort där för någonting som ni tycker har varit framgångsrikt då?

ASG: Ja på den digitala sidan, det vi har börjat med är ju dels en intervention eller insats som vi kan ge digitalt. Jag tror att det har tagits upp tidigare i den här podden med stöd och behandling vi initierar plattformen och har köpt in en kurs som Norrbottens region har gjort för psykoedukation om autism.
Om man har fått en ny diagnos eller av någon annan anledning känner att man behöver lära sig mer om sin diagnos för att förstå sig på vad man behöver

HL: Menar du då, är kursen för er eller är den för patienten?

ASG: Ja, patienten.

HL: Okej har den har den varit framgångsrik?

ASG: Ja. Vi har ju gett psykoedukation tidigare, men då individuellt och mest av från vår psykolog som hade väldigt mycket att göra eftersom det bara är hon. Men nu är det ju en plattform som patienten kan göra det mer även hemma. Det blir oberoende av geografi och så vidare och vi kan också vara fler i teamet som ger insatsen, för vi har ett väldigt gediget material att luta oss tillbaka mot, även om man skulle känna att. Oj, jag har inte gått psykologutbildningen.
Och vi kan glömma bort att vi faktiskt också kan ganska mycket även vi som inte är psykologer, i och med att vi jobbar med den här patientgruppen.
Med det börjar vi också bli tryggare och så med olika individuell anpassade återkopplingar.
För det är ju ändå en väldigt heterogen grupp vi jobbar med så det funkar digitalt.

HL: Då är ni ju liksom i begreppet och reformen nära vård och omställningen till att ta hänsyn till individens kanske egna behov att kunna göra det här på plats hemma framför en dator då eller?

ASG: Ja, telefonen.

HL: Era kunder då, patienterna, hur gillar de det eller vad får ni för kommentarer?

ASG: Som är allt annat, så funkar det jättebra för en del och för andra inte så bra.
För vissa kanske inte det skulle ha gått att ta sig till oss för att det är så jobbigt att komma i väg och komma ut och det blir för mycket intryck och då passar det här jättebra.
Men andra kanske har svårt att komma igång egna drivet ,att komma igång eller avsluta och behöver istället faktiskt få dem yttre ramarna från oss, kanske mer genom individuella besök, men det är också därför som vi har börjat ha den här kursen på plats i grupp, både för mervärdet av att om man är en grupp så kan det bli en liten synergieffekt av att man ser andra med samma problematik och diskutera tillsammans, men också för att man kanske inte klarar av att få det gjort hemma.
För mig är det samma sammanhang och behöver inte kännas något konstigt kring det, HL:
Utan här är det flera som är på samma spår så att säga informationen.

ASG: Ja precis.

HL: Berätta mer om andra digitala grejer.
Ni har hittat på som hjälper er och era patienter i förlängningen.

ASG: Ja, men precis som komma skall kanske . Det är ju också det att vi omvärldsspanar ganska mycket och försöka att inte uppfinna hjulet, för det är ju faktiskt samma process. Som håller på att hända i hela Sverige. Och det har också startat lite med vår enhetschef som började med ett nätverk med andra enhetschefer inom vuxenhabilitering så de träffas regelbundet så man kan snappa upp hur andra enheter löser olika saker och vad de har tagit fram och utvecklat.

Och nu har nästan alla olika professioner hos oss något sådant nätverk som de antingen har startat upp eller hakat på inom norra sjukvårdsregionen.

Eller för min del blir det nationellt för det är inte så himla Många vuxenlogopeder där ute i Sverige.
Så då plockar vi ju in vad som finns eller håller på att hända redan där ute och då vet har vi kontakt med någon region som håller på också med ett liknande psykoedukativt material, alltså information till personer med intellektuell funktionsnedsättning som behöver förstå sig själva mer.
Det är också en annan region som håller på att digitalisera sin kurs om hälsa och levnadsvanor för vår målgrupp så att det hoppas vi ju är sånt som vi ska kunna ta del av och också kunna ges som en digital insats till dom som behöver få det digitalt.

HL: Det är lite intressant det här med att uppfinna hjulet igen och jag vet att man på regionen är och inom sjukvården är det rätt skicklig på att ha dom här nätverken. Det finns inbyggt i arbetssätt, men kanske inte överallt. Hur ska man stimulera för att få i gång sådana saker för att slippa sitta på kammaren själv och hitta på någonting som redan är uppfunnet?
Vad skulle ni säga är nyckeln?

AG: Ja, men vi jobbar ju jättemycket nu inom kunskapsstyrningen där vi har väldigt många nätverk på olika sätt.
Många arbetsgrupper, till exempel de här regionala programområdesgrupperingarna där man träffas. Personer som jobbar med liknande befattningar eller samma frågor och jobbar man ihop kring vissa delar.

HL: Men det här är ju också ett sätt att utbyta erfarenhet och att man träffar och hittar varandra och jaha, håller ni på med det här?

AG: Ja, men det kanske vi ska ta hem till oss att vi träffas mycket mer och många av de här mötena är ju också digitala. Vi träffas fysiskt ibland, men digitala möten har gjort det möjligt för oss också att träffas mer och dela fler saker med varandra.

HL: Och på det här sättet så försvinner ju kanske de här stuprörsorganisationerna mer och mer och man får till de här.
Hängrännorna som man brukar prata om inom verksamheterna.

AG: Förvaltningen och vi pratar ju mycket om jämlik vård. Ja, att det inte ska skilja om man bor i Strömsund eller om man bor i Göteborg.

HL: Det är viktigt och det här som du beskriver det är ju ypperliga exempel på personcentrerad vård!

AG: Vi har många gånger tänkt att, men hur? Hur ska vi göra vården mer personcentrerad? Men när vi tittar på det vi gör och det vi faktiskt har gjort och man tittar längre bakåt så har det ju hänt otroligt mycket.

HL: Hur jobbar ni för att kunna utvärdera och se resultaten då utav ert arbete?

ASG: Det är genom att ge utvärderingsblanketter och annat efter våra insatser och så långt så att vi har någon statistik att sammanfatta har vi ju inte kommit än.

HL: Jag hoppades på att droppa någon siffra.

ASG: Det är klart att vi måste kolla hur väl det faller ut då om det uppskattas och justera utifrån vad som framträder och lite sådana saker.
Någon personer som vi inte har nått tidigare med det vi tänker skulle vara bra för dem till exempel.

HL: Är det här från din sida, annars liksom när man göra andra insatser för att stimulera det här ännu mer inom sjukvården, att få igång ännu mer nätverkande och ännu mer gränsöverskridande och såna saker, tror du?

AG: Nej, men jag tror att det här är ju ett av alla sätt vi kan för att lyfta goda exempel.
Eller var i olika nätverk, både på ledningsnivå eller på som vårdpersonal och allt det bidrar ju till det tänker jag.
Sen är det så roligt att höra det du berättar Anna.
För mig är det så klassiskt förbättringsarbete man gör, man hittar någonting som man behöver förbättra, man gör det, man utvärderar och justerar.
Ibland tror jag att vi också är kanske lite så där ja, men det måste vara ett stort projekt.
Eller det måste vara färdigt innan vi börjar och det är ju inte det som är grejen. Vi lär oss ju, vi lär av varandra, vi lär av andra, vi lär oss av våra patienter.
Det är, det är ju en process, det slutar ju inte.

HL: Men det här med att man tar i för mycket då, att man alltså menar att man måste ha så mycket bäddat och klart eller det ska vara ett stort projekt eller det ska vara en massa olika dokument och måluppfyllelser och 10 möten innan man kommer i gång och sådant där. Hur ska man tänka då för att koka ner det? Ibland brukar jag tänka på en bok jag brukar läsa ibland, brukar gå tillbaka till den, om stora företag som är multijättar som har varit otroligt framgångsrika.
Många av dom har aldrig haft en plan, utan dom har bara startat och löst problem på resans gång och det är rätt imponerande. Ja, det kan handla om jätteföretag som McDonald’s och Coca-cola och Ford biltillverkarna och sådant där. Men hur får man i gång ett sådant tänk i en organisation så att det verkligen fäster?
Vad tror ni? Ett sätt är ju att göra podd då om det såklart att berätta mer om det, men.

AG: Precis vi har ju ett beslut också från Hälso- och sjukvårdsnämnden att vi ska jobba med medarbetardriven verksamhetsutveckling.
Så det här är ju någonting som alla vill.

Sen finns det ju de här stora projekten också där vi måste ha en projektplan och vi måste ha en extern finansiering som är lite tyngre att driva.

Men vi tror ju verkligen på att det arbete som görs och att vi skapar förutsättningar och att man får göra de här små förändringarna hela tiden nära och i verksamheten, att det är det som i slutändan kommer göra skillnad och att vi faktiskt lyckas ställa om till en god och nära vård och personcentrerat arbetssätt.

HL: Anna Svangård på det här mellanmänskliga planet, när man pratar om medarbetardrivet så här.
Vad har du liksom? Vad får du för känslor i ditt jobb? Har du roligt på jobbet?

ASG: Ja, men det har jag.

HL: Det var ditt jag ville komma, försökte göra en enkel fråga besvärlig och omständligt.

Men det är grunden kanske till att få till det här medarbetaredrivet och att ni som
jobbar känner att ni har en möjlighet att påverka och hjälpa till och utveckla verksamheter att ni måste må bra och ha och ha en bra miljö och trivas och att alla är snälla mot varandra.
När det dyker upp motstånd då eller konflikter eller annat, hur hanterar ni det då?

ASG: Alla kan ju inte tycka lika jämnt, så alla kan ju inte bli nöjda jämt.
Men vi har väl ännu i alla fall inte råkat på någon sån polemik där det blir riktigt osams.
Men det kan ju komma.

HL: Nej, men med konflikter menar jag inte att man behöver bli osams, men man kan ha olika uppfattningar om hur saker och ting behöver göras och så vidare och någonstans måste man ju ibland vika ner sig för majoriteten eller för ett beslut?
Gilla läget ändå därför att jag är ju där för att jobba.

ASG: Ja.
Det du beskriver är ju en arbetsplats som låter rolig, spännande och då för det oss in på det här begreppet som är lite slitet, men som alla brottas med, attraktiv arbetsgivare, känner du igen det?

HL: Ja, tror du att det här, hur ni har det på eran arbetsplats är det nyckeln till att vara en attraktiv arbetsgivare?

ASG: Det tror jag.

HL: Det är ledande fråga!

ASG: Men det tror jag både för den stämning vi har på jobbet, och för att vi det går ju inte kanske i alla verksamheter, men vi har ett väldigt flexibelt jobb så som det är, och vi kan anpassa utifrån våra behov. Bara jobbet blir gjort, lite så.

HL: Vad står ni inför för stora utmaningar, tycker du då? Om du tittar där borta lite grann och kanske ännu längre? Vad skulle du vilja säga är en stor utmaning?

ASG: Här den stora utmaningen är ju att nå ut. Vi ska ju vara ett komplement till den andra vården och med habiliterande teaminsatser, men vi ska ju också vara kunskapscentrum och just kunna finnas där för övriga vården när de ska möta patienter som tillhör vår målgrupp och ge dem primärvård eller specialiserad vård, men alla har rätt till likvärdig vård.
Oavsett vad man kommer med för funktionsvariation. Men det är klart att vi kan ju inte blunda för att ibland kan det vara svårt och man kan vara oerfaren eller en som använder annan vårdgivare och då ska vi ju finnas där för att kunna stötta och hjälpa och få det att hända med vår kompetens. Men nå ut med det är även vår utmaning.

HL: Så det är liksom inte självklart för en läkare inom primärvården och veta eller ha klart för sig att jag ska vända mig till vuxenhabilitering här för att lära mig mer eller hjälpa den här patienten.

ASG: Så blir det kanske mer att, oj, det här kan jag ingenting om.
Det måste vara jättesvårt.
Det här blir en remiss till habiliteringen i stället för kanske någonting som skulle kunna göras närmare patienten, men man behöver kanske anpassa sitt bemötande eller tänka på andra medicinska saker som hör ihop med målgruppen och kunskapen finns att få. Men det svåra är att nå ut till dem och lite det som man inte vet att man kan veta är ju svårt att ta reda på.

HL: Har ni någon plan då för hur ni ska göra den resan?

ASG: Bland annat den här podden!
Sträcka ut oss och ut och göra oss hörda och finnas tillgängliga.
Vi har också tagit fram en webbsida som lite komplement.
Alla har ju 1177, men den är ju väldigt ja stram får man säga, med informationsrik för det man behöver om man behöver kontaktuppgifter så har vi länkat därifrån till en egen webbsida.

HL: Ligger den på regionens plats då?

ASG: Precis så att vi kan ha lite olika information där både till medborgare, patienter men också till andra vårdgivare.

HL: Blir det en välbesökt, vet ni det så att man söker?

ASG: Ja den statistiken har jag inte heller.

HL: Nej, men det kanske vi får reda på.

ASG: Den är ju väldigt ny också?

HL: Ja ja men, sök på Vuxenhabiliteringen Östersund, ja, då vet man ju att ni som lyssnar också för säkerhet skull, och alla andra vårdgivare som har lite halvdålig koll då skriver ni ner det här och lägger in det i minnesbanken någonstans.

ASG: Och så var lite snälla mot er själva. Det man inte vet att man kan veta kan man inte veta vad bra, hon säger mycket bra, vi finns där.

HL: Men jag tänker, det är väl som det alltid är med kommunikation och lärande och att veta och som du säger med tiden att man ska både förstå och tidigt ta reda på saker. Det är en utmaning i alla verksamheter tror jag som vi behöver bli bättre på.

Vad tänker du Anna Granevärn?

AG: Ja, men absolut, information är ju något av det svåraste och det har vi jobbat jättemycket med.
Hur får vi ut information, hur får vi de som vi vill ska kunna ta emot den här informationen att ta emot den? Och det är jättesvårt.

HL: Man kan ju veta vilka målgrupperna är ja, men hur ska man vara säker på att dom faktiskt tittar där.
Jag jobbar ju också med kommunikation och då brukar jag tänka för att bli säker så måste man hela tiden ha kontinuitet, uthållighet att fortsätta att fortsätta kommunicera samma typer av budskap i olika former, olika kanaler för att till slut ska det fästa någonstans.
Det är som med Nobelpriset, till slut vet alla vad det är.
Igår så att jag googlade jag på prissumman.

AG: Ja, vi är nyfiken! Vad får de egentligen?

HL: Ja men tio miljoner kom jag fram till, består Nobelpriset utav och ibland får de ju dela tre. Det måste ju vara lite halv tråkigt.
Skönt att vara ensam, på ett sätt.
Hur tänker ni kring tillgänglighet då? För era målgrupper kan ju ha vissa svårigheter jämfört med andra målgrupper när det när det handlar om den biten.

ASG: Vi har börjat ha digitala workshops och för att förtydliga så är det inte en workshop som är digital på teams utan en workshop om hur man kan ta till sig olika saker digitalt för vår målgrupp.
Alltså, hur fungerar bank ID, Freja ID som finns om man inte kan ha bank ID. Var
Är 1177.
Vad kan man använda det till?
Det har funnits ett tag ett tag, men det är ändå många som även de som inte tillhör vår målgrupp, som inte vet vad det är, och vilka möjligheter som finns att de kan kontakta oss där på ett patientsäkert sätt.
Vi har ju många patienter som gärna inte vill ha kanske telefonkontakt och vill mejla och skriva och SMS och det ska de ju inte göra ur ett patientsäkert perspektiv. Så 1177 är ju jättebra att få dit dem till och så just stöd och behandling som också ligger där, men man kan ju också via bank ID och Freja ID komma åt sådana saker som
Vad heter det? Mina intyg och läkemedelskollen?
Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har ju också sådant här och alla banker, så det finns ju fler ringar på vattnet av att ge informationen till vår målgrupp hur de kommer in på 1177?

HL: Så ni utbildar helt enkelt?

ASG: Vi kan ha våra andra öppna workshop nu i höst.

HL: Ja, jag förstår, men vad har ni fått för kommentarer då och feedback då?

ASG: De som kom tidigare var jätteglada för det var verkligen handfast att sitta och testa själv och komma in och klicka vidare.
Det man behöver ofta om man har svårt att ta sig till information teoretiskt.
Man behöver få prova på man behöver få göra riktig verkstad helt enkelt.

HL: Det är bra, tycker jag. Det brukar jag ägna mig åt också om det är något jag inte kan, går det att göra verkstad av det här?

ASG: Ja, så man jobbar ju med sina sinnen och man jobbar med sina verktyg. Det är så det funkar.
HL: Det har varit jätteroligt att ha dig här och man märker att du brinner för ditt arbete?

ASG: Ja.

HL: Ja men brinn inte upp, brukar jag säga, det är viktigt.
Vi brukar också prata så här i slutet utav podden i stället för att prata om det i början som vi har gjort tidigare.
Hur vi har det med vår livsstil, mat och träning och rörelse och sådana där saker hur har du det?

ASG: Ja, jag tycker om rörelse och jag får många trappor hemma och på jobbet. Fyraåringen är också ganska tung att bära, ja matkassar med för den delen.

HL: Är det vardagsbestyret då som håller dig i lite i form då?

ASG: Ja någon schemalagd träning är lite svårt att få in i ett jobb med tre barn.

HL: Jag förstår, har du 3 småbarn? Ja, bra jobbat.
Anna Sjövall.
Du har ju faktiskt lovat att springa på maratonlopp vilken dag som helst.

AS: Ja, det kanske blir helgen då?

HL: Har du lovat för mycket, eller?

AS: Nej, men det blir inget lopp. Blir inte därför att livet är kommer ju i vägen.
Maratondistans blir det fast hemma.
Jag ska nog faktiskt imorgon springa 42 km.

HL: Åh, vad häftigt har du sett ut sträckan?

AS: Nej, det får vi göra ikväll till.

HL: Det går bra lycka till.

AS: Ja, men tack, jag tänker att jag får ha några slingor så att jag kan byta om jag
tycker det är trist.

HL: Du har ingen följebil.

AS: Nej, men jag ska springa med min man så att vi är ju två i alla fall.

HL: Jaha, så han ska också riva av 42 kilometer?

AS: Han är ju snabbare, så han kommer efter en stund tycka att jag är långsam och springa iväg.

HL: Den är ju genomförd när ni lyssnar på det här, så att vi får fånga upp hur det var tänker jag.
Och varför pratar vi om motion och sådana här hälsosamtal varje gång, Anna Granevärn?

AG: Ja, men det är ju viktigt för oss att hålla oss friska och starka i våra kroppar också så att vi kan må bra genom livet. Styrketräning är ju någonting som du brukar slå ett slag för Håkan, som är jätteviktigt för alla att göra och man behöver inte tänka att man ska ha de där jättestora musklerna, utan det är ju bara egentligen att man ska faktiskt kunna bära upp sin kropp genom livet och klara sina vardagsbestyr. Tänkte på det när du sa Anna Svangård, om barn och sådant att herregud, när man släpar de här barnvagnarna och matkassarna och barnen uppför trapporna för att hissen hade gått sönder. Ja, men man måste ju klara sådana grejer.

HL: Men viktigt med befolkningen som också åldras, och det är att det aldrig är för sent att sparka i gång någon form utav aktivitet. Det vet man ju via forskning som man har gjort på långt äldre människor än mig faktiskt.

AG: Ja, det gör ju skillnad, även om man är åttio och börjar styrketräna så gör det skillnad har man sett.

HL: Vi vet ju att du Anna Granevärn är förlorad i kardiovärlden men även styrkevärlden. Men det är mycket skidor åkning och det är löpning och det är cykling och det är simning och allt möjligt.
Och nu håller du på att ladda skidsäsongen. Ja, hur tycker du att det går så här på din försäsongsträning? För du tränar ju?

AG: Nej, men det, det går faktiskt bra. Det gör det. Jag har ju ändå hållt mig i hyfsat skadefri hela det här året och kunnat hålla i gång som jag har velat. Så nu ser jag fram emot att det börjar dyka upp lite snömoln i väderprognoserna.

HL: Och då undrar ni hur det går för mig?
Den stora frågan här jag pratade ju tidigare här om det här med kontinuitet, och att hålla i, och det är ju också ändå så nycklarna till att känna att kroppen funkar bra och det jag har lyckats bra med det faktiskt.
Jag pratar mycket om min kettelbellträning.
Ni vet när man står med sådana här runda kulor och träna med olika tyngder och olika tekniker.
Och jag fortsätter med det, ja, så idag så är det ett högintensivt pass med fem olika övningar som man gör tio rundor. Sen brukar man sova rätt gott.

AG: Vad härligt. Det är också en effekt så man får en bra sömn.

HL: Tack så mycket för att du kom hit idag Anna Svangård.

ASG: Tack så jättemycket.

HL: Hade du roligt?

ASG: Det hade jag ja hemskt trevligt att prata med.

HL: Ja, vad kul. Tack till dig Anna Granevärn

AG: Tack så mycket.

HL: Och Anna Sjövall, tack och lycka till.

AS: Ja tack.