Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen.
Avsnitt 61-69

Transkribering av avsnitt 61

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

”Möt nya divisionschefen för område medicin”

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn - Hälso- och sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

Medarbetare inom sjukvården

HL - Håkan Lundqvist- Programledare

Avsnittet gästades av sjuksköterskan Carolin Andersson på dialysenheten och samtalet kretsar kring att utveckla verksamheten inom sjukvården i Region JH, metoder och exempel på arbetssätt som innebär att medarbetare verkligen involveras i verksamheterna. Dialysavdelningen har prisats för sitt arbete på vårdgalan tidigare i höst. Vill man lyssna på hela avsnittet om Dialysavdelningen så gå vidare hit. Lyssna på avsnitt 36.

HL: Vet du varför vi blev så nyfiken på er idag?

CA: Jag skulle gissa på att det var för att vi var nominerad till vårdförbundspriset.

HL: Just det för att då tyckte vi ja, men det här är ju en jättepositiv grej och det handlar ju i någon form av någon slags utveckling där du jobbar.
Det är det är det vi är jättenyfiken på.
Sen måste vi också säga grattis, för ni har ju också fått ett pris vad var det för pris?

CA: Vi var nominerade till vårdförbundspriset, som är en av de största priserna man kan få som sjuksköterska i Sverige. Vi var ner i fredags (18 nov) på vårdgalan och det blev ju delad första plats för oss.

HL: Hur kändes det då?

CA: Ja, vad ska jag säga obeskrivligt, helt fantastiskt att få sådan respons på ett arbete man har slitit med så länge.

HL: Hur känns det för er, Anna och Anna när medarbetare uppmärksammas på det här sättet och när man liksom når framgång med någonting som man ha hållt på med ganska länge.

AG: Ja, men vi blir ju jätte-jätteglada och jättestolta över ert stora engagemang och slit och uthållighet i det här. Det ska ju faktiskt också sägas att det har varit en pandemi som har rullat under den här tiden och väldigt många projekt och aktiviteter har inte heller överlevt pandemin utan vi har ju stuvat om i verksamheter och gjort andra saker. Så det här är jättejätteroligt och vi vill ju verkligen på alla sätt stötta och uppmärksamma den här typen av engagemang, för det är det viktigaste för oss när vi nu behöver ställa om vår verksamhet. Det är ju verksamhetsutveckling och satsa på en god arbetsmiljö som är vår strategi.

HL: Hur känns det där och höra det?

CA: Men det känns fint.

HL: Det är härligt med feedback.
Anna Sjövall du som verksamhetsutvecklare vad får du för tankar kring när det blir sådana här framgångar som uppmärksammas och det blir lite klang och jubel och priser och sådana saker.

AS: Jag tycker är väldigt inspirerande och jag tycker det är precis det här vi ska göra och fortsätta lyfta det som faktiskt är bra.
Vi har så otroligt mycket som är bra i vår region och det är väldigt, väldigt roligt särskilt när det är medarbetardrivet också. Det kommer liksom från verksamheten själv det är extra roligt.

HL: Och det är ju där man blir lite extra nyfiken Caroline, liksom när man hör ordet medarbetardrivet. Om du skulle förklara för mig som inte kan medicin så himla bra.
Vad är det ni har fått priset för och hur växte själva metoden fram?

CA: Oj då, det är ju en lång process egentligen.
Men i det stora hela så vann vi priset för att vi jobbar med patienten i fokus och patienten är mer delaktig i sin vård. Vi har en digitaliserad lösning så att vi har kunnat utöka möjligheten till att kunna få vara hemma med sin dialysbehandling som då är livsuppehållande. Från 15 till nästan 60 %.
Så vi kan erbjuda fler idag att vara hemma tack vare en digital lösning än vad vi kunde förut.

HL: Och vad vinner vården och vad vinner patienten på det?

CA: Patienten får ju en ökad livskvalitet, man är mer delaktig. Man får en ökad makt över sin sjukdom. Vi tycker att det ska passa in. För oss i vården, det blir resurssparande. Vi kan jobba mer patientsäkert, mer individualiserat. Vi kan jobba snabbare. Justera eventuella fel eller upptäcka olika komplikationer som vi kan ta tag i tid, så man kanske slipper sjukhusinläggningar.

HL: Men den här metoden har inte varit helt okomplicerad att få på plats för att ni hållit på i flera år med att se till att en landade där den ska landa?

CA: Den här digitala lösningen till nattmaskinen kom precis när GDPR (Eu förordning) var lite stort och nytt. Så att vi hade några problem med att få till det.
Det är ju en nätbaserad plattform.

HL: Det är ju alltså den här EU förordningen eller lagstiftningen som.
Ser till att privatlivet inte på något sätt kränkts eller lämnas ut i onödan så det omgärdat av mycket olika regler och bestämmelser när det gäller individer, enkelt förklarat.
Det är en ganska lång text om man vill läsa in sig på den. Det hinner vi inte här, men du berättar hur det var, inte så enkelt för er från början att få gehör.
Ni har haft en process bakom här som när vi pratar om medarbetardriv och att få till den här utvecklingen.

CA: Vi har fått kämpa med det mesta, men just kring den här digitaliserade lösningen. När vi fick den presenterad för oss i Stockholm tjugosexton så sa man att de stora sjukhusen skulle få prova först.
Det var där man skulle lansera det och dit räknades inte då Östersund.

Vi tänkte ju att vårt län, som är 12 % av Sveriges yta, med så långa avstånd
Vi gick ju hem och vara lite trumpen över det där.
Sen så fick vi ganska nära inpå höra att de fick problem.
De stora sjukhusen med juridiken (GDPR).
Då frågade vi den chefen vi hade då och företaget om inte vi kunde få prova och se om vi kunde lyckas bättre.

HL: Ni gav er inte alltså?

CA: Det blev lite revanschsug.
Jag tänkte att ”här ska vi inte ge oss”.

HL: Vad är det för egenskaper ni har på eran avdelning eller som sitter hos dig som gör att ni inte ger er, tappar sugen, utan att man faktiskt ger sig i kast med att det ska fortsätta?

CA: Vi ska nå fram. Jag skulle säga att vi är väldigt målinriktade. Vi ger oss väl inte i första taget. Vi försöker väl hitta nya vägar och nå till det målet vi vill ha. Ja vi är drivna hela gruppen.

HL: Hur får man en grupp att bli på det sättet att liksom anammar samma mindset och drivet?

CA: Ja, från början var vi bara 2 och sen fick vi väldigt mycket att göra så idag är vi 5, men jag tror att. När man låter alla vara delaktig i hela verksamheten och man bidrar med sina olika kompetenser. Vi är bra på olika saker så tror jag att man kan ha samma fokus i gruppen.

HL: Hur går snacket på jobbet?

CA: Efter vårdförbundspriset eller menar du överhuvudtaget?

HL: Hur går pratet på jobbet när det när det handlar om att våra medarbetardriven och har den här teamkänslan?

CA: I våra team har vi ju roligt varje dag på jobbet sen kan man kan säkert upplevas jobbig ibland också för att man är lite tjatig.

HL: Ja, är det en dålig egenskap då?
CA: Det tycker jag inte, för den är ju ganska bra. Om man vill någonting och om man ser någonting klart så är det bra, vi började ju tidigt bråka om att vi ville ha mobiltelefoner och en bil.
HL: Ja. Men ni ser saker där ni vill utveckla om det är digitalt eller om det handlar om arbetsmiljön eller vad det nu är för någonting och då händer det någonting och det ser ni helt klart.
Jag är lite nyfiken på hur ni lyft det här vid fikabordet eller har ni APT (arbetsplatsträff) eller hur för ni upp det på agendan så att säga?

CA: Det kan nog vara i en massa olika forum, beror på vad det är för någonting det handlar om, kanske ibland går vi kanske bara till enhetschefen, ibland lyfter vi det på APT. Eller om det ska vara någon investering så måste man göra en plan för det.
HL: Ja, då får man gå till Anna Granevärn?
Det finns någonting i den här arbetsgruppen egentligen, när man hör dig berätta att det är något som är tillåtet också, att faktiskt säga vad man tycker och tänker.
CA: Vi har vi högt i tak, ja, vi kan prova något och sen säga nej. Men det här var väl inte så himla bra.
HL: Det som ni har, högt i tak, och tar tag i problem om det skulle dyka upp något och då har ni lärt er någonting för det har vi pratat om tidigare med andra gäster i podden,
liksom Kerstin Norrbin, som var med i förra avsnittet. Det kan ni lyssna på. Som också är en sådan där som väljer att prova.
För det värsta som kan hända är att ni lär er någonting.

DEL 2 året 2023

HL: Utan skickliga och drivna medarbetare så finns det ingen organisation som kan fungera. Kan man tänka och inte sällan så förekommer orden medarbetar driven utveckling i den här podden där sjukhusledningen vill inspirera fler att bidra med goda förslag. Idéer kring andra nya, bättre arbetssätt och effektivare och kanske till och med vara den som driver.
Som sjuksköterskan love Granqvist som besökte podden problemlösare med ögonen på just lösningar. Vill man lyssna på hela avsnittet så gå hit och lyssna på avsnitt 53

HL: Love jag är fortfarande lite nyfiken på det här med vart det här liksom personliga drivet kommer ifrån för att det är ju alltid människor som ska göra grejen liksom. Det spelar ingen roll än har inte AI tagit över världen men alltså det är ju människor som ska göra jobbet och någonstans få ett mandat. Känner du att liksom eller blir det mera så här att ja, men ta det du Lova du är alltid på den där frågan eller kan du känna att du har en frihet att liksom koppla på det här förändringsdrivet, för du har ju uppenbarligen tid att göra det?

LG:
Ja, men lite grann, men tid och tid att göra det, man jag får hitta tiden ja, ta mig tiden.

HL:
Men hur gör du då?

LG:
Men från när vi började med det här så hade jag vissa dagar avsatta att bara jobba med Nova rent administrativt, titta på förbättringspotential, så jag har vissa schemalagda dagar då jag är mer frikopplad från vårdavdelningen och vårdarbetet och kan uppmärksamma saker och se att är det någonting som jag har att ”gnälla” på den här veckan.

HL:
Får det några konsekvenser då för verksamheten att du har den tiden måste man in med vikarie eller hyrsköterskor eller måste man göra någonting annat?

LG:
Ja, det blir ju lite. Det är ju någon till som måste ta den där turen som jag annars hade tagit. Men som på en akutvårdsavdelning eller en arbetsplats över lag, att om människor blir sjuk eller någonting får ju dom en mindre. 00:23:11 Ibland har vi fått skjuta upp till något annat tillfälle och så kliver jag in och jobbar på avdelningen.

HL:
Men jag tänker så och tänker lite grann på att det ändå måste vara någonstans väl investerad tid eftersom ni är dom enda som håller kvar vid arbetssättet.

LG:
Ja det tycker jag. Det måste ju vara resultaten där någonstans som talar för att fortsätta ja och de har ju blivit lite längre emellan för till en början så var ju de här turerna endast avsedd för Nova att utveckla att se att fånga upp problem att föra problemen vidare. Jag har ju inte så mycket makt att ändra i systemet själv. Jag är en sådan här superanvändare, heter det, någon som kan systemet lite bättre. Så att jag har ju viss tillgång till system, jag kan ändra färger på så det ser lite finare ut på plattorna. Men jag har ganska lite makt i det, men att jag kan ju ha ju kanske lite lättare att uppmärksamma vari problemen finns och felsöka och föra det vidare till de som kan föra vidare i hierarkin. Det är alltid att jobba nerifrån och uppåt och se vissa problem kanske kan vara nyckeln.

HL:
Jag har jobbat i organisationer där vi har haft superanvändare kring de digitala verktygen, för att då har man kunnat gå dit och fråga den ifall det är något man kör fast med och det den personen eller den funktionen har haft precis det du beskriver och det kan ju vara en utav nycklarna till att hitta framgång i det här medarbetaredrivna arbetet. Anna granevärn?

AG:
Absolut, just att den funktionen skulle kunna finnas den finns vad gäller Cosmic och journalsystemet faktiskt, okej.

HL:
Ja då vet vi det. Anna Sjövall ska alla uppfinna hjulet igen.

AS:
Nej, men alla ska ha superanvändare. Ja, sen om dom har det. Det vet jag inte nu, men det är sagt så. Ja, det är sagt så och så kommer verkligheten i kapp och så släpper man den tiden därför att jag behöver kanske ägna mig åt patienterna i stället eller nåt.

HL:
Men du Love om du blickar lite så där i backspegeln. Ni jobbar mycket med plattorna och så finns det andra då som kanske inte gör det alls. Har du något bra exempel, liksom på hur man ska kunna lösa ett bekymmer där den mottagande parten inte liksom är digital?

LG:
Ja, det är nog att börja med kommunikation, att se var problem ligger, vad är problemet? Vad är det som inte fungerar? Att hitta lösningen på det. Det senaste jag har tittat på är att se om man kan göra en mer modern lösning på hur vi hanterar magnetkameraremisser från inneliggande patienter på avdelningen. I dagsläget så skickas dom remisserna, dels i journalsystemet Cosmic, men dels så ska det också fyllas i ett formulär. Magnetkamera har en stor magnet i sig, inte så överraskande och då vill man vara säker på att finns det någon metall i kroppen hos patienten som man ska fylla i ett formulär där man går igenom det här. Det formuläret fylls i på ett papper och skickas med fax 7 våningar ner till magnetkamera-personalen. Det tycker jag att man skulle kunna lösa på ett lite mer modernt sätt.

HL:
Ja, och hur har du tänkt det här då?

LG:
Det finns ju en funktion i Cosmic, journalsystemet som används i huset med som heter blanketter, där finns det ju olika mallar redan, för till exempel vid sjukskrivning och försäkringsärenden och sådant där. Det skulle inte vara så svårt föreställa mig att man skapar en blankett som är exakt samma frågor som på det där formuläret och sparar det och använder det i Cosmic i stället. Då får du ju också fördelen att du har lätt att hitta rätt på om patienten har gjort tidigare undersökningar med, och hur det gick då. Om det var cellskräck till exempel för att det är en ganska trång kamera man ska fysiskt in i så det kan vara hemskt för patienten om man har svårt för trånga utrymmen och då blir det också mer av värde att se. Som sagt patienter kan ha svårt att kommunicera hos oss att veta om det tidigare har varit någon cellskräck och den här biten framgår ju.

HL:
Mm, men det här formuläret, ja, du har ju en mottagare där borta som står med sladden i väggen och faxen i högsta hugg. Och har du dragit det här tillsammans med dom?

LG:
Ja, jag har fört det vidare till dom berörda och dom ska se vad man kan börja titta på. För att lösa. För det är också det att dom också tittar på deras nuvarande arbetssätt, se över ett nytt arbetssätt för att dom arbetar inte lika mycket i Cosmic. De har ett separat system förstår jag för att hantera magnetkameran och det. Så då måste de också se över sitt arbetssätt, titta över nya rutiner, göra en risk och konsekvensanalys så att det är ju en det är mycket som ska klaffa innan ett nytt sätt påbörjas. Ja, bara att säga kan vi göra så här och nästa dag så testar man nej precis.

HL:
Varför kan man inte göra det då?

LG:
Ja, det undrar jag också. Men det kanske har med sekretess och annat att göra och sekretess. Ibland kan man ju hemfalla åt långa utredningar och så till slut orkar man inte fortsätta. Nej, men jag tror arbetet som det är i vården. I alla fall så är det mycket att se att om man ändrar systemet och arbetssättet från nu och man börjar med ett nytt, finns det några risker där är det någon som kan fara illa, vad behöver man förbättra? Man måste ju utbilda en personal på det nya arbetssättet.

HL:
Det handlar om patientsäkerhet och många patientsäkerheten, men ibland kan man strunta i hinder man måste över och så testar man och ser. Det är också ett sätt att lära sig.

LG:
Ja, men det gör vi också. Vi är piloter ibland. Men vi måste ha en viss koll på att ingen far illa. Men vi brukar göra piloter för att komma fram lite snabbare. Ja med att testa, det är utmärkt sätt att testa saker?

LG:
Ja, men precis det behöver ju inte vara liksom skarpt läge. Nej, utan man kan prova sig fram.

HL:
Jaha så att du och MR gänget, vi ska inte klanka ner på dom för dom är ju ändå på ja dom arbetar med de verktyg de har fått. Men jag menar dom är ändå på din idé och säger inte nej utan säger snarare ja.

LG:
Ja dom jag pratar med i alla fall.

DEL 3 året 2023

En reform som kan svepa över hela landet, den så kallade näravårdreformen där begrepp som personcentrerad vård, att patientens behov ska vara i fokus och så vidare ska också genomsyra arbetssätten.

Vi gästades av det som kallas mintteamet mobila närvårdsteamet läkaren Magnus Gibson och distriktssköterskan Susanne Larsson, som verkligen är nära de patienter de möter. En grupp patienter som de har jobbat med sedan 2017.

Vill man lyssna på hela avsnittet så gå hit och lyssna på avsnitt 46.

SL:
Ja, det kanske är det är ju framför allt äldre. Det är dom vi fokuserar på och det är väl kanske man kan säga att det är de som inte riktigt passar in i den vanliga vården, de hamnar lite på sidan det grundläggande problemet för dom kan vara, är min uppfattning, att dom är ju ofta multisjuka, gamla, svaga. Ofta så har de en ångest och oro som man kanske inte riktigt hinner med att göra så mycket åt i den vanliga vården.
Jag tror att det är svårare att fånga upp dem i vad vi kan tänka oss att traditionell vård är.

HL:
Är man äldre och kanske demenssjuk eller någonting annat så brukar man ju kunna känna sig otrygg och orolig.
Man vet inte riktigt vad det är som pågår och du ligger ju liksom i sjukdomens natur.
Det här är ju en grupp som kanske inte är så himla digitala.
Vi brukar ju prata mycket om digital omställning i den här i den här podden, så att det här är en grupp som kanske inte alls är så himla digitala men som ändå behöver få tillgång till den här vården som finns och er då.

MG:
Ja precis ja nej, vi vill ju gärna träffas så att säga fysiskt och jag tycker att det du säger Susanne, med trygghet är ju ett ledord, kontinuitet.

Att verkligen vara på plats och se personen i sinnmiljö, det blir ett verktyg som jag får ha som läkare och ja, och du som sköterska då, Susanne.

Det verktyget har vi ju inte när vi är på sjukhuset där jag jobbar mina andra 2 veckor så att säga. Så att det tillför ju verkligen någonting tycker jag i bedömningen och i bemötandet.

HL:
Det ju inte liksom ett teamsmöte med era patientgrupper utan det är helt andra verktyg ni utgår ifrån?

MG:
Telefonen, sen har jag ju datorn jämt så att jag är uppkopplad om det inte är någon svacka på fyrtiofemman (E45).

HL:
Ibland har man ju varit med om det, inte bara på E45 utan även på E 14.

Och så kan det ju vara, men om man då funderar kring ert arbete och så kopplar man på det här stora omställningsarbetet som pågår inom sjukvården, hela Sverige med nära vård och det ska bli mer personcentrerat och vi ska bilda team runt patienter med olika kompetenser som ser till att jag får den absolut bästa vården, samtidigt som jag också själv ska bli lite mer medveten om vad är det jag har att tänka på och försöka ta ansvar för själv om jag har en egen sjukdomsbild eller något sådant där?

Hur nära kommer ni era patienter för det låter ju som att ni är väldigt nära?

MG:
Vi är väldigt nära, vi är väldigt nyfikna också på gränsen, ibland skojar vi om att vi är på gränsen till skamlöst, nästan obehagligt nära.

Det suddar ut det vi jobbar med oss ju verkligen nära.

In i köksskåpen höll jag på att säga, och tittar.

Men jag har aldrig någonsin upplevt att någon tycker att vi är för närgången, men vi kanske vill det, alltså när vi är där då vi behöver det, kanske vi känner det.

Och vi kommer ju väldigt nära och vi får ju ta del av mycket historia och vad som trycker dem, vad de funderar på, och det är en stor tillgång tycker jag i vårt jobb också att lära känna och skapa den här tryggheten som det ju blir då. Och det säger ju också våra patienter att de känner sig trygga.

HL:
Men vad får ni för kvitton? För någonstans måste man ju känna tillfredsställelse med det man håller på med, för nu gillar att ge vård. Vad får ni för liksom kvitton och feedback som gör att det där kändes bra?

MG:
Ett kvitto kan ju vara det att man tittar på antalet sjukhusinläggningar jag menar sjukhuset är ju fantastiskt och sjukvården är ju fantastisk så att jag vill betona det, liksom, att med våra ögon vi står ju liksom på en annan plattform och ser vården från ett håll som kanske inte alla andra ser den ifrån. Så att jag tror att sjukvården i stort fungerar ju fantastiskt det man ser, men då de här som vi får, de har ju kommit lite på sidan.

Jag vill inte säga att det varit misslyckat, men vi behövs där tror jag för att spåra rätt om man har kört i ett dike, kanske fått en diagnos som man till och med kan ifrågasätta om den var rätt och den där utredningen behöver den verkligen göras? Och de där läkemedlen.

Behöver dom verkligen användas?
Jag kan nästan tro att vi sätter ut, eller jag har någon sorts tanke att jag sätter ut 10 läkemedel innan jag sätter in ett.

HL:
och sätter ut betyder att man avslutar.

Det är som att ni är lite stökiga typer.

MG:
Ja när man säger det på det sättet.

Det kan ju vara så att det har gått lite långt och om man har haft många vårdkontakter.

Och alla vill ju väl liksom, men då när vi kommer in med ett annat perspektiv då uppfattar jag i alla fall att vi har liksom vårdens förtroende och chefernas förtroende att jobba på ett annat sätt.

DEL 4 året 2023

En annan spännande gäst som dök upp i podden var Lena Lindholm som jobbar på ögonkliniken som verksamhetsutvecklare. En omsvängning av arbetsfördelningen från läkare till specialistsjuksköterskorna har inneburit en väldig effektivitet.
På köpet har man kanske också hittat sjukhusets trivsammaste arbetsgäng.

Lyssna på det här, så kanske du får veta mer om varför alla vill jobba på ögonkliniken eller nästan alla i alla fall. Vill man lyssna på hela detta avsnitt så gå hit till avsnitt 42.

HL:
Kan du ge exempel på någon annan konkret åtgärd som liksom har vuxit fram?
Tack vare medarbetardriven utveckling.

LL:
Alltså det är det vi har gjort med makula mottagningen.
Det är ju inte bara själva mottagningen.
Det vi har gjort också är att vi har utbildat 2 ögonsjuksköterskor att ge ögoninjektioner så att från och med vecka ett det här året så har vi varit i gång med den nya makulamottagningen i full tappning både på mottagningen och infektionsmottagningen. Förra året så stod läkarna för 89 % av alla besök på makula mottagningen 89 % av 4700 i år så står läkarna för 22 % av 4700, radikal omställning.
Vi har vänt på pannkakan helt.

HL:
och när man vänder på en pannkaka då kan man ju få bästa sidan upp.

LL:
Ja men precis.
Men det jag tror är en framtida förbättring.
Det är ju dels specialistsjuksköterskor tror jag, de kommer vara jätteviktiga för kompetensförsörjning, dels också undersköterskor och medicinska sekreterare som jobbar på toppen av sin kompetens och vi har jätteduktiga medarbetare som tycker det är jätteroligt med ögonsjukvård som vill patienternas bästa och inte är rädd för att prova nya saker.

HL:
Vad kul.

LL:
Ja, det är jätteroligt att jobba med dem de är helt fantastiska.
Vi har sekreterare som lägger ut läkarremiss.
Det brukar läkare att göra på andra ställen, men vi har sekreterare som fixar det och sekreterare som bokar och undersköterskor som gör sjuksköterskearbete och ögonsjuksköterska som gör läkarjobb.

HL:
Hur är sammanhållningen då?

LL:
Jättebra.

HL:
Hur yttrar sig det?

LL:
Ja, men dom här sitter ju inte på jobbet och så ska dom ut på något quiz nu vet jag.
Många är med i personalföreningen och följ med på aktiviteter som dom ordnar. Så att ja det är det. Det är bra sammanhållning och det är stort intresse för patienterna och.
Idag på APT så berättade en optiker om sin resa till Mexiko där han provat ut glasögon till fattiga med en organisation som heter Vision för då jobbar hon ideellt.

HL:
Ja. Inspirerande att få lyssna till sådant så klart.

Jag tycker är jätteintressant att höra om just det här med sammanhållningen och personkemi och sådana här saker för att med det kan man ju faktiskt uträtta ganska mycket när människor trivs med det man håller på med och visslar när man går till jobbet brukar jag säga och inte när man går hem.

Men vart kommer den kraften ifrån om vi får bli lite smått filosofiska.

LL:
Ja, men dels tror jag är att våra patienter är väldigt nöjda. Det hör vi dem säga ofta direkt till oss och man hör när dom kommer, att dom pratar så om jobbet, att det är så bra på ögon. Även om vi har dålig tillgänglighet, så har man väl kommit till oss så är patienterna nöjda och det tror jag är drivet.

HL:
Så när man får höra den här feedbacken om nöjdheten då händer det någonting mer, än man känner att man gör skillnad också för dem.

Vad ligger bakom den här snabba omställningen?

LL:
Frågan var ju att ta ställning till att utbilda de här sjuksköterskorna.
Så den har varit uppe hos oss.

AG:
Jag står lite grann och tänker här också på det du säger medicinska sekreterare. Det är en fråga vi har pratat om idag på hälso- och sjukvårdsledningen. Bristen på utbildningsplatser för just medicinska sekreterare som är ett bekymmer och vi behöver ju vara på den bollen i tid och gärna lite före, så att ni kan planera verksamheten och ta de kliv som ni ser är möjliga. Då behöver vi vara snabba från vårt håll.

HL:
Ja, och då är vi inne på rekryteringsbehovet som alla skriker efter i hela landet kan man väl säga så finns det något generalrecept mer än att lova en miljon i månadslön till dom medicinska sekreterarna.

AG:
Här handlar det om att skapa tillfälle till att kunna utbilda sig till medicinsk sekreterare i Östersund och det ser vi inte ut att ha just nu, om inte vi från regionen gör någonting åt den frågan.

HL:
Ja, men det här låter ju jättespännande. Kan du berätta mer? Har ni funderar på att starta ett utbildningsprogram eller samverkar med universitet eller var landar ni? Vad kan du berätta?

AG:
Ja, men det vi diskuterar idag handlar ju om ska vi köpa en uppdragsutbildning till exempel. Vi försöker påverka så klart att det ska finnas den utbildningen här i Östersund.
Det är ju förstahandsvalet såklart, men har vi inte det då kanske vi behöver satsa på en uppdragsutbildning så att den som är intresserad av att bli medicinsk sekreterare har möjlighet att utbilda sig här och göra sin praktik här hos oss.

HL:
Det låter ju spännande att det kan finnas någon form av satsning på gång då?

AG:
Ja, det är jätteviktigt för vi ser ju också att behovet förändras. Vi får ju nya arbetsuppgifter när vi jobbar med att omfördela precis så som man har gjort här på ögonmottagningen så behövs det plötsligt en medicinsk sekreterare som gör någonting som någon annan tidigare gjorde och då räcker det inte med att bara räkna på pensionsavgångar och hur mycket vi behöver utbilda utan vi behöver också utbilda för att kunna göra andra arbetsuppgifter än vad vi gjorde.

LL:
Medicinska sekreterare är oerhört viktiga. För några år sedan så hade vi specialistsjuksköterskor som satt och bokade alla tider och det var drygt en heltidstjänst som vi har fört över till sekreterare.

HL:
Ja, som kanske inte är specialistsjuksköterska egentligen ska behöva jobba med dom ska ju stå i injektioner och bedriva vård.
Ja, det är ju lätt att säga att man slösar på kompetensen där till höger och vänster. Men det är ju också tecken på att alla som jobbar vill få ihop det, liksom att verksamheten ska fungera. Även om jag är specialistsjuksköterska så jag tar det här ändå liksom för att se till att det funkar.

LL:
För det ser man ju att personalen tycker det är roligt att jobba på toppen av sin kompetens och dom blir ju stolta när man klarar av det här och vi har ju till exempel en sekreterargrupp som är jättestolt och lyckas och undersköterskorna är ju jätteduktiga. Vi har undersköterskor som assisterar på operation, det gör inte sjuksköterskor.
Det är ju och då det gör också att man trivs och stannar på en arbetsplats

DEL 5 året 2023

Utveckling är ju viktigt, så är även forskning.
Är det en fördel då att regionen kan erbjuda och bidra till både och? Kan det innebära att man är en attraktivare arbetsgivare?

Ja, det tror man att kunna kombinera forskning och innovation med att arbeta inom primärvården, till exempel som distriktsläkare och forskaren Ina Asklund gör. Hon har tillsammans med sitt team skapat en digital inkontinent kompis som heter ”Tät” som är en app. och en innovativ lösning som i vården hjälper personer med ansträngningsinkontinens. Vill man lyssna på hela avsnittet så gå hit till avsnitt 49.

IA: De är ju 3 appar men hör till samma forskningsprojekt som heter Tät. Det startades ju redan tvåtusenåtta av en kollega till mig, som är distriktsläkare också här i Regionen, Eva Samuelsson. Hon har forskat i många år om bland annat inkontinens. Och hon började då tvåtusenåtta med ett forskningsprojekt där dom ville se om man just kunde hitta, först var det alltså både internetprogram och appar som ett lättillgängligt alternativ till medborgare eller patienter som man kan använda hemma. Så det var så det startade och då ville de utveckla och utvärdera i forskning och sen också implementera. De hade ett ledord att det skulle också komma till användning så det var väl en grundtanke från början också, att de ville gärna forska om någonting som de såg kunde liksom användas i framtiden så att det inte bara stannar vid forskning utan verkligen blev liksom användbart.

HL: Vad är det man får för hjälp utav den här appen då?

IA: Ja, men det är ju, apropå träning. Det är väl lite som en träningsapp fast syftet med den är ju att det är ett behandlingsprogram för urinläckage och specifikt då kanske ansträngningsinkontinens och det är ju det här att man kan läcka urin när man just hoppar eller står. Det kan vara att man skrattar eller nyser och så där.

HL: Marklyft?

IA: ja det kan nog säkert hända och då är det ju bra att lägga på ett litet knep innan precis och det är sådana knipövningar som det finns då ett program för i den här. Plus att det finns liksom bilder och information om hur musklerna ser ut och hur inkontinens funkar också lite andra råd, det finns ju lite om ja, men det här med träning står det lite om och vikt och lite om det spelar nån roll, vad man dricker och så där, hur mycket man dricker och sen finns det ju sådana funktioner som man har sett kan öka motivationen till träning och också öka liksom följsamheten så att man verkligen gör de där knipövningarna, så det finns påminnelser och det finns lite feedback och det finns lite statistik funktion så man kan se en del gillar ju det. Vill du se hur det går? Ja, men hur långt har jag kommit? Märks några resultat, allt det där, så att det finns lite sådana funktioner för att det ska bli lite, för att det vi har hört och lärt oss är att det är ju lite småtråkigt kanske alltså en del på träning ska vara roligt så kanske just liksom knipövningar tycker ju många är lite småtrist kanske och man vet också att man ska gärna göra det varje dag regelbundet och så där så att då verkar det som att det här stödet liksom att ha den här appen och titta på en bild som rör sig, att det är gör att det blir lite lättare och det blir som en liten digital kompis som kanske hjälper.

HL: Så att man faktiskt kör igenom de här knipövningarna.

IA: Jag intervjuade en del kvinnor som använder appen och de sa att det var lite som att någon liksom knackar en på axeln och sa att ja, ”men nu, kom igen, nu gör det här” nu och då hjälper det till. Det som står i behandlingsprogram är ofta att man ska försöka hålla i det där liksom regelbundet i 3 månader för att riktigt få bra effekt och det är ju ganska länge ändå 3 månader så att det gäller att hålla i det, då kan en app kan hjälpa. Vi tror vi att då kan det göra att många får hjälp av det och det är ju skönt att man får hjälp med sitt problem för det. Det är ju det man är ute efter om man då tittar. HL: Det här är en digital lösning. Vad bidrar den med, tycker du? I det stora hela, när man pratar om vården och omställning och digitalt verktyg som hjälpmedel för er som jobbar inom vården.

IA: Ja, men jag tycker väl att, om jag tänker för oss som jobbar inom vården då tänker jag mycket det här att det fanns inte så jättemycket annat att erbjuda patienterna som stöd innan. Utan det vi gjorde var ju att vi muntligt liksom att ja, ”men gå hem och träna nu tre månader så blir det bättre. Blir det inte bättre så hör du av dig och så följer vi upp det så går vi vidare för det finns ju annan behandling, alla blir ju inte, alla blir ju inte helt bra eller bättre av det, men det är ett första steg och sen ibland så skrev vi. Många kvinnor berättar om det också, att de kanske fick en liten sådan här svartvit, lapp som de skulle sätta på kylskåpet och det är väl i och för sig bra. Och då kanske det var en bild på liksom ett underliv i genomskärning eller nåt och så. Det var väl kanske det bästa vi kunde då, så att säga, men den har man ju inte med sig och den kanske man glömmer bort och så där så att här kändes som att vi kan erbjuda någonting mer. Något som kanske hjälper lite bättre och sen så ska jag också säga att ett syfte med hela forskningen var ju också faktiskt och nå en del som aldrig kommer till oss på hälsocentralen. För att vi vet ju att det är kanske bara 1/3 av de kvinnor som har besvär som faktiskt söker sig till vården.

HL: Vad beror det på? Är det för att det är tabubelagt?

IA: Men lite så, eller många tycker att det här kanske inte vården tycker är så viktigt. De kanske inte tror att vi prioriterar det eller inte prioriterar själva och tänker att nej, men jag kanske inte ska störa för det här, och en del tänker faktiskt också att ja, men det här kanske man får leva med om man liksom har fött några barn. Det kanske inte går att göra så mycket och så där, men då ger vi dem ett gott och försök i alla fall.

HL: Ja men alltså lite så hör av. Hör av dig till vården tycker jag, för att jag menar vår primärvård kan svara på massa frågor. Bättre att fråga en gång för mycket.

IA: Ja men verkligen, och så får man veta sen vad man ska börja med. Om man ska komma på ett besök eller ska man börja med en app eller vad man ska göra?

Det är ju det är ju inte alltid så lätt att veta själv!

Nu tar podden en liten paus. Det ska ju vara jul och det ska vara lite ledigheter för många. Men kom ihåg alla de som faktiskt också jobbar och ser till att systemet fungerar under lov och semestrar, bland annat de inom vården, de inom regionen och alla kommuner.

Hjältar i Allmänhetens tjänst, kan man ju säga.
Vill ni lyssna på alla avsnitt utav den här podden så finns den i en poddspelare nära dig där poddar finns.
Vi är tillbaka i podden. Vårdens utveckling i region Jämtland Härjedalen efter helgerna, någon gång i januari.

Transkribering av avsnitt 62 (Inspelat 9 januari 2024)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

"Taligenkänning gör comeback på allvar."

Medverkande:

AG - Anna Granevärn-tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.
AS - Anna Sjövall-Verksamhetsutvecklare
RP - Roger Petersson-IT pedagog
HL - Håkan Lundqvist-programledare

Samtliga i Podden förkortas med sina initialer i transkriberingen.

HL: Tjugotjugofyra, nytt år och årets första avsnitt av den här podcasten - Vårdens utveckling i region Jämtland Härjedalen. Hej Anna Granevärn!

AG: Hej.

HL: Tillförordnad hälso -och sjukvårdsdirektör fortfarande?

AG: Jag fortsätter med det ett tag till. AG:

HL: Ja kul! Har du haft en bra julledighet?

AG: Ja, jag har varit ledig och passat på att vara ute ganska mycket. Några dagar har ju varit extremt kalla, så då har vi fått roa oss inomhus men mycket fina trevliga utflykter och brasor och annat som hör till annars.

HL: Vad nice det låter! Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare du är också med oss som vanligt Har du haft en bra ledighet också?

AS: Absolut.

HL: Jag tar ju för givet att ni har varit ledig, alltså?

AS: Ja jag har varit ledig. Jobbat en vecka nu men ja ja, det var ledig innan dess.

HL: Ja, har du haft vintrigt eller har du haft det på något annat sätt?

AS: Ja, men det var faktiskt det vinter i Stockholm där jag firade jul ,10 minusgrader och 2 dm snö så det var väldigt fin julafton.

HL: Du var inte ute och titta på något trafikkaos längs Stockholms gator och så eller är det mer än fördom man har? Ja, det var inga trafikkaos alls när vi var där.

HL:Roger Pettersson, välkommen hit. Och du är gäst här idag.

RP: Ja, ja.

HL: Och det har du varit förut.

RP: Tredje gången.

HL: Tredje gången. Det är kul att du är här igen känner jag.

RP: Ja kul och vara här!

HL: IT-pedagog. Har du också haft en bra ledighet?

RP: Ja lite kyla!

HL: Men det är sådana smällar man får ta, vi bor ju i Norrland.

RP: Ja får man ju stå ut med det lite grann.

HL: Ja om ni undrar om jag haft en bra ledighet så har jag också haft det jag såg att ni hade det på tungan.

AG: Det var precis vad jag skulle fråga. Ja, jag.

HL Har ju varit ute och rest lite grann, så ni kanske säger att jag är lite extra brun?

AG: Ja, men det syns faktiskt.

HL: Ja ja, det var ett helt varmare land. Det var jätteskönt så jag drabbades av kylan när jag kom tillbaka. Ja, nå om detta. Vi ska prata om taligenkänning med dig Roger, nu ska du få förklara vad det är för någonting.

RP: Ja. Taligenkänning är ju ett program som man lägger in i journalsystemet där du dikterar ditt eget skrivande, du pratar istället för att skriva. Och du kan ju på olika sätt då anpassa det här utifrån ditt eget huvud. Alltså som användare, som läkare, eller den som journalför. Helt enkelt läkare, fysioterapeut, psykolog, alla olika typer av professioner kan använda det.

HL: Här och när du säger att man kan anpassa det utifrån ditt eget huvud, vad menar du då alltså?

RP: Du, du skriver ju på ett speciellt. Alltså alla har ju sitt eget hur de skriver journal. Och du kan liksom använda dig av fraser du kan använda, bygga upp ditt eget bibliotek med fraser. Du kan.

HL: Det är lite grann, kan man jämföra med att när man använder. rättstavningen i word? eller sitter och jobbar med Chat GPT, att man kan lägga till fraser som återkommer.

RP: Ja och du kan lägga in mallar också i journalen så att säga så att du inte behöver skriva eller säga samma saker hela tiden. Utan har du ett visst besök så kan du lägga in mallar så hoppar du mellan mallarna vilket går lite fortare.

HL: Du går lite, går lite snabbare och det här är ju ändå en form av digital utveckling, kan man säga.

RP: Ja det tycker jag

HL: Vad ska den vara bra för då? Fördelen!

RP: I stort är att du får besöket som skrivs i eller hamnar i journalen direkt. Går ju fortare att tala än att skriva. Vilket innebär att du tjänar tid på att tala in diktatet i stället för att skriva det, och det gäller ju dom som gör sina egna det journalanteckningar. En läkare exempelvis som annars tar hjälp av medicinsk sekreterare för diktatskrivningen gör istället sitt eget, talar in sitt eget diktat eller sin egen journalanteckning.

HL: Jag ser ju läkaren framför mig med den här lilla diktafonen, liksom för de har man ju träffat någon gång någon gång i sitt liv. Som sedan lämnar över till den medicinska sekreteraren som då skriver ut:

RP: Ja, och det är det traditionella sen tidigare. Det nya nu är att du använder fortfarande diktafonen men du talar in det du talar in läggs in i journalen direkt.

HL: Det blir som en transkribering av ljudet till text. Vad häftigt och finns fler fördelar då till exempel för medarbetarna och läkarna och även. Medborgarna.

RP: Det som syns mest på professionerna, det är ju att det går fortare, framför allt de som gör sina egna journalanteckningar. Tiden för en läkare tar ju den tid det tar, ungefär lika lång tid eftersom de fortfarande måste prata in vad de har gjort. Men du genar ju på den medicinska sekreterarnas tid.

HL: Man skippar ett led.

RP: Ett moment ja ett moment helt enkelt.

HL: Finns det några faror med det? Har ni identifierat något som, men det här måste vi åtgärda innan vi kör i gång på allvar.

RP: Det är ju att om du inte har full koll på vilka koder du ska använda? OK och att du liksom att du får med allting i din journalanteckning.

HL: Men det här är ingen ny företeelse, Anna Granevärn.

AG: Nej, det här är ju någonting som vi har hållt på med att försöka införa ganska länge egentligen, men som har fått lite ny kraft nu och det är väl mycket tack vare Roger också som håller i och leder det här arbetet för det behövs ju eldsjälar för att vi ska lyckas i våra genomföranden, så det är jätteviktigt, och man kan väl säga att det finns ju många fördelar med det här, utöver bara själva momentet där texten går rakt in, och då tänker jag på kompetensförsörjningen där medicinska sekreterare är svårt att rekrytera. Det är brist på den kompetensen och vi behöver dem till många andra saker också.

HL: Det finns en chans då för de medicinska och sekreterare att kunna kanske släppa det här momentet och ägna sig kanske åt något annat som också är superviktigt att också kanske också utveckla sig åt ens egen roll.

AG: Precis, och då är ju kodningen en bit som du nämnde Roger, att det måste ju vara rätt kodat. Det handlar ju också om fakturor som kommer in till oss, att se att det att vi betalar för det vi ska och vad det är. Vad andra regioner, sjukhusvårdgivare har gjort för våra patienter är ju en bit i det här. Medicinska sekreterare är ju också de som ser till att remisser går i väg till rätt ställe och så vidare. Sjövall kan säkert lägga till en rad uppgifter som är viktiga.

AS: Ja men det är ju att många sekreterare har ju koll på vad som ska göras efter ett besök till exempel sätta sig på väntelista och skicka en remiss. Det är ju mycket kringjobb, ofta kring ett. Om man tar ett läkarbesök, och där har, om man ska vara lite tråkig så vet jag att när det pratats om det tidigare, taligenkänning, så har ju det varit en farhåga. Man har lyft, att en läkare dikterar in ”sätt upp på väntelista ” eller ”skriv in”. och då vart hamnar de uppgifterna? Så då behöver man ju hitta ett arbetssätt kring det när man då inte får det i örat som sekreterare.

HL Ja, du menar att det kom instruktioner?

AS: I ett diktat så kunde det också vara ibland OK. Ja, man passar på liksom för att nu gör man allt på den här patienten när man ändå pratar så det har varit en sådan där farhåga som jag har hört tidigare. Och det är väl det som är viktigt också, att när vi inför det här, att det inte är så många aktörer. De medicinska sekreterarna är ju de som gör mest i det här egentligen eller deras yrkesroll. Det är inte bara liksom att nu förflyttar vi dikteringen härifrån och hit utan det är liksom ett samarbete och vi kan använda kompetenserna.

HL: Men blir det en avlastning av den administrativa sysslan någonstans?

AS: Det blir väl mer att de att den förflyttas till de som kan det bäst.

RP: Utifrån de sakerna vi har gjort och nu ska vi säga att jag inte själv. Jag ska inte ta åt mig all ära.

HL: Fast, du fick ju cred här nu. Jag tycker ibland när man blir benämnd eldsjäl ska man suga i sig.

RP: Absolut om man har en massa duktiga kollegor runtomkring sig.

HL: Ja, så du får passa på nu och ta ner den där bollen på bröstet.

RP: Ja, men vi har ju haft Charlotte och Malin i Brunflo ser som jobbar och är i verksamheten.

HL: Men då hyllar vi dem också att för det går att ta med som inte att genomföra saker om inte man får med som människor på tåget och det är liksom en nyckel för att nå någonstans när det gäller utveckling, effektivare arbetssätt eller vad vi nu kallar det. Vad hette de sa du?

RP: Charlotte och Malin?

HL: Hoppas ni lyssnar Charlotte och Malin, bra jobbat.

HL: Ja, men varför jag nämner att det här har varit på tapeten tidigare. Det var för att när du kom in här igenom dörren Sjövall Så ställde u en fundering. Varför nu? Eftersom det har provats förr, varför går det så bra nu och då? Då sa du någonting. Anna Sjövall att lite så där att det här har vi ju faktiskt provat många gånger förut och du undrade varför? Vad är det som gör att? Faktiskt går att rulla ut nu jämfört med tidigare!

AS: Ja, men vi har ju haft Taligenkänning i flera år och så har det pilotats på olika ställen. En del har testat tekniken och sen har man testat själva införande och så har det liksom stannat av.

HL: Men har det varit tekniska problem?

AS: Det har varit andra hinder så jag är lite nyfiken på det här. Jag tänker att vi har liksom pratat om det jättelänge och så att det äntligen är på gång. Det tycker jag är jättespännande. Vad är det liksom som gör att folk tycker att det verkar bra nu? För det är också det ska man ju tänka vara ärlig med att det funnits motstånd i professionerna också kring det här. Då är jag lite nyfiken på vad liksom? Vad säger man nu då? Vad? Vad är skillnaden?

HL: Roger, är det din it pedagogiska förmåga och kunskap här som har spelat roll någonstans att liksom verkligen få det på rulle nu då?

RP: Kan vara så ja, kan vara så, men det är väl mycket just hur man förklarar saker, hur ska man vad? Vad är liksom hur ett och nyttan med det här och varför gör vi det ju? Den här delen kommer ju från enhetscheferna i Östersund. Från närvårdsområdet där, det är alltid en fördel när man har cheferna med sig och även de som jobbar. Du behöver inte över den tröskeln utan den är liksom, dörren är redan lite på inte vid gavel, men lite småöppen i alla.

HL: Så någonting har hänt då med alla dessa enhetschefer och då undrar man ju såklart vad?

RP: Att de hade någon som hade hört något och någon som hade jobbat med detta. Det finns ju en Magnus på Z gränd som jag jobbar med det och tycker att det är bra som har vidarebefordrat i övriga led och så där så att det är ju lite goda exempel. Vi pratar mycket om goda exempel och det här är ju ett verkligen ett gott exempel på hur saker kan bli bra.

HL: Jag blir lite glad för det pratar vi ofta om i den här podden. Hur goda exempel ska kunna inspirera andra att liksom få lite fart på att ställa om.

AG: Det är ju en del av syftet med den här podden, att vi ska kunna sprida det.

HL: Då blir man ju lite extra glad att det fungerar. När dom här goda exemplen anammas nånstans men nånstans måste det finnas då dom här små eldsjälarna, eller motorerna eller vad vi nu kallar det och du nämner ju då nån Magnus här.

RP: Ja, Magnus Leijon på Z-gränd(Hälsocentral) som är inom primärvården som jobbar mycket med detta.

HL: Och jag står ju och tänker på Love som var med i ett poddavsnitt här. Det kan ni leta upp ifall ni undrar vad vi pratade om då, också en karaktär.

AG: Många är engagerade. Sen har vi ju faktiskt en bit till här som jag tycker är lite, lite kul och lite viktig. Ja, för att jag har ju en gång i tiden också jobbat på en skolförvaltning och är ju därför väldigt bekant med den pedagogiska kompetensen, vilket låg mig väldigt varmt om hjärtat när jag rekryterade Roger, att vi behövde få in mer pedagogisk kompetens i vår organisation och jag tror att det är superviktigt för förändringsarbetena att ha den kompetensen med också.

HL: Vad tillförs menar du?

AG: Ja men Roger, du kan väl beskriva lite? Vad har du tillför som pedagog?

RP: Men det handlar ju om …… Det handlar ju om att förklara så folk begriper som jag brukar säga, alltså varför? Varför ska vi göra det här och hur ska vi göra det och på ett enkelt sätt utan för mycket detaljer, utan mer liksom hitta. Vad är det som gör att vi kommer vidare? Det här, varför ska vi ja? Men varför ska vi börja med taligenkänning?

AG: Ja och det kan vi ta vilket exempel som helst, att då försöka att hitta, varför ska du? Varför ska du göra det här för och försöka hitta de här bra ingångarna till varför? Och det tror jag vi ska ställa oss väldigt ofta, varför och hur? Ja, varför ska jag göra det här och hur ska jag göra?

HL: Det vad spännande fick du ännu mer cred här?

AG: Jag börjar ju tänka så här, vad är skillnaden för dig Roger? När du försöker lära oss att förändra saker mot när du jobbade i skolan med barn, ungdomar.

RP: Jag tänker så här. Det är ingen större skillnad. Jo, åldersskillnaden. Men fördelen tycker jag med vuxna människor. Det är ju att man kan ha en dialog på ett helt annat sätt. På ett sätt är ju det lite svårare också för man har ju som ni sa ja, men så har vi ju alltid gjort. Varför ska vi ändra vårt arbetssätt för så att men? Sen är väl fördelen att dem med ”dumma” frågor. Man får tänka till liksom, men varför gör ni så här för när man inte har grunden inom hälso -och sjukvård. Då är det ju också det här med att vara att det är tillåtet att ställa vilka frågor som helst egentligen för det finns egentligen inga dumma frågor.

HL: Frågar man inte så får man heller inget veta och går man omkring och är tyst och inte frågar då landar det någonstans kring fikabordet i stället och kan kanske tendera till att bli skitsnack eller spekulationer. Ja du om man brottas lite grann med hurfrågan, för vi hör att det här har varit på gång länge, säger Anna Sjövall. Och då var det en del krumbukter hit och dit. Rent generellt, att jobba med hurfrågan i den här stora organisationen i vårdapparaten Region Jämtland Härjedalen. Det är ju också en nöt att knäcka Anna Granevärn.

AG: Ja, det är det, och genomförande har ju inte varit vår absolut bästa gren vet vi sen tidigare. Vi tycker det är kul att vara visionära och hitta nya saker. Att pröva och testa går ofta ganska bra, att pilota ofta rätt så framgångsrikt. Sen ska vi breddinföra någonting och då hamnar vi tillbaka på ruta ett eller inser att vi hade behövt göra en upphandling eller att vi inte kan överföra data på det här sättet. Eller, vi har ingen finansiering, så det finns väldigt många hinder som kan dyka upp längs vägen och det är väl det här vi behöver ta tag i nu också. Tillsammans med Sara, vår nya regiondirektör och den färdplan vi jobbar med framåt att prioritera. Vilka saker ska vi genomföra och satsa på de viktigaste?

HL: Och hurfrågan är ju något som jag tror de allra flesta människor brottas lite grann med både yrkeslivet och även privat.

AG: Det är ju en knäckfråga för många organisationer, alltså, hur ska vi göra? Det är alltid lättare att säga att man kommer fram till saker, så här borde vi göra och det här behöver vi. Om man ser fördelarna och hur bra det kommer att bli, men sen att göra själva förflyttningen innebär ju väldigt mycket arbete.

HL: Ja och hur mycket arbete tror du återstår för att en hurmentalitet eller hurkultur ska liksom sätta sig i väggarna?

AG: Det brukar krävas ganska mycket arbete för den är tuff.

HL: Ja, men samtidigt måste den ju också vara tillåten att brottas med att varje problem som dyker upp eller hinder går ju också att eventuellt lösa.

AG: Ja, oftast gör det ju det och ett första steg är väl att vi ändå är öppna med och ödmjuka inför hur svårt det faktiskt kan vara att genomföra.

HL: Och då leder det mig in till lärande och då är vi tillbaka till Roger. Ja och pedagogiken, för att då har vi lärt oss någonting av hur den här hur nöten skulle knäckas och då kan vi tillämpa det där borta någonstans och då ser man det här goda exemplet och den här uthålligheten hos en sådan som dig då Roger eller andra. Det blir som en cirkel till slut att man jag knyter ihop säcken där borta någonstans. Ja, vi hoppas ni hänger med här i resonemanget. Så det inte blir för filosofiskt. Anna Sjövall du står här och nickar över någonting!

AS: Ja, men jag tänker att det är ju jättesvårt, men man behöver ju få till den här kulturen av att vi vågar testa saker också, i kanske liten skala ibland och inte vara rädda för att det inte blir perfekt. Det är ju så få saker som är perfekta på en gång. Ja, och så får man testa och så får man utvärdera och så får man skruva lite så får man prova igen.

HL: Ja och när du nämner det, alltså med kulturer, alltså hur det kan se ut eller vara på en arbetsplats så håller ni ju på med ett nytt kulturbygge, törs man ju säga, det har vi pratat om också flera gånger i den här podcasten. Jag vet inte vilka miljöer ni har befunnit. Er i era yrkesliv, men själv har jag varit i flera olika miljöer. En gång var jag faktiskt med att starta en radiokanal här i Östersund och ingen kunde någonting så det var ju otroligt spännande. Men det som var så häftigt var att det vart en stor experimentverkstad där allt var tillåtet och till slut så föll allting på plats efter tid. Vi gjorde många misstag men det var OK. Det var ingen som for illa. Till slut så satt det där det skulle och vi hittade formen och vi hittade liksom vad det var vi skulle pyssla med. Så kanske det är på många olika arbetsplatser även inom regionen, att olika kulturer finns beroende på vilken enhet man jobbar i.

AG: Ja, absolut är det så och jag tänker också på olika kompetenser, olika yrkesgrupperna. Jag som ekonom till exempel kan ju jobba inom i princip vilken verksamhet som helst för ekonomer behövs överallt ungefär som personaladministratörer och liknande, att man kan ha lite kunskap om väldigt många olika verksamheter. Jag har ju själv jobbat med. El, fjärrvärme, och VA -frågor också sedan tidigare. Som jag lärde mig jättemycket om som jag kan tillämpa ibland också när vi diskuterar hälso -och sjukvård kring förebyggande underhåll eller akuta åtgärder till exempel folkhälsa.

HL: Roger hur väl utbyggt är då Taligenkänning just nu. Och vad är målet?

RP: Det finns totalt i regionen cirka 100 som använder det för tillfället lite drygt. Vi har 28 som vi har dragit i gång nu inom primärvården i Östersund. Finns kanske några till så att vi kanske inom primärvården kanske har 35 totalt. Men förhoppningsvis är det ju fler som vill hoppa på det här.

HL: Och primärvården. Det innefattar ju inte själva sjukhuset.

RP: Nej, utan det är hälsocentralerna ute på ute i enheterna.

HL: Vad tänker du kring sjukhuset då?

RP: Det är samma sak där, där finns det ju också en vilja att hoppa på så att där kommer vi också se ökningen ganska säkert.

AG: Men, Roger, jag tänker lite på det här vi var inne på innan, med medarbetarnas perspektiv eller utfall ni haft några uppföljningar eller diskuterat någonting kring hur kanske arbetsmiljön har förändrat eller arbetssituationerna hur man uppfattar att jobba med det här verktyget?

RP: Nej, och det var det jag tänkte återkoppla till Anna sjövall här. Ofta är det ju så att vi drar igång saker och sen så missar vi den där lilla, lilla detaljen med utvärdering eller återkoppling eller vad vi nu kallar det, beroende på vad vi gör för någonting. Men tanken är att vi ska ha en uppföljning. En utvärdering någon gång i februari för de som har kört i gång det här och se vad tycker de vad ser de för vinster? Vad ser de för som inte fungerar? Det kan ju vara så också har de fått några återkopplingar från patienter som tycker att det är bättre när de får tillgång till sin journal när de går utanför dörren. Dom behöver inte ringa och fråga, jaha, vad var det nu då? Hur var det? Vad skulle jag ta för medicin eller vad det nu kan vara så där är det ju också en fördel och att remiss, vi pratade remisser förut, remisserna kommer direkt in. De behöver inte vänta utan innebär att det blir en kortare kötid också.

HL: Om man då sammanfattar taligenkänning så är det liksom att det blir förbättrade arbetsflöden. På sikt får medicinska sekreterare som kan göra rätt saker. Är det, är det korrekt att uppfatta?

AG: Vi är inne på det här med rättanvänd kompetens. Ja.

HL: Vad spännande, bra Roger, hur går det med din träning? För nu ska vi glida över på lite hälsosamtal här för att vi vet ju och det har vi sagt många gånger. Ohälsa kan många gånger komma utifrån att man har en osund livsstil, som man kanske kan åtgärda lite grann, hjälp till självhjälp brukar vi kalla det ibland, men Roger du sa du hade börjat träna, men plötsligt hände det. Något.

RP: Ja eller börja och börjat, tagit upp det igen. Det går ju lite upp och ner.

HL: Jag ska ju inte säga att du aldrig har tränat hela ditt liv. Det var inte så jag menade, men jag tar tillbaka. Du har ju plockat upp träningen igen.

RP: Ja, men visst, men sen är det ju så när äldre män ska träna och inte är så bra på att värma upp slår det ofta till i ryggslutet.

HL: Ja, så du går och bär på någon liten skada nu då, eller? Överansträngning?

RP: Ja, någonting sådant men är säkert tillbaka i slutet på veckan.

HL: Ja ja, men det låter ju bra. Vad är det du har plockat upp igen nu då? Är det innebandy, basket, volleyboll.

RP: Nej någon måtta får det vara, lite löpning, skidor, styrketräning.

HL: All right, bra och promenera går ju fortfarande, även om man har lite ont.

PR: Promenera är väldigt bra.

HL: En underskattad motionsform, jag snittade faktiskt fjortontusen steg på semestern.

AG: Bra. Ja, det var jag det. Men vad bra Roger att du hittar tillbaka till det. Håll ut det kommer att bli bättre. Anna Sjövall har du haft uppehåll under julen med din träning eller har du hållt i?

AS: Nej, jag brukar inte ha uppehåll. Sen är det väl någon vecka som det blivit lite mindre kanske.

HL Vi ska kanske inte kalla det träning så mycket utan kanske mera motionerande, så att vi inte sätter så höga mål. Alltså målet med att ha en sund livsstil är ju faktiskt att ha en livsstil så att man inte blir krasslig. Skönt, då har du ägnat dig åt vinterlöpningen då och styrketräningen.

AS: Det har blivit lite mindre löpande också eftersom det har varit lite för kallt för att springa.

HL: Anna Granevärn hur har du haft det och hur kommer du ha det?

AG: Ja, men det är ju jättefint och åka skidor här i Jämtland nu. Man kan åka hur mycket som helst om det inte är för kallt, då får man gör något annat och då går det ju bra att styrketräna till exempel. Det är också trevligt och för mig är ju träningen också ett tillfälle att kunna reflektera lite grann att på något sätt känna en meningsfullhet, och att gilla livet. Då blir det som händer inne i huvudet så att säga när man håller på viktigt.

AG: Ja, men precis, så att det är en liten process ändå, man känner att, men nu är det nu, nu är jag här och nu vill jag vara precis just här.

HL: Det känner jag igen. Den känslan då man liksom går in i sin lilla bubbla så där och lite meditativ och grubblar lite.

AG: Man får fundera lite grann så här på några saker och ting och köra in någonting nytt och allt det där.

HL: ja, men vad härligt ni undrar hur det går för mig?

AG: Ja vi ser ju. Du har i alla fall varit utomhus.

HL: Jag försöker leva hälsosamt med mat och motion, så även när det är semester. Den veckan jag var borta fick jag in fyra pass med löpning 3 pass med gym och då undrar många, men vilar ni inte? Jo, det gjorde vi visst det. Men jag tycker det är så skönt när man är ledig och tar det här på morgonen för att sen driva i väg någonstans och äta någon god frulle så det blir en liten ritual så det har varit jättehärligt, Så jag håller i. Idag tänker jag åka skidor om jag inte blåser bort för det var lite vindigt idag men man får hålla till i skogspåren så slipper man det.

AG: Ja men precis.

RP: Hårda spår!

AG: Ja, det har satt sig nu när det är plusgrader. Men då ses vi på startlinjen på söndag då när svenska långloppscupen drar i gång.

HL: Absolut? Går att efteranmäla sig? (ironisk) Så ambitiös är inte. Jag men du håller, så du ska ut på en långloppsfärd på söndag.

AG: Ja!

HL: Vad det heter loppet

AG: Craft SKI Marathon.

HL: Grymt och vi ska väl säga det när vi spelar in det här så är det den 9 januari så att. Förmodligen har du det har loppet redan varit när avsnittet går att lyssna på.

AG: Ja, så är det ju.

HL: Ja men lycka till ändå.

AG: Och jag ska ha kul hela vägen från start i mål. Det är ju det som är grejen.

HL: Härligt, hör ni tack för att ni kom hit idag? Årets första avsnitt av podcasten sköt om er ha det gott Roger.

RP: Detsamma.

HL: Och Anna sjövall.

AS. Jaha, tack så mycket.

HL: Och Anna Granevärn.

AG: Ja, men tack. du också Håkan

HL: Ja, tack.

Transkribering av avsnitt 63 (Inspelat 24 januari 2024).

Medverkande:
AG - Anna Granevärn. Tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.
AS - Anna Sjövall. Verksamhetsutvecklare.
MS - Mattias Schindele. Divisionschef Område medicin.
HL - Håkan Lundqvist. Programledare.

Samtliga i Podden förkortas med initialer i transkriberingen.

HL: Det här är vårdens utveckling region Jämtland, Härjedalen. Det är så den här podcasten heter och välkommen till Anna Granevärn tillförordnad hälso och sjukvårdsdirektör. Hur är läget?

AG: Jo, men det är bra för jag kommer från en väldigt spännande dag eller halvdag som vi har varit på som vi reflekterar mycket kring.

HL: Och det ska vi snacka mer om i det här avsnittet. Anna Sjövall, verksamhetsutvecklare, hallå där!

AS: Hej! HL Ja, och så har vi Mattias Schindele.

HL: Du är tillbaka Efter att du har varit på din post som divisionschef på område medicin i drygt ett halvår

MS: Precis det är mer än ett halvår.

HL: Ja, ni kan gå in och lyssna på det avsnittet med Mattias när han inte var grön skulle jag vilja säga, för du var ju återvändande från att ha jobbat på ett annat ställe under en period och du lämnade regionen en gång i tiden så att vi ska höra lite grann hur du har haft det under det senaste halvåret. Hör ni just den här dagen idag som ni precis kommer ifrån? Det är den 24 januari, då ska vi säga när vi spelar in det här, berätta om den, för det går att koppla ihop det med de här genombrottsprojekten som ni har jobbat med på inom sjukvården.

AG: Ja precis, vi har samlats med de här olika grupperna som jobbar med de olika genombrotten och då har vi pratat lite om nära vård. Vi har pratat om systemförändringar, reflekterat ganska mycket kring det. Vi har försökt koppla på ekonomi och så har vi fått en statusrapportering från varje genombrott.

HL: Och det är ju 8 olika genombrott. Kan vi dra dem lite snabbt Ana Sjövall så att alla hänger med?

AS: Ja alltså, Åre närsjukhus har vi ju haft här, antibiotikapumpar har vi haft med. Vi har ett projekt där de tittar på Holter- EKG och sömnapnéutrustning och onkologi i ett samarbete mellan onkologen, öron näsa och hals. Vi har ögonbottenscreening som har också varit här. Bäckenbotten finns ett projekt som jobbas med för gravida. Har jag glömt någon nu?

MS: Från min division kan jag komma på två till tror jag, och det är akuten som har vi jobbat med. Sen är det epilepsi, sa du det?

AS: Epilepsi, precis!

HL: Och det här är ju då projekt som ska, vi brukar kalla det utveckling, eller förädling eller vad vi nu använder för typ av ord.

AG: Ja, alla de här projekten eller arbetena ska jobba mot personcentrerad vård och nära vårdförflyttningen men också från rätt använd kompetens, det spåret också. Hur jobbar vi smart och tillsammans med patienterna?

HL: Och då kan man ju liksom lägga hela det här stora paraplyet över allt, som handlar om hela omställningen för hela vård Sverige egentligen.

AG: Ja.

HL: Hur var den här dagen då? Vad var det ni fick veta om ni är lite konkreta och så där? Och vad var det ni reflekterade över?

AG: Vi fick se deras nyttoanalyser, hur de hade räknat på att det här skulle kunna tas hem både nyttomässigt för patienter och verksamhet, men också rent ekonomiskt behöver man ju också värdera ett projekt. Innan man beslutar om att breddinföra det. Vi fick veta en hel del om vad som har varit svårigheter, utmaningar och hur man har diskuterat i de här olika grupperna för att ta sig an olika saker och så finns det ju problem som man helt enkelt inte kan lösa ut.

Men i ett projekt kan det ju få vara så, men ska vi gå vidare då har vi utmaningar som ledning, kanske som vi måste ta oss an och tänka klokt tillsammans. Problem som exempelvis inte går att lösa inom projektet.

HL: Vad tänker du på då?

AG: Det kan handla om hur vi kan synka våra apparater i IT -miljön och föra över bilder och ljud. Till exempel kan vara en sådan hur vi förflyttar resurser ifall att vi ska ha personalbemanning på andra ställen ute på hälsocentralerna som gör saker som idag görs på sjukhuset.

Funderingar kring om det är utflyttad, specialiserad vård eller om det är primärvård i sådana fall. Om det är primärvård så ska du ju in, kanske i ett hälsovalsuppdrag, om vi vill att alla hälsocentraler ska ha det utbudet. Så det är det är mycket sådana här saker. Som blir lite specifika och som utmanar våra system. Och då är det ju viktigt att backa tillbaka till. Vad var kanske kärnan i det här eller huvuduppdraget eller vad handlar det egentligen omställningen till nära vård om och jag har tittat lite grann på målformuleringar och kan ju konstatera att SKR har en målformulering. Socialstyrelsen har en målformulering, ganska lik, men inte ordagrant och E-hälsomyndigheten jobbar ju också med de här frågorna och för dem handlar ju omställningen väldigt mycket om E-hälsa.

HL: Men är det olika målformuleringar. Kan man då tolka det som att det också är olika mål då eller? Eller är det bara formuleringarna som skiljer sig lite grann?

AG: Ja formuleringarna man trattar ner det tänker jag. Man kan tratta ner det ganska mycket, men så får vi tänka att de här statliga myndigheterna har ju ganska olika uppdrag. Socialstyrelsen har sitt uppdrag och E-hälsomyndigheten har ett annat uppdrag, så de tolkar ju från sina uppdrag.

HL: De pratar väl med varandra?

AG: Ja och det här blir ju pusselbitar för den som är vanligt medborgare att e- hälsomyndigheten bidrar med någonting i systemet som helhet som ska skapa förutsättningar för oss i förhållande till andra EU länder och inom Sverige och Socialstyrelsen bidrar ju med att komma ut med sina riktlinjer och annat för hur vi ska arbeta och det, det är ju allt från stort till smått. Vi har ju numera också nyckeltal eller siffror som vi ska styra mot när det gäller hur många vårdplatser vi ska ha här på vårt sjukhus.

HL: Men, men allt det här är gigantiska pusslet då som håller på och läggs ska ju så småningom också ner på golvnivå om man säger så, men då? Då kanske jag går lite före här och då kanske vi pratar om breddinförandet någonstans. Men en idé med projekt är ju att också kunna se. Vad finns det för bekymmer? Vad finns det för problem för? Annars är det ingen större mening med ett projekt. Då är det ju bara ett genomförande.

AG: Ja, men precis ja. När vi pratar om nära vård så pratar vi egentligen väldigt mycket om personcentrering och vi pratar om ett ändrat förhållningssätt och om det är ett ändrat förhållningssätt och egentligen kultur då kan vi fråga oss om det är apparater vi ska flytta eller hus vi ska bygga om eller är det bara själva förhållningssättet som vi egentligen behöver förändra.

HL: Kommer ni fram till något? Den funderingen är ju rätt intressant.

AG: Vi hade nog kunnat prata om det här hur länge som helst. Den är väldigt intressant, ja.

MS: Jag skulle vilja liksom koppla vidare där. Jag var ju tyvärr inte med på den här eftermiddagen så detaljerna kring det, vad som just sades idag vet jag inte, men jag känner ju till projekten rätt väl och har jobbat med den här frågan som en viktig del av mitt uppdrag som divisionschef. För att det är klart att uppifrån kan man ha målformuleringar och det måste man ha som visar riktningen. Men sen måste det ju skapas underifrån. Hur ska vi ta oss dit och hur skapar man det engagemanget och hur får man igång medarbetarna där? Där måste vi lägga en hel del krut också , så de här genombrottsprojekten har ju syftet att komma underifrån, att vara, det som heter medarbetardriven utveckling och det är superviktigt för annars så kommer det liksom inte hända. Så ledningen från högsta division i Stockholm ner till vår ledning ska tala om det här är en grej vi tror på och så måste vi få igång entusiasmen och förändringsviljan och få folk att se det i ljuset och se vinsten.

Framför allt för patienterna. Varför blir det här bra om vi förändrar vårt sätt att möta och ta hand om patienterna, kanske med hjälp av som du är inne på? Anna teknik? Många av de här genombrottsprojekten har ju någon slags teknisk lösning som gör det möjligt, men inte alla måste ha det. Man kan göra rätt mycket genom att bara ändra sitt mindset, det känner jag igen. Det har varit en nyckelunder halvåret att få med fler medarbetare. Några är alltid liksom på hugget, men att få majoriteten att förstå att det här det är inte liksom fritt valt arbete, att jobba med utveckling. Den som jobbar här i den här regionen gör sitt jobb som ett jobb och det andra är att man deltar i utveckling av sitt jobb.

HL: Och då är man ju inne på den här hurfrågan som alltid är ständigt närvarande, och det som kan vara den svåra nöten ibland att knäcka i de här sammanhangen. Hur jobbar du då för att få med dig dina medarbetare på din division så att du känner dig trygg med att ja, men nu sitter det här lite förankrat eller vi har kommit en bra bit på vägen eller vi börjar få i ordning på det här mindsetet.

MS: Det är ju verkligen den stora frågan, hur får man folk att vilja ändra sätt att jobba, att delta i förändring, det är ju enklare och säga att det ska förändras än att förändras, så det finns väl inget standardsvar på det där. Men jag tänker att det måste landa hos individer, att ja, men det här verkar vettigt. Ja, det här vill jag, det här blir bra. Man måste liksom nå den och då blir det lite pedagogik i att beskriva det förväntade resultatet eller inriktning på ett sådant sätt som gör att det inte går att stå emot lite grann, även om den som sitter längst bak i klassen då med armarna kors, de vill man få fram på liksom stolens framkant. Ja, men det här lät ju intressant och jag tror att och det man kan liksom på man kan sälja in en idé på många olika sätt. Ett sätt att få mig mycket av vårdfolk. Det är att man hittar andra som har gjort något liknande kollegor brukar vara bra, alltså det att ha några referenser som man kan peka till ibland är mer effektivt än att ledningen säger gör så här för vi tror på det om man i stället hittar att, på det här sjukhuset har de gjort så här och det är ju era kollegor som har utvecklat det här. Det är en ett ganska effektivt sätt att få folk att bli mer intresserade. Det tror jag gäller oss människor i allmänhet.

HL: Och jag tror inte det handlar om bara vården om man tittar på hur. Hur får man ihop ett lag?

MS: Ja, exempelvis om grannen har köpt en sådan bil. Jaha, då kanske jag ska köpa en sådan bil. Är det den här grillen man ska ha nu för tiden i stället? Det är lika viktigt eller kanske viktigare än reklam. Det är liksom att personer du litar på har gjort ett val, då blir du intresserad och av att ta ett steg till i så att tillbaka till frågan hur får man med sig folk i det här så är det viktigt att har lite omvärldsspaning, veta vad som har fungerat.

Finns det bevis för, framför allt hos mina kollegor som läkare är ju många är lite så där fixerade vid eller angelägna om. Kanske man ska säga att det ska finnas ett bevis för att någonting.

HL: Ja, men det är för ni är i evidensbranschen.

MS: Och finns det så är det väldigt bra, men det är inte alltid det finns. För mycket av det här fältet är nytt och då ska man ju ha en rimlig, ett rimligt förhållningssät, liksom ändå värdera det lite grann och kanske lägga på forskning om det går.

HL: Jag tänker lite grann på de här projekten att det här kanske springer fram en massa nya evidens för hur saker och ting kan göras och därför blir de extra viktiga i det här sammanhanget då för att kunna peka ut någonting.

Anna Sjövall. Hur tycker du att den här dagen har varit då? Vad har den gett, om du får reflektera?

AS: Men jag tycker det var en bra eftermiddag. Anna pratade ju och vår ekonomi, direktör och Lisbeth, som är regionöverläkare och de ramade in det på ett väldigt bra sätt. Nu missade vi ju avslutningen då, sen presentationen av alla projekten när man har hört från första dagen och sen hur en del tycker att de inte kommer någonstans alls. Men när man liksom reflekterar över hur det såg ut för några månader sedan så har man ju faktiskt gjort en hel del och vissa har gjort saker som de inte trodde att det var det de skulle göra eller man ändrade fokus under resans gång och sådså däret är väldigt intressant vad som händer när vi liksom påbörjar olika förbättringsarbeten. Det är ju inte regelrätta projekt, men förbättringsarbeten så sätter man i gång ganska många processer. Att det finns liksom ramar för varje projekt, vad man ska försöka hålla sig inom så där, men är friheten och annars ganska stor.

HL: Tycker ni att det utforskas och provas sig fram för att komma dit man vill?

AS: Jag tänker att det har varit ganska stor frihet i det här genom just genombrott.

AG: Ja, det tycker jag också. Det har ju funnits vissa styrande principer eller så, vad ungefär vi har tänkt oss att det ska handla om, att det ska vara rakt och det ska gärna vara organisationsöverskridande. Det ska leda mot nära vård och så vidare, men absolut stor frihet och just att jobba i projektform på det här sättet. Det ger ju en möjlighet att utmana systemen som vi lätt fastnar i, för vi har våra system och vi följer vår struktur. Då blir vi lite grann råttan i labyrinten ibland och så går vi bara vidare för att så här så här gör vi.

HL: Det är så här vi jobbar, och sen förstår vi att det kanske inte är det smartaste och att då i projektform få utmana och pröva att gå på tvären att röra sig utan de här barriärerna kanske ibland utan att riskera någons liv eller så kanske man måste testa gå utanför en gräns.

AG: Ja.

HL: För att det kanske är där det stora utvecklingssteget går att ta. Man börjar där.

AG: Absolut, det är det. Vi måste ju pröva om vi ska kunna levla upp och det tänker jag är ju i vårt uppdrag på något sätt. Det är ju därför vi är här.

HL: Men nu är ni då i mellantid kan vi kalla det, eller halvtid! Vad pågår framöver och vad kommer att hända?

AG: Ja men från. Regionledningens sida så har jag och Jenny fått med oss mycket som vi behöver kanske bolla med våra kollegor i ledningen också, kring hur kan vi tänka runt de här systemen för att vi ska kunna uppmuntra till eller underlätta för olika utvecklingsprojekt att rulla på, så vi inte fastnar och hamnar i långbänk, för att genomförandeförmåga är ju någonting som vi ständigt behöver förbättra, som vi har konstaterat. Det är någonting vi kan bli bättre på. Vi behöver inte råka ut för samma problem om och om igen och det har vi ju varit inne mycket på i den här podden också med det som brukar strula i projekten. Och finns det då någonting regionledningen kan göra för att underlätta att vi inte hamnar där igen så är det viktigt och även ge rätt förutsättningar helt. Enkelt.

HL: Jag tänker lite grann också på det som Mattias är inne på det att få med sig medarbetarna alltifrån läkarkollegor ända ner på Undersköterskanivå eller vad man är, egentligen all personal som jobbar på arbetsplatsen. Jag tänker på kommunikation eftersom jag är kommunikationsnörd och hur man behöver nödvändigtvis, alltså absolut jobba med de delarna internt för att nå fram, att ibland kanske det inte räcker med enskilda möten här och där.

Därför att människor uppfattar kanske bara lite grann av vad det är som pågår. Den biten känns ju ibland som att den är oerhört viktig. Viktig och strategiskt och behöver få ganska mycket utrymme. Och det behövs resurser till det. Ni är inte ensamma här i världen som myndighet att ha ganska knappa resurser egentligen på kommunikationssidan, så ser det i allmänhet ut på många svenska myndigheter och verk och jag landar lite grann där liksom.

HL: Hur funderar man kring de frågorna? Finns de med på agendan? För annars finns det en stor risk att det fastnar någonstans.

AG: Ja kommunikation är högt prioriterat och det lyfts i alla sammanhang. Här tror jag att det är en kombination också av tid för dialog och reflektion och att kunna lyfta den här typen av problem i någon slags gruppering där ledningen finns representerad och kan ta med sig saker hem, även divisionschefer. Flera verksamhetschefer var där också och det gäller väl att få en tillräckligt bred dialog, att få in tillräckligt många perspektiv om vi ska lösa de där svåra problemen. Då kan vi inte bara göra som vi brukar eller förankra någonting där alla är överens utan vi måste också ha in de som säger nej eller stopp. Eller det här blir inte så bra, att vi får diskutera ett varv till. Det är då det brukar bli bäst. Sen tror jag att alla behöver också finna meningen i det man gör. Det behöver kännas meningsfullt.

HL: Men för att komma dit så måste man göra saker och ting kända och för att det ska bli känt så behöver man jobba med sin kommunikation.

AG: Absolut!

HL: Det Låter ju enkelt, men det är också strategiska val man behöver göra ja. Man kan kommunicera på olika sätt, men man måste bygga några plattformar som man utgår ifrån som man är eniga om apropå känsla av mening och sammanhang där som du, säger Anna.

MS: Det har det har vi gjort inom vår division en del av under hösten. Haft flera möten med olika delar av divisioner och olika arbetsgrupper för att få en bred förankring kring vart vi behöver gå och varför. Där uppfattar jag att mer och mer så börjar man landa i att ja, men det där verkar rimligt och det kan vara så med förändringarna bara för att liksom nagla fast att det handlar om att stötta patienterna och vara trygg utan att ha dem på sin mottagning eller att ha dem i en sjuksäng. Det är bättre att patienten är tryggare och mer nöjd. Om de kan vara hemma och få motsvarande stöd på det viset och då kan det ju vara maskiner som hjälper till, alltså monitorerar och mäter och skickar värden os v, eller människor eller team som kommer ut eller kanske primärvården som kan hjälpa sjukhuset. Och då börjar det komma in i huvudet Hur ska vi få det här att fungera? Hur mycket kan patienten och anhöriga göra själv? Men kärnan i alltihop, det är att skapa en känsla hos patienterna att det här är bra. Det här är bättre än det jag hade förut. Jag är tryggare nu. Då slappnar man av och får bättre livskvalitet och då brukar det också hälsan liksom bli bättre i den miljön.

HL: Och någonstans syns ju det då i någon form av statistik någonstans såklart. Och då kommunicerar man ju såklart ut det och berättar om sina framgångar. Men jag tänker mer att under resans gång behöver det systematiskt finnas, inte bara en utan kanske flera olika plattformar, kanaler. Där man verkligen ser till att nå fram till både medborgarna och patienterna och medarbetarna så att man också vet att det här har verkligen nått fram det sitter, det sitter i väggarna, folk förstår och det kan ju vara en ganska omständlig och lång process det också.

AG: Alltså det är ju svårt med kommunikation. Vi har ju ett antal olika forum i sjukvården där man möter olika, ibland hela grupper, och det är ledningens information och det är läkargrupperna som oftast har egna kanaler och det finns inom olika ledningsgrupper och så är man försöker hitta att på olika sätt beskriva och få till en dialog och få så man får i gång engagemanget.

HL: Det är åtta projekt. Det går ju att rapportera från de här åtta projekten löpande hela tiden till varenda medarbetare på sjukhuset så länge det inte är några hemligheter så att de vet att det här det här går ut. Det här får folk till sig som jobbar hos oss.

AG: Det som är svårt och utmanande, det är att alla medarbetare inte läser nyheter. Som vi lägger ut på intranätet till exempel, eller i mejlen eller teams eller andra kanaler. Det är många som vi inte når. Vi följer ju det här lite med hur många som har läst olika nyheter eller så som vi lägger ut och ser att det är svårt att nå ut till alla.

HL: Svårt men en möjlighet.

AG: Ja, vi har haft hjälp utav, vår kommunikatör som har varit ute på sjukhuset. Nu vet jag inte om han har varit ute något mer, men han skulle försöka få kontakt direkt med medarbetare och prata med dem om hur vi bäst når ut med saker, vad är lättast för er att ta del av.

HL: Det låter ju det låter ju ändå som en strategi? Ja, för ibland är det ju så här: ” jag har informerat för jag har skickat ett mejl”. ”Har kommunicerat och jag har skrivit ett PM men ingen läste det” Rapporten är ju redan gjort. Den ligger ju där borta. Det är ju bara att ladda ner den och läsa den, men det kanske inte de bitarna som behövs utan når man fram med kommunikationen då blir man också kanske ännu mer involverad i hela omställningsarbetet. Ni nämnde ett ord här tidigare. Nyttoanalyser vad är det för någonting och hur används det?

AG: Det är ju väldigt nytt, skulle jag säga. För många i hälso och sjukvården ute i verksamheten i alla fall, och vi har precis fått verktyg för att jobba med det. Och tanken är att vi ska göra det i större utsträckning, men de här generellt. Genombrottsarbetarna presenterade en sådan nyttoanalys idag. Och där ska man ju titta på nyttan och insatsen var det både kostnad och insats i tid och så, vad ger det för nytta för patienten och kan det ge en besparing till exempel? Och då var det flera som lyfte också utmaningen i att ja, men vi kan ju inte riktigt sätta pengar på eller resursätta så här om vi inte gör det här. Vad kommer det då att kosta i det långa loppet till exempel? Vi är ganska ofta, kortsiktiga också när vi räknar på saker.

Det var en intressant aspekt att vi inte liksom funderar på vad, vad kostar det om vi inte gör det här? Om vi låter det bli. Ja, vad händer om det avstår? Ja, vad kostar det? Och det är ju inte bara pengar utan det kan ju vara hälsa i befolkning och det kan vara. Sjukare, patienter eller friskare, alltså det? Ja, det är svårt, men det var väldigt intressant. Det var ju något exempel där också kring volym och hur många man skulle inkludera för att inkluderade vi för många så blev den mindre lönsam för då behövdes det investeras mer, men å andra sidan om dom här patienterna slipper utveckla andra besvär så kan vi spara på andra saker som vi då inte kommer att behöva göra i framtiden. HL: Ingen har ju sagt att vård är icke komplext. Det kan vi vara noga med det för då, då vore det ganska enkelt.

MS: Man kan ju faktiskt exemplifiera det. Jag tänker att ett utav de här genombrottsprojekten kallas ju Åre närsjukhus. Det är något som är extra viktigt för min division, medicin, har jag insett efter ett tag faktiskt. För vad det handlar om är egentligen att man kan se det på lite olika sätt, men en aspekt är att det kommer mer och mer erfarenhet i att patienter som normalt sett ligger på ett sjukhus, om de får dom sista dagarna av tiden vårdas hemma. Det här har man testat det på flera ställen utomlands och på några ställen i Sverige, det vill säga när du har kanske 4–5 dagar kvar. Du behöver lite mer dropp eller antibiotika, ofta något sådant där men är egentligen ganska stabilt. Så testar man att låta patienten vara hemma i stället med ett team som stöttar och hjälper där, och är det nära ett sjukhus kanske det teamet utgår från sjukhuset. I vår region så kan det vara det omöjligt längst ut och då får man hitta andra samarbeten. Och erfarenheten från de där de projekten visar att patienterna är supernöjda. Vårdtiderna totalt sett, liksom sjukhuset plus hemma blir inte längre och det går åt lite mindre resurser. Det känns verkligen som en win-win och det hade jag ingen aning om när jag stod här för ett halvår sedan. Att det där, att de där erfarenheterna finns och är så pass nära och vi hade det en workshop på det temat och det känner jag var ett viktigt avstamp inför det här året vad vi ska jobba med.

HL: Inte bara att man blir utskriven tidigare, utan i det finns det en massa andra saker, att få komma hem och vistas i egen hemmamiljö, utifrån ens egen önskan. Då är man ju inne på nära och personcentrerad vård och vad individen faktiskt själv önskar. Jag vill inte vara i det här sjukrummet längre, jag blev sjukare av att ligga här. Än att kunna vara hemma.

MS: Och absolut, och man vet ju att man har lättare att bli förvirrad om man är i sjukhusmiljö. Det är lättare att få infektioner än hemma. Ett utav projekten som återberättades så var patienterna då som var hemma. De hade lite mätare för att kolla att de fortsatte att vara stabila, men de hade också en enkel padda (skärm) där de kunde ställa frågor till sin sköterska eller sin doktor, som då satt i något kontrollrum någon annanstans. Jätteenkla saker, och den chatten kan man ju säga, var en enorm kraft i det. Och jag återknyter till det här trygghetsskapandet. Jag vet att jag ligger hemma i sängen. Jag känner mig OK, men hur var det nu, skulle jag ta medicinen nu eller var det ikväll? Jag kommer inte ihåg. Jag skriver i chatten och får svar. Och ju mer man tänker på det så känner jag att jag, att det där borde vi nästan ha inne på sjukhuset, för vad har vi där? Då har vi en röd ringklocka, en larmklocka. Man ska trycka på larmklockan och tänker: ”nej, så illa är det ju inte. Jag är bara lite orolig jag väntar”, och så ligger patienten i sängen och är lite orolig och grubblar. Sen kommer någon gång ronden eller sköterskan runt eller undersköterskan kommer med mat. Kanske alltså vi skulle ha chattfunktion.

HL: Ja vad fint.

MS: Det har ju faktiskt hänt att patienter som har legat inne på sjukhuset har ringt 1 1 2 för att de är ju så oroliga över någonting som de inte kan hantera. Så då ringer man till sjukvårdsupplysningen eller man ringer 112 fast man ligger inne på i sjukhus.

HL: Det låter som ett underbetyg.

MS: Ja, det låter ju inte så bra, men om man vänder på det så ser man. själva möjligheten till lösning här.

HL: Låt inte tokig faktiskt, det får du ta med dig Anna Granevärn.

AG: Jag kommer ju att tänka på att lösning på det här fenomenet, som jag vet att någon har lyft när vi började med flera olika ingångar till hälsocentralen att man både kunde söka digitalt. Och man kunde ringa, och så kan man ju också ringa 1177. Det fanns väl också lite grann att om man inte kom fram så drog man i gång nästa kanal också och nästa för att man vill komma fram. Det är väl kanske inte helt orimligt att samma fenomen kanske sker inne på sjukhuset.

HL: Intressant Mattias nu har ju du varit divisionschef drygt ett halvår. Om du får titta tillbaka när du var här senast då hade du bara varit i gång ett par dagar tror jag innan vi slängde in dig i podden för att få veta allt. Men nu har det ändå gått ett halvår, så nu måste vi ta det lite grann på tempen. Hur tycker du att du har haft det?

MS: Jag tycker att vi haft det bra. Det känns jättekul att vara med i ledningen och jobba med viktiga frågor på ett ganska effektivt sätt. Det känns som att vi går framåt. Vi rör oss framåt. Sen är det inte att det inte finns utmaningar. Jag kan säga ordet ekonomi så förstår alla det, men också kring kanske ännu närmre. det är arbetsmiljön och att vi har egen personal.

Det är en fråga som vi har jobbat jättemycket att få folk att vilja ta anställning i stället för att vara hyrbemanning eller stafettbemanning, så att säga vända hela den tendensen lite svagt går det ändå åt rätt håll. Och det finns god jättegoda enstaka exempel på personer och individer som känner verkligen att ja, men självklart vill jag nu egentligen komma tillbaka, jobba och ta en anställning.

HL: Du nämnde några nyckelord här. Du nämner arbetsmiljö och förändring. Liksom är det de primära bitarna som du måste fokusera. Kring.

MS: Ja, man måste det för att vara en attraktiv arbetsgivare som lockar. Detta uttryck vad betyder det? Jag tror kamratskap är ett viktigt ord ha med sig, känsla av att det här är min grupp. Här trivs jag. Jag kan få en vidareutbildning som jag inte har om jag jobbar som hyrbemanning. Jag känner mig hemma, det är liksom jag.
Jag är ju rätt övertygad om den här känslan av sammanhang och mening är viktig för oss människor och den får man ju enklare på en arbetsplats där man trivs på. Så att det är ett viktigt mål och en grundförutsättning för att skapa kvalitet, god vård, och utveckling.

Har vi inte personal på plats. Personer som vill jobba med det här då, då går det inte. Så att det har varit en nyckel, en del.

Och mitt under hösten. Det vet jag inte om ni har pratat om i podden, då fick vi ju implementera en EU förordning om 11 timmars dygnsvila och det har lett till en hel del bra förändringar för en del som hade orimliga pass. Men det har också lett till en del försämringar. Tycker hur som helst att en utmaning är att få schemat att fungera med befintlig personal och samtidigt leva upp till de regelverken då så. Ja, det är någonting vi också har behövt jobba med under det här halvåret.

HL: Mattias, är det någonting annat så där som du dyker upp i din skalle som du som etsar sig fast lite grann så här under den här tiden, den här korta tiden då?

MS: Vi har nämnt komplexiteten i system här idag, och ett utav dem hade jag inte riktigt full koll på och det är samverkan med kommunerna för just den här förändringen som vi liksom eftersträvar, att kunna låta patienterna vara hemma mycket mer. Det kräver att vi får till ett bra samarbete med kommunerna så att de kan stötta i omvårdnadsåtgärder och att vi har avtalen på plats. Det blir lite formalia. Vi måste liksom skaka hand om hur vi ska jobba och hur vi delar information, journalsystem och så där. Det är verkligen en riktig nyckelfaktor som vi jobbar med just nu och liksom ser att vi tar steg framåt så det ska vi nog ro i land, tänker jag.

HL: Spännande för den samverkan är absolut nödvändig för att helheten ska fungera. Kommunerna kan ju ha lite andra förutsättningar då att för sina genomföranden så att säga, än vad regionen har, så det gäller att jämka ihop det på något vis då så att man får det att funka. Vad kul att få höra att du blir kvar på jobb Mattias.

MS: Min chef tycker att det verkar vara bra och är jag gärna kvar.

AG: Jag tycker att du levererar precis som jag hade förväntat mig om det nu var en tråkig återkoppling.

HL: Vad vackert alltså? Det är väl härligt att höra Mattias.

MS: Det känns fint.

HL För att det är ju så med kredd, det måste man faktiskt ge och får man inte det då måste man fanken efterfråga det. Hur tycker du att det går för mig? Det är faktiskt jätteviktigt, oavsett vad man pysslar med. Vi brukar ju prata lite hälsa och vi brukar prata lite motion och ibland är vi också, eller för det mesta är vi ju inne på begreppet träning och Anna. Jag måste ändå få fråga för du var ju i väg och körde ett. Lopp som skulle ha gått av stapeln på lördagen, men då var det ju så här åttiofemtusen grader kallt.

AG: Ja, det var riktigt kallt där nere i Mora. Vi satt instängda i en liten stuga och spelade kort faktiskt. Det kanske också bidrog till hälsa på något sätt vi umgicks.

HL: Men ni höll ut för på söndagen då droppade temperaturerna åt rätt håll.

AG: Ja precis, och då kunde vi köra. Däremot skulle det ju ha varit ett lopp på söndagen, men det blev ju då inställt när lördagslopp flyttades till söndagen.

HL: Jag förstår, men en trevlig helg. Och det är ju inte utan stolthet man vill nämna att du faktiskt ligger fyra i långloppskuppen.

AG; I tantklassen.

HL: Ja, jag tänkte säga kvinnor då, men ja, tantklassen, vad innebär det?

AG: Plus 40 , 40 plus.

HL: Det är bra jobbat.

AG: Fast nu blir det inte fler deltävlingar för min del i den kuppen. Nej.

HL: Vad innebär det då att du?

AG: Båda dom här loppen som jag har åkt, och sen är det ju på andra platser i Sverige, och det är ju inte riktigt så att jag har tid att åka runt även om det hade varit jättekul. Man får prioritera, göra andra saker.

HL: Ja precis.

AG: Och mina hönor måste jag ju ta hand om och inte lämna.

HL: Vi pratar ju om det här med träning och hälsa, motion, livsstil och så vidare. Därför att vi vet ju, och det är väl evidens på det Mattias, att människors hälsa är ganska mycket villkor att av vad man har för livsstil.

MS: Absolut.

HL: Ja, men om man lever någorlunda sunt och liksom håller sin kropp i trim och sköter käket och allt sådant där då har man ju större chans att inte drabbas av sjukdomar och vi pratar ofta liksom om löpning. Vi pratar om skidåkning, vi pratar om gym och när du var här sist. Då pratade vi om kajak, vi pratade om allt som du pysslar med, mountainbike, längdåkning, Mattias. Och tävlingskallar har vi varit inne på, men jag tänkte vi kunde kanske prata lite grann om käket liksom hur? Hur anpassar ni liksom för att kunna vara supersunda utan att bli rigida eller inte? Riktigt njuta mellan varven och så vidare. Anna, hur gör du?

AG: Jag tycker om att laga mat och jag älskar fisk. Jag älskar grönsaker, så för mig är det väldigt lätt egentligen. Jag lagar det jag tycker om.

HL: Det finns många olika fisksorter att välja på.

AG: Ja, det finns otroligt många, jag skulle kunna äta fisk varje dag och en ny sort varje dag.

HL: Anna Sjövall, du har ju barn hemma och familj och så vidare. Ibland ska man få ihop det där livspusslet och det blir väl så klart snabbmakaroner och köttbullar mellan varven där hemma för att man är på väg någonstans eller något sådant där. Men hur tänker du kring, nu säger inte jag att det är jätteonyttigt, för det är ju ganska gott, men alltså hur tänker ni hemma? Hur tänker du kring matbiten? AS: Vi tänker nog mest vanlig mat som alla äter.

HL: Ni försöker inte krångla till det.

AS: Vi är ju fyra personer hemma som ska äta och gärna få i sig grönsaker och fibrer och ibland blir det korv och makaroner ibland. Även om det inte är min favorit. Vi försöker jämka lite.

HL: Ja, jämka lite. Men, men om du ska ut på ett långlopp, du som då måste du ju ändå ladda för det på något vis.

AS: Men jag är ju urkast på det.

HL: Jaha.

AS: Jag behöver bli bättre på det.

HL: Pratar ni hemma med era barn och om mat och sådana saker och nyttan.

AS: Ja absolut. Det gör vi och det är ju viktigt att de får vara med också i matlagningen och i handlingen och kunna välja saker som de gillar och våga prova nya saker.

HL: Hur gör ni hemma hos dig Mattias, och hur tänker du kring? Mat och ens eget välbefinnande.

MS: Vi gillar mat i familjen. Vi har så stora barn så vi har bara ett hemma och då är det kul att se att de som har flyttat ut. De fortsätter att laga mat och gillar det och liksom de är ju studenter, så de har ju sin budget och så, men de tycker om att laga mat, det kan man ju som pappa vara stolt över, att sönerna kan laga mat. Och jag tror, har faktiskt ett litet tips som åtminstone har funkat bra i vår familj. Det är sådana här färdiga matkassar. Det hade vi under många år och de var så schyst, det vi köpte hade så bra pedagogik. Den var inte fördetaljerad utan det stod liksom koka pasta. Stek bacon, det stod inte på vilken temperatur och hur länge utan det fick man då på något vis lära sig. Eller också anpassade lite grann till lite olika varianter beroende på åldrar och. Preferenser under åren och hur mycket hack man hade tid med och så där. Men det var ett ganska enkelt sätt för oss som inte heller hade så himla mycket tid att lägga på det där, att ändå få både i oss bra och god mat och samtidigt när barnen så småningom blev större kunde man bidra och laga mat med oss då så småningom själva. Utmaningen för de flesta är att få till det här snabb. Man behöver ha i sig någonting snabbt. Det är väl där det är utmaningar och där man behöver hitta hur. Hur gör jag då? Vad ska jag förbereda att ha med mig ifall att?

HL: Med mina barn när de var små för då tränade de ofta på tider när det var liksom middag direkt när de skulle komma hem. Men de var ganska tom efter träningen, man blir tom på energi. Då kom jag på det. Ja, men jag drar med en kexchoklad varje gång så slipper man konflikten i bilen om att stanna och dra en rullkorv på macken för att de var superhungriga. Jättekul att ha er här idag igen ska vi säga, det har varit ett långt samtal, men det har varit också väldigt intressant. Kör hårt i framtiden med Mattias.

MS: I spåret, menar du eller?

HL: Ja överallt, ja, du vet vad jag menar. Anna Sjövall du också.

AS: Ja.

HL: Ute och löp ikväll.

AS. Kanske försöka få till det.

HL: Anna Granevärn vilar du eller har du något?

AG: Ja, men jag laddar för en intensiv träningshelg, så det blir massage.

HL: Åh, vad skönt? Ja, men då säger vi hejdå tills vi möts igen då.

ALLA: Hej då hej då.

Transkribering av avsnitt 64 (Inspelat 7 januari 2024)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

”Akutmottagningen ett lysande exempel på medarbetardriven utveckling.”

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn - Hälso- och sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

ALA - Anna-Lena Alfreds

HL - Håkan Lundqvist- Programledare

HL: Ja då är vi tillbaka med vårdens utveckling i region Jämtland Härjedalen. Den här podcasten som ni kan hitta rätt så många avsnitt av om ni vill utforska vidare kring allt vi har pratat om och djuptdykt i. I det här avsnittet så ska vi försöka utforska den här kraften i det som vi brukar prata om. Medarbetardriven utveckling. Det är ju något som vi slänger oss med ganska mycket, förbättringsarbete och hur man kan omvandla det från en ohållbar situation till en mer hållbar och framgångsrik sådan med hjälp av alla på jobbet. Så därför är det Anna-Lena Alfreds som är här.

Hej och välkommen hit, jag tänkte du kan ju få presentera dig själv lite mer vad du gör och så där.

ALA: Jag heter Anna-Lena Alfreds jag är Sjuksköterska i botten som man brukar säga eller kanske toppen? Jag vet inte, men jag är verksamhetschef på akutmottagningen sedan 3 år tillbaka.

HL: Kul att du är här för vi har försökt få hit dig några gånger.

ALA: Jag har var det lite motsträvigt

HL: Kanske inte motsträvig, men upptagen?

ALA: Ja, det också av andra viktiga saker, men kul att vara här.

HL: Ja, hur tycker du att läget är just nu, då?

ALA: På akuten tänker du? Jo, men det är väl ganska bra. Tuffa dagar emellanåt och ganska hög belastning för medarbetarna, men ändå på det stora hela ett ganska gott bemanningsläge. Och ja, vi kämpar på.

HL: Men sen 2021 så har det ju faktiskt hänt rätt mycket på akuten och då du klev in som ledare?

ALA: Ja när jag kom dit 2021 så var det ju väldigt besvärligt läge. Det fanns väldigt lite personal. Det fanns ett ganska stort hyrberoende (Stafettpersonal) och lite sådär, en uppgivenhet det var inte så god framtidstro tänker jag.

HL: Är det här en bild ni delar att det var faktiskt så här det såg ut.

AG: Det, det var väldigt tufft läge och vi stod inför en sommar också och hade inte så mycket planering så känslan av hopplöshet fanns nog hos många.

HL: Vilken jobbig känsla och gå och bära på en känsla av hopplöshet och ingen framtidstro eller vad det nu är för nånting.

ALA: Men det är klart att det var jättetufft för den personal som ändå hade valt att stanna kvar för att dom faktiskt ville arbeta där så att det var nedförsbacke riktigt, eller uppförsbacke ska man säga. Sen är det ju också så att står man inför en sommar, Vi kan inte välja att stänga eller säga att nej, men vi har bara halva öppet eller vi stänger på fredagen. Det går ju liksom inte utan verksamheten måste ju fungera och den ska ju var patientsäker och helst också då en okej arbetsmiljö för de som jobbar. där.

HL: Men var det helt naturligt för dig då att hoppa på det här med det här utgångsläget?

ALA: Jag vet faktiskt inte vad jag tänkte.

HL: Berätta hur du tänkte. Man blir ändå lite nyfiken. Ja.

ALA: Nej, men jag gillar verkligen akutvården och hade jobbat där tidigare och tänkte att det är väldigt viktigt att akutmottagningen fungerar. Det kanske man inte tänker på om jag tänker att det är lite hjärtat, porten in till sjukhuset ofta så att det måste fungera. Sedan är det den enda akutmottagningen som finns i länet med specialistvård. Men det är klart att också primärvården runt om i länet har ju också mycket akut omhändertagande.

HL: Men det är någonting då med din egenskap som människa eller ledare eller vad vi nu kallar det som gör att du ändå väljer att kliva på i ett sånt läge?

ALA: Det kanske är någon typ av självskadebeteende. Ändå såg jag det som en utmaning, jag tänkte också att ja, men det kändes väldigt viktigt. Det var nog det som motiverade mig att försöka vända läget.

HL: Men när du säger att det är viktigt utgår jag ifrån att du tänker på att det inte är viktigt för dig utan det är viktigt för regionen, medborgarna och medarbetarna.

ALA: Det är viktigt att ha ett jobb som jag tycker är meningsfullt och det här kändes verkligen meningsfullt men utmanande.

HL: Hur inblandad var du i att få Anna- Lena till akuten Anna Granevärn?

AG: Jag var ju med lite grann i de diskussionerna innan och kring att det behövde rekryteras och vilka personer som fanns som skulle kunna klara den här uppgiften som var verkligen utmanande och jag var under den här perioden också chef tillfälligt en stund på akuten, inte jättelänge, men sen hade jag kvar ambulanssjukvården när Anna-Lena klev in och ja, men som sagt det är få personer i vår omgivning som jag känner till som hade kunnat kliva in och göra den här vändningen på ett så briljant sätt. Det krävs ett ledarskap med väldigt mycket mod. Och engagemang och jag har hur många fina ord som helst. Anna-Lena för att beskriva ditt ledarskap för jag tycker det är magnifikt på alla sätt.

ALA: Tack.

HL: Men det känns väl härligt att höra. Om du får beskriva dig själv då som ledare för en organisation, vad landar du då i?

ALA: Jag hade egentligen velat fylla på lite där för man ska ju inte tro att det var jag som gjorde den här förändringen. Det hade ju ingen klarat utan grejen var att jag fick med mig två briljanta enhetschefer och att vi fick med oss medarbetarna.

HL: Men vi ska komma tillbaka dit, men de kom in samtidigt som dig då.

ALA: Typ samtidigt som mig, jag valde dem.

HL: Smart att få med sig ett eget team.

ALA: I vårt eget team, som man vet, att här jobbar vi extremt bra ihop i olika frågor kan skilja oss åt på vissa håll och kanter. Men vi jobbar bra ihop. Ja. Med det här att vara på, vad är jag för typ av ledare? Du hade ju skrivit den frågan till mig och jag kände så här att, oj, vad svårt att sätta in sig själv i ett fack. Det kanske är någon annan borde svara på. Men jag tänker att jag är ganska relationsorienterad. Jag tycker det är viktigt liksom att bygga relationer på jobbet. Jag vill jobba med delaktighet och transparens och jag tycker medarbetardrivet, alltså förbättringsarbete generellt, är viktigt och det är ännu bättre om medarbetarna har öppenhet. Sedan är jag envis som en gammaljet.

HL: De här mellanmänskliga bitarna. Det har vi pratat om förut i den här podcasten hur viktiga de kan vara när vi ser relationsskapande och vi använder de här begreppen, transparens och öppenhet och så vidare och att man får det och funka liksom. Hur får du det att komma på plats då in i en organisation så att alla hakar på?

ALA: Ja det svåra frågor du ställer Håkan.

HL: Om man säger så här då, någonstans i samtalet, i din strategi och hur du vill att ni ska samverka tillsammans på arbetsplatsen.

ALA: Nej, men det handlar mycket om mjuka värden och att faktiskt. Nu ska jag inte säga att jag kunde verksamheten, för jag hade varit borta därifrån i 8-10 år, men jag hade ändå ganska bra hum om den och de två enhetschefer som jag fick med mig, de kunde verksamheten väldigt bra och kände även många eller nästan alla medarbetare och det är ju där någonstans ,att man kan liksom bygga tilliten, använda relationerna till att testa nya saker, att ge förtroende åt båda håll då, alltså att medarbetarna ger oss förtroende och att vi ger dom förtroende så att jag skulle säga att det handlar nog i hög utsträckning om mellanmänskliga relationer som det begrepp du använde.

HL: Och någonting i det där sättet att leda handlar ju väldigt mycket om att ha tillit till organisationen, medarbetarna, vad de kan, kompetenser och att de får blomma ut i de också själva är lite drivna av.

ALA: Vi har ju pratat mycket om nära ledarskap och tillitsbaserat ledarskap, men det här nära ledarskapet. Det har för oss som har varit på akuten. Det har liksom betytt att vi är nära verksamheten och nära medarbetarna och lär man känna dem. Då har man ju också vet vilken kompetens de har och vad de kan, vad de tänker, vad de vill, vilka idéer som finns. Då är det ju mycket lättare att stödja i det att liksom få fram den kraften. Sen ska jag säga att den här krisen var så pass omfattande så att ur krisen föds kreativitet ibland också.

HL: Ja, och vad hände då? Vad var det för kreativa saker som uppstod?

ALA: Till exempel så var det så att det fanns ett gammalt förslag som hade diskuterats på akutmottagningen att några ville testa att jobba längre pass man hade helt enkelt sneglat på ambulansens scheman där. Man ju gör längre pass, man jobbar ju lika mycket timmar som alla andra, men mer komprimerat och så har man ju fler lediga dagar och det var faktiskt från början ett förslag från medarbetarna och där var vi liksom riktigt snabb att fånga upp det. OK, men på 2 veckor så hade vi riggat att vi kunde köra en pilot. ”Ja, men vi testar vad är det värsta som kan hända?” Jo vi får backa för att det gick inget bra. Men det blev ju lite succé får man säga. Väldigt stor andel av medarbetarna gillar att jobba så.

HL: Men kan du göra så idag också med tanke på de EU regler som infördes?

ALA: Det är inga problem utifrån EU- reglerna. Det är snarare underlättar.

HL: Jaha, det har varit nästan bättre för er?

ALA: Ja, sen passar inte det här alla, men det är också valfritt. Det är liksom inte byggt på något tvång att man ska jobba så.

HL: Det händer någonting när man som medarbetare får vara med och förändra ens egen situation och organisationens situation.

ALA: Ja, jag tror det.

HL: I stället för att du ska stå och peka med hela handen och komma med alla lösningar.

ALA: Och det var ju också nästa grej, att vi var ju så otroligt få sjuksköterskor och var kanske 20 sjuksköterskor. Behövde typ ha dubbelt så många så vi satte ett mål då att ja, men vi ska rekrytera 20 sjuksköterskor innan det här året är slut och det var ett sådant där mål som vi man fnissade lite åt, alltså på nästan lite pinsamt. Men OK, nu kör vi liksom. Vi gjorde det vi rekryterade 20.

HL: Vad var hemligheten där då?

ALA: Hemligheten där var att det var medarbetarna som gjorde det. De byggde varumärket. De drog i gamla kontakter. De är mycket på sociala medier. Det var ju jättemånga som hade slutat hos oss.

HL: Ja så medarbetarna satte i gång som en enda stor organism och börjar liksom hjälpa?

ALA: Med våra enhetschefer då i hög utsträckning.

HL: Ja, men man hör ju att du är noga med att alla är med, liksom.

ALA: Det var faktiskt så och det tror jag ett lite genomsyrade och det vi faktiskt också gick in med var att det här måste vi göra tillsammans. Nu är det så illa så att du liksom brukar vi göra så att det var mycket tillsammans. Väldigt många områden och förbättringsarbeten i gång som medarbetarna är involverade i. En del driver dom också och där blir ju chefens roll så otroligt viktigt att stödja och skapa förutsättningar för det i stället för att peka och styra.

HL: Vad säger ni? Anna Sjövall, ni känner ju till Anna-Lena, Alfred och arbetet som man tillsammans gör där då på akuten. Jag har ställt en fråga många, många gånger till, jag återkommer till det. För det är också en hurfråga för resten av hela organisationen att lösa det här? Hur får vi det att funka på andra ställen? Det finns säkert många andra goda exempel också, såklart.

AG: Ja, men absolut, men det jag tycker det är utmärkande utöver att du är en väldigt skicklig, duktig ledare som människor gärna följer. Det är ju det ledarskap handlar om att få människor att vilja gå i samma riktning och skapa ett engagemang. Du använder de system och strukturer som finns. Det är ju inte så att du behöver runda regelverk eller hitta på andra saker utan du sköter samverkan.
Du har full koll på stratsys (digitalt planeringsverktyg, för uppföljning o sv) och andra system. Du följer liksom regler och riktlinjer och allt det som finns, och egentligen använder det på ett, och får till det på ett väldigt bra sätt. Sen kommer ni med nya idéer, men ni förhåller er hela tiden inom de här ramarna och det är ju det som blir så svårt för många. Att vi inte klarade det här inom ramarna, utan vi måste ha något annat. Och det pratar vi mycket om idag också, att vi kanske behöver fler arbetstidsmodeller för att vi ska kunna matcha utifrån olika verksamheter. Men du lyckas ju ändå med de förändringar ni gör, göra jobbet inom boxen och det kräver ganska mycket erfarenhet också och kunskap.

HL: Vad tänker du kring det Anna-Lena?

ALA: Jag tänker att jag behöver också lite andra saker, Anna, det vet du, och jag vill också hoppa över lite grann. Men där och då så var det faktiskt så att det låg ju ett väldigt stort missnöje bakom att så många hade slutat och det tar väldigt mycket energi när man går kvar i ett sådant missnöje. Så vi chefer, och jag tror vi lyckades förmedla det, liksom det budskapet till våra medarbetare, att vi vet att det saknas en massa saker för att det ska kunna vara tipptopp. Det kan ju vara allt ifrån löner till avsaknad av arbetstidsmodeller, men vi fokuserade på det som var innanför vår ruta. För det äger vi själva och det tror jag också gav lite kraft, att det vi kan påverka det ska vi påverka. Sen är det mitt jobb som verksamhetschef att driva strategiskt framåt. Att nej, det här behöver förändras i region Jämtland Härjedalen eller det här behöver vi göra om. Men jag tror faktiskt det var en nyckel att OK, vi vet, det finns jättemycket dåliga saker här, vet ni vi struntar i dem och så gör vi det som vi kan påverka.

HL: OK, så ni ägnar er med full kraft. Då kan man säga åt det som ni faktiskt har möjlighet att ja, att dra i överhuvudtaget, förbättra eller utveckla eller vad vi nu kallar det. Kompetensutveckling och ansvar förstod jag det vilar rätt mycket på alla som jobbar på akuten, kan du beskriva det?

ALA: Det är ju egentligen också en medarbetare som drivit förbättringsarbete, vi har gjort ett. årshjul för alla utbildningar som vi behöver eller önskar genomföra för det krävs liksom väldigt mycket planering för att få till det för att vi är ju inget undantag från någon annan verksamhet.
Att produktionen går först liksom. Vi måste bemanna så att verksamheten fungerar. Så ska man få till det där så är det ju som ett evigt pusslande med scheman och planering. Så att vi gjorde årshjulet. Men sen införde enhetschefen och medarbetarna något som hette temaveckor från början och det var utbildningar som har hållits av vår personal. Vi har ju jättemycket kompetens hos vår personal. Vi har många som är vidareutbildade och man kan vara specialist inom något område. Och de utbildningarna kräver fortfarande ganska mycket planering, men inte så mycket resurser för vi bedriver de väldigt verksamhetsnära. Så att det här första året när vi körde tema då hade vi kanske trauma en vecka. Vi hade barn en vecka vi hade äldreomvårdnad. Ja, vi har haft en mängd utav allas olika kunskaper eller specialistkunskaper eller sådana områden där någon har varit kunnig. De är de som håller i de utbildningarna. Ibland har vi en kanske någon extern som en läkare, vi lånar in en läkare från barn eller en sjuksköterska från någon avdelning som är duktig på något.

HL: Ja, man tänker kompetensutvecklingen, då måste man ut eller så ska man sitta på nåt webbinarium eller någonting.

ALA: De här stora utbildningarna de behöver vi också göra. Hjärt- och lungräddning eller traumaövningar där halva sjukhuset ä inblandad de kräver mycket folk som ligger utanför för att vi ska kunna genomföra det, men det här gjorde vi. Jag ska inte säga förbifarten, men verksamhetsnära. Då kunde de köra. Jag kommer ihåg när de körde våra medicinsktekniska utrustningar. Vi har ju mycket sådana pryttlar, maskiner som man behöver kunna. Ja då var det den sjuksköterskan, en sjuksköterska som ansvarade för det. Då sa hon så här ”OK, måndag, tisdag, torsdag, då kör jag” och så kanske hon körde 4 * 20–30 minuter och så kunde alla turas om att gå ifrån, någon kanske ville komma in på ledig tid, då kunde de få flextimmar för det. Men det var ett nytt sätt att kompetensutveckla.

HL: Ett smart sätt, fortfarande innanför den här lådan.

ALA: Väldigt roligt, eftersom det är så himla många som är med och bidrar.

HL: Du får medarbetarna att känna, att om jag har en specialistutbildning eller någon någonting jag har lärt mig extra, utöver att vara sjuksköterska, eller vad det nu är för någonting, att få bidra med den här kunskapen vidare. Måste kännas rätt fantastiskt, tänker jag.

ALA: Jag tror det, och egentligen att det är ganska självklart och naturligt. Ja, att vi använder våra olika kompetenser som vi har i organisationen.

HL: Så man behöver göra den här inventeringen, vad är du bra på? Vad har du liksom i ditt bagage? Vad är du driven av? Man måste ha det samtalet. Till sina medarbetare. Kör ni det här sättet fortfarande?

ALA: Ja, lite modifierat, så det är inte riktigt samma driv nu som det var i början, men vi kör. Och vi försöker verkligen hålla i och få till det. Det är väldigt mycket planering för att få till det här liksom.

HL: Över tid har saker och ting liksom en tendens att sjunka ihop lite grann och så måste man vara lite uthållig där borta.

ALA: Vi har lite nya eldsjälar, vi håller i.

HL: Anna Sjövall, du är ju verksamhetsutvecklare just det här området? Är det något som du gillar lite extra?

AS: Jag tänker alltså det som är så tydligt när man i alla förbättringsarbeten som jag har stött på, jag behöver inte varit inblandad i men även hört talas om, så är det ju en den där förutsättningarna som man skapar som chef och nära chef. Det är liksom alltid grunden ibland.
Så tror man att bara man kommer med ett nytt projekt och liksom lämnar över det till någon eller att det kommer in någon tillfällig resurs så kommer saker och ting lösa sig, men det brukar ju inte göra det. Det tycker jag är så tydligt och talande, att man testar. Man vågar testa saker och så utvärderar man och så ser man nej, men vi kanske skruvar på det här. Och det är också modet att man faktiskt gör det och med vad man har. Jag tror att vi snöar in oss ibland på att vi behöver den här lösningen och så har vi inte exakt den lösningen hos oss. Vi kan inte börja testa det här, för det är inte precis som vi vill ha det. Att man ändå testar, men vi kan prova med det vi har, och så får vi önska att så där skulle det vara om vi var i den bästa av världar. Men det är ju sällan vi får det där perfekta. Jag tycker det är så i privatlivet också. Hur ofta får man det där perfekta på en gång? Man måste ju prova.

HL: Nej, men jag håller med dig. Jag står och tänker på det nu när du pratar, för att vi har en tendens vi människor kanske att liksom kasta oss över ”Så här ska vi göra” I stället för att börja i en annan ände att liksom ha i gång det här samtalet. ”Vad är det vi saknar för någonting? Vad är det vi kan påverka själv? Vilken riktning har vi möjlighet att gå? ”Vi har en tendens att vara lite snabba.

AS: Ja, men så är det ju så liksom, ja, men det så här gör vi och så visar det sig det där var ju inte så smart egentligen.

HL Ja, men det är OK och backa ibland och vara prestigelös i det. Då lär man ju sig också saker.

ALA: Sen tänkte jag nu, vi pratar mycket om chefen och medarbetare, men en väldigt viktig roll också var det vår verksamhetsutvecklare? Och jag måste säga att överallt i vår organisation tycker jag att det är så himla viktigt att vi kan ha verksamhetsnära verksamhetsutvecklare, inte att man bara är upplåst i stora övergripande projekt och bidrar till rapportering i vårt bokslut liksom. De har ju lite svårt att räcka till allt, men vi har ju verkligen försökt ha en profil så att vi ska ha en verksamhetsnära verksamhetsutvecklare.

HL: Vad menar du med verksamhetsnära då?

ALA: Att man liksom också kan, precis som för chefen, att man är nära verksamheten och att man kanske delvis jobbar i verksamheten så man verkligen förstår processerna för det. Är en utmaning för alla oss som har verksamheter med skift.
Alltså medarbetarna jobbar skift särskilt nu när de jobbar längre pass så kan det ju gå ganska många dagar innan den personen är tillbaka på arbetet igen och då kan det vara svårt för dem i de medarbetadrivna bitarna, så behöver man någon som håller i tråden lite grann för att skapa förutsättningarna och där är våran verksamhetsutvecklare och cheferna liksom viktiga.

HL: Hur gör ni? Har ni APT och sådana här saker? Hur gör ni för att liksom hålla ihop det i en hel grupp?

ALA: Självklart har vi APT och om det är någon jätteviktig fråga så kanske det kommer 25 då och vi är ju nästan 100 så om man ska skapa delaktighet hos alla det är svårt. Vi har också yrkesträffar utöver det med ja, sjuksköterskorna eller undersköterskorna exempelvis. Nu har det kommit faktiskt önskemål om att man vill ha yrkesträffar, fast över yrkesgränserna, alltså undersköterskor och sjuksköterskor tillsammans. Men det ska inte vara på APT, för där har vi så styrda agendor. Sen vi började så har vi även lyckats ha två tillfällen per år för planerings eller utvecklingsdag, hel eller halvdag. Då är det ju halva gänget ena gången och halva gänget andra gången med samma. Program. Det måste ju vara så för akuten måste vara i gång, så det har vi valt att försöka få till 2 gånger per år och då kan man ju också lägga in en del utbildning i det för att verkligen nå alla.

HL: Låter klokt, det låter smart att ni väljer att jobba på det här sättet. Vi vill ju gärna att de som lyssnar och jobbar inom våren kan bli lite inspirerade och kanske också anamma saker som man hör i den här podden. ”Ja, men det här så här vill vi också testa att jobba” Och att det kommer från er som jobbar inom verksamheterna. Hur är det med hyrberoendet idag?

ALA: Nej, vi har inte haft hyr, sedan kan det vara hösten tjugotjugoett?

HL: Inga hyr, men det säger ju också någonting om vilken typ av arbetsmiljö ni själva skapar.

ALA: Ja, vi har fortfarande en ganska lätt att rekrytera. Man kan säga att vi har kö till våra annonser. Vi har i alla fall gått urval när vi rekryterar.

HL: Det är roligt att höra att ni har kö. Vad skulle du säga att den här kön då beror på?

ALA: Ska jag kommentera det här med kö, så var det ett annat sånt där halvkaxigt mål vi satte upp först, att vi sa vi ska rekrytera tjugo sjuksköterskor och så ska vi ha kö till akuten.

HL: Jag tror det finns fler som har kaxa till sig med det. För det här har du också nämnt någon gång Anna Granevärn att ni ska vara så attraktiv arbetsgivare så att man ska stå i kö för att jobba?

AG: Ja, inspirerad av Ana-Lena.

HL: Ja kul, misstänkte det lite grann. Du ser där hur det blir också en korsbefruktning att liksom man inspirerar varandra. I alla fall ni och du då anna Granevärn kanske kan använda mycket utav det här i det jobb som du driver.

AG: Ja, och det är ju också viktigt att lyfta och dela goda exempel. Och när du nu sa mål så kommer jag tänka på en annan sak som ni gjorde också och det var ju de här målen och den diskussionen som blev i ledningen kring att känna igen sig i de målen vi jobbar mot gentemot våra politiska planer och liknande och det som man som medarbetare gör i verksamheten. Vill du berätta hur du gjorde?

ALA: Nej, men vi alltså alla områden i hälso- och sjukvården gör en verksamhetsplan utifrån politiskt fastställda mål. I år tror jag man har bytt lite bedömning så det heter målområden och uppdrag. Sammantaget så blir det där ganska svårt att kommunicera ut till medarbetaren. Det blir ganska obegripligt. Vad har vi för mål egentligen? Och vad vill vi? Vi hade ganska dåligt värde på den också. Ni vet, vi mäter två gånger per år, i medarbetarenkäter. Frågar, ”är det tydligt för mig vilka mål vi har?” Så då gjorde vi typ på en whiteboardtavla med: här är våra mål. Och nu ser det inte lika bra ut idag, men det gjorde det då. Och då blev det ju supertydligt. Vad är det vi ska göra liksom?

HL: Men det där är ju egentligen ett rätt enkelt grepp som man kanske förbiser. Den underbara whiteboarden, att sätta upp den framför ögonen. Jag passerar här några gånger per dag. Jag ser de här målen som vi har kommit överens om och de finns här framför ögonen då och då vi påminns om dem.

ALA: Det är en viktig uppgift för chefer generellt, liksom att processa information för att det kommer så otroligt mycket information. Och det kan man också göra på ett bättre sätt om man kan sin verksamhet. Man känner sina medarbetare, man vet vilken information det är väldigt viktigt att de får. Hur kan jag förtydliga den här? För om man bara skickar ut allting förbehållslöst då drunknar de i information.

HL: De kanske inte ens ser den för det blir för mycket.

ALA: Ja.

HL: Vart är du på väg då med dig själv och dina medarbetare på akuten, vilken riktning är ni på väg åt?

ALA: Ja, det finns så otroligt mycket kvar att göra och vi har fortfarande en hel del som vi kan göra själva. Det mesta ska jag säga, det behöver vi göra tillsammans med andra. Då blir det genast lite mer komplext eftersom vi behöver ju jobba tillsammans med ansvariga kliniker, medicin och kirurg och barn och ortoped och det har vi naturligtvis alltid gjort. Men några riktade arbeten som vi har planerat inför i år är att hur vi kan förbättra handläggningstiderna och vården för sköra äldre. Jag tycker på riktigt inte att den är jättebra.

HL: Vad menar du med det?

ALA: Att ja att jag tycker inte vi jobbar personcentrerat som vi tror och säger att vi gör ibland utan vi jobbar väldigt organisatoriskt indelat i klinikdelar. Äldre sköra, de har ju oftast en ganska komplex problematik.

HL: De kan vara multisjuka.

ALA: Ja multisjuka. Då behöver de gärna träffa en medicinläkare och en kirurg och en ortoped kanske och så blir det väldigt lång tid på akuten.

HL: Så att det här näravård- personcentrerade, den här reformen som pågår i hela Sverige. Att få det här teamet på plats hos er, vad skulle det kräva då?

ALA: Det kräver så mycket jobb på så många på olika nivåer. Och vi började förra året, för då jobbade vi med hur vi kunde förbättra omvårdnaden när den äldre sköra patienten är hos oss så där har vi faktiskt gjort en hel del bra saker. Där skulle jag säga att det är helt medarbetar drivet så fantastiskt fint arbete. Men vi vill ju inte heller att de ska behöva vara hos oss i 12 timmar eller 15 timmar eller kanske inte behöva komma alls.

HL: Du hajar till lite Anna Granevärn? Vad tänkte du på?

AG: Ja men att jobba med utvecklingen av nära vård gör vi ju hela tiden och överallt och såklart på akutmottagningen, mycket för att patienter inte ska behöva hamna där, så det görs ju ett gediget arbete av all hälso och sjukvården utanför sjukhuset också för att hålla medborgare friska och kunna ge vård närmare hemmet eller i hemmet eller på hälsocentralen. Ambulanserna gör ofta bedömningar och kan även behandla och lämna patienten kvar hemma med insatser som man inte behöver transportera alla till akuten som inte har de behoven.

ALA: Där har vi också ett litet arbete som spirar och där vi börjar knyta kontakter då med primärvården. Vi har jobbat med något som vi kallar mångbesökare. Jag gillar inte riktigt det ordet, men det är ett ord som Socialstyrelsen använder.

Alltså nu kommer jag inte ihåg exakt, men säg att om man har fler än 5 besök på akutmottagningen under ett halvår så kan ju det vara en indikation på att man behöver en samordning ,alltså hjälp att få samordning av sin vård, och få en individuell vårdplan och där är vi ju då beroende av att ha ett bra samarbete med primärvården. Så att vi har några sjuksköterskor som har jobbat med det här under förra året och våran ambition är absolut att fortsätta, tillfråga de patienterna, att vi ser att du har varit här många gånger och skulle vi kunna få hjälpa dig med det här.

Så att det är ju alltså patienten som väljer om man vill vara med eller inte, men de flesta vill det faktiskt.

Och där behöver man också kontakter och nätverk med psykiatrin. Det förekommer en del psykisk ohälsa där man faktiskt inte får rätt hjälp. Och man söker på olika kliniker eller på akutmottagningen.

Då det är någon annan form av vård man behöver så att det är också sådant där förebyggande arbete faktiskt. Där vi har massor av jobb kvar att göra som känns kul och inspirerande.

HL: OK, men det, det är en resa som det kanske återstår en hel del arbete kring för att få på plats, men ambitionen ligger där.

ALA: Ambitionen ligger där och jag tycker vi har bra tankar och dialog med de större klinikerna så att vi, det är så det måste vara, att vi måste jobba tillsammans om vi ska komma framåt i den frågan. Ett annat arbete som vi också ska försöka ta tag i det är vårt teamarbete, för där är det ju så att läkarna är ju inte anställda på akutmottagningen utan de bemannas av de olika klinikerna så att det är komplext. Det är svårt. Vi har gjort våra försök men vi har inte gett upp.

HL: Det är ju lätt att ställa frågan, men vi har ju en sådan situation när det gäller ekonomin för alla regioner i hela landet som ser mer än ansträngd ut och det är tuffa besparingskrav. Men om du fick önska utan en massa hinder skulle du vilja se att det fanns fasta läkare på akuten.

ALA: Ja!

HL: Ja, det var en ledande fråga,

ALA: Ja! Nu slog du in en öppen dörr.

HL: Ja, jag kände det också. Vad skulle krävas då? Anna Granevärn, du som har lite koll på kronor och ören och sådant där vad skulle det innebära? Då måste man ju gasa ordentligt

AG: Det beror lite på hur man gör det. Vi har väl tittat på olika saker genom tiderna. Vi har tittat på distriktsläkare på akuten och kanske provat det också emellanåt och så har vi pratat om en annan profession eller en annan specialitet, exempelvis akutläkare. Och vad skulle det innebära om vi ska ha akutläkare i vår verksamhet som då också behöver utbildas först och det tar ganska lång tid att bygga upp.

HL: Men då är det en speciell kompetens som den här läkaren skulle sitta på som är då kanske mycket bredare? Jag tror ibland att det kan vara så här för medborgare, lite obegripligt på ett på ett sätt för jag kan tänka mig att massor medborgare tänker så här. Finns det inga läkare på akuten?

ALA: Jag förstår precis.

HL: Ja, du förstår, och det här stöter du på varje dag och det stöter ni också på så att, är det bara resurser som krävs för att det måste väl finnas någon akut i Sverige som har fast anställda läkare på akuten?

ALA: Ja, men det finns ganska många som har det, absolut. Det finns också de som har provat och lagt ner och backat. Det finns olika erfarenheter absolut. Men jag är övertygad om att om 20 år så är alla där liksom och då tänker jag att det vore lite tråkigt om vi var sist. Jag hoppas verkligen att vi kan gå åt det hållet. Oavsett så tänker jag att vi, alltså akutmottagningen, är en sådan viktig och komplex verksamhet att det skulle behövas mer läkarstöd även i kvalitetsarbetet. Det är ganska tufft när man inte har egna anställda läkare för att komma framåt i många frågor. Sen vill jag verkligen betona. Vi har ett fantastiskt fint samarbete med många av klinikerna och läkare ändå. Annars skulle vi inte komma någonstans.

HL: Ja nej, men det här är ingen fråga om motsättningen tycker jag tycker jag utan det är snarare tvärtom.

ALA: Det är en organisationsstruktur och kultur som vi har haft i hälso- och sjukvården i, ja, vad kan det vara, 50–100 år? Så att det är inte så att man bara vänder det jättesnabbt, men det är högt upp på önskelistan. För jag tror att det inte skulle lösa alla bekymmer i hela världen, men det skulle ge en helt annan möjlighet att jobba med våra flöden. Våra handläggningstider, teamarbetet och så vidare.

HL: Akutvård är ju akutvård och det är lätt att tänka att det är liksom här och nu liksom. Nu händer det saker. Människor blir akut sjuka eller det är olyckor eller annat. Men om ni jobbar proaktivt och om ni jobbar förebyggande, det kanske man inte hör så mycket om när det gäller just akuten.

ALA: Och jag tänker att akuten skulle kunna bidra ännu mer där i förebyggande arbete. Jag tänker till exempel på att vi i hälso sjukvården ska fråga patienter om man har varit utsatt för våld i nära relation. Det är också ett exempel på medarbetardrivet förbättringsarbete, där vi fick ett mål från hälso- och sjukvårdsnämnden förra året. Att 20 % av patienterna ska tillfrågas. Och när vi kollade upp våran statistik så låg vi på 3 % ungefär. Då vid det tillfället i början av tjugotjugotvå. Och där har några av våra medarbetare gjort ett fantastiskt arbete så att där är vi nu uppe på nästan 25 % som tillfrågas och det ska vi försöka hålla i så vi har satt ett eget mål för tjugotjugofyra att vi ska tillfråga 25 % av våra patienter.

HL: Ett samhällsproblem som är väl känt, våld i nära relationer.

ALA: För egentligen är det ju så att när man ska ställa den där frågan så är det kanske inte svårt att ställa frågan utan det som var svårt är ju, hur ska man hantera svaret? Och vad får man för svar och hur? Hur mycket ska man fråga?

HL: Härliga siffror! För politiken kan ju säga en numerär sådär, och ”här varsågoda gör”. Men det satte igång någonting hos er då det du nämner då medarbetarna just i det här exemplet som så var det ju någon då så eller några som är särskilt drivna, kanske också utav den här viktiga frågan.

ALA: Ja absolut, vi har ju några medarbetare som jobbar och har det här som sitt ansvarsområde som en fördjupad kompetens och som tillsammans med några flera har gjort ett superbra jobb.

HL: Ja, man vill nästan bara jobba på akuten känner jag. Det här är en attraktiv arbetsplats att vara på, annars skulle det inte vara kö, människor skulle heller inte vara kvar på jobbet.

ALA: Vi har lite för hög personalomsättning, det är tuffa arbetstider och ganska tuff arbetsmiljö bitvis, så vi behöver jobba vidare helt enkelt.

HL: Det gör ni ju då med hjälp av medarbetarna då?

ALA: Ja, vad behöver vi skruva på och vad kan vi skruva på inom den här ramen mer mot hälso och sjukvårdsledningen och så med vad vi behöver göra?

HL: Du får ju trycka på uppåt mot Anna Granevärn och hennes kollegor. 00:42:54

ALA: Vi har bra dialog.

HL: Ja, jag förstår ja. AG: Det är så nära mellan varandra i vår region. Det är en stor fördel om man jämför oss mot stora regioner, att det blir inte så långt bort.

HL: Jag tror man kan vara helt eniga att arbeta med sjukvård och omsorg. Det är ju ingenting som kommer att ta slut.

AG: Kommer alltid att finnas massor med mycket att göra precis så är det.

HL: Anna-Lena Alfreds tack så hemskt mycket för att du kom hit i podden.

ALA: Tack för att jag fick komma

HL: Hade du roligt då?

ALA: Ja det var kul.

HL: Du får du skicka hit någon medarbetare tycker jag. De vore också kul att få träffa. VI ska ska slå våra kloka ihop, efter att vi har spelat.
Tack till er också. Anna Granevärn och Anna Sjöwall. Men innan vi lämnar så var det någonting jag höll på att missa.

AG: Ja just det.

HL: Vi har ju vårt lilla hälsosamtal och det har vi varje avsnitt Anna-Lena, för att vi tycker det är som liksom viktigt att hålla sig lite frisk och fräsch och man kan göra mycket själv genom att underhålla sin kropp, lite och tänka lite på vad man käkar och så där. Hur gör du?

ALA: Jag tränar

HL: Jag förstår att du åker skidor?

ALA: Åker gärna skidor och tränar på Friskis (Friskis och Svettis) och spelar golf. Och jag är ganska sportnördig. Jag tittar gärna också på väldigt mycket sport. Så det. Är ganska stressigt med ÖFK, Basket och nu VM i skidskytte som börjar idag (7 feb).

HL: Anna Sjövall, löpningen. Det är inte så långt kvar till barmark på sina ställen snart.

AS: Nej, men framför allt är det mycket ljusare på kvällarna snart så att jag inte behöver springa med pannlampa eller så där. Det tycker jag är härligt. Spikskorna får väl vara kvar ett tag till.

HL: Det är härligt med det här ljuset som kommer tillbaka. Vi känner det allihop hur det liksom fyller på, får oss också att må bra.

AS: Precis.

HL: Förutom att man måste äta D-vitamin.

AG: Och havregrynsgröt.

HL: Ja, det är ju liksom din käpphäst för utan havregrynsgröten stannar i världen.

AG: Ja, men så är det och jag fick väl lite vatten på min kvarn också när jag blev tipsad om en podd från Sveriges Radio där de har riktigt nördar ner sig i alla detaljer kring havregrynsgröt och varför den är så bra.

HL: Vad är grejen jag förstår ju att utan havregrynsgröt så är livet meningslöst.

AG: Ja, men på sätt och vis så ja, kanske, men det fanns ju alternativ också för den som verkligen inte gillar gröt så pratade de ju mycket om andra havreprodukter också som tas fram.

HL: Vad har du på agendan?

AG: Det som är specifikt för den här årstiden är att man börjar kunna åka skidor på isen i soluppgång eller solnedgång och då följer gärna min glada hund med och då kan det gå fort på isen så då gäller det att inte ramla och slå sig.

HL: Jag ska på gymmet idag är det tänkt köra lite rygg och axlar och lite rörlighet. Sådana saker efter gårdagens batalj i det riktiga Torråsen. (Håkan har trott att Torråsen ligger på ett annat ställe i hela sitt liv)

AG: Premiären efter 50?

HL: Det inte klokt! Hör ni ha det så bra tills vi syns och hörs nästa gång?

Transkribering av avsnitt 65 (Inspelat 21 februari 2024)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

”Nicklas brinner för samisk hälsa”

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn - Hälso- och sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

NW - Nicklas Wärme - Distriktsläkare specialist i Allmänmedicin, Föllinge

HL - Håkan Lundqvist- Programledare

HL: Hör ni, det här är podcasten vårdens utveckling i region Jämtland Härjedalen.
Anna Granevärn är här, hälso- och sjukvårdsdirektör, Anna sjövall, verksamhetsutvecklare och ni kommer ju hit nästan med andan i halsen uttryckte det som att ni har blivit marinerade i några timmar.

AG: Det har vi blivit för vi har umgåtts med alla våra verksamhetschefer i hälso- och sjukvården och där var också regionledningen, den politiska ledningen och en hel del av våra stödfunktioner fanns på plats också.

HL: Berätta lite kort. Vad är det ni har blivit marinerade i?

AG: Goda exempel för att förbättra regionernas ekonomi medarbetardriven utveckling.

HL: Går det bra?

AG: Mycket bra, jättebra, det är spännande.

HL: Fyra timmar är lång tid.

AG: Ja, men kort tid för varje verksamhetschef.

HL: Ja, jag hörde de hade 8 minuter på sig.
Ja, då gäller det och klart för sig vad man vill berätta om.
Ja, spännande då blir det någon fortsättning på det där så klart för arbetet fortsätter.

AG: Ju arbetet fortsätter och vi kommer ju vilja följa upp och säkert höra mer också.
Det finns väldigt stort engagemang och stort intresse.

HL: Men idag, i dagens avsnitt så ska vi grotta ner oss lite grann i begreppen nära och personcentrerad vård på patienternas villkor.
Ur en samisk kontext tänkte vi och det ska vi göra tillsammans med dig. Niklas Wärme och jag tänkte du ska få berätta var du jobbar inom regionen och vad du gör för någonting?

NW: Ja precis, jag har en delad tjänst eller vad man ska säga. Jag har två tjänster, jag är specialist i allmänmedicin och jobbar i Föllinge 60 % och sen så ”idiotiskt” nog så har jag tagit på mig en specialitet till, så jag håller på och utbildar just nu till specialist inom palliativ medicin. Jag har en Sd i palliativ medicin (kunskap, särskilt kring vård vid allvarlig sjukdom, som inte längre är behandlingsbar, men där vården strävar efter så bra livskvalité som det är möjligt för patienten, anm.)

HL: Men idiotiskt?

NW: Men du vet, man blev först färdig specialist och sen kommer man på att då ska man göra en specialitet till precis när man har blivit färdig. Det kan ju vara lite konstigt fortsätta plugga.

HL: Ja, fast något slags driv finns det ju i botten då som gör att du känner att det här vill jag också.

NW: Det gör det ju annars så skulle jag nog inte fortsätta.

HL: Med gissar jag någonstans, att det också finns en stor portion omsorg.

NW: Det är det.
Det grundar sig i det teamarbetet att få jobba med människor.

HL: Du när jag uttrycker mig så här ur samisk kontext. Det låter ju så här lite ”högtravande”, men om man tänker sig att vi ska prata om vård
och samisk hälsa vad landar vi i då?

NW: När du säger att du uttrycker det högtravande så tänker jag så här att vem är jag att prata om samiskvård egentligen?
Niklas värme, låt inte samiskt, inget samiskt klingande efternamn eller någonting och då skulle man ju ha någon här som hade den det perspektivet också. Det tänker jag att jag har. Jag har en del rötter i det samiska och ett intresse för samisk hälsa.

HL: Jag var inne och läste lite grann på sametingets sida om just samisk hälsa och vad det betyder för samer på deras egna villkor, alltså för urfolken som vi har här i landet.
Om du skulle förklara det lite grann, vad skulle det innebära?

NW: Ja det är en stor fråga egentligen, men om man tänker på att samer är ett urfolk så har ju de vissa rättigheter, andra rättigheter än andra har.

HL: Vad är det för typ av rättigheter?

NW: Ja men rättigheter att få en kulturellt anpassad vård att eller egentligen anpassad utveckling av hela hälsoområdet.
Att få vara delaktig i dom frågorna som rör deras egna vård.

HL: Vad betyder det att möta samerna på deras egna villkor för sin egen hälsa?

NW: Ja, jag tror egentligen att det betyder allt. Jag tror att det är ett steg i rätt riktning för att göra någonting bra för den samiska populationen och den samiska hälsan.

HL: Berätta hur din vardag kan se ut då när du träffar samer som du ska vårda.

NW: Ja, men när jag träffar samer eller när jag träffar vanliga majoritetssvenskar på hälsocentralen så, ibland vet man ju inte ens vem som är vem.
Det är inte alla som har ett sameklingande namn eller vem som definierar sig som same. Ja, det kan vi prata länge om.
Men i grunden så utgår jag väl ifrån eller jag gör på samma sätt när jag träffar en same som jag träffar en annan patient. Men samtidigt så gäller det att ha med sina kunskaper om att man kanske ser på hälsa på olika sätt.

HL: Vad är det du behöver ta hänsyn till då eller hur behöver du liksom hantera situationerna?

NW: Nej, men det jag behöver ta hänsyn till och det går långt tillbaka, det jag har reagerat på.
Om man går tillbaka hela vägen dit, varför jag står här och pratar idag?
Det var ju att jag konstaterade när jag började jobba inom vården, att det fanns en grupp människor som kanske inte dök upp på sina hälsokontroller.
De kom inte på sina årsbesök.
Det var exempelvis dåligt justerat blodsocker, dåligt justerad diabetes eller hypertoni och dyker inte besökarna upp då blir man ju som doktorn lite så här.

Jag kanske är lite irriterad, börjar fundera, men är de inte mån om sin hälsa? Och sen konstaterar man att, men vad är det för människor som inte dyker upp? Och så ser man att de kanske har ett annat efternamn eller har en familj och tänker att ja, men det här är samisk.
En samisk befolkning som inte dyker upp och då har ju inte vi eller ska jag säga. Man tar inte hänsyn till att deras liv ser ut på ett annat sätt.

Vi har ganska lång framförhållning i våra liv. Vi majoritetssvenskar vi kan bestämma att vi ska ha ett hälsobesök om 3 veckor eller om 2 månader och så sätter vi av tid till det för att vi har en vardag som vi kan påverka så pass, att det går alldeles utmärkt att gå till doktorn, men då måste man komma ihåg att samernas liv är, eller i alla fall de renskötande samerna.

Nu ska man ju definiera det också.
Renskötande samer medan de flesta samerna bor ju kanske i Stockholm och inte har renar eller håller på med renskötseln.

Men de renskötande samerna har ju renen som primära styrning av sitt liv. Det är ju renen som styr när de kan göra olika saker och då lägger vi in ett hälsobesök mitt i slakten eller mitt i kalvmärkningar.
Då kommer man inte.
Det där måste man ju liksom skaffa sig en viss kunskap om för att kunna förstå hur du som läkare då ska kunna agera och möta dina patienter.

HL: Hur har du fått göra?

NW: Nej, men jag tänkte så här, hur ska vi göra det här på bästa sätt och läste på lite grann? Men då måste man börja med den förutsättningen att det är ganska många saker i historien som är gjort med tanke på det samiska, av oss majoritetsvenskar eller majoritetssamhället där man inte har inkluderat samerna i beslutandet.

HL: Snarare tvärtom.

NW: Utan snarare tvärtom. Man har kört det över tagit beslut för dem. Så kan det se ut historiskt.

HL: Men så kan det se ut fortfarande.

NW: Ja och i forskning också. Jag tänker, vilka är det som har tagit sig rätten att definiera vad som är viktiga händelser i deras historia, det är ju vi eller majoritetsvenskarna.
Jag började helt enkelt med att jag frågade min befolkning och min samiska del av befolkningen. Hur ska vi göra det på bästa sätt?
De föreslog att jag skulle göra hembesök, vilket jag gillar, att göra hembesöket tycker jag visar att man får mycket information där.
Men samtidigt så blir det lite lurigt att göra hembesök till människor som flyttar mellan vinterland och sommarland och bor på olika ställen ute i länet.
Väldigt tidsödande, så vi kom helt enkelt överens om att, men då gör jag hembesök när ni är samlade många i samebyn.

HL: På samma ställe.

NW: På samma ställe och det slutade med att jag åker upp till fjällen två gånger per år på kalvmärkningen på sommaren och på renskiljningen som är på hösten.

HL: Det är två bra tillfällen då?

NW: Två bra tillfällen då de flesta i samebyn är samlade på samma ställe och så har jag mottagning där.

HL: Och när du gjorde den här omställningen då till det här arbetssättet. Det innebar ju då att du var tvungen att ha en dialog och involvera människorna i de här samtalen för att få veta hur ska jag som läkare anpassa mig till de här särskilda behoven? Och vad är de särskilda behoven?

NW: Ja det är just det där med tillgången och sen vet vi ju av erfarenhet att det är ganska lite forskning gjord egentligen. Men den forskning som är gjord så ser man ju att samerna har i grunden ett lägre förtroende för vården och särskilt för primärvården.
Så på något sätt, om man ska gå tillbaka, så för att bli specialist i allmän medicin så ska man göra ett förbättringsarbete. Så det här var ju mitt förbättringsarbete.
Och grunden i idén var ju att försöka förbättra tilliten.
Nu blir det ju ganska personbundet med 1 sånt här projekt, men att försöka förbättra tilliten för vården.

HL: Fast personbundet kanske inte är fel?

NW: Det kanske inte är fel, men det hänger ju också på att jag får fortsätta göra det och att jag finns där.

HL: Anna Granevärn, vad tänker du kring det här när du hör det?

AG: Ja, men just nu står jag och tänker på att vi pratar ganska ofta i den här podden om att vården ska vara personcentrerad och det blir ju det här, verkligen personcentrerat, men på ett litet komplext sätt för att det är ett beroende också för fler. Alltså personcentrerat för fler samtidigt.
Det bygger på något sätt på att det inte bara är du och en patient som jobbar tillsammans utan du jobbar med flera samtidigt och ska få alla pusselbitarna att falla på plats.
Jag tycker det är jätteintressant. Jag stod också och tänkte på hur länge vi har jobbat med det här, för det är ju ganska. Det är ganska många år som det har tagit för dig att komma dit där du är nu.

NW: Ja precis, det här är ju ingenting som började i fjol utan jag tror att det var 6 år sedan, som jag började med det, på det här sättet, och nu tänker jag att ja, vi hade nog lite fördel.
Jag hade en chef då som var väldigt intresserad av samisk hälsa också så vi hade en vad vi kallade det för, en temadag om hälsa ute på Frösö park.
Vi bjöd ju in alla samer i de olika samebyarna och informerade lite grann om samisk hälsa. Vad det finns för något, eller vad finns det att tillgå på en hälsocentral?
Hur gör man för att komma i kontakt med vården och lite allt möjligt?
Lite lyftteknik.
Psykologen pratade lite om depression tror jag, psykisk ohälsa, och chefen pratade mest om hur man kommer i kontakt med vården och läkaren pratade lite hjärt- och kärlsjukdom och så där.

Jag tror att många hade nog sett mig innan och visste vilken jag var och det tror jag, att det var en fördel. Men nu pratar vi om det 10 år senare

AG: Ja precis, och det jag tänker, just det här engagemanget också från chefen blir så avgörande om vilken riktning ni tar på hälsocentralen tillsammans.
Och jag vet att det här är ett ämne som har varit ganska flitigt förekommande på planeringsdagar, också många utbildningsaktiviteter, olika inslag och hur mycket ledarskapet påverkar riktningen.

NW: Jo, jag tänker att det är en resursfråga också.
Man måste ju få tid att göra det här. Det som blir problemet i det hela, det är ju det som jag pratar om tidigare, att det är renarna som styr.
Jag vet aldrig när det blir att jag ska åka i väg på renskiljning eller kalvmärkning.
Det får jag reda på från en dag till en annan ungefär när det passar.

HL: Kan man inte tänka bort resursfrågan då? Om det handlar om en grupp människor, i det här fallet urfolket då som behöver vård på sina egna villkor?

NW: Men det är ju jättebra om man kan det, men då krävs att det finns en chef som gör det, som tycker att det är OK att göra det, att jag till exempel alltid har möjlighet.
Och nu gör jag det här på min semester och jag har alltid semester i början på juli. Två första 2 veckorna.Att jag får bereda möjligheten för att kunna åka i väg med kort varsel.

HL: Men jag tänker också på ekonomiska resurser, och nu är inte ni dom som bestämmer över medlen, men någonstans måste man ju ändå skjuta på för att få det här att fungera om det ska ske på deras (samernas) egna villkor.

NW: Ja, jag tänker alltid det här med ekonomin. Det är som alltid nervöst som medarbetare alltså. Det ekonomiska, och chefer byts hit och dit och de slutar och de kommer. Och hur ska jag göra.

HL: Det liksom inte walk the walk and talk the talk om ni förstår vad jag menar.

NW: Jag gjorde ju faktiskt så här, att när jag skrev på som allmänspecialist på min Hälsocentral så fick jag det här skriftligt, att det ska fortsätta med det, så länge som jag jobbar där.

HL. Du fick det här mandatet?

NW: Jag fick mandatet att fortsätta med den här mottagningen på det sättet som jag har gjort.

HL: Det var både slut och smart av dig.

NW: Jo, men jag är rätt nöjd med den.

HL: Och också där, drivet av då ett eget engagemang.

NW: Ja, precis och omsorgen för de här människorna.

AG: Men också en väldigt stor tillgång för regionen vill jag lägga till.
Det får vi inte glömma bort, vi är ju inte på något sätt missnöjda med det här avtalet.

HL: Nej skönt att höra så det inte sitter någon och svär i någon korridor någonstans. Vad har vi hittat på här?
Ja, men vad spännande vad betyder det då att kunna ha en hälsocentral ute på fjället egentligen två gånger per år?

NW: För mig betyder det mycket, jag får komma ut. Jag menar, jag älskar att vara ute i naturen.

Det är nog mitt samiska påbrå som älskar att vara ute på fjället, men sen för dem så tänker jag, att jag inte har gjort någon sådan.
Egentligen ska man ju önska att man hade någon enkät innan och lämnade ut och sen kunde liksom få det på papper, hur bra har det blivit?
Men det jag hör är ju bara positiva tongångar, och det jag ser är ju framför allt, så tyckte jag att till en början, då var det mycket kvinnor som hörde av sig till mig.
Jag har ju dels en bokad mottagning men har också dropp-in mottagning.

Det är bara att rycka tag i mig om det är någonting och jag tyckte till en början att det var mest kvinnor som sökte.
Men nu sista gångerna här när det har gått flera år helt plötslig så är det män som söker med och det ser ju jag som en stor tillitsgrej.
Det känns ju som att då händer det någonting för mig och gör mig glad och ger mig driv att fortsätta.

HL: Människor i allmänhet kanske har svårt ibland att söka sig till sjukvården för att man är lite tillknäppt eller inte känner till eller man lägger det åt sidan. ”Det är säkert inget, jag behöver inte titta på det just nu”

NW: Nej, precis, och jag tänker just det här med tilliten också att det kanske har varit en del insatser för den samiska befolkningen, men det kommer mer som punktinsatser, man gör saker och så rinner det ut i sanden och så blir det något nytt och så gör man någonting och så rinner det ut i sanden.
Men om man ser att nej, men OK, den här snubben, han kommer ju tillbaka varje sommar, varje höst då växer tilliten.
Då växer lite mer det som är kontinuitet.

HL: Det finns ju i grunden rättigheter för våra urfolk, även när det gäller samisk hälsa.

NW: Ja alltså, tittar man på det arbete jag har gjort.
Om jag går ut och berättar om mitt arbete så är det ju många gånger man får kommentarer som är nästintill rasistiska och de tycker, att varför för dem och inte vi och mycket sådant är det som försiggår.
Det gäller att komma ihåg att en vård på lika villkor inte är en vård som är lika på något sätt. Att man behöver individanpassa vården eller gruppanpassa som jag har gjort.

HL: Så okunskapen är ganska stor.

NW: Egentligen, ja, den är ganska stor, tänker med sociala medier och allting. Det sprids ju mycket falsk information på internet.
Jag som har vänner från både majoritetssamhället och en del vänner från det samiska ser vad som skrivs från bägge håll och det här är någonting som den samiska befolkningen hela tiden får kastat på sig. Oavsett om det gäller rennäring eller om det gäller gruvdriften eller
rovdjurstrycket hela tiden.

HL: Besöksnäringen?

NW: Besöksnäringen nu senast om svenska fjällen. Absolut.

HL: Och då kan man ju förstå att tilliten kan tryta gentemot majoritetssamhället. Relationen då för samerna till marken och naturen och så vidare. Hur spelar det roll då när du när du möter nya patienter?

NW: Nej, men jag tänker att, bara av platsen där jag är, där jag möter patienten alltså. Jag kan aldrig ha ett så bra samtal med en patient som jag har när man sitter bredvid elden och pratar, eller när man vandrar längs fjällkanten och pratar och tittar ut över renhjorden. De samtalen får man inte på ett mottagningsrum, oavsett hur bra du är i konsultationsteknik eller vad det än kan vara, dit kommer man inte.

HL: Jag står hela tiden och tänker på det här samtalet som nära och personcentrerad vård faktiskt innebär för alla, och formen av samtal.
Behövs det fler lägereldar och fler promenader för att kunna möta patienterna rent allmänt för att komma åt det här, dom egna särskilda behoven man kan ha som, sjukvården ska ta hänsyn till.

AG: Ja, men det kan det nog alldeles säkert behövas och jag tänker att den kan också ske på många olika sätt. Jag hade ju förmånen att få åka med mint-teamet en dag. Dig har jag inte haft förmånen att åka med ännu Niklas, men jag hoppas att den chansen kommer också.

HL: Du lyser upp lite!

AG: Den möjligheten med mint-teamet, då är man ju hemma hos.
Patienter och möter den i sin miljö och ser vad som lagas till i ugnen samtidigt som vi pratar om olika saker och även i det tillfället så dök det ju upp saker som kanske inte hade dykt upp ifall att samtalet hade skett på det vanliga sättet för det som finns i omgivningen och runt omkring gör också att man kommer in på andra saker i samtalet och det dyker upp någon tråd som vi spinner vidare på och så plötsligt dyker det upp ett hälsoproblem som vi inte hade kanske annars tänkt på att fråga om.

HL: Lägereld var ju en metafor!

AG: Förstod det, det kan vara ugnen också.

HL: Det kan vara ugnen eller det kan vara promenaden det kan vara bilturen. Ja, det kan vara TV- soffan eller kaffetåren, den här lite mera avslappnade inställningen då till att möta patienter som Niklas ändå visar upp här. Hur ska man få alla att jobba på det sättet? Vi är inne på den här hurfrågan vartenda avsnitt.

AS: Jag tror ju att. Det här kan ske på olika sätt. Man kanske måste vara öppen med det.
Alltså. Jag tror att vi från vårdsidan måste vara lite mer öppen med att människor har olika behov. Och vad är hälsa?
Nu pratar jag inte bara om samisk kontext, men jag tänker att hälsa är olika för alla egentligen.
Vi är väldigt bra på att tala om att det här är hälsofall, och då är det för alla.

Vi behöver kanske liksom vara mer öppen på att det faktiskt inte är lika för alla. Jag tror att vi, vården, behöver göra en omställning generellt i hur man bemöter människor och att de människor vi möter är expert på ens egen hälsa och ens eget liv.

AG: Och att allt det här kan ske på väldigt olika sätt.
Jag tänker också på när de digitala läkarbesöken dök upp alldeles precis i början och vi hade kontakt tidigt i den här podden med en distriktsläkare från Jönköping.
Han brukar beskriva att han fick en helt annan bild utav hela situationen när han plötsligt fick komma in i patientens hem via den digitala kontakten och det har jag för mig också.
Att en av våra distriktsläkare från Brunflo, som tidigt började med de här videobesöken fast med den teknik som vi hade då, att hon också beskrev just att hon såg lite till.

NW: Ja, jag kan ju hålla med där, jag har jobbat delvis på en lite större hälsocentral i Krokom då och så har jag jobbat i Föllinge och skillnaden däremellan blir ju i Föllinge hamnar man närmare rent geografiskt också.
Vi gör mer hembesök och jag tycker ju att det är oerhört spännande att göra hembesök till patienterna.
Det finns mycket mer information som man får då man kliver in genom dörren, man ser tavlan över älgen eller älghornet man ser de blöta stövlarna jag har här r personen som faktiskt varit ute och gått, varit utanför dörren.
Man får information så fort man kliver in.
Och det är det som är intressant också att jobba med palliativa vården.
Vi åker mycket hem till patienterna, träffar dem på deras hemmaplan.
Och det här är ju verkligen det samiska projektet som jag har eller fjällmottagningen. Det är ju verkligen hemma hos patienten, det är ju där de är hemma.

HL: Vi pratar också om just det, rätt ofta i den här podden, om människans behov att få vara i sin egen trygga miljö som kan vara hemmet och att det är där saker och ting faktiskt kan komma.
Omställningen inom vården pågår väl i högsta grad? Men vad är det?
Det är så lätt att liksom hetsa sig fram i en omställning, men det är ju en gigantisk apparat att ställa om ett helt förhållningssätt, inom hälso- och sjukvård från regionens sida, men med utgångspunkt från det ni hörde idag då i det här marineringsträffen ni hade på förmiddagen går det att reflektera någonting kring det?

AS: Ja, men jag tänker att vi ändå är på väg åt rätt håll. Sen får man väl vara ödmjuk och säga att saker och ting tar tid och en omställning till som du sa Anna för något avsnitt sedan när du var lite mer filosofiskt. Är det en inställning eller är det en fysisk plats vi flyttar eller vad är nära vård?
Vi får ha respekt för det, det tror jag. Men det finns ju hur mycket exempel som helst på att man framför allt i primärvården tänker jag, att man jobbar närmare patienterna där de bor och är hemma, tillsammans med kommunerna, tillsammans med specialistvården, i vissa fall också för att undvika att människor hamnar på sjukhus och
kunna hjälpa till med det man faktiskt behöver.
Och inte det här att vi tror att vi vet vad alla behöver, för det vet vi ju inte alltid.

HL: Och du sa det så bra att ingen kan ens egen hälsa så bra som person.

AS: Jag lyssnade på en föreläsare en gång som sa det, men vi måste ju lyssna på människorna vi möter, för det finns ju ingen som kan den människans liv så bra som den själv.
Och jag har ett exempel på en kompis till mig som vars pappa var sjuk.
Fick en stroke och hade en ganska lång rehabiliteringsprocess och så var han till fysioterapeut som tyckte att han gjorde fantastiska framsteg och han tyckte inte det och hon sa: ”Men du följer programmet precis och vi har liksom avstämningar. Det går jättebra” och han bara ”fast jag kan inte gå i skogen med mina hundar, det är ju dit jag ska” och hon bara ”fast det kanske du aldrig kan” och då var han så här, ”varför går jag hit för då?”
Alltså liksom pyttelitet exempel, men just det där att ja, men för honom spelade det ingen roll att han kunde gå platt på golvet i mottagningsrummet.
För att så länge han inte kunde gå i skogen med sina jakthundar så spelade det ingen roll.

HL: OK, så om vi leker med tanke att samtalet i stället hade varit, vad är det du vill?
Jag vill kunna gå i skogen med mina hundar dit vill jag nå.
OK då lägger vi upp ett program för hur det ska kunna vara möjligt utan att lova någonting. Då Inger man ju ändå någon slags hopp.
Möjligen någon slags resa på väg till dit man vill.

AS: Ja men att möta människor där de är.
Tror jag ändå att vi måste. Ja, vi måste dit.

HL: Ja Niklas nu har du varit i gång med hälsocentral på fjället, heter det så eller är det bara något ni själva och säger eller är det vedertaget liksom?

NW: Fjällmottagningarna kallar jag den.
Om jag får återkoppla lite bara. Jag tänker det du pratar om.
Jag tänker att här har vi en vård som har varit ganska pressad under många år. Och då blir det lätt att man styltar upp saker.
Man skapar stuprörsprocesser, till exempel för de här patienterna gör väl så här, för den här ska gå på den här platta ytan här tre steg eller vad det kan tänkas vara.
Men det här med att titta upp och se vad är det patienten vill egentligen, vad kan man göra, våga lyfta blicken och titta och kanske ibland frångå som man brukar göra, jag ska inte säga mer. Det blir en het potatis här, men……

HL: Vadå? Frångå formulär 1: A liksom?

NW: Ja, jag undrar om jag förstått vad patienten vill egentligen? Det kanske är så att den här patienten inte vill åka in på sjukhuset.
Jag ställer den ganska ofta. Vad vill du i det här fallet?
Vad kan vi göra? Mycket, på två sätt?
Antingen kan vi göra som det står här att jag ska skicka in det på sjukhuset och ska intravenera antibiotika eller så kan vi prova att behandla den hemma med de här tabletterna. Det kanske blir bra.
Kanske blir lite sämre får vi se. Därefter kan jag garantera att ganska många väljer alternativ B ändå.

HL: Men utifrån din erfarenhet du Niklas skulle vara en bra pilot eller ett försök att liksom försöka förändra det här frågebatteriet.
Att, nu har vi en ny manual här på de här inom hela hälso- och sjukvården att förhålla oss till.
Det är så här vi ska fråga och det är så här vi ska föra våra samtal.

NW: Ja, men lite mer än vad du menar, och jag tänker så här, mycket handlar ju om vi ska. Samtidigt så går regionen ut med att det är mycket pengar som saknas och vi går back så här mycket. Vi måste tänka oss för och som jag ser det. Vi har börjat prata mycket om ”chose wiseley ” (välja smart anm.) i primärvården till exempel.
Att gör vi verkligen rätt saker? Är den nödvändig den här röntgen?
Vad är det egentligen som vi får ut för information av det?
Vad gör vi annorlunda om vi får ut den informationen kontra om vi får ut den informationen att tänka efter innan man beställer prover och sådana saker och det har ju med det där att göra, kan man involvera en patient i det?
Hur tänker du i det här fallet?
Det gör vi ju väldigt mycket inom palliativ vård. Vi frågar ju patienten, där finns ju både patienter, men närstående också.
Hur mycket klarar de själva här hemma, vad kan vi göra, vad vill du? vill du åka in på sjukhus?
Vill du att vi ska ge oss på hjärt- och lungräddning här?
Fast det kanske inte är verksamt oftast, det är ju ett beslut som är upp till oss i grunden, men att vi ändå involverar patienten i de frågor vi har.

HL: Nu vet jag att det pågår, det lät ju som att jag påstod att det inte pågår den här typen utav omställning, men det är klart att det gör det.

AG: Ja då. Vi har ju också haft många här som har pratat om nära vård och vi har väl också pratat mycket om den här frågeställningen.
Vad viktigt för dig som har funnits med i det här arbetet med nära vård väldigt länge.
Men det är som Anna Sjövall säger också, det tar det tar tid att ställa om, och samtidigt så inför vi kunskapsstyrning där vi tänker att vi ska vara ännu mer strukturerade och egentligen följa de här mallarna, vilket kan bli lite grann en krock när vi också pratar personcentrerat.
Och vi pratar mycket om kloka kliniska val och vad som är bäst för patienten. Vad behöver vi verkligen göra?

HL: Fast kloka kliniska val kan ju komma efter att man har haft samtalet med personer.

NW: Ja det kan också vara en del i samtalet.

HL: Jag förstår Niklas.
Niklas om du tittar framåt då, vad? Vad finns det för utmaningar eller förbättringsmöjligheter eller vad skulle du vilja önska och se?
NW: Ja, men jag skulle väl önska att det är fler som vågar lyfta blicken, fler som vågar kliva utanför de här ramarna som finns.
Det är inte alla de som jämförde en gång med vet barnens klosslåda där med fyrkantiga klossar och trekantiga klossar. Det går inte att pressa ner den här fyrkantiga patienter trekantiga håret. Vi måste ibland anpassa oss, lyfta på locket, stoppa ner den på sidan om att vi vågar lyfta blicken. Nu är jag kanske omotiverat optimistisk när det gäller vården egentligen och framför allt primärvården.

HL: Men, vet du det får man vara.

NW: Bra.

HL: Jag har en stor portion optimism, allt är inte mörkt.

NW: Nej, men det känns verkligen så.

HL: Det känns som det för det är mycket tunga rubriker där ute, men det pågår ju en massa fantastiskt arbete. Det får man inte glömma bort. Men det är så sällan det kanske uppmärksammas på samma sätt.
Men för den egna verksamheten, då vad ser du framför dig?

NW: Men jag ser framför mig att jag får fortsätta att göra det här, se till att kunna utveckla det kanske hitta modeller som funkar ännu bättre. Och sen så tänker jag så här, det här är ju på ett sätt lite orättvist, för det här är ju en sameby som jag har i mitt upptagningsområde. Det finns ju många samebyar och det har ju redan dykt upp en del frågor från andra samebyar, kan du göra det här också?
Men då ställer det ju till det lite grann det här med listning och vilka man tillhör och min tid.
Vem är det som ska betala för min tid och lite sådana här praktiska saker som gör det kanske svårt, men kunde jag utveckla det och göra det hos flera samer?

AG: Du har någon kollega kanske?

NW: Eller ha någon kollega som kan göra det? Absolut.
Om de tycker att det är okej.

HL: Men man måste ju inleda med ett snack ja och ta reda på hur vill ni ha det och du har ju ändå hittat nyckeln till att mötas två gånger per år i alla fall för att köra hälsosamtalen.
Och få lite koll.
Är det möjligt att anamma det här över hela regionen tro?

AG: Ja, men det kräver ju att det för det första att det finns fasta läkare, vilket inte finns på alla hälsocentraler för vi kan inte jobba med utveckling med inhyrd bemanning på samma sätt.
Så det, det blir ju lite grann ett personberoende också och då är det möjligt om det finns det. Men det är ju dit på något sätt vi behöver gå för hela omställningen till nära vård.
Och det är också ett långsiktigt arbete som vi påbörjade i 2016 med att säga att vi behöver utbilda fler specialister i allmänmedicin och vi ökade antalet ST-läkare väldigt kraftigt i vår region.
Då hade vi 26 ST läkare tror jag det var, när jag klev in, och så satte vi ett mål på 60 som vi tänkte att det här kanske vi inte uppnår, men vi försöker och vi har väl passerat 70 för något år sedan.
Det är fantastiskt och nu börjar vi ju skörda lite frukter för nu.
Nu börjar man bli klar.

NW: Jag tror att det är 15 eller 17 som är klar i år och som stannar.

AG: Ja, det är jättehäftigt och där kanske du finner någon kollega som vill jobba ihop med dig. För det finns ju fler delar i länet också.

HL: Du sitter ju på, du skaffar du en enorm massa erfarenheter och kompetens, när det gäller det här

NW: Och det är ju intressant, när man börjar på att intressera sig för området. Då nappar man ju på utbildningarna och annat och jag har varit på studiebesök i Nordnorge och liksom man får en annan insyn.

HL: Hur mår samerna idag då?

NW: Ja nu drar vi alla över en kam här. Hur mår du?

HL: Nu mår jag bra.

NW: För jag hörde ju någonting om ditt samiska påbrå.

HL: Ja exakt ja en fjärdedel, upptäckte det när jag kikade bakåt i släktleden. Så jag upp det med en tjej som är same, hon sa antingen är man det eller så är man det inte. Då fick jag en liten identitetskris.

NW: Ju också en sådan här sak att prata om delar och på något sätt att invagga att det finns de som är samer och de som inte är samer.
Det är ju också någonting gammalt som ligger kvar, men det där hör man ju också ganska ofta.

HL: Så frågan är egentligen felställd, alltså när man drar alla över en kam egentligen?

NW: Ja, men jag tänker så tittar man alltså, vad kan man luta sig på då?
Men vi doktorer är väldigt noga med att vi lutar oss på forskning när det går och tittar man på forskningen så är det ju forskat väldigt mycket på psykisk ohälsa bland samer för det har liksom varit det som har stått ut på något sätt och det förekommer mycket psykisk ohälsa bland samer och jag tänker om man tittar på barn- och ungdomar idag så är det mycket psykisk ohälsa bland barn och ungdomar i allmänhet.
Och den samiska populationen där man som vi pratade om tidigare, där man ständigt utsätts för olika saker på nätet exempelvis.
Man går liksom inte hem.
Man kan ju liksom inte vara fredad någonstans utan det är ständigt det här som pågår, så det är klart att det sätter spår så jag tror att en stor del mår dåligt, men många mår bra.

HL: När ska du ut på nästa tur då?

NW: Ja, jag var faktiskt i höstas när det skulle vara renskinningen så tänkte jag så här, ja, men den brukar vara december.
Kanske året innan var den 18 december så jag tänkte att jag kan vara med på den för att jag var i väg på en kongress. Fick stipendium från glesbygdsmedicinska föreningen så jag var faktiskt, det här ska man inte säga högt att man har flugit så långt, men jag var till Australien på kongress om urfolk och där pratade de om andra urfolk.

HL: Det kanske var en nödvändig resa?

NW: Det var väl det, så jag var på kongress i oktober och då missade jag renskiljningen. För renarna fick fart när snön kom. Det var tidigt, så i år så det blir i juli, nästa gång.

HL: Men då måste du ha fått kommentarer om att du är saknad.

NW: Ja, de har ju frågat varför jag inte dök upp.
Och det har kommit diverse frågor till mig sen efteråt.

HL: Du har ju själv berättat här i podden att du är aktiv.
För nu ska vi in till vårt lilla hälsosamtal.

NW: Då tar jag tillbaka det där: (skratt)

HL: Nej, men vi vill gärna att människor inte landar inom sjukvården på grund av att man kanske inte tar hand om sin kropp och knopp ordentligt så där, käka rätt och kanske träna lite grann mellan varven för att hålla sig lite i bra skick och du ser väldigt fit ut Niklas.

NW: Jag skulle beskriva mig själv som lite gråhårig och blekfet tänkte jag säga.

HL: Långt ifrån det. Förutom att du kanske är ute i naturen mycket, håller du på att träna någonting med någonting speciellt?

NW: Jag skulle önska att jag kunde svara ja på den frågan.
Jag har då hållt på väldigt mycket tidigare.
Grundfysiken finns nog men sen så kom det in någonting där tjugosjutton en sådan här liten skrikande sak. (barn)

HL: Ja.

NW: Och sen har det varit mindre på den fronten.

HL: Ja, men var sak har sin tid.

NW: Jag tänker också, så det är en bra ursäkta om inte annat.

HL: Det är det, men i och med att du ändå är ute och rör på dig rätt ofta i naturen så kanske du får en stor portion där.

NW: Jo, jag tänker så, av vandringen, luften i alla fall.
Ja, och se till att äta rätt.
Man kan göra andra saker man ser till att äta bra.

HL: Och hur tänker du när du äter rätt?
Det är så tjatigt att alla ska äta.

NW: Rätt, så man ska ha den och den dieten man ska sköta.
Man ska ha medelhavskost e t c.
Om man kokar ner på familjenivå, så mitt tips är:
Byta ut smör och mejeriprodukter mot olja.
Det är mitt tips, olivolja, olivolja, gärna eller rapsolja den svenska.

HL: Man får läsa det finstilta har jag lärt mig på vissa oljeprodukter till och med olivolja. Vad som vad som faktiskt finns där.
Det är också ett tips, så ta med läsglasögonen, för det är så liten text, det kanske ni har upptäckt någon gång när ni har varit på affären?

AG: Ja, men precis texten krymper med åren.

HL: Anna Granevärn, sist du var här då sa du att nu är tiden inne för att börja skejta på sjön med hunden och då går det fort och då kan man ramla och då måste man vara lite extra försiktig.
Hur har det gått?

AG: Ja, men det har gått bra. Jag har lyckats. Jag har lyckats landa mjukt. Jag har ju lite det dilemmat att älgarna står precis på där jag åker med hunden när jag ska ut på sjön.
Speciellt om det är mörkt och då är det ju lite så där extra spännande att ge sig ut för hunden springer fort i början och får den doft av älg så går det ännu fortare om älgarna rasslar upp framför oss så ökar hastigheten ytterligare.

HL: Vilket spännande liv du har?

AG: Ja, det är jättespännande när man far runt där i mörkret med pannlampa och jagar älg.

HL: Har du varit på isen då?

AG: Absolut. Det är jättefint och så brukar jag ta fina bilder på soluppgångar och sådant.

HL: Och havregryn är fortfarande din. Vad ska vi säga basföda?

AG: Ja men precis, basföda gärna i grötform.

HL: Ja just det ni får lyssna på den där grötpodden du tipsade om förra avsnittet. Ja, just nu när vi spelar in så har vi supervackert väder. Det är blå himmel och det är nära nollgradigt.
Jag har tänkt åka riktiga Torråsen idag. Har faktiskt varit där och åkt 2 gånger till efter att jag avslöjade mig som att jag inte hade varit på riktiga Torråsen. Jag var ju i stället på pensionärsspåret och där skulle jag inte vara Anna Sjövall när det är vackert väder. Känner inte du att du vill dra på dig löparskorna liksom nu?

AS: Exakt.

HL: Så kan du göra det när du har arbetstid? Har du friskvård så att du kan bromsa och logga ur en. Timma?

AS: Men ibland om jag jobbar hemifrån och det är sammanfaller någon liten lucka med lunchen. Då kan jag ge mig ut. Det är ju de bästa passen.

HL: Är inte det schysst? Jo, att kunna göra så.

AS: Det är skönt framför allt på kvällen sen när barnen dundrar in och det är läxor och grejer och att man har träningen gjord. Det tycker jag är väldigt skönt.

HL: Hur har du det med havregrynen?

AS: Jo, jag kämpar på, med den där havregrynsgröten. Men jag är inte lika frälst som andra här kanske, men…

HL: Hör ni ta hand om er nu ni som lyssnar.
Man brukar väl säga 30 minuter om dagen en rask promenad.
Det räcker ganska långt.

ALLA: Ja.

HL: Det tycker vi att ni ska göra tack för att du kom hit Nicklas.

NW: Ja men tack ska ni ha.

HL: Och Anna Sjövall och Anna Granevärn, tack hejdå

Transkribering av avsnitt 66 (Inspelat 6 mars 2024)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

”Om oumbärliga Gertrud i Storsjö Kapell - Digitala läkarbesök och distansarbetet i glesbygd.”

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn - Hälso- och sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

GA - Gertrud Abrahamsson - Sjuksköterska i Storsjö Kapell

HL - Håkan Lundqvist- Programledare

HL: Ja, det är ännu ett avsnitt av vårdens utveckling i Region Jämtland-Härjedalen. Hej Anna Granevärn, tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör. Hur är läget idag?

AG: Jo, men det är bra. Vi har ju fortfarande vinter här och det är ju en årstid som jag tycker väldigt mycket om.

HL: Det har vi ju hört dig berätta om några gånger. Själv är jag spy ess på den, får man säga det?

AG: Ja, man får faktiskt tycka det kanske.

HL: Blir kanske ett etikettsbrott gentemot det här med vårvinter och sådant där, men jag, jag tycker vintern har varit alldeles för lång.

AG: Det har varit en lång vinter. Den började tidigt.

HL: Ja ja, så jag ser fram emot att den snart är slut. Ja, så där har vi lite olika du och jag kan man säga. Men olika är också bra.

AG: Det är också bra och jag uppskattar ju olika årstider också. Varje årstid ha sin charm.

HL: Ja diplomatiskt. Anna Sjövall, du är också här idag, verksamhetsutvecklare. Hur är läget med dig?

AS: Jag har precis kommit hem från fjällen där det gärna får vara vinter länge till. Jag hade nog faktiskt kunnat stanna kvar.

HL: Det är sportlovstider nu när vi spelar in det här och du har ju lite yngre barn också som går i skolan.

AS: Ja.

HL: Ja, vart har du varit och njutit då några dagar hemma vid eller?

AS: Nej, men vi har stuga i Klimpfjäll, Västerbotten där är min oas.

HL: OK, härligt att få några dagar med familjen också.

AS: Ja, det är fantastiskt.

HL: Nu fyller de på lite energi och så där, i de flesta fall om de inte blir så trötta, ungdomarna. och så.

AS: Men jag tänker att fjälluften ändå tonåringar, uppskattar faktiskt.

HL: När mina barn var lite yngre och spelade (Dator) så fick man gå och säga till dem kl. 4. Att nu är det nog dags att gå och lägga sig.

AS: Oj kl. 4.

HL: Ja när det var lov och så där alltså.

AS: Mina får inte spela kl. 4.

HL: Det fick inte mina heller. De gjorde det ändå, så jag kallade dem Vampyrbarn, för de sov hela dagarna sen.
Gertrud Abrahamsson, Sjuksköterska uppe i Storsjö Kapell.

GA: Ja!

HL: Hej och välkommen! Det är du som är vår gäst idag.

GA: Ja.

HL: Och det var så roligt med dig, för du hörde av dig själv och sa, ”jag vill gärna vara med” och det tycker vi om i den här podden, att medarbetarna själva, höra sig och vill vara med och snacka lite grann. Berätta Gertrud. Vad var det som gjorde att du kände? Ja, men jag vill gärna vara med podden.

GA: Nej, men det är väl det här med digitaliseringen som jag känner att det behövs i glesbygd. Jag har själv jag ansvar för egenmonitorering utav patienter med högt blodtryck för Myrvikens hälsocentral där patienterna mäter sina sitt blodtryck hemma och har en app där det läses av direkt till appen från ett blodtryck som har tagits. Och så får jag upp de där värdena på min dator hemma och så meddelar jag ansvarig läkare värden då hur de ligger.

HL: Oavsett om de avviker eller om de är normala?

GA: Ja, alltså speciellt om de avviker då uppåt eller neråt.

HL: Det har vi ju pratat om några gånger, i podcasten, det här med egenmonitorering att på distans kunna avläsa saker med stöd utav digital teknik. Där du jobbar. Det törs man väl säga, att det är gles glesbygd, eller i vart fall glesbygd.

GA: Ja verkligen, det är det absolut. Det är ju 6 mil till Funäsdalens hälsocentral och 10 mil ner till Myrvikens och 10 till Svenstavik.

HL: Berätta mer om det här med att ställa om, och dina tankar kring det, och vad det har varit värt för dig? Berätta lite grann, hur ser din var dag ut egentligen? Som sjuksköterska i bygden?

GA: Ja, jag jobbar ju 50 % åt Myrvikens Hälsocentral som har en filial då uppe i Storsjö Kapell och så 50 % åt 1177 som telefonrådgivningssjuksköterska. När jag jobbar åt 1177 då sitter jag hemma, och även när jag jobbar administrativt åt Myrviken så sitter jag hemma, så jag har en arbetsplats hemma och det har ju blivit så sen pandemin kan man ju säga, att jag har fått en arbetsplats där uppe och då är det ju lite långt att sitta och pendla in till Östersund på Trygghetens hus (Där 1177 sitter)

HL: Men, men innan pandemin då satt du på trygghetens hus?

GA: Nej då satt jag uppe på mottagningen men sedan flyttade jag hem alltihopa.

HL: Vad var det som avgjorde det valet? Var det dina egna önskemål, eller var det att ni såg att här finns det en lösning?

GA: Det har varit så trångt uppe på mottagningen, skrivbordet där med 4 skärmar så att jag valde att ta det hem och det är jättebra och hundarna är glada.

HL: Hur många har du?

GA: 3

HL: OK så då är det lite hundspring också.

GA: Jag stänger in mig och så de får vara ute.

HL: Hur har du varit, tycker du då? Nu har du jobbat då på distans kan man ju säga då med om vi tar 1177 först och hur tycker du att den här omställningen har varit för dig och din arbetsmiljö? Hur har det fungerat tycker du?

GA: Jättebra, visst man saknar ju arbetskamraterna, men vi ses en gång eller varannan APT så ses vi inne i Östersund på Tryggheten hus, annars så är vi på länk då via Teams. Och under ett arbetspass så har vi ju avstämningsmöte då på morgon och börjar man på eftermiddagen så har vi det på kvällen eller på eftermiddagen då så att vi ses och pratas vid då.

HL: Berätta lite grann om hur tankarna gick när den här omställningen görs från att flytta från en central ort till hemmet och med hjälp av digital teknik kunna ha en sån lösning. Hur gick dina tankar och var det svårt eller var det? Omständligt eller vad det enkelt?

GA: Nej, för mig var det enkelt. Jag är ju en sådan här liten datornörd privat också, så att för mig gick det jättelätt. Det var inga problem.

HL: Men så här i efterhand, hade det behövts förkunskaper för att kunna göra. Flytten?

GA: Ja det tycker jag. Ja, det är inte vem som helst, är man inte kunnig i datorer och sladdar, hit och sladdar dit och hur det funkar så går det inte.

HL: Och för de som hör av sig till dig så är det ingen skillnad. Du är ju en sådan som svarar i telefonen eller svarar du på chatt också.

GA: Ja vi har ju chatten då, men den har ju inte blivit fullt utvecklade ännu för att det inte har gjorts så mycket reklam för den än.

HL: Men den finns.

GA: Ja, den finns.

HL: När gör ni reklam för den då?

GA: Vi har väl legat lite lågt, det kom ju ut någonting förra veckan tror jag, först var det första i sociala medier. Och det är väl på grund utav att man känner väl viss osäkerhet efter den här kritiken som var tidigare, när alla chattar blev nedstängda.

HL: Ja just det, Anna Sjövall, du är ju då chef för Gertrud, ska vi säga.

AS: Tillfälligt.

HL: Vad var det som kom ut förra veckan kring?

AS: Det var egentligen ett färdigt material som var förberett om chatten på 1177. Ett material som kom ut i sociala medier, men som man bestämde att vi behövde skicka ut?

HL: Ja, så att medborgarna blir medveten om att det funkar?

AS: Ja, precis sen är det ju inte det som ungdomsmottagningen har gjort med stora kampanjer och så, det är ju inte på den nivån, utan det är mer en information som skickades ut.

HL: Men, Gertrud, vad har du för funderingar och tankar kring omställning generellt? Om vi pratar om den digitala resan som alla regioner och hela Sverige och världen faktiskt gör för att det är möjligt och i vissa fall också nödvändigt?

GA: Ja då är det ju att det finns ju möjlighet att ha besök för patienter på via länk med mottagningar och så på sjukhuset. De patienterna har ju ganska långt 17 mil enkel resa.

HL: Vi pratar om de som finns i ditt område så att säga. Ljungdalen, Börtnan.

GA: Ja. Och där har jag ju stött på, för jag hade en patient som väldigt gärna skulle ha velat gjort ett återbesök via länk så jag ringde till mottagningen som det här rörde då, men de hade inte kunskapen. De hade materialet men inte kunskapen på att koppla upp patienten.

HL: Så de hade material, vad menar du?

GA: Skärmar och videokamera på mottagningen.

HL: Så tekniken var på plats, men själva Know how? Hur vi ska använda den lyste lite med sin frånvaro då alltså?

GA: Ja!

HL: Okej, det kan ju låta nedslående på ett sätt, men man kan ju också se det som en möjlighet.

GA: Ja.

HL: Och så ska man ju komma ihåg det, att alla återbesök går ju inte att göra via länk.

GA: Jag har ju bland annat patienter som har återbesök uppe i Umeå via länk, och det funkar klockrent.

HL: Och det är det vi pratar ofta om, nära- och personcentrerad vård är det. Är det då dina patienter som har det här önskemålet om att gärna göra det via länk eller via telefon, eller via någon annan lösning, för att jag vill slippa resan.

GA: Jag har bara fått en förfrågan om just det, men nu efter jag fick den så har jag händer det någonting här uppe. (Gertrud pekar på sitt huvud) Varför inte? Och när jag fick höra då att mottagningarna har resurserna, men de kan inte. De har inte kunskapen om materialet och tekniken.

HL: Vad skulle du vilja föreslå då, om det skulle komma från dig.

GA: Jo, men liksom, patienterna kan komma till mig på mottagningen och ha sitt återbesök via länk med respektive mottagning.

HL: Men om man tänker på dina medarbetare då som kanske traktar efter den här kunskapen och vill men kanske inte riktigt har tagit steget, förstår du vad jag menar? Ja.

HL: vad skulle man kunna göra?

GA: Utbilda dem. De måste utbildas i de här systemen.

HL: Det låter som en fråga för dig, Anna Granevärn.

AG: Lite grann ja, det här är en jätteviktig fråga och vi pratade faktiskt i början på den här veckan också om att kunna ha de här samtalen mer som trepart, för ibland kanske det behöver vara med någon från en kommun eller man har en anhörig som kanske inte ens bor på orten som hade varit värdefullt att ha med sig i mötet med hälso och sjukvården. Det är en fråga som står högt upp för oss verkligen.

HL: Men vi pratar ju ofta om det här, liksom behovet av att utbilda och kanske också att enskilda medarbetare eller avdelningar eller mottagningar också vågar testa lite grann. Hur ska man nå fram? Vi är inne på den här hur frågan ständigt, liksom hur ska man inspirerar de här medarbetarna?

AG: Man försöker både inspirera, men det behöver ju också efterfrågas och det är jätteviktigt att ställa frågan nästa gång också tänker jag, som du ser, en patient som hade kunnat få sitt besök på det här sättet i stället.

HL: Jag tänker ibland att vi pratar ju ofta om piloter som ni sysslar med inom regionen, alltså det kan vara projekt eller det kan vara pilotprojekt för att kunna utvärdera vad funkar och vad funkar det inte.

Om man handplockade en sådan här mottagning. Man vet att här finns tekniken på plats, men det är ingen som liksom har greppat den. Vi har inte fått den där riktiga farten på det, skulle man inte kunna liksom skapa en liten pilot på ett sådant ställe. Rakt upp och ner.

AG: Jag vet inte hur mycket det behöver var pilot egentligen Sjövall? Det är ju mycket som egentligen är inarbetat. Det är ett verktyg.

AS: Alltså, vi har ju, när det infördes för ganska längesen nu, så pilotades det ju. Vi vet ju egentligen att tekniken fungerar. Jag, jag tror att vissa saker kan ha att göra med att från början så strulade tekniken ganska mycket och de som vågade prova då blev liksom brända, kanske att det inte funkade. Att man tycker att då ett insteg är lite för stort. Sen är det ju väl kanske. Jag vet inte, vi är ju också till naturen, vi människor lite bekväma med det som man vet, det man vet funkar. Det är klurigt, men jag tänker att det finns ju exempel på någon som gör så här och det kan ju vara.

Det finns ju exempel på när man också har jobbat mellan hälsocentraler om du har en läkare. En fast läkare, så har man då kopplat upp återbesök för diabetespatienter tillsammans med diabetessköterskan till exempel. Det finns exempel på. PCI labb alltså de som gör. Ja nu tappade jag namnet.

HL: PCI är inte det hjärta, dom opererar väl kärl.

AS: Precis ja! Dom var väldigt tid ute med det här. Att patienter kan sitta på en hälsocentral och koppla upp sig mot dem och ha vissa besök så, särskilt när man har långt att åka då så att det finns exempel, så de är oftast goda.

HL: Sen har vi ju också Roger Pettersson IT-pedagogen. Vars uppgift är att faktiskt dra runt i organisationen och utbilda. Och det du säger med, att vi är så vi människor av naturens lite. Det är ju alltid så med förändring att det kan vara lite motstånd och man gör det som man alltid har gjort därför att man klarar av det, man tycker att man är bekväm med det. Så det är lite grann det där att ha modet kanske att våga hoppa lite grann och testa sig fram någon gång. För att se och det är klart, lever man då med att någon har på mottagning när man jobbar, har provat och så funkade det inte då, så det är alltså när det inte funkar. Det sitter som benhårt kvar.

AS: Ja, så är det ju negativa saker fastnar ju liksom, det är tyvärr så. Ja, jag tycker den är den är klurig.

HL: Den är klurig, för det är lite. Det är lite det här med att förflytta sin tanke någonstans. Det här vi börjar landa lite grann på det mellanmänskliga lirandet med varandra.

AG: Ja, och jag håller med när någonting inte går riktigt bra första gången så är man inte så benägen att gå nästa gång.

HL: Nej, men det är så lätt att säga till andra med att prova, testa, du måste våga någon gång så där, men då är man mitt i vardagen också kanske Hur mycket kan det handla om att man kanske faktiskt frigör tid?

AG: Precis och man måste ha en chef som också vågar säga att jo, men det är OK att du testar, så är det ju.

HL: Finns det ju också andra exempel på som vi har pratat om i podden. Jag tänker på Åre till exempel.

AG: Ja.

HL: Gertrud, jag tror när du är inne i din dagliga verksamhet och så vidare, så antar jag att du känner dina patienter ganska väl.

GA: Mycket väl Ja.

HL: Hur är det, tycker du?

GA: Det är ju bra, det är det, men de är ju även mina vänner, många utav dem, och då är det ju liksom om de drabbas utav någon allvarlig sjukdom så kan det ju vara jobbigt.

HL: Men då. Då hamnar det lite mer på det personliga planen och det kan man ju förstå. Men. Jag tänker om man kopplar på de här begreppen som vi rör oss med rätt ofta i vård-Sverige just nu, nära- och personcentrerad vård. Att känna sina patienter i din situation. Vad tror du det betyder i det sammanhanget?

GA: Jättemycket betyder det. Jag känner patienterna och läkarna åker ju upp två gånger ja två gånger i månaden. De turas om de i Myrviken och de känner ju sina patienter också väldigt väl.

HL: Har du, skulle du säga att det blir lättare då för dig att liksom få fram de här behoven som patienter kan ha om det handlar om att inte behöva resa eller att kunna göra De saker kring att länka (besök, via video exempelvis) eller andra typer av behov.

GA: Under pandemin när den var som allra värst så var det ju många söderifrån som flyttade temporärt till sina fritidshus uppe i Skarkdalen, Ljungdalen. Då ökade det och de var ju helt förbluffade över att de fick komma till läkare och det var flera som säger att de aldrig har blivit så bra undersökta som de har blivit här och det stöter man på hela tiden.

AG: Och någonstans måste det betyda någonting nu med det här fasta bemanningen tänker jag. Kontinuiteten, men också att vi har en väldigt fin primärvård som vi har satsat på och när det gäller just den här mottagningen som Gertrud har, så är ju den väldigt speciell. Det vi pratade om i förra avsnittet. Hälsocentral på fjället så är ju det här hälsocentral vid fjället i en kontext som är mycket speciell och det här har vi verkligen valt att satsa på. Den är viktig. Jag tror alla regiondirektörer har varit hos dig och fått se din mottagning och träffat dig, du är du är en av få medarbetare som verkligen har träffat alla regiondirektörer.

GA: Ja!

AG: Och vi lyfter fram det här för att det är speciellt med de här avstånden och det är en otrolig trygghet för befolkningen att det finns hälso- och sjukvård att tillgå.

Annars hade det varit jättelångt och det kan vara dåligt väglag och det kan vara flygproblem med helikopter. Jag har ju hört dig berätta om väldigt många situationer som faktiskt har uppstått där ute och där alternativen hade varit väldigt få om inte du hade funnits där.

HL: Blir det personrelaterat för att du är Gertrud, eller är det funktionen? Jag menar inte att vi ska ersätta dig Gertrud.

AG: Nej, vi ska inte ersätta Gertrud. Det är båda delarna, för kontinuiteten är viktig. Jag tror inte heller att vem som helst hade känt sig bekväm att jobba på det sättet ensam och att ja, men man känner alla och vet att precis vad som helst kan hända. Det är nog många kollegor till dig som inte vill stå helt ensamma i det läget.

GA: Nej, jag tror inte att man kan som nyutexaminerad sjuksköterska eller efter några år kan man nog inte jobba så där utan man måste nog ha ganska mycket på bena och jag är ju narkossköterska i botten så jag har ju det här med smärtlindring fria luftvägar och så vidare. Så att det är ju mycket som jag har med mig från det akuta.

HL: Den breda erfarenheten då var du med länge. Men dina kunskaper och det du har lärt dig hittills i ditt yrkesliv och med tanke på där du verkar. Hur ska regionen ta vara på dem, tycker du? För att inspirera andra medarbetare?

GA: Ja för min del så har ju regionen verkligen ställt upp med bra utrustning. Det är ju som en liten akutmottagning där uppe och jag vet inte Anna, vad ska jag säga?

AG: Men det finns. Det finns ett perspektiv till på det här som jag tycker är väldigt viktigt och det är att behålla kompetensen i glesbygd och det gör vi genom att du kan jobba digitalt. Hade vi lagt alla digitala arbetstillfällen centralt och sagt att nu ska alla sitta på en arbetsplats här i Östersund för vi kan monitorera alla patienter och vi kan chatta med dem i hela länet. Då hade vi tömt resten av regionens geografi på hälso- och sjukvård när den faktiskt behöver finnas på plats här och nu. Det tycker jag är viktigt, och att kunna kombinera att använda digitala arbetssätt för att också behålla kompetensen där ute.

HL: Jag tänkte också på, skulle Gertrud kunna vara en sån här som dräller runt eller far runt i regionen och liksom inspirerar och berättar om sin vardag och hur hon jobbar.

AG: Ja, men det tycker jag absolut och podden här är ju ett sätt att sprida det.

HL: Och därför var det så bra att du hörde av dig, Gertrud, och ville vara med.

GA: Och så jag är ju helt ensam, är jag sjuk så är jag, är jag sjuk och då finns det ingen annan. Nu när jag opererade mitt knä så var jag borta i 3 veckor och då åkte ju undersköterskorna upp. En undersköterska åkte upp med läkarna då, men det vart ju bara en gång för jag kom ju tillbaka så pass snabbt efter den operationen.

HL: Kanske var en sådan här ERAS patient? Early recovery eller vad det heter, alltså uppe och rör på dig direkt efter operationen, ska upp och studsa.

GA: Det är bara att köra, det var det. HL: Men om man då pratar om 1177. Det kan väl inte vara så att jag som står med min okunskap för att den digitala verksamheten där har kommit ganska långt med medarbetarna?

AG: Ja och det här kan säkert Gertrud mer om, men det finns ju ganska många hemarbetsplatser och distansarbetsplatser som medarbetarna har och sitter runt om i länet, andra delar av Sverige till och med och det är liksom det som är det som jag slås av. Det är liksom vardag, det är inget konstigheter med tekniken.

HL: Ja, men så där sitter liksom arbetssättet. Det är inga konstigheter, det är helt naturligt och det digitala är ett verktyg som många andra verktyg och så vidare. Ja så där har man kommit en bra bit längre, då kan man kanske då säga, än vissa delar inom sjukvården när det gäller mognaden om vi kallar det så.

AG: Men precis och det har väl drivit sig själv lite också genom att vi har behövt kunna rekrytera. Då har man sett det här som en möjlighet och det har väl också funnits ett en efterfrågan hos medarbetare att kunna jobba med både och att jobba på 1177 men kanske också jobba lite på en hälsocentral i någonstans på en ort där man bor.

HL: Du har ju också en befolkning, Gertrud, som kanske tillhör äldre-äldre, många människor som kanske inte är så digitala därför att de varken kan, vågar eller vill. Hur, hur tycker du att man ska jobba med den gruppen då?

GA: Ja, det är jättesvårt det. Jag har ju stött på det i den här egenmonitoreringen så då har jag frågat. För att kunna ingå i de här egen monitoreringen så måste man ha Bank-id eller mejl, och det har de inte och de tänker inte skaffa det heller för att de är rädd för. bedrägerier.

HL: Det är en utsatt grupp, så där finns det liksom en rädsla. Ja, och det här är ju ett strukturellt samhällsproblem som kanske inte är kopplat till regionens ansvar? Men skulle regionen kan underlätta för äldre som kanske skulle vilja testa ändå?

AG: Ja, det är ju en väldigt intressant fråga som vi kommer behöva jobba med, för vi ser ju ett behov av att kunna ha de här digitala kontakterna och uppföljningarna för att kunna kanske tillgodose erbjuda vården på ett bra sätt till alla oavsett.

HL: VI ska väl vara klara med att alla grupper tas det ju hänsyn till liksom. Alla kan ju inte vara digitala.

AG: Det finns alla möjligheter självklart, alltid.

GA: PRO har ju utbildningar i IT så att det vore väl kanske bra att lägga en del på dem och utbilda äldre, att de skulle kunna ta på sig ett ansvar. För jag vet att de har någon slags support för pensionärer. Ja och sedan har vissa kommuner, de brukar också ha viss form utav utbildning för äldre när det gäller biblioteken tror jag har ja.

HL: Biblioteken, jag vet ju att i Krokom körde man det i alla fall.

GA: Ja så det kan ju vara en möjlighet ifall man bara skulle vilja testa och se om det är något för mig.

HL: Kommer du alltid att du vilja vara där du är, tror du?

GA: Ja!

HL: Det är någonting med dig och Storsjö Kapell, är du bördig därifrån?

GA: Jag är från Hackås ursprungligen, men jag var väl kanske 8, 9, 10 år någonstans när mamma drog upp mig dit till fjällen upp på Helags.

HL: Vad hände då?

GA: Det hände som så att min mamma när vi kom utanför bygdegården där i backen och såg liksom fjällen, Storsjön, så sa mamma så här till mig att” här skulle jag vilja bo” och jag tänkte väl inte så mycket på det där. Men sen när jag hamnade där uppe så kände jag att ”vad jag skulle vilja bo här uppe”, ibland fjällen och tillgången till ren natur och alltihopa. Så när jag fick tillfället med hus och hyra och tjänst så tog jag det. Jag fick ha rådslag med mina barn och de sa det att du är ju ändå mest där uppe för jag hade träffat min särbo också då där uppe så att ja, det gav sig så.

HL: Ekade mammas ord i huvudet?

GA: Det gjorde det.

HL: Vad fint.

GA: Ja fast på den tiden. Då var det ju fruktansvärd väg dit upp. Då var det ju grusväg. Ja, jag fick ju stanna och kräkas för det gånger efter vägen.

HL: Åksjuk?

GA: Men ja.

HL: Men du, du återspeglar någonting som ligger inom rekryteringssidan eller hur?

AG: Ja verkligen. Mycket utav de fina kvalitéer som den här regionen står för kan ju också vara ett argument för att vilja bo här. Det är ju det, och vi har våra problem med kompetensförsörjning. Men att kunna ge den här möjligheten att man också kan bo så här och ändå jobba och inte behöva resa långt till jobbet varje dag.

HL: Jag vet ju att det är många som rekryterar med de här argumenten, hur regionen ser ut när det gäller livskvalitet och friluftsliv och de här bitarna, natur och miljö och så vidare. Där märker ni av det liksom när ni rekryterat är efterfrågas också.

AG: Ja, men de som flyttar hit gör ju det för att det här är en plats man vill vara på.

GA: Exakt.

HL: Spännande och så där får man ju tycka du att du blir som ett rättesnöre här Gertrud. Jag tror ja. Själv sneglar jag på att flytta söderut.

AG: Du är tokig, hur Tänkte du då?

HL: De har gröna gräsmattor.

AG: Men du gillar ju fiske och det har vi ju här uppe och det, det går ju inte. Det går inte heller att göra det här poddavsnittet utan att prata om Gertruds fiskekrokar och fiske.

HL: Du berättade då vi satt och pratade lite grann här före eftersom du lyssnade på podden innan Anna och Anna kom och vi pratade om ditt fiskeintresse och du gav några exempel på där du har fått rycka ut. Och utan din närvaro på platsen så hade det blivit mycket omständligare.

GA: För fisketuristerna eller andra och som hade fått en krok i örat eller handen eller någonting.

HL: Så då betyder det något för fiskarna också. Det känns ju extra skönt att känna.

GA: Första sommaren då pandemin var som allra värst var det tjugotjugo eller var det tjugotjugoett? Då var det ju, för då var det ju hemester som gällde och då vart det ju fullbokat. Det var så många fiskare upp i Storsjö. Och då var det några krokar, jag tror jag drog ut en 20–30.

AG: Då det är nog få som har den mängd träningen som du har för just det.

HL: Ja, det är därför flugfiskare har hatt och glasögon. Om man liksom har förstått, för hatten håller linan borta när du står och svingar så slipper du få den i örat, kroken.

AG: Kanske ska ha en sådan här dräkt som biodlare har?

HL: Det är en sådan där prylsport. Nej, det tror jag inte. Ja, men vad härligt att få ha dig här Gertrud och att du berättade om dina erfarenheter. Är det någonting du tycker vi bör ta upp som vi inte lyfter här i och den tycker du?

GA: Nej, jag tycker bara fått med det mesta.

HL: Hör ni! Det börjar lida mot sitt slut, men innan vi rundar av så ska vi alltid ta ett litet grepp på kropp och själ eller i alla fall vårt lilla hälsosamtal. Jag satt och tittade på Vasaloppet i söndags.

AG: Saknade du mig? Det såg blött ut och jag hade speciellt fokus på Risbergsbacken. För de är lite roligt, Jag tycker om att se folk ramla. Förlåt. Men det var ingen som gjorde illa, tror jag. Men åkte du (AG)?

AG: Jo, men jag var på Tjejvasan och så hade jag dörren lite på glänt för att köra öppet spår på söndagen när jag ändå var där nere.

HL: Men stängde du den dörren?

AG: jag halvstängde den faktiskt. Det var lite sugigt i spåren från Hökberg och in och jag var väl inte så där vansinnigt sugen. Sen hörde jag att det var många problem med bilköer och sådant, men det jag gjorde var att jag klev på superfina krispiga spår i Evertsberg kl. 8 på söndag morgon. Och så körde jag in till Mora och sen åt en god lunch.

HL: Tog ett eget initiativ, alltså?.

AG: Jag volonterade som föråkare. (skratt)

HL: Perfekt.

AG: Ja.

HL: Hur gick Tjejvasan då?

AG: Tjejvasan gick bra.

HL: Du brukar ju vara lite tidsfixerat.

AG: Ja, det är årets roligaste lopp och jag gick väl i mål på ja, men ungefär samma tid som jag brukar köra på.

HL: Och vad var det då?

AG: Ja runt 1 och 50(Tim).

HL Och det är 3 mil.

HL: ja.

AG: Det är bra, jamen det kändes som en bra prestation med tanke på att vi inte hade fluor under skidorna nu och det var ganska blött så det är ju stor skillnad mot hur det har varit tidigare.

HL: Alright, var det du och ett annat gäng tjejer då, eller?

AG: Ja, det var det, eller alltså vad menar du? I spåret var det ju ett stort gäng tjejer, men det är ingen som vill åka med mig.

HL: Men jag tänkte om du var iväg, med ett gäng kompisar eller så där?

AG Nej, nej, det är inte så många som delar den här passionen.

HL: Passning till dig då Sjövall?

AS: Men jag har följt i med Granevärn simmat Vansbro. 00:32:37 Jag har i alla fall mest killkompisar som tycker om att åka skidor och de är ju lite grann diskvalificerade från det här loppet.

HL: Jag förstår jag tänkte eftersom vad som får oss att må bra är ju också relationer. Att kunna få göra någonting tillsammans med vänner och nära och kära.

AG: Men det uppstår ju alltid en del kontakter i spåret också när man är ute och åker. Från början är det lite tacklingar så där när man ska in och det blir färre spår och uppför Oxbergsbackarna och sen efter en stund så blir det ju mer att man hjälps åt och försöker stå lite slipstream bakom varandra och turas om att dra och gå ihop med klungor och så. Så det är alltid väldigt trevligt efter. En stund.

HL: Jag åkte öppet spår för 10 år sedan drygt.

AG: Fastnade du i tacklingstadiet?

HL: Tvärtom så tyckte jag att det inte var så trevligt. Ärligt talat, nämen jag fick ingen hjälp alls. Även fast jag stod och grät nästan av trötthet så var det ingen som stöttade. Jo, det kom en äldre farbror faktiskt och åkte upp, och han hade hela skidorna fullklistrad med vasaloppsmärken. Han var ju inne på sitt 100:e lopp eller något, och frågade. Hur det gick.

Det går dåligt sa jag. Ja, jag ser det, sa han sen åkte han.

AG: Hängde du inte på?

HL: Det gick inte. Jag hade inte kraft. Så jag promenerade på skidorna, bara hålla käften och staka på. OK, nu kommer snart det här håll-käftenvädret som vi brukar prata om här uppe när det blir vårvinter, Anna Granevärn. Och jag vet att du älskar den här perioden.

AG: Det är så fin skejt på skaren på morgonen.

GA: Det var faktiskt strålande sol när jag åkte i morse. Skulle var det i Storsjö. Ska vara strålande hela dagen idag.

HL: Men du Gertrud, hur gör du då för att hålla i form lite grann?

GA: Just nu så har jag ju precis i höstas opererat mitt knä och jag har fått besvär med ett ben, höger, ben och ryggen. Man tror att det är en spinal stinos så jag kämpar på.

HL: OK, men hittar du någon form av motion?

GA: Cykling, och då har jag motionscykel som jag cyklar på inomhus nu då den här tiden på året och så har jag börjat med ryggyoga.

HL: För speciella yogarörelser för ryggen. Som hjälper dig med tillståndet.

GA: Annars har jag ju sprungit mycket, åkt flera Vasalopp, men det var då det.

AG: Men du har inte tjänstecykel för hembesök?

GA: Det har jag faktiskt inte utvecklat. Det är lite långt Kanske.

AG: Ja, det kanske det är.

HL: Det finns ju elcyklar.

GA: Ja, absolut.

HL: Och Sjövall löpningen löper på. Alltså ibland känns det som att det är svårt att prata om det löpning för att det går som bara åt ett håll.

AS: Men just nu har jag en ofrivillig vilovecka, men jag har skottat snö i helgen och jag har åkt slalom och suttit i en snödriva och det var strålande sol när jag åkte hem igår. Det var också svårt att slita sig från snödrivan.

HL: Men vad är det som har hänt med? Har blivit lite skadad eller har.

AS: Nej.

HL: Utan, du har bara tagit en liten paus. Ofrivilligt

AS: Vi kan vi kan ta det en annan gång det är för mycket ångest. Det funkade inte just nu. Jobbigt att jag inte tränar just nu, kan jag säga.

HL: Nej, jag förstår, men så där är det ju lite grann med att hålla i gång. Alltså. Jag har legat i lite grann med min längdåkning i riktiga Torråsen. Ja, ja, det är en härlig sträcka. Har jag upptäckt? Den är fin, mycket jobb uppför halva och sen är det lite roligt på vägen tillbaka.

AG: Ja.

HL: Tack så mycket för att du var här idag Gertrud, faktiskt att ha tagit dig 17 mil ifrån Storsjö Kapell in till podstudion, kul att träffa dig.

GA: Ja detsamma!

HL: Lycka till i framtiden med allting.

AG: Och det kan ju bli återbesök också.

HL: Ja, verkligen. Att man kommer tillbaka tycker vi om, ja, och ni medarbetare som lyssnar tveka inte att höra av er till Sjövall eller Anna Granervärn eller till mig. Lätt att leta rätt på oss och berätta att ni vill vara med på och prata om hur ni har det på jobbet och hur ni ser på omställning, hur ni ser på digital omställning och såna saker som vi pratar om i den här podden så.

Hej då på er.

Alla: Hejdå, hejdå.

Transkribering av avsnitt 67 (Inspelat 19 mars 2024)

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

”Om genombrottsarbetet på Område Kvinna.”

Medverkande tituleras i transkriberingen:

AG - Anna Granevärn - Hälso- och sjukvårdsdirektör

AS - Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare

SL - Sanna Lantz - Verksamhetsutvecklare, Område Kvinna

HL - Håkan Lundqvist- Programledare

HL: Sanna Lantz, hej, välkommen till den här podden, vet du vad den heter?

Vi börjar direkt med en kuggfråga, men den heter ju "Vårdens Utveckling i Regionhjälp Härjedalen". Ja, och vi har länge velat få hit dig. SL: Vad spännande.

HL: Ja då vet du det du är barnmorska?

SL: Ja, barnmorska i grunden, nu jobbar jag som verksamhetsutvecklare på område kvinna.

HL: Ja, och vi ska prata med dig om hur du har det på område kvinna och hur ni jobbar med omställningsfrågorna. Men först ska vi säga hej till våra ständiga medverkande.

Anna Granevärn, tillförordnad ……….

AG: Nej!

HL: Vilken nyhet hon bara droppar, Så nu är du Hälso- och sjukvårdsdirektör?

AG: Sedan i fredags.

HL: Men grattis. Och grattis regionen får man väl säga. Vad kul! Anna Sjövall är här idag också. Båda ”Annorna” alltid är med. Hur är läget med dig idag?

AS: Ja, härligt och solen skiner och strålar utomhus.

HL: Vi är liksom med raska kliv på väg in i det som kallas vårvintern. Jag tyckte jag hörde någon form av dialektal så där att du kanske inte är bördig härifrån egentligen.

SL: Jag är ju östgöte i grunden. Och den kommer ju fram när jag är lite upprörd eller stressad så det kan ha varit något sådant.

HL: Vi ska prata mycket med dig om ett genombrott som heter Bäckenbotten. Berätta lite grann om det här initiativet och projektet som handlar om bäckenbotten.

SL: Ja, men det är ju ett av de här genombrotten som regionen genomför. Från början var det tänkt att vi skulle titta på de bäckenbottenflöden som vi har idag. Regionen har ju två bäckenbottenflöden. Det är ett hos oss på område kvinna och så är det ett inom kirurgin. Där man hamnar när man får problem, kanske lite senare i livet.

Vad var frågan?

HL: Nej, jag tänkte du skulle berätta lite grann om projektet.

SL: Ja, men det har rullat ett år och vårt projekt, har ändrat lite karaktär kan man säga. Mot när vi började.

HL: Hur var det när ni startade?

SL: Då var det de här två flödena vi skulle titta på. Är det möjligt att bli ett flöde? Så vi samlades en grupp på och det introducerades som att det här var ett stort lärande på gång, ett genombrott. Och det har det ju verkligen varit.

Jag var väldigt ny i min roll när jag fick det här uppdraget att vara coach, i det här uppdraget.

Men lärande det är väl bara förnamnet för mig då, högt och lågt och det ställde mycket krav på mig, tyckte jag, och det var ett ämne som kanske inte var helt förankrat i verksamheten, att det var det här vi skulle satsa på. Så det tog lite tid för oss att vrida och vända lite grann på det här, så det slutade med att vi skippade liksom uppdraget, ” vi gör om det här, vi vågar ta steget och titta på vad vill vi göra av det här? Ja, men då tittar vi på i stället för hur ser det ut i graviditetsflödet? Och Bäckenbottenhälsan.

Hur kan vi förebygga bristningar och när det ändå uppstår en bristning kan vi då tidigt hitta och åtgärda det så att man inte får problem senare i livet? Hamnar det i kirurgins flöde? Så målet är ju att helt frikoppla kirurgens flöde och titta på hur vi kan förebygga i stället. Då blev det ju väldigt intressant när man börjar tänka på genombrottets

Syfte, att sträva mot nära vård. Hur kan vi förändra vården från specialistvård till primärvård eller kanske ännu längre, tidigare, till kvinnan själv?

HL: Det är det som är nära och personcentrerad vård, de här begreppen vi rör oss med som handlar jättemycket om mitt eget behov som patient och att jag önskar att vården lyssnar på det.

AG: Lyssnar utifrån förutsättningar.

HL: När du började prata så sa du att ni gjorde om uppdraget, ni gjorde någonting där ni kanske gick utanför inte ramarna. Men det kanske var tillåtet att ni fick göra så, att det var det var det här vi ville göra.

Det är ju sådant som kan leda till riktig förändring när man inte är så begränsad av att någon säger hit men inte längre, så det krävs ju något slags mod.

Men om man tittar på ert förändringsarbete så handlar det om att det ska vara medarbetardrivet.

SL: Och det var det kanske inte från början utan det här var någonting vi fick uppifrån. Och därför tog det tid att vrida vända. Men för att vi ska bli motiverade att göra någon slags förändring så behöver vi göra någonting som vi tror på. Och när vi ändrade syftet blev det någonting som vi faktiskt kände att vi kan satsa på.

HL: Händer det någonting med dig själv? Jag tänker liksom på att man plötsligt får ett annat driv.

SL: Ja absolut, det var som faktiskt som en sten som släppte, vi pratade igenom där igår och sa, ”men det här var som stenen som föll, ja, men nu kan vi göra någonting åt det här”.

HL: Bort med kvarnstenen runt halsen för att kunna åka vidare.

SL: Ja, och så ändrade vi gruppen också. Vi hade rätt personer men nu bjöd vi in även primärvården, som är en stor del av att få igenom det här förändringsarbetet.

HL: Spännande att höra om det här med mod och att man plötsligt får göra sig av med någon slags tyngd som begränsar en i ett förändringsarbete.

AG: Ja, men jätteviktigt. Jag står och tänker lite på att du har ju varit i många olika roller i regionen och du har jobbat både i primärvården och på sjukhuset. Och nu har du rollen som verksamhetsutvecklare. Hur mycket tror du att din erfarenhet från helheten här har bidragit till att ta tänket vidare i den här gruppen i det här arbetet?

SL: Absolut en bidragande faktor, ja, och tänker man då också i det här med den nära vården, att vi ska förflytta vården mot primärvård och mot kvinnan så är ju min erfarenhet inom primärvården jättestor för jag ser att det finns jättemycket vi kan göra och vi kan lägga över ganska mycket på den friska kvinnan, för att vara gravid är ju inte att vara sjuk, utan du är ju frisk och du är ganska motiverad.

Tydlig med livsstilsförändringar och du vill ofta vara insatt och påläst, inte alla, men många. Så det är ju jättebra förutsättningar för att kunna äga mycket av sin egen vård.

HL: Men som Anna frågar, när du kommer in med den här breda erfarenheten, en stor palett av verktyg, know-how och kompetenser då hjälper det då?

SL: Absolut.

HL: Är det en drömkandidat vi har här framför oss?

AG: Ja, men det tänker jag att det är det här. Vi vill också att man som medarbetare i regionen ska kunna utvecklas över tid, att fylla på med kunskap, kompetens, nya erfarenheter, vidareutvecklas och hitta nya utmaningar och känna att det ger någonting att gå till jobbet.

Att jag tar mig vidare. Det tror jag är en viktig motivation också för att vi ska vara en attraktiv arbetsgivare som är en utav våra andra utmaningar. Där det handlar om både arbetsmiljö och stimulans till att utvecklas och känna att man får någonting tillbaka. Och det är väl det jag står och funderar lite grann på här att ja, men du har gjort en resa, du har varit i primärvården du har sett väldigt mycket under åren och nu har du kommit till en roll där du bidrar till utvecklingen och till dina kollegor till patienterna i ett bredare perspektiv.

SL: Och det som du säger att det att vi är olika som personer. Jag, jag vill också komma vidare hela tiden att utvecklas. Det här var jättebra steg för mig att ta den rollen som verksamhetsutvecklare.

HL: Ytterst kanske bra för medborgarna också. Men så här långt då i det här genombrottsprojektet då för att hitta den här lärande biten, vad har ni lärt er tycker du? På vilket sätt om ni om man säger att ni startade någonstans på 10?

SL: Vi startade på noll. Ett stort lärande vi fick med oss. Det var när vi tog hjälp av våra kvinnor och pratade med dem alltså. Det var nog en wow-grej. Alltså dialogen, professionen samlades tillsammans med kvinnorna och fick gå igenom vårt flöde.

HL: Vad hände där då? Vad? Vad skedde?

SL: Ja, men mycket fokus på att det vi gör är rätt. Vi bjöd in till en diskussion med ganska stora tankar och förhoppningar om att få till oss någonting från kvinnorna som skulle kunna revolutionera vården, och det blev inte riktigt så.

HL: Hög ambition. Vem är kvinnor bara så att vi är tydliga. Pratar vi om kvinnor som är gravida.

SL: Kvinnor, helt enkelt kvinnor, gravid. Man kunde ha fått barn och men även den äldre kvinna, alla typer.

HL: Så ni fick perspektiv.

SL: Ja, ja. Och vi lyckades nog fånga det mesta och sen hade vi intervjuer både fysiskt på plats. Men vi bjöd också in till en digital intervju för att kunna nå dem glesbygden. Så det var spännande.

HL: Så ni gjorde en grundlig undersökning, kan man ju säga? Att gå till botten.

SL: Ja. Vi ville få till någonting av att ja, men vi kan redan i skolhälsovården börja prata om bäckenbotten. Men det kanske inte var de sakerna som vi kommer känna att vi jobbar vidare med. Men vi hade de funderingarna till och med.

HL: Hur skulle du säga att ni har det idag då där ni jobbar liksom när det gäller det som Anna pratade om här, arbetsmiljö och att må bra på jobbet och kontinuitet och sådana saker.

SL: Ja, det finns mycket vi kan göra bättre. Jag tror att vi har en bra arbetsplats. Men, vi vill alltid göra mer för oss själva, på arbetet men också för de vi jobbar för.

Det är ju en grupp kvinnor som ställer lite krav, de vill ha mycket och det är naturliga saker. Mycket medicinska förutsättningar som ger säker vård och den här balansen den är personcentrerad.

HL: Så det är lite utmaningar, tolkar jag det som.

SL: Vi har utmaningar.

HL: Men ni ligger där och tuggar liksom, att det inte blir för mycket lugn och ro, om du förstår?

SL: Det är aldrig lugn och ro.

HL: Vad, vad finns det för mål då? Vart vill ni landa någonstans? Har ni har ni satt något gemensamt mål? Man kan ju förstå vad kanske ledningen vill, men har ni själva satt något konkret mål?

SL: Målet var att titta på om vi kan förebygga förlossningsskador och få med oss kvinnan tidigt, men också när det uppstår en skada, att vi ska kunna identifiera den tidigt och åtgärda den tidigt. Det var ju som målsättningen.

HL: Alltså hur ni jobbar?

SL: Ja, professionellt arbete som vi säger RAK

HL: Och RAK ska vi väl säga. Det är ju en förkortning för rätt använd kompetens. Du är ju i evidensbranschen. Har ni sett något konkret resultat när det gäller patienterna eller kvinnorna att det har blivit bättre när det gäller att förebygga?

SL: Ja, det har ju inte kommit dit än. Men våra förslag går väldigt mycket hand i hand med de nationella riktlinjer som presenteras vi är på god väg.

HL: Hur, hur jobbar du som chef då och ledare med dina medarbetare, för att fånga det här som kan behöva komma fram. Vad har du för metoder? Hur gör ni?

SL: Jag har tagit hjälp i min roll eftersom jag är ny på jobbet, och var det för ett år sedan, så har jag tagit hjälp av en person på patientsäkerhet. Som har varit min högra hand.

HL: OK lite mentor.

SL: Lite mentor.

Det finns lite metoder i ryggmärgen, så att jag har fått hjälp av henne. Sen i arbetslaget så är det ju vår stora utmaning tiden, det blev krav på mig att vilja veta framförhållning, vad gör vi det här mötet och gör vi det här mötet och vad?

HL: Ställde du motfrågan, vad tycker ni?

SL: Och det är ju svårt, det kan ju inte jag göra men säg, vi har 6 möten inbokade. Men vilket möte ska jag komma på kunde det frågas. Det har fungerat som allra bäst när vi har varit i hela gruppen när alla professioner har fått säga sitt och dra sitt strå till stacken, då har vi kommit någonstans.

HL: Annars är det ju rätt viktigt när man blir kallad till mötet, att man vet varför man är där brukar jag säga.

SL: Det tycker jag också ja.

HL: Har vi inte alla varit på möten där man sitter och undrar, vad gör jag här? Anna sjövall. Har du varit där?

AS: Det händer det kan man väl säga.

HL: Det handlar ju också om en kultur som kan finnas på en arbetsplats att kalla till möten hela tiden. Folk kommer och går. Man har ingen agenda och man visste inte vad man skulle prata om. Men det var gott kaffe. Det är utmanande att inte ha agenda.

AS: Men det jag tycker är så roligt är ju när man börjar med någonting som man tror att det är det här vi ska jobba med och sen så kommer man längs resans i gång på någonting annat som egentligen är resan med, som både alla vill jobba med och kanske det som egentligen leder till förändring. Jag tycker sådant är fantastiskt häftigt och man får tillåta så här i det här genombrottet att göra det, liksom skiftet. Jag som följde er på sidan av tyckte det var jättekul att se.

Plötsligt så hände det någonting efter ett antal träffar och så liksom. Det var lite motigt från början och sen så när det väl liksom hände något så vart det en helt annan karaktär på det. Jag tyckte det var väldigt kul att se.

SL: Vad roligt att du säger det, för det var ju ganska stor stress när vi inte kom någonstans och ni andra liksom flög förbi oss. Men ja, vi reflekterat över det. Att det var nog bra att vi tog tid för oss.

HL: Har det varit bra också att det finns flera parallella genombrottsarbeten som ni kunde ja, men snegla lite på och få lite inspiration och kraft från?

SL: Från stressen att alla sprang före och så tycker jag det absolut. Det har gett väldigt mycket, en ögonöppnare att man kan göra på olika sätt.

Många grejer tänker jag att vi tar med oss till vår verksamhet som vi har gjort i andra genombrott.

AG: Det är jättebra. Ja, det är ju ett stort skifte från att vi har jobbat med att försöka breddinföra olika saker som vi har tagit beslut om i ledningsgrupper, och tänkt att det här är vägen framåt, till att vi gick mer mot medarbetardriven verksamhetsutveckling och förändringsarbete och nu till att vi är lite strukturerad form till och med öppnar för de här genombrottsarbetena som är medarbetardrivna, men där vi stöttar upp.

Och ser till att skapa tid och resurser för att det här arbetet ska bedrivas. Jag tror att den kombinationen vi har nu av att vi försöker stötta IT-utveckling ovanifrån, skapa förutsättningar, se till att verktygen finns, men att vi också skapar tid och utrymme för det medarbetardrivna och inte stoppar för många arbeten och tycker att vi inte kan hålla på med allt, utan vi måste prioritera och göra de här stora.

Men en prioritering kan ju vara också att verkligen varje arbetsplats hittar det som gör störst skillnad för medarbetare och patienter.

HL: Men är det som är regionen och sjukhusets ledning, att skapa förutsättningar ge de här möjligheterna snarare än att peka med hela handen.

SL: Absolut, det måste bli så, sen är det ju stora är ju tiden.

HL: Jakten på tid för.

AG: Och pengar.

HL: Pengar, inte minst, det är ju något vi läst och hört och sett ganska länge.

AG: Och det är ju en begränsning för oss, att vi inte kan investera oss riktigt ur det läget vi har, utan vi behöver jobba med det vi har, det viktigaste vi har.

Det är ju kompetensen som finns hos våra medarbetare, och det är den vi måste värdera i det här läget, och skapa förutsättningar för att ja, men det är där vi har kraften, det är där vi kan göra något.

HL: Och att ni får behålla dem, ja, så att man inte drar vidare för

Att slippa hyrberoendet eller så minskade vårdplatser? Det är en ingen rolig balansgång att hålla på med.

AG: Nej, men det är ju bra att minska vårdplatser om vi har läget att vi inte behöver dem, att vi har ställt om till nära vård där vi kan göra mer på dagtid och vara förebyggande så vi inte behöver så mycket vårdplatser för akuta flöden.

HL: Sanna, börjar ni hitta någon slags, tycker du?

Manual eller någon form av checklista där ni upptäcker att det här är mönster som går igen och det här kan vi liksom hitta formen för?

SL: Ja, men det här genombrottet har ju liksom gett en indikator för att bland annat händelseanalyser och andra förbättringsarbete som vi gör, att de stämmer, så det tycker jag.

HL: Om man är konkret då, om man om man pratar om nära- och personcentrerad vård. Har ni hittat nyckeln till ett annat arbetssätt? Man pratar ju också om dialogen med patienter, liksom att det börjar sitta i väggarna?

SL: Vi är redo för att testa.

HL: Ja ni är redo för att testa.

SL: Och vi har lagt förslag som vi ska presentera uppåt. Vi har ju inte kommit så långt att vi har testat eftersom vi ligger lite back i tid, men vi har ju förslag på saker. Vi tror på kan gynna vården och omställning till nära vård. Liksom ändå kommit en ganka bra bit på väg.

AG: Jag tycker att det är kul att du nämner händelseanalyserna också, för det här är ju ändå ett strukturerat sätt att jobba med att försöka fånga upp. Vad är det för någonting som har gått fel i en situation och använda det till utveckling? Det ligger Kanske ett mönster här?

HL: En händelseanalys, är det alltid något som är negativt, eller? Kan det vara något som är bra?

AG: Det kan ju leda till någonting bra.

HL: Ja jo, jag förstår det och lärandet. Men händelseanalysen. Kan de innehålla dom här goda exemplen?

AG: Inte i den formen.

SL: Men vi tittar också på sådana händelser inom mitt område att, hur kommer det sig att det inte blev en vårdskada här?

HL: Vad bra, så kan man ju alltid förstärka positiva saker.

SL: Och det där har vi ju andra arbetssätt som gröna korset. Det tror jag på. Vi måste prata om både dåliga och bra saker för att lära oss.

HL: När tror du att det kommer att börja märkas bland de patienter ni brukar ha?

SL: Det vi har kommit fram till?

HL: Ja, jag ska inte tvinga fram något datum, bara ungefär så där.

SL: Vi ska börja kunna se det, men utmaningen finns att gå igenom en hel del. Det är ju den organisation som vi sitter i som vi ser utmanande just i primärvården, att förflytta kompetens. Vi har tittat en del på fysioterapeuterna där, man har en ganska bra struktur på områden kvinna. Men att förflytta den vården ut till primärvården. Ja, men det är lite mer trösklar att passera. Vi är inne på det här med teamarbetet lite mer.

HL: Förklara.

SL: Nej, men att se helheten i till exempel bäckenbottenhälsa då som vi pratar om. Vad kan vi förebygga?

Det är ju inte bara barnmorskan som de ska träffa. Vi har viktiga kompetenser som läkaren och fysioterapeut. Idag har kanske barnmorska i suttit med ganska mycket egen kompetens men ja, men rätt kompetens ska vi också ha. Fysioterapeuterna kan ta ett jättemycket större ansvar för de kan ju muskler anatomi, de bitarna, mycket bättre än vad en barnmorska kan och tillsammans kan man få en helhet.

Vad som är viktigt för just den här kvinnan både på individnivå och i lite större sammanhang.

HL: Så teamet runt individen som bidrar. Det handlar om att riva murar mellan varandra, klösa ner dem.

AG: För du har väl varit med i en del spännande teamarbeten ute i primärvården, var du i Odensala när ni jobbade med speeddating stod jag och funderade på.

SL: Ja det var jag.

AG: Precis och vad man sysslade med där. Vill du berätta?

SL: Dejtingen ja, men då träffades man. Vi gjorde det på längesen APT. Då träffades man i korta träffar tillsammans, läkare undersköterska till exempel hade några minuter att prata och sedan gick man ju då vidare till nästa grupp.

Då kanske man träffade fysioterapeuten och en kurator till exempel. Och så pratar man riktlinjer. Vad kan vi göra tillsammans? Så här jobbar jag och så vidare. Det var ju givande. Det var länge sen, men vi tog med oss det arbetssättet här när jag jobbade i Krokom faktiskt.

AG: Vad kul och där jobbade ni också mycket med samisk hälsa?

SL: Absolut. Det gör vi inte lika mycket där jag jobbar idag.

HL: Vad spännande det låter med speeddating? Det är alltså yrkesgrupper då som träffas och river murar mellan varandra?

AG: Ja, ökar förståelse, och det här har väl varit ett tidigt steg för att tänka att den här utvecklingen fortsätter ju också mer och mer mot teamsamarbeten på hälsocentralerna där vi jobbar ännu mer strukturerat tillsammans.

Över olika professionsgränser med personcentrerad vård, men det där var ett tidigt steg. Jag tror att Odensala var väl lite först ut med det sättet och så tog med dig.

SL: Ja, det snappades upp och togs med.

HL: Anna Granevärn. Vi har haft de här samtalen ganska många gånger om team och nära vård och personcentrerat lär ni er mycket i ledningen när ni hämtar in erfarenheterna?

AG: Ja, det tycker jag. Det har ju i alla fall hittills för min del varit det absolut viktigaste sättet att hämta in kunskaper, att få vara ute i verksamheten och gå med olika medarbetare i deras vardag eller höra när man berättar om olika utvecklingsarbeten eller förslag, idéer och den typen av möten.

HL: Så det blir liksom en växel och verkan lite fram och tillbaka.

AG: Det är viktigt att komma lite nära ibland och vara där och ta med sig det upp i de övergripande, mer strategiska och långsiktiga diskussionerna kring vilken väg vi ska styra in på framöver.

HL: Och någonstans ska du också lyfta det mot beslutsfattare.

AG: Ja ja.

HL: Spännande, det låter oerhört intressant, och jag är alltid lite ivrig när jag frågar efter resultat, men jag förstår att det kan ta tid och det kanske måste få ta tid.

Det här är ju ingen soloräd som du håller på med Sanna. Utan gänget du har med dig, så är det ju svårt.

SL: Vi är ju ett stort team. Utan dom går det inte. Det är dom som ska driva det här.

HL: Kul, det blir intressant att hänga på er lite mer. Vi tycker du om när folk kommer tillbaka hit om ett tag och snackar lite mer om vad man håller på med inom sjukvården. Vi ska ta och, jag nämnde ju det fina vårvädret. Det är oerhört läckert ut det nu. Ingen vill sitta instängd i dessa soliga dagar så det spritter lite i kropparna på att få komma ut och röra på sig kanske. Det är dags för vårt hälsosamtal, för det är ju viktigt att man tar hand om sig.

Inte blir krasslig och hamnar inom sjukvården och det finns mycket man kan göra själv. Man kan till exempel göra som du gör Anna Granevärn.

AG: Äta kopiösa mängder havregrynsgröt (skratt)

HL: Vet du om att min fru sa så här till mig igår, vet du om att det bästa man kan äta är havregryn? Och jag tänkte, har du pratat med Anna Granevärn? För det brukar hon också säga.

AG: Så jag äter mycket havregrynsgröt och nu kommer ju själva finalen på den här vintersäsongen också. När jag ska åka Lofsdalen racet på lördag. Det ska bli roligt.

HL: Det är skidor förstås och självklart, hur långt är ett sådant lopp?

AG: Det är väl 55 km om jag inte minns fel, men det börjar med att man åker skidlift upp på fjället faktiskt.

Så lite spännande, ja man kör runt där upp ett tag och sen misstänker jag att vi kastar oss ner på något sätt då och ser mig själv som en snöboll.

HL: Man har ju sett klättringarna i Tour de ski. Här blir det lite tvärtom då. Spännande ja, men man behöver ju inte åka mängder av skidlopp eller ställa upp på mängder av maratonlöpningar eller halvmaraton och så där utan det räcker med att hålla i gång liksom en halvtimme om dagen är väl rekommendationen, och så kanske vara lite noga ibland med vad man krubbar och passa på att njuta också mellan varven. Hur gör du Sanna?

SL: Men jag försöker komma ut så mycket jag kan. Just nu är det mycket skidåkning med taxen som gärna drar mig ut. Nej men tack så hemskt tack.

AG: Mycket hund i liten förpackning.

HL: Ja hund gör ju också att man kommer ut.

SL: Absolut.

HL: För den ska ut. Den ska aktiveras så den är en bra anledning.

SL: Ja.

HL: Anna Sjövall. Hur har du det med hålligånget?

AS: Ofrivilligt träningsuppehåll, snart ska jag börja springa igen, men det blir mycket promenader och skidåkning har det blivit fast jag åker ju utför. Och det var ganska härligt i söndags ska jag säga när det var strålande sol.

HL: Man får inte glömma bort själen. Jag gjorde något för själen i söndags. Då var jag flugfiskade jag tidigt på säsongen och jag kände att jag liksom var tvungen att ta de här grejerna och sticka ut, till öppet vatten och få ”dänga” (kasta) lite grann. Därför det med välbefinnandet att göra mentalt och rör jag också på mig som ni vet.

AG: Har du börjat fixa med cykeln?

HL: Jag tänkte faktiskt att jag undrar om inte Anna Granevärn kommer att fråga mig nu när det blir barmark så att: ”har du har tagit fram cykeln?” Och jag har ett bra svar? Nej, inte ännu.

AG: Har du hängt den på trainern?

HL: Nej, men den ska fram för att jag har noterat att om man vill vara tidigt ute och landsvägscykla och så där så går det faktiskt att dra några repor för nu är det barmark på många fina vägar.

AG: Ja.

HL: Och då får man ha på sig de här extra skoskydden så man inte fryser om tårna. Ni som lyssnat, 30 minuters promenad om dagen det kan hålla doktorn borta så det är väl ett bra riktvärde.

Sanna, det var jätteroligt att ha dig här idag.

SL: Men tack för att jag fick komma.

HL: Hade du kul?

SL: Ja.

HL: Härligt. Och lycka till i framtiden. Anna Sjövall. Tack för att du kom hit idag också.

AS: Ja.

HL: Och Anna Granevärn sköt om er så hörs vi.

ALLA: Tack hej då hej då.

Transkribering av avsnitt 68

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

”Samlade delar ur avsnitt vintern 2024.”

I det här avsnittet har vi samlat ihop delar av samtal som vi kan koppla på när det gäller den stora reformen med Nära och personcentrerad vård, det tillåtande ledarskapet som ger power åt medarbetarnas vilja att utveckla och att deras förslag tas tillvara, samt RAK, rätt använd kompetens, där de medicinska sekreterarna som är en kugge i vårdmaskineriet kan få komma till sin rätt.

I samtliga avsnitt deltar hälso- och sjukvårdsdirektören Anna Granevärn samt verksamhetsutvecklaren Anna Sjövall.

I delen om samisk hälsa gästar läkaren Niclas Wärme.

I delen om taligenkänning gästar IT-pedagogen Roger Pettersson.

I delen om ledarskap gästar verksamhetschefen Anna-Lena Rudolf.

Samtalsledare är Håkan Lundqvist

Samtliga medverkande tituleras med initialer i transkriberingen nedan.

HL:

Vi ska kasta oss in i det samtal vi hade tidigare i år, om Samisk Hälsa och läkaren Niclas Wärme som ett par gånger per år flyttar ut hälsocentralen till samebyn, och gör det utifrån samernas egna behov att möta vården på sina villkor:

Ur avsnittet om samisk hälsa:

om man tänker på att samer är ett urfolk så har ju de vissa rättigheter, andra rättigheter än andra har.

HL: Vad är det för typ av rättigheter?

NW: Ja men rättigheter att få en kulturellt anpassad vård att eller egentligen anpassad utveckling av hela hälsoområdet.
Att få vara delaktig i dom frågorna som rör deras egen vård.

HL: Vad betyder det att möta samerna på deras egna villkor för sin egen hälsa?

NW: Ja, jag tror egentligen att det betyder allt. Jag tror att det är ett steg i rätt riktning för att göra någonting bra för den samiska populationen och den samiska hälsan.

HL: Berätta hur din vardag kan se ut då när du träffar samer som du ska vårda.

NW: Ja, men när jag träffar samer eller när jag träffar vanliga majoritetssvenskar på hälsocentralen så, ibland vet man ju inte ens vem som är vem.
Det är inte alla som har ett sameklingande namn eller vem som definierar sig som same. Ja, det kan vi prata länge om.
Men i grunden så utgår jag väl ifrån eller jag gör på samma sätt när jag träffar en same som jag träffar en annan patient. Men samtidigt så gäller det att ha med sina kunskaper om att man kanske ser på hälsa på olika sätt.

HL: Vad är det du behöver ta hänsyn till då eller hur behöver du liksom hantera situationerna?

NW: Nej, men det jag behöver ta hänsyn till och det går långt tillbaka, det jag har reagerat på.
Om man går tillbaka hela vägen dit, varför jag står här och pratar idag?
Det var ju att jag konstaterade när jag började jobba inom vården, att det fanns en grupp människor som kanske inte dök upp på sina hälsokontroller.
De kom inte på sina årsbesök.
Det var exempelvis dåligt justerat blodsocker, dåligt justerad diabetes eller hypertoni och dyker inte besökarna upp då blir man ju som doktorn lite så här.

Jag kanske är lite irriterad, börjar fundera, men är de inte mån om sin hälsa? Och sen konstaterar man att, men vad är det för människor som inte dyker upp? Och så ser man att de kanske har ett annat efternamn eller har en familj och tänker att ja, men det här är samisk.
En samisk befolkning som inte dyker upp och då har ju inte vi eller ska jag säga. Man tar inte hänsyn till att deras liv ser ut på ett annat sätt.

Vi har ganska lång framförhållning i våra liv. Vi majoritetssvenskar vi kan bestämma att vi ska ha ett hälsobesök om 3 veckor eller om 2 månader och så sätter vi av tid till det för att vi har en vardag som vi kan påverka så pass, att det går alldeles utmärkt att gå till doktorn, men då måste man komma ihåg att samernas liv är, eller i alla fall de renskötande samerna.

Nu ska man ju definiera det också.
Renskötande samer medan de flesta samerna bor ju kanske i Stockholm och inte har renar eller håller på med renskötseln.

Men de renskötande samerna har ju renen som primära styrning av sitt liv. Det är ju renen som styr när de kan göra olika saker och då lägger vi in ett hälsobesök mitt i slakten eller mitt i kalvmärkningar.
Då kommer man inte.
Det där måste man ju liksom skaffa sig en viss kunskap om för att kunna förstå hur du som läkare då ska kunna agera och möta dina patienter.

HL: Hur har du fått göra?

NW: Nej, men jag tänkte så här, hur ska vi göra det här på bästa sätt och läste på lite grann? Men då måste man börja med den förutsättningen att det är ganska många saker i historien som är gjort med tanke på det samiska, av oss majoritetsvenskar eller majoritetssamhället där man inte har inkluderat samerna i beslutandet.

HL: Snarare tvärtom.

NW: Utan snarare tvärtom. Man har kört det över tagit beslut för dem. Så kan det se ut historiskt.

HL: Men så kan det se ut fortfarande.

NW: Ja och i forskning också. Jag tänker, vilka är det som har tagit sig rätten att definiera vad som är viktiga händelser i deras historia, det är ju vi eller majoritetsvenskarna.
Jag började helt enkelt med att jag frågade min befolkning och min samiska del av befolkningen. Hur ska vi göra det på bästa sätt?
De föreslog att jag skulle göra hembesök, vilket jag gillar, att göra hembesöket tycker jag visar att man får mycket information där.
Men samtidigt så blir det lite lurigt att göra hembesök till människor som flyttar mellan vinterland och sommarland och bor på olika ställen ute i länet.
Väldigt tidsödande, så vi kom helt enkelt överens om att, men då gör jag hembesök när ni är samlade många i samebyn.

HL: På samma ställe.

NW: På samma ställe och det slutade med att jag åker upp till fjällen två gånger per år på kalvmärkningen på sommaren och på renskiljningen som är på hösten.

HL: Det är två bra tillfällen då?

NW: Två bra tillfällen då de flesta i samebyn är samlade på samma ställe och så har jag mottagning där.

HL: Och när du gjorde den här omställningen då till det här arbetssättet. Det innebar ju då att du var tvungen att ha en dialog och involvera människorna i de här samtalen för att få veta hur ska jag som läkare anpassa mig till de här särskilda behoven? Och vad är de särskilda behoven?

NW: Ja det är just det där med tillgången och sen vet vi ju av erfarenhet att det är ganska lite forskning gjord egentligen. Men den forskning som är gjord så ser man ju att samerna har i grunden ett lägre förtroende för vården och särskilt för primärvården.
Så på något sätt, om man ska gå tillbaka, så för att bli specialist i allmän medicin så ska man göra ett förbättringsarbete. Så det här var ju mitt förbättringsarbete.
Och grunden i idén var ju att försöka förbättra tilliten.
Nu blir det ju ganska personbundet med 1 sådant här projekt, men att försöka förbättra tilliten för vården.

HL: Fast personbundet kanske inte är fel?

NW: Det kanske inte är fel, men det hänger ju också på att jag får fortsätta göra det och att jag finns där.

HL: Anna Granevärn, vad tänker du kring det här när du hör det?

AG: Ja, men just nu står jag och tänker på att vi pratar ganska ofta i den här podden om att vården ska vara personcentrerad och det blir ju det här, verkligen personcentrerat, men på ett litet komplext sätt för att det är ett beroende också för fler. Alltså personcentrerat för fler samtidigt.
Det bygger på något sätt på att det inte bara är du och en patient som jobbar tillsammans utan du jobbar med flera samtidigt och ska få alla pusselbitarna att falla på plats.
Jag tycker det är jätteintressant. Jag stod också och tänkte på hur länge vi har jobbat med det här, för det är ju ganska. Det är ganska många år som det har tagit för dig att komma dit där du är nu.

NW: Ja precis, det här är ju ingenting som började i fjol utan jag tror att det var 6 år sedan, som jag började med det, på det här sättet, och nu tänker jag att ja, vi hade nog lite fördel.
Jag hade en chef då som var väldigt intresserad av samisk hälsa också så vi hade en vad vi kallade det för, en temadag om hälsa ute på Frösö park.
Vi bjöd ju in alla samer i de olika samebyarna och informerade lite grann om samisk hälsa. Vad det finns för något, eller vad finns det att tillgå på en hälsocentral?
Hur gör man för att komma i kontakt med vården och lite allt möjligt?
Lite lyftteknik.
Psykologen pratade lite om depression tror jag, psykisk ohälsa, och chefen pratade mest om hur man kommer i kontakt med vården och läkaren pratade lite hjärt- och kärlsjukdom och så där.

Jag tror att många hade nog sett mig innan och visste vilken jag var och det tror jag, att det var en fördel. Men nu pratar vi om det 10 år senare

AG: Ja precis, och det jag tänker, just det här engagemanget också från chefen blir så avgörande om vilken riktning ni tar på hälsocentralen tillsammans.
Och jag vet att det här är ett ämne som har varit ganska flitigt förekommande på planeringsdagar, också många utbildningsaktiviteter, olika inslag och hur mycket ledarskapet påverkar riktningen.

NW: Jo, jag tänker att det är en resursfråga också.
Man måste ju få tid att göra det här. Det som blir problemet i det hela, det är ju det som jag pratar om tidigare, att det är renarna som styr.
Jag vet aldrig när det blir att jag ska åka i väg på renskiljning eller kalvmärkning.
Det får jag reda på från en dag till en annan ungefär när det passar.

HL: Kan man inte tänka bort resursfrågan då? Om det handlar om en grupp människor, i det här fallet urfolket då som behöver vård på sina egna villkor?

NW: Men det är ju jättebra om man kan det, men då krävs att det finns en chef som gör det, som tycker att det är OK att göra det, att jag till exempel alltid har möjlighet.
Och nu gör jag det här på min semester och jag har alltid semester i början på juli. Två första 2 veckorna. Att jag får bereda möjligheten för att kunna åka i väg med kort varsel.

HL:

Medicinska sekreterare har en funktion att samordna, planera, dokumentera och är en kugge i vården som har en otroligt viktig funktion. När Roger Pettersson som är IT-pedagog gästade podden, så pratade vi om Taligenkänning, ett verktyg som funnits en tid, men av olika anledningar varit svårt att breddinföra, men nu är man på gång ordentligt. RAK, rätt använd kompetens som ofta nämns inom sjukvården, speglas i avsnittet när medicinska sekreterares roll dyker upp.

Ur avsnittet om Taligenkänning:

AG: Nej, det här är ju någonting som vi har hållt på med att försöka införa ganska länge egentligen, men som har fått lite ny kraft nu och det är väl mycket tack vare Roger också som håller i och leder det här arbetet för det behövs ju eldsjälar för att vi ska lyckas i våra genomföranden, så det är jätteviktigt, och man kan väl säga att det finns ju många fördelar med det här, utöver bara själva momentet där texten går rakt in, och då tänker jag på kompetensförsörjningen där medicinska sekreterare är svårt att rekrytera. Det är brist på den kompetensen och vi behöver dem till många andra saker också.

HL: Det finns en chans då för de medicinska och sekreterare att kunna kanske släppa det här momentet och ägna sig kanske åt något annat som också är superviktigt att också kanske också utveckla sig åt ens egen roll.

AG: Precis, och då är ju kodningen en bit som du nämnde Roger, att det måste ju vara rätt kodat. Det handlar ju också om fakturor som kommer in till oss, att se att det att vi betalar för det vi ska och vad det är. Vad andra regioner, sjukhusvårdgivare har gjort för våra patienter är ju en bit i det här. Medicinska sekreterare är ju också de som ser till att remisser går i väg till rätt ställe och så vidare. Sjövall kan säkert lägga till en rad uppgifter som är viktiga.

AS: Ja men det är ju att många sekreterare har ju koll på vad som ska göras efter ett besök till exempel sätta sig på väntelista och skicka en remiss. Det är ju mycket kringjobb, ofta kring ett. Om man tar ett läkarbesök, och där har, om man ska vara lite tråkig så vet jag att när det pratats om det tidigare, taligenkänning, så har ju det varit en farhåga. Man har lyft, att en läkare dikterar in ”sätt upp på väntelista ” eller ”skriv in”. och då vart hamnar de uppgifterna? Så då behöver man ju hitta ett arbetssätt kring det när man då inte får det i örat som sekreterare.

HL Ja, du menar att det kom instruktioner?

AS: I ett diktat så kunde det också vara ibland OK. Ja, man passar på liksom för att nu gör man allt på den här patienten när man ändå pratar så det har varit en sådan där farhåga som jag har hört tidigare. Och det är väl det som är viktigt också, att när vi inför det här, att det inte är så många aktörer. De medicinska sekreterarna är ju de som gör mest i det här egentligen eller deras yrkesroll. Det är inte bara liksom att nu förflyttar vi dikteringen härifrån och hit utan det är liksom ett samarbete och vi kan använda kompetenserna.

HL: Men blir det en avlastning av den administrativa sysslan någonstans?

AS: Det blir väl mer att de att den förflyttas till de som kan det bäst.

RP: Utifrån de sakerna vi har gjort och nu ska vi säga att jag inte själv. Jag ska inte ta åt mig all ära.

HL: Fast, du fick ju credd här nu. Jag tycker ibland när man blir benämnd eldsjäl ska man suga i sig.

RP: Absolut om man har en massa duktiga kollegor runtomkring sig.

HL: Ja, så du får passa på nu och ta ner den där bollen på bröstet.

RP: Ja, men vi har ju haft Charlotte och Malin i Brunflo ser som jobbar och är i verksamheten.

HL: Men då hyllar vi dem också att för det går att ta med som inte att genomföra saker om inte man får med som människor på tåget och det är liksom en nyckel för att nå någonstans när det gäller utveckling, effektivare arbetssätt eller vad vi nu kallar det. Vad hette de sa du?

RP: Charlotte och Malin.

HL: Vissa ledare har den där egenskapen som får medarbetare att blomma och känna sig att de kan och får bidra. Akuten på Östersunds sjukhus har Anna-Lena Rudolf, prestigelös, och noggrann med att medarbetarna är det bästa värdet som finns, och att tillåtande klimat är också det som skapar lust.

Medarbetardrivna förändringar kommer ur tankar och idéer, på akuten har man varit bra på att skapa ett klimat där detta får lysa.

Ur avsnittet om Akutmottagningen, ett lysande exempel på medarbetardriven utveckling.

ALA: men det handlar mycket om mjuka värden och att faktiskt. Nu ska jag inte säga att jag kunde verksamheten, för jag hade varit borta därifrån i 8-10 år, men jag hade ändå ganska bra hum om den och de två enhetschefer som jag fick med mig, de kunde verksamheten väldigt bra och kände även många eller nästan alla medarbetare och det är ju där någonstans ,att man kan liksom bygga tilliten, använda relationerna till att testa nya saker, att ge förtroende åt båda håll då, alltså att medarbetarna ger oss förtroende och att vi ger dom förtroende så att jag skulle säga att det handlar nog i hög utsträckning om mellanmänskliga relationer som det begrepp du använde.

HL: Och någonting i det där sättet att leda handlar ju väldigt mycket om att ha tillit till organisationen, medarbetarna, vad de kan, kompetenser och att de får blomma ut i de också själva är lite drivna av.

ALA: Vi har ju pratat mycket om nära ledarskap och tillitsbaserat ledarskap, men det här nära ledarskapet. Det har för oss som har varit på akuten. Det har liksom betytt att vi är nära verksamheten och nära medarbetarna och lär man känna dem. Då har man ju också vet vilken kompetens de har och vad de kan, vad de tänker, vad de vill, vilka idéer som finns. Då är det ju mycket lättare att stödja i det att liksom få fram den kraften. Sen ska jag säga att den här krisen var så pass omfattande så att ur krisen föds kreativitet ibland också.

HL: Ja, och vad hände då? Vad var det för kreativa saker som uppstod?

ALA: Till exempel så var det så att det fanns ett gammalt förslag som hade diskuterats på akutmottagningen att några ville testa att jobba längre pass man hade helt enkelt sneglat på ambulansens scheman där. Man ju gör längre pass, man jobbar ju lika mycket timmar som alla andra, men mer komprimerat och så har man ju fler lediga dagar och det var faktiskt från början ett förslag från medarbetarna och där var vi liksom riktigt snabb att fånga upp det. OK, men på 2 veckor så hade vi riggat att vi kunde köra en pilot. ”Ja, men vi testar vad är det värsta som kan hända?” Jo vi får backa för att det gick inget bra. Men det blev ju lite succé får man säga. Väldigt stor andel av medarbetarna gillar att jobba så.

HL: Men kan du göra så idag också med tanke på de EU regler som infördes?

ALA: Det är inga problem utifrån EU- reglerna. Det är snarare underlättar.

HL: Jaha, det har varit nästan bättre för er?

ALA: Ja, sen passar inte det här alla, men det är också valfritt. Det är liksom inte byggt på något tvång att man ska jobba så.

HL: Det händer någonting när man som medarbetare får vara med och förändra ens egen situation och organisationens situation.

ALA: Ja, jag tror det.

HL: I stället för att du ska stå och peka med hela handen och komma med alla lösningar.

ALA: Och det var ju också nästa grej, att vi var ju så otroligt få sjuksköterskor och var kanske 20 sjuksköterskor. Behövde typ ha dubbelt så många så vi satte ett mål då att ja, men vi ska rekrytera 20 sjuksköterskor innan det här året är slut och det var ett sådant där mål som vi man fnissade lite åt, alltså på nästan lite pinsamt. Men OK, nu kör vi liksom. Vi gjorde det vi rekryterade 20.

HL: Vad var hemligheten där då?

ALA: Hemligheten där var att det var medarbetarna som gjorde det. De byggde varumärket. De drog i gamla kontakter. De är mycket på sociala medier. Det var ju jättemånga som hade slutat hos oss.

HL: Ja så medarbetarna satte i gång som en enda stor organism och börjar liksom hjälpa?

ALA: Med våra enhetschefer då i hög utsträckning.

HL: Ja, men man hör ju att du är noga med att alla är med, liksom.

ALA: Det var faktiskt så och det tror jag ett lite genomsyrade och det vi faktiskt också gick in med var att det här måste vi göra tillsammans. Nu är det så illa så att du liksom brukar vi göra så att det var mycket tillsammans. Väldigt många områden och förbättringsarbeten i gång som medarbetarna är involverade i. En del driver dom också och där blir ju chefens roll så otroligt viktigt att stödja och skapa förutsättningar för det i stället för att peka och styra.

HL: Vad säger ni? Anna Sjövall, ni känner ju till Anna-Lena, Alfred och arbetet som man tillsammans gör där då på akuten. Jag har ställt en fråga många, många gånger till, jag återkommer till det. För det är också en hurfråga för resten av hela organisationen att lösa det här? Hur får vi det att funka på andra ställen? Det finns säkert många andra goda exempel också, såklart.

AG: Ja, men absolut, men det jag tycker det är utmärkande utöver att du är en väldigt skicklig, duktig ledare som människor gärna följer. Det är ju det ledarskap handlar om att få människor att vilja gå i samma riktning och skapa ett engagemang. Du använder de system och strukturer som finns. Det är ju inte så att du behöver runda regelverk eller hitta på andra saker utan du sköter samverkan.
Du har full koll på stratsys (digitalt planeringsverktyg, för uppföljning o sv) och andra system. Du följer liksom regler och riktlinjer och allt det som finns, och egentligen använder det på ett, och får till det på ett väldigt bra sätt. Sen kommer ni med nya idéer, men ni förhåller er hela tiden inom de här ramarna och det är ju det som blir så svårt för många. Att vi inte klarade det här inom ramarna, utan vi måste ha något annat. Och det pratar vi mycket om idag också, att vi kanske behöver fler arbetstidsmodeller för att vi ska kunna matcha utifrån olika verksamheter. Men du lyckas ju ändå med de förändringar ni gör, göra jobbet inom boxen och det kräver ganska mycket erfarenhet också och kunskap.

HL: Vad tänker du kring det Anna-Lena?

ALA: Jag tänker att jag behöver också lite andra saker, Anna, det vet du, och jag vill också hoppa över lite grann. Men där och då så var det faktiskt så att det låg ju ett väldigt stort missnöje bakom att så många hade slutat och det tar väldigt mycket energi när man går kvar i ett sådant missnöje. Så vi chefer, och jag tror vi lyckades förmedla det, liksom det budskapet till våra medarbetare, att vi vet att det saknas en massa saker för att det ska kunna vara tipptopp. Det kan ju vara allt ifrån löner till avsaknad av arbetstidsmodeller, men vi fokuserade på det som var innanför vår ruta. För det äger vi själva och det tror jag också gav lite kraft, att det vi kan påverka det ska vi påverka. Sen är det mitt jobb som verksamhetschef att driva strategiskt framåt. Att nej, det här behöver förändras i region Jämtland Härjedalen eller det här behöver vi göra om. Men jag tror faktiskt det var en nyckel att OK, vi vet, det finns jättemycket dåliga saker här, vet ni vi struntar i dem och så gör vi det som vi kan påverka.

HL: OK, så ni ägnar er med full kraft. Då kan man säga åt det som ni faktiskt har möjlighet att ja, att dra i överhuvudtaget, förbättra eller utveckla eller vad vi nu kallar det.

HL: Detta var en samling, ur flera avsnitt som vi haft i podden under 2024 hittills, fler avsnitt hittar du via din poddspelare. Det finns många intressanta gäster, och ämnen vi plockar upp i vårdens utveckling i region Jämtland Härjedalen, upptäck dem gärna.

Transkribering av avsnitt 69

Podcast: Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen- Region Jämtland Härjedalen

”Om att fortsätta ställa om, att anamma arbetssätt och erfarenheterna”

I det här avsnittet har vi samlat ihop delar av samtal som vi kan koppla på när det gäller den stora reformen med Nära och personcentrerad vård, det tillåtande ledarskapet som ger power åt medarbetarnas vilja att utveckla och att deras förslag tas tillvara, samt RAK, rätt använd kompetens, där de medicinska sekreterarna som är en kugge i vårdmaskineriet kan få komma till sin rätt.

Medverkande:
I samtliga avsnitt deltar hälso- och sjukvårdsdirektören Anna Granevärn samt verksamhetsutvecklaren Anna Sjövall.

AKA: Anna-Karin Andersson, Vårdutvecklare

EL: Elisabeth Liljeqvist-Divisionschef, Opererande områden

AG: Anna Granevärn-Hälso- och sjukvårdsdirektör

AS: Anna Sjövall-Verksamhetsutvecklare

HL: Håkan Lundqvist-samtalsledare

Samtliga medverkanden tituleras med initialer i transkriberingen.

.

HL: Ett nytt avsnitt står vi och spelar in här och det handlar om vårdens utveckling i region Jämtland Härjedalen. Vi ska säga hej till Elisabeth Liljekvist. Du är med oss på telefon och du är ju divisionschef. Och för den som inte har hängt med vart du chef är någonstans, vad är det för område.

EL: Ja, men då är det opererande specialiserad division kirurgi, heter det.

HL: Ja, då vet vi det och du har ju varit med tidigare för de som har hängt med i de här poddavsnitten genom åren, så det är jättekul att du är med igen. och Anna Karin Andersson är också här igen. Hur mår du idag?

AKA: Jag mår bra, lite förkyld, men annars är det helt ok. Småkrasslig liksom, men inte direkt så sjuk, men kanske låter värre än vad jag är.

HL: Du ser förvånansvärt fräsch ut faktiskt.

AKA: Ja, det är bra.

HL: Ni är välkomna båda två och Anna Sjövall är här också verksamhetsutvecklingsutvecklare. Hej! Ja, du är alltid här.

AS: Ja.

HL: Det är härligt, tycker jag. Anna Granevärn, Hälso- och sjukvårdsdirektör.

AG: Ja.

HL: Och du kanske är den enda av oss som har varit ute och tränat på morgonen?

AG: Ja, fast Anna-Karin har varit ute med hundarna också. Jag träffar människor som är ute med hundar när jag är ute också, ibland har jag hund och ibland är jag utan hund.

HL: Och vi rundar ju av det här avsnittet som många andra med vårt lilla hälsosamtal där vi försöker inspirera er andra som lyssnar att också vara lite mer aktiva. Så slipper ni gå till doktorn. Lite så om man förenklar det. Vi ska prata om genombrott för under en ganska lång tid nu så har åtta genombrottsarbeten varit under arbete som syftar till att driva fram utvecklingen mot en nära och personcentrerad vård. Och det här ni kommer in Elisabeth och Anna Karin. Jag tänkte ni ska kunna ge oss en liten lägesbild kring de områden som ni har jobbat med om vi börjar med dig Elisabeth.

EL: Ja nej, men alltså vi har ju åtta olika, och de är väldigt olika de här genombrottsprojekten. Det är allt ifrån hur vi skulle kunna ge intravenös antibiotika mer hemma till att göra ögonbottenundersökningar så folk inte behöver åka in till sjukhus utan man kan göra det på hemmaplan nära på en hälsocentral, till samarbete kring cancerpatienter där vi är många som är involverade. Så det är verkligen helt olika delar av vården som vi har jobbat med.
Det som är just unikt i de här genombrotten. är ju att vi jobbar över våra liksom verksamhetsgränser i utvecklingsarbetet att det är olika områden som har olika budgetar, olika förutsättningar som försöker få ihop det så bra det går, och kostnadseffektivt för både patienterna och för vården. Det är den stora utmaningen.

HL: Hur tycker du Anna-Karin att riva de här murarna mellan de olika verksamheterna och komma åt varandra varit.

AKA: Ja det har ju varit att vi har just egentligen testat det här , med att att jobba med verksamhetsutveckling över gränserna. Och det var ju lite grejen med det här, att vi skulle verkligen prova det och se hur det gick och vad behöver man för upplägg och stöd och coachning och allt det här och hur får man ihop teamen när det går över gränserna och vem bestämmer och hur gör vi med cheferna. Och det är ju ganska komplicerat att göra det här så därför så blev det ju en test i det här att se hur det gick men det har ju gått väldigt bra tycker jag, även om det har varit svårt vissa gånger.

Det har varit ”det här går inte” och så har man lagt ner lite grann, men att man har kommit tillbaka och med nya krafter och det har gått ganska bra.

Jag kan ju säga det också att det är just nu, eller det blev bara 7 till slut. Att det var en som inte klarade av att fortsätta och det berodde på sjukskrivningar och så vidare. Det var inte så, det var ingen som ville. Det var inte viljan som fattades utan det var andra saker.

HL: Men det var verkligheten som slog till, så kan det ju vara, men allt det här arbetet syftar ju Anna Granevärn till att komma närmare individen, medborgaren och dess egna behov oavsett vilken typ av projekt det har handlat om eller arbete i de här genombrottsarbetena.

AG: Och det här är ju också ett sätt att lite utmana de system vi har för att vi hamnar ju lätt i våra stuprör som vi pratar om ibland och det gäller ju inte minst ekonomiska system. Att vi har olika finansiering, och vi har olika budgetar och man ska förhålla sig till sin del. Det här utmanar ju verkligen genom att vi helt och hållet fokuserar på patienten eller individen och resultatet som helhet för hela hälso- och sjukvården eller ett ännu vidare begrepp, en samhällsvinst. För det kan ju ge vinster på fler sätt.

HL: Elisabeth börjar ni skönja någon slags modell tycker du för hur arbetet kan göras? Det kanske inte finns ett formulär ett A, men börjar ni se någon slags modell för ett lite bredare införande i framtiden?

EL: Ja, jag tänker att det är två olika delar, för vi har ju liksom behov av att öka vår kompetens i det som vi kallar förändringsledning. Det var ju ett utav syftena att köra de här genombrotten och det kan man göra liksom nästan i vilken fråga det än är ,och där tänkte jag att vi fått väldigt många i regionen som har tränat på den delen i utifrån genombrottsprojekten och där kan man till exempel se vår teknik att använda det vi kallar personplacerade kartläggningar. Det handlar egentligen om att följa patientens väg i hela vårdkedjan och inte stoppa utifrån våra organisatoriska förutsättningar. Och det tänker jag, det är ju liksom ett verktyg och metod som är väldigt, väldigt värdefull i förändringsledningen. Utifrån att gå mot en personcentrerad vård, men sen handlar det ju om rent konkreta resultat i de olika projekten och där har man kommit väldigt olika långt.

I ett handlade det ju egentligen om att vi kanske nu snart har en förstudie till ett väldigt stort förändringsarbete till det konkreta, att vi jobbar på ett helt annat sätt i samarbetet med en viss cancerdiagnos eller med vissa cancerformer för att inte patienterna ska hamna mellan stolarna, och hur vi ska kunna koordinera det på ett bra sätt. Där är vi ju. Där har vi ju ändrat arbetssätt och där är vi ju hemma, och verkligen ser resultaten.

Det är ju också väldigt olika på de här åtta (Sju reds anm.), men vi har vunnit både resultat i att vi har lärt oss hur vi gör förändringar och i konkreta exempel för patienterna.

Men det här med personcentrerat och att utgå ifrån vårdkedjan. Det är väl det som kanske är, tycker jag, det vi har haft med oss och tränat med allra mest under genombrotten och att förstå att vi ska ta digitala stöd när det är bra och rimligt att göra det.

HL: Och att leda i förändring är det samma sak som förändringsledning då?

EL: Ja.

HL: Anna Sjövall, vad tänker du kring detta? Det handlar ju om att liksom vända kanske en hel kultur som vi har pratat om tidigare också inom sjukvården.

AS: Ja, precis och jag tänker att jag som träffar verksamhetsutvecklare i olika sammanhang, där har det ju varit ganska mycket i våra nätverk. Diskussioner kring inte specifikt genombrott bara utan också förändringsledning. Olika metoder. Vi har haft väldigt, väldigt många nya som kom nya efter pandemin som känner sig helt gröna. Vi har haft ganska mycket fokus på det på våra nätverksträffar också, både hands on så här kan man göra både i teori och lite praktik. Och sen när det var andra coachningsträffar igenom. Jag tror att vi har varit liksom på olika planer, vi har jobbat med det för att man behöver som stödfunktion också förstå, vad är min roll? vad ska jag göra? vad är mina mandat? vad är min roll i det här? Det är många som har provat sig fram och trevat sig fram, men jag tror att vi är på väg någonstans.

HL: Det kanske är bra att vara grön i ett sammanhang där man kommer in ny på en arbetsplats? Det kanske är en fördel?

AS: Jag tycker att det är det, men jag som har jobbat ett tag tycker att det alltid är så himla roligt när det kommer nya. För då utmanas man också i ”jaha, varför gör vi så här eller?” ”Det här blev vi bättre på eller hur jobbar vi egentligen?” Jag tycker sådant är jätteroligt. Sen är det ju inte bara jag, utan vi är ju ganska många som försöker hjälpas åt.

HL: Men, Elisabeth och Anna-Karin ni har ju varit med ett tag inom sjukvården och jobbat länge, i många år. Hur har det varit för er då att jobba med förändringsledning?

AKA: Jag kan ju säga så här, att jag har ju varit med i genombrottsarbetet när det kom på ja, år 2000 ungefär kanske något år innan också, och då gjorde vi ju i Regionen eller Landstinget hette det ju då, en hel del genom brottsprojekt både med samma tema eller med olika teman, bland annat det här med vårdrelaterade infektioner. Där gjorde vi ett jättestort projekt som verkligen gav resultat, så jag har ju väldigt goda erfarenheter av genombrottsmetoden. Det som var då det var ju då att man var enhetsinterna. Det var inte över gränserna och då är det ju lättare. Det blir mindre kluster. Och så kan man bestämma lite mer själv också, men samtidigt så kräver det ju också ett ganska stort jobb för att ändra kulturer och rutiner och hur gör vi och så vidare. Så att ja, allt har sina utmaningar. Men jag tänker att jag gillar ju genom brottsmetodiken. Det är en ganska lång period man håller på. Man frågar efter resultat och så jobbar man i team i processerna, alltså det är representanter från varje del av processen som får tycka till och man tittar på fakta och hur ser ut och så vidare. Så att ja, jag gillar det, men det kräver ju en del kompetens naturligtvis för att driva det här.

HL: Vad säger du då Elisabeth som har varit med Ett tag?

EL: Ja, men jag tänker också, för mig är genombrott bara ett sätt att hantera förändringsledning och jag har också varit med och jobbat mycket med olika tekniker. Sen ja, i alla fall runt tvåtusentalet där vi liksom insåg att vi måste göra saker annorlunda.

Genombrottet är ju egentligen en del där man använder många tekniker för förändringsledning. Men det som är lite unikt, det är ju att man träffas i de här seminarierna med jämna mellanrum så man får en struktur och systematik och framför allt att man lär varandra. Och det tycker jag har varit jättespännande att se, fast i olika projekt i den här omgången, så har de ändå snappat upp och tagit liksom saker från varandra som har gått bra eller ändå sett att ja, men strukturen i sig har gjort att de har jobbat på kanske lite mer än vad de skulle ha gjort när vardagen tar över. Jag är faktiskt lite glad över att den här, liksom systematiken ändå har gett kraft. För vissa av projekten i alla fall.

HL: Ja, nu tenderar ju projekt eller genombrott eller vad vi nu kallar det, att liksom ha en början, ett mitt och ett slut och sedan vill man ju inte att det ska bli en hyllvärmare någonstans utan att det blir vedertaget sätt att arbeta. Det är ju det som den här stora reformen faktiskt går ut på och då är man inne på den här hurfrågan Anna Granevärn. Ser att du tar sats ordentligt, ända från tårna.

AG; Jag står och tänker lite grann på att det vi behöver förändra är vår genomförandeförmåga, och det har vi jobbat med under många år på olika sätt. Och Anna Karin, du har ju varit med länge och Anna också.

När vi för några år sedan jobbade med de här högintensiva förändringsarbetena, då var det ju i stället att vi gjorde väldigt mycket under en kort tid för att få effekt och nu pratar vi om genombrott och då jobbar vi under den längre tid och vi fördjupar oss via seminarier. Vi jobbar mycket med metod. Men om ni skulle ställa de här två angreppssätten mot varandra i att öka vår genomförandeförmåga i regionen. Var är vi mest framgångsrika eller behövs det en mix?

AKA: Ja, ja, jag tänker så här att det beror lite grann på vad det är för någonting för jag tror, eller utan att veta då, men det är ju att om det är ganska tydlig målsättning det här ska vi genomföra nu. Det kanske är så att det är en tillgänglighetsfråga till exempel. Och så är det en mottagning eller en enhet, så då tror jag att den högintensiva vården är väldigt bra. Men det är ganska långa processer och det är många inblandade, det där sjukhuset. Det är primärvården, kanske kommunen är inblandad. Då tror jag hellre på det här lite längre förändringsarbetena, som genombrott är då, men det är lite samma metodik, bara det att ena går fort och det andra går långsamt.

EL: Nej, men för mig är det verkligen lite samma sak. Det är bara det att man använder lite olika tillfällen och det som jag ser man får med igenombrotten som kanske är lite unik. Det är lärandet i utvecklingsarbetena. Det tänker jag att man verkligen fokuserar på sen. Min reflektion är ju också att det finns ju en del forskning på det här också, det tar 12 till 18 månader för att förändra det som inte bara är liksom struktur, utan även sitter i kultur. Jag menar, det gör vi ju hela tiden lite bättre varje dag liksom och såna arbeten men ska man verkligen göra större förändringar, Då måste man ha tid på sig också.

HL: Och kanske man får skilja på vad som är vanlig utveckling och förädling, medans man jobbar, och vad som faktiskt är ett omställningsarbete eller ett förändringsarbete. Men, finns det någonting Anna-Karin eller alla får väl fylla på, som ni har upptäckt som liksom ”det här skulle vi specifikt vilja dela med oss av till alla medarbetare så att så att det fäster lite grann?” Är det någonting som är särskilt förutom det här över gränser som ni pratar om Elisabeth och Anna Karin?

EL: Det är ju att fråga patienten, den här personcentrerade kartläggningen. De enheter som nu har varit ute och frågat patienterna, ”hur vill ni ha eran vård?” efter man kanske har bäckenbottenproblem som ett av de här där man har fått in ja, men ganska mycket tips, om att det här skulle vi behöva för att inte gå med de här problemen under för lång tid, och som har lett till att man också har kommit fram till att vi skulle behöva ett digitalt stöd för det här.

Kommit vidare i att möta de förfrågningar som patienterna har, och som inte skulle ta mer tid av vården, utan snarare tvärtom. Men ändå ger en bättre kvalitet för patienterna.

HL: Vad säger du Anna-Karin?

AKA: Jag, jag håller med om det, och det tycker jag nog att det har kommit fram väldigt tydligt i genom brottsarbetarna. Just det här med svårigheterna att ta in patienterna som medverkade, men också vad ska jag säga, det positiva när de väl har gjort det.

”Jaha, det här var ju jättekul att de tycker så här.” Och ja, det blir så självklart när man väl har gjort det här, men det är inte så himla lätt. Sen kan man ju göra det på olika sätt. Man kan ju ha med dom i arbetet, patienterna, men man kan ju också ha intervjugrupper, eller fokusgrupper, man kan göra enkäter och så vidare, så att man kan ju göra lite på lite olika sätt. Men jag tänker att det har vi lärt oss ganska mycket av. Men vi har ganska långt kvar också till just det, för att vården är ju väldigt duktig på att veta vad som är bäst för patienterna. Alltså sen långt, lång tid tillbaka.

HL: Som patient vill man ju ha svar.

AKA: Absolut.

HL: Vad är problemet? Hur ska ni hjälpa mig att åtgärda det eller hur ska ni göra för att åtgärda? Det är väl det som händer när man söker sig till primärvården eller landar hos sjukvården.

AKA: Absolut och jag tänker, många är ju bra på det, men jag tänker vi kan bli ännu bättre.

HL: Så här finns det liksom kanske en outsinlig källa till mer kunskap från medborgarna, och det kanske också finns ett litet medborgaransvar att öppna munnen lite grann. Vad är det jag faktiskt tycker själv att jag behöver.

För du Anna Sjövall nämnde en gång att är det någon som kan sin egen hälsa så är det ju personen själv.

AS: Men precis. Det är något sådant där som har fastnat på någon kurs jag har gått någonstans att avi är ju liksom experter på vårat eget liv. Och det är ju liksom, oavsett om man är patient eller inte, så är man ju det, och då vet man ju Vad är hälsa? Kanske inte bara att reglera blodtrycket. Det kanske är livskvalitet, och vad är vad?

HL: Det får vi ju inte glömma bort. För i den här stora, stora bubblan av personcentrerad och nära vård och individernas behov. Så finns det så mycket annat än bara just själva hälsoproblemet och det har vi också pratat om. Och det kan handla om distanserna mellan vart man bor och vart man ska ta sig till sin läkare eller primärvården. Att där finns det ett behov, att jag skulle vilja göra det här digitalt i stället, så jag slipper sätta mig i bilen och åka 40 mil fram och tillbaka.

AS: Absolut så är det

AG: Där kan jag ju känna att det är en kunskap som vi ändå har brottats med. I några av de här utvecklingsarbetena. Det är ju att tekniken fortfarande är ganska dyr så att det är det är svårt, liksom ibland att ta ut tekniken på flera ställen och då får man ju tänka kreativt och tänka mobilitet i större utsträckning. Det är väl någonting som jag kan se som en liten trend i de som är teknikintensiva utvecklingsarbeten.

HL: Och de är ju också reglerade enligt lagar och föreskrifter kring hur den digitala verksamheten faktiskt ska gå till. För det handlar om patientsäkerhet och sekretess och sådana saker också. I grund och botten handlar det ju då kanske då om att våra väldigt noga med vad är det för typer av upphandlingar man gör och vad skallkraven ska vara och koppla på då vad som är ekonomiskt hållbart och inte?

AG: Ja och även de här stora områdena med informationssäkerhet, olika juridiska frågor som är komplexa och där det fortfarande pågår mycket utveckling inom de specifika delarna. De kompetenserna jobbar mycket med de här frågorna, så det är inte enkelt, att bara flytta en apparat eller en uppkoppling, eller bara en pryl.

HL: Jag tycker ju om förändringsarbete. Kul att prata om och någonstans om jag har en vision där borta någonstans. Jag vet inte när, så ska jag som medborgare där borta kunna känna att jag är en del av det här. Att det här, det är naturligt för mig också. När jag söker mig till sjukvården att kunna ge uttryck för de här behoven helt naturligt utan att få fråga. Men det kanske inte sker under min livstid. Ja, det är svårt att sätta ett datum på en vision, men man kan ju ha en slags målbild där borta framför sig och någonstans handlar det kanske också om att liksom utbilda medborgarna och de kommande generationerna?

AG: Ja visst och det ligger ju jättemycket i den här omställningen, god och nära vård som vi pratar mycket om som vi också har haft något avsnitt kring eller många avsnitt som handlar om nära vård. Men vi har haft ett specifikt avsnitt där vi också prata om målbild, gemensamt I Region och kommuner.

HL: Då måste man alltså börja prata med sina barn lite grann om det här känner jag som förälder att tänk på det här och tänk på det här.

AG: Vi behöver ju också utveckla vår förmåga att kommunicera till befolkningen vilka vägar som finns och var och när söker man för vad?

HL: Anna-Karin vad kommer att hända nu närmast när det gäller de här genombrotten som ni har arbetat med? Vi ska säga att det är 7 och inte 8 som vi har sagt.

AKA: Precis ja, det som kommer att hända nu, det är att vi kommer ha en utvärdering. Egentligen två utvärderingar, dels den första utvärderingen som handlar om Coacherna, dom som har varit och lett arbetena metodmässigt som kommer att ske om ja, 1,5 vecka ungefär.

Vi ska vi kolla lite grann hur dom har upplevt det här och vad som har varit bra och dåligt och så vidare och vad man kan utveckla.

Efter det så kommer vi också ha en utvärdering för varje team och då det är både vad man har upplevt i själva metodiken, men också hur går det med arbetet.

HL: Har ni kommit framåt eller slutar det?

AKA: Genombrottet slutade när vi hade sista seminariet, det hade vi i slutet på januari. Så det kommer vi att följa upp nu i maj troligtvis, och se hur det går? Har det hänt något?

HL: Vad spännande för att jag tänker på att det kanske kommer att krävas återkommande repetitioner under lång tid och att det är en del av arbetssättet liksom.

AKA: Så kan det ju vara, så att vi får väl höra lite grann vad som har hänt helt enkelt. Jag har faktiskt ganska dålig koll. Kanske du Anna (Granevärn)vet något mer.

AG: Jag har inte koll på alla specifika saker, men det är ju det vi ska följa upp nu och tänker de får jobba en period själva ett tag för att se hur det går. För det är ju också en lärdom om det inte har hänt någonting, varför inte då? Vad behöver vi göra för att det ska hända någonting? Så att vi får helt enkelt vänta och se hur det hur det har utfallit.

HL: Vill du fylla på där, Elisabeth?

EL: Ja, många verksamheter har man ju i linjen. Det vet man ju, och en del är ju i princip det kan man ju se i genombrotten som var deras ambition, men sen är det ju lite det som jag tror Anna Granevärn pratade om tidigare, att just våra ekonomiska system behöver ju också, liksom hänga med, i hur gör vi med gemensam personal, gemensam utrustning? Och där tänker jag att vi på många olika nivåer ska dra lärdom av den utvärdering vi gör nu kring genombrotten för det har varit stökigt över gränserna i vissa av de här frågorna. Så jag tänker att det är inte bara varje utvecklingsarbete utan där behöver vi fundera på i hela hälso- och sjukvården när vi gör det lite lättare för att kunna göra den här omställningen.

HL: Stökigt säger du! Jag står och tänker på hjälpmedelscentralen helt plötsligt. Som verkar vara enorma fenor på att få ihop saker och ting. Ja, det avsnittet kan ni lyssna på.

AG: De jobbar ju med alla.

HL: Ja, det var lite så jag tänkte, så där kanske det finns en outsinlig källa till kunskap när det gäller just det.

AG: Precis, men det är ju viktigt också. Jag står och tänker lite på uppstarten av de här genombrotten. Det var ju en del i regionens särskilda ledning kring kompetensförsörjning ett delområde där du Elisabeth var ansvarig och idag har vi ett kompetensförsörjningsråd på regionen som fortsätter med det arbetet som gjordes under särskild ledning.

HL: Kan man säga att det nu har tillkommit?

AG: Ja det har tillkommit när den särskilda ledningen avvecklades. Och i kompetensförsörjningsrådet så finns det ju anledning att följa upp också det här arbetet som har gjorts som ändå pågår fortfarande, och det gör ju många andra arbeten också. Utredningar som pågår utifrån det arbetet som gjordes under särskild ledning. Men det här är ju en stor del så jag tänker att vi behöver träffas där också och få en rapport från hur det har gått med de här genombrotten och diskutera tillsammans. Hur gör vi framåt? Är det så att vi behöver se om vi ska starta upp fler genombrottsarbeten eller behöver vi följa det här under en längre tid och utvärdera om det var ett bra sätt att jobba? Men det jag hör så här långt så tycker vi ju ändå att vi är rätt överens om att det är ett bra sätt att jobba och ett komplement till andra sätt att jobba med förändring.

HL: Nu är ju inte ni den enda regionen i landet som håller på med den här enorma omställningen. Det finns ju 20 regioner till. Och hur ser kontakterna ut där, och erfarenhetsutbyten regioner emellan och sjukvården emellan?

AG: Varje team har ju jobbat med, och vi brukar ju uppmuntra till omvärldsspaning, att kolla hur man har gjort på andra ställen och det är ofta någon som har något tips om att ”kolla med dem jag vet att de har gjort något bra”, så det handlar ju mer lite grann om vad konkret har man jobbat med just där? Mer än det här övergripande. Det kanske du Anna Sjövall vet lite mer om, just hur regionerna samarbetar.

AS: Då är det nog så att varje team för sig kollar upp lite grann. Vad har hänt ute i landet? Finns det någon vi kan åka på studiebesök till eller kontakta på något vis och kolla?

HL: Ganska klokt för att alla har väl kanske någon kamrat någonstans inom skrået som jobbar någon annanstans som de pratar med?

AG: Det finns otroligt många nätverk på alla nivåer inom hälso- och sjukvården. Vi har vårt som hälso- och sjukvårdsdirektörer då vi träffas regelbundet och vi träffas även i norra sjukvårdsregionen. Och här har vi också regionala grupperingar med verksamhetschefer och andra företrädare som träffas och utbyter väldigt mycket. Och jag kan tänka mig att i alla de här nätverken så förekommer den här typen av att man delar goda exempel och får lite tips av varandra på omställning, utveckling, förbättring.

HL: Då är man inne på det där att inte uppfinna hjulet en gång till på i sin egen region eftersom det redan finns någon annanstans. Så samverkan där också då?

AG: Och du Anna Sjövall sitter ju också med i en.

AS: Precis, men det är ju sådana samverkan i norr norra regionerna då med olika. Jag sitter med i två faktiskt, en för analys, dataanalys och en för strukturerad vårdinformation……. heter den, jag var tvungen att tänka efter.

HL: I sådana här stora arbeten kan det ju kännas övermäktigt och det handlar ju någonstans om att liksom hitta vinkeln på vad är viktigt och inte, vad kan vi välja bort? Hur har ni gjort för att liksom, eller hur gör du?

AKA: Med ja alltså, för min del så handlar det om att låta att se till att alla som träffar patienter har en schysst möjlighet att vara med och utveckla i vården. För jag vet att det händer väldigt lite om hälso- och sjukvårdsledningen ska försöka utveckla allt det här, utan det handlar om att få med sig varenda medicinsk ledning, funktion och enhetschefer och specialistsjuksköterskor och specialister. Olika kategorier att utifrån sina funktioner, för att utveckla arbetet och det jag tycker ändå alla är på i de här uppdragen, att det har ju varit många undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som har jobbat i den direkta vården som har tänkt till. Vad blir bättre för patienterna när vi frågar patienterna hur de vill ha det? Och det är väl liksom att hitta den här triaden av att både patienterna medborgarna och vi som kan hälsa- och sjukvård. Att tillsammans fundera på hur kan vi göra detta lite annorlunda och lite bättre

Jag tar ju inte på mig någon sådan här stor hatt och tror att, utan att alla måste vara med där och kunna bidra och känna att de vill.

HL: Jag tänker bara på att ibland när man kan känna det övermäktigt måste man liksom prioritera. Man måste ta bort vissa bitar därför att det här är det viktigaste som vi behöver göra just nu.

AG: Det kanske man behöver på nivån att vi inte kan upphandla alla stödsystem och sådant där, men jag tror ändå att det är väldigt viktigt att man i varje verksamhet ser till att ha ett rullande utvecklingsarbete i sina team. Det handlar om att ha koll på sin väntelista tillsammans i teamet och få förutsättningar att se till att den inte växer på sig och det är ju både i det stora och det lilla kring att ha tillgänglighet och en god och nära vård. Jag tror att det är mycket som ska vara medarbetaredrivet, sen behöver man ju någonstans prioritera i det som är kostsamma investeringar. Det behöver vi ju liksom ha dialog med de behoven som våra medarbetare och patienter ser långt ut i verksamheten.

HL: För fanns det en outsinlig kassa då skulle ju inte vara något större problem. AG: Det hade ju varit ett drömläge. Men, det ska vi nog inte räkna med.

Verkligheten ser också annorlunda ut där, eller den kommer också i kapp.

EL: Det jag tycker är lite kul faktiskt, just om vi fokuserar på genombrottet, mer som teknik. Jag har fått ett par önskemål om att köra Genombrottstekniken på helt andra. Alltså en stor implementering av ett arbetssätt som väldigt många, alla opererande kliniker, ska in i och då har man sett att åh, det verkar jättebra att använda sig av den här seminarieformen, få input, få dem som liksom stödjer arbetet och processerna och lärandet mellan då de här verksamheterna som ska egentligen ska göra lite samma saker och inte behöva uppfinna hjulet varje gång.

HL: Vad häftigt för det du nämner. Det är ju precis ni är ute efter, att inspirera andra, att sätta i gång med någonting. Vad tänker du då kring att det här med att det kan kännas övermäktigt eller att man behöver avgränsa sig Anna-Karin?

AKA: Ja, jag nu är jag mer inne på själva teamets arbete och det såg vi rätt tydligt att många har ganska stora ambition att det här ska vi göra. Men man har ingen konkret målsättning och då blir det lite svårt och man har funderat ett tag så blir det ofta så att man avgränsar det och man får en tydlig målsättning. Då är det mycket, mycket lättare att jobba och det behöver inte vara så jättestort utan det kan vara att man börjar med någonting. Så om man kanske först tycker man ska ha hela flödet, men sen tar man kanske en del av flödet.

Det jag också skulle vilja säga kring det här med att hur vi kan fortsätta så tänker jag också att ur den här utvärderingen kommer ju då att på något vis visa vad vi kan.

Vi kommer ju rekommendera någonting utifrån det vi har gjort då. Sen är det en annan sak, vad som beslutas. Men jag tänker att det i vissa arbeten som passar, kan genombrott vara väldigt bra, inne lite grann på det.

Det finns säkert andra saker där det är ungefär samma tema, men också att alltså där processer går över gränserna tänker jag, och de är ju alltid svåra att få till.

Det är alltid svårt att få till team som jobbar med det här där det är någon som leder teamen och det är ganska stort organisatoriskt att få till det, så därför är sådana arbeten väldigt bra för genombrott för då blir det mera struktur kring det hela.

HL: Innan vi säger tack till dig, Elisabeth Liljekvist och Anna-Karin Andersson så ska vi ta en liten koll på vårt hälsosamtal som vi brukar köra. Vi tycker det känns rätt viktigt faktiskt och vi hörde ju här att du var lite småkrasslig, har du någon sån här huskur mot små förkylningar?

AKA: Nej Alvedon.

HL: Alvedon ja. Du förlitar dig på vetenskapen här nu, det är inte vitvitlök i näsan och sånt.

AKA: Nej, det brukar det brukar gå över av sig självt, men jag brukar säga som Nisse Simonsson, tar man såna här Kuckilurmediciner, så tar det slut på en vecka och tar man inga mediciner så tar det 7 dagar.

HL: Och Nisse Simonsson ska vi säga är en väldigt känd läkare och föreläsare.

AKA: Ja, det är många roliga citat.

HL: Ja ja hur har du med motionsläget när du är förkyld och då drar?

AKA: Det spelar nog ingen roll. Jag tänker att jag måste ut med mina hundar oavsett sen kan ju längden om det är en mil eller om det är 5 km, idag blev det bara 5 km tror jag.

HL: Men då blir det lite lågintensiva då. Sjövall hur har du det med motionen?

AS: Jag njuter, förhoppningsvis att det inte kommer något mer snö nu så jag kan springa på bara asfalt.

HL: Jag vill ta dig hand på den, för jag är så trött på snön jag också

AS: Men jag var ju i fjällstugan förra veckan och då var det då bara broddskor, det var vintervägar, men nu hoppas jag ändå.

HL: Ja, men du håller i?

AS: Ja, det måste ju ja, och nu kan man ju springa på kvällarna och det är härligt med ljuset.

HL: Kör du på med Granevärn havregrynsskola också.

AS: Ja havregrynsgröt ja.

HL: Och, varför pratade vi om det här? Jo, för att det är viktigt att motionera eller i vart fall hålla i gång kontinuerligt som människa för att hålla sig lite friskare för att slippa bli lite krasslig eller sjuk så att man behöver uppsöka sjukvården. Granevärn. Vi hörde om din havregrynsskola och den fortsätter väl?

AG: Men nu tittar jag ju solen fram här utanför vår lilla studio också och då är det ju svårt att stå kvar här inne och tycka att det är nice, när det går att, alltså den här tiden på året är lite unik, för man kan sticka ut på morgonen och skejta på skaran och möta soluppgången. Och sen på kvällen så är det lite mjukt och fint på grusvägarna. Då kan man ta ut mountainbiken. Så att man får liksom en häftig combo. Man får det bästa av båda och just de här ljusa kvällarna också som är så fint.

HL: Då har du då är du inne på 2 motionspass?

AG: Ja kan man ha med sig hunden också och kombinera lite eller lyssna på någon podd eller så som man är ute.

HL: Fint man behöver inte slita ihjäl sig, det är ju inte det vi är ute och far efter. Men det här som man brukar kalla vardagsmotion, sen är det ju viktigt att äta hyfsat sunt och njuta av varven också. Vad man nu menar med det, antingen är det havregrynsgröt eller så är det någon kladdig kebab eller något gött mellan varven.

AG: Man kan köra på havrebollar också. Det är ett annat sätt att få i sig havre.

HL: Det kan man göra? Ja, jag längtar också lite grann efter cykelsäsongen. Jag var nästan på väg att plocka fram både Landsvägshojen och mountainbiken igår, men jag besinnade mig.

AG: Du gjorde det.

HL: Därför att jag har en hemvändande son som har tryckt in hela sitt bohag så att cyklarna stod längst in i förrådet och då stod det en jättestor säng framför och då tänkte jag nej, jag orkar inte idag så det fick bli annat. Så jag var ute och promenerade igår en timme. Sen lite armhävningar och situps hemma. Hörni kul att ni kunde komma, kul att du kunde vara med Elisabeth på telefon?

EL: Ja Det är bra med tekniken.

HL: Visst är det, och du sköt om dig och ni andra också. Anna Granevärn, Anna Sjövall och Anna-Karin Andersson ha det så bra.