Vårdens utveckling i Region Jämtland Härjedalen.
Avsnitt 31-40

Bild av utrustning för att göra en poddsändning.

Sveriges hälso- och sjukvård är i en omställning, såväl digitalt som med nya synsätt och nya arbetsätt.

Det innebär förändringar för medarbetare, vårdtagare och vårdgivaren. Den här podden följer utvecklingen inom olika områden: Den digitala omställningen med nya arbetssätt, medarbetardriven utveckling mot målet att bli Sveriges bästa arbetsgivare, med stort fokus på arbetsmiljö och kommunikativt och tillåtanden ledarskap.

Vi snackar om erfarenheter, exempel, nya tekniken och hur det ska leda till fokus på att se patienten som en person med unika behov, erfarenheter och förmågor, istället för att i huvudsak se en sjukdom eller en diagnos..

Produktion: Poddverandan i Östersund Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Poddavsnitt

September 2022. Avsnitt 31. Om RCA.

Andreas Silverdahl är en driven person som är involverad i flera olika projekt. Inom Hälso och sjukvården finns en hel del funktionsbärande system, som man behöver få att prata med varandra, så det funkar som bäst för medborgarna och medarbetarna. Det pratar vi om, hur ett stort antal inlogg, och sidor som ska öppnas, och flera olika åtgärder för samma sak kan innebära att det blir tungjobbat. Men via ny teknik, en robot som kan samordna går det att förenkla.

Region JH´spodcast
Om arbetssätt och digital omställning. ” Regionen robot RCA”

Medverkande:
AG - Anna Granevärn, Tf sjuk -och Hälsovårdsdirektör
AS - Anna Sjövall, Verksamhetsutvecklare
ASD - Andreas Silverdahl, Förvaltningsledare
HL - Håkan Lundqvist: Samtalsledare


HL:
Hörni, det är dags att hänga med Anna Granevärn och kompani.
Hallå där. Hej hur är läget?

AG:
Det är bra.

HL:
Ja, du har stuckit i armen ser jag det inte undgå att säga det faktiskt.

AG:
Precis lämnat lite blodprov, allt är bra.

HL:
Ja, det är bra, blir alltid orolig när man ser folk med plåster och bandage

AG:
Men ibland får man ju ta lite prover per rutin om man har något problem eller
vad man ska säga. Jag har ju till exempel ingen sköldkörtel och då får man ta prov ibland för att kolla att allt är bra.

HL:
Om man skämtar till det som Andreas silverdal gjorde tidigare som är våran
gäst, att du inte har någon köldkörtel och fråga om du frös.

AG:
Skulle ju kunna göra det om jag inte tar mina mediciner?

HL:
Ja, det låter som ett sjukvårdsskämt, sånt som ni håller på med på sjukhuset.
Anna Sjövall är här också. Hallå där läget med dig idag.

AS:
Bara bra, kommer direkt från verksamhetsplanering, planeringsdag med
planering en halv har jag varit med på.

HL:
Och dagens gäst är Andreas Silverdal.
Hej, välkommen hit.

ASD:
Tack så jättemycket.

HL:
Ja, och varför är du här och vad är det du gör för någonting? Det kan ju vara
intressant för den som inte känner till dig.

ASD:
Ja, men det är alltid en befogad riktig fråga ja vad jag gör just nu här.
Det är ju att jag pratar med er, men jag jobbar annars då också inte heldagar utan jobbar halvtid och studerar sedan ett tag tillbaka lite olika-vad ska man säga intresseområden.
Men när jag jobbar inom det här sammanhanget så jobbar jag som förvaltningsledare för 1177, vårdguidens e -tjänster enkelt förklarat. Våran ska jag säga medborgares väg får att kontakta hemsjukvården.

HL:
Just det dit vi ofta också blir hänvisade vi medborgare.

ASD:
Ja precis och det är lätt att blanda ihop om man då säger den delen som
heter 1177 vårdguidens e-tjänster med sjukvårdsrådgivningen.
Vi som jobbar med dom här delarna har ju liksom ett regionalt uppdrag, men
tjänsten ser likadan ut över hela Sverige och är ett samägt system eller företag.
Om man då säger som att det ska vara lika över hela land.

HL:
Men förutom det det innan vi sparkar igång på riktigt allvar vi också kollar lite
träningsstatus och vi vi kan börja med dig Andreas, för när du kom in här så förstodjag ganska snabbt att du klättrar, för att du namedroppad några kända personer för mig.

ASD:
Jag försöker i alla fall. Jag har haft ett långt uppehåll och varit föräldraledig i 14 månader och gått upp ungefär 0,5 kg per månad. Så nu klättrar jag, men det är tungt.

HL:
Men vi ska ju säga det att du ser väldigt smärt och fin ut.

ASD:
Ja men tack vad. Detsamma.

HL:
Vad är det man fokuserar på?

ASD:
Framför allt, det är ju klättringen om man tänker att jag började klättra igen
efter nästan 15 års uppehåll. Den mentala och kanske liksom kognitivt fokuserandedelen som är den viktiga. Jag tränar mycket annat, olika typer av konditionsträning.
Styrketräning, men just när jag liksom fick tiden med familjeliv, studier, arbete och liksom försöka gå ihop så blev att vara ute i naturen att liksom ha miljöombyten höra fåglarna, känna lite mossa under naglarna. Det är liksom grejen så att träningen i klättringen är att du liksom lär dig att behärska både stress och rädsla, vilket är ganska bra i många situationer i det vanliga livet.
Sen blir man ju väldigt stark i överkropp och i liksom hela kroppen för att man
måste använda alla delar så att…Ja, vad ska man säga? Det är en helkropps
upplevelse.

HL:
Men jag tycker du beskriver så fint, alltså hur hur du omsätter din träning i
någon form utav livsstil och helhet för det? Jag gillar det där med mossan.
Anna Sjövall, du har ju dragits med en liten skada, en stressfraktur under en tid hur hur går det för dig?

AS:
Jo, men jag kan ju springa igen så att nu jag är alltså ett tag tillbaka. Försöker
pressa lite så mycket jag vågar det är för det är lite tråkigt att inte göra det. Men jag sprang terräng första gången på ett tag nu förra veckan och det är ju otroligt roligt apropå vara ute i skogen.

HL:
Jag förstår!
Anna Granevärn, du har ju legat i hårt och håller på med en klassiker.

AG:
Ja, Lidingöloppet är den 24 september, så det börjar ju närma sig nu.
Det är några specifika träningspass kvar inför det och i övrigt så mycket löpning som möjligt då.

HL:
Hur är formen, tycker du?

AG:
Den är precis där den ska vara just nu.

HL:
Du har prickat den känner du?

AG:
Ja, men sen det får man ju se. Allt kan ju hända innan den 24: e.

HL:
Men så är det ju men det där med att toppa formen.

AG:
Ja, det, det gör vi alltid sista veckan.

HL:
Ja precis, du har ju sprungit förut vad jag förstår har du någon speciell
laddning, kör du kolhydrater eller något sånt där inför?

AG:
Jag kör alltid sista veckan med lugna pass då är jag kanske bara ute en 1,5
timme och kör lite lugnt och håller igång hela veckan. Någon extra vilodag men inte så att jag blir stel eller så. Det är viktigt. Det är viktigt att vara ute dagen innan och sen är det alltid lite extra kolhydrater inte dagen innan utan 2 dagar innan och 3 dagar innan jag ska köra något långlopp. Det funkar för mig.

HL:
Kommer gå bra tror jag.

AG:
Ja vi hoppas det.

HL:
Ja, målet är väl att ta sig i mål?

AG:
Nej, nej, det är att vinna över sig själv då, att orka springa hela den här
sträckan.

HL:
Hörni då ska det börja handla om det som faktiskt den här podden ska handla
om väldigt mycket och det handlar om den digitala omställningen och det arbete som pågår inom Region Jämtland Härjedalen och det är därför vi nappar lite grann på dig Andreas, för innan Anna G gick härifrån sist så började det pratas om en robot och robotar, det är ju alltid kul, men det kanske inte riktigt en sådan robot som man kan föreställa sig rent i sinnevärlden utan det handlar om någonting annat, nämligen.
Hur ska man få alla system och verktyg att prata med varandra på till exempel sjukhuset? Så att man inte behöver jobba med en mängd olika och logga in här och logga in där och hämta här och hämta där, det blir omständigt. Det här har du i alla fall en översiktlig koll på Andreas.
Berätta lite om det?

ASD:
Som du nämnde att vi har inom hälso- och sjukvården flertalet. Jag vet inte hur många olika system som är, vad man ska säga funktionsbevarande för l
åtaganden vi gör när det gäller att producera och tillhandahålla hälso- och sjukvård på ett patientsäkert och effektivt sätt.

Om vi då tar min sektion eller område där vi har ett system som du och jag som medborgare eller invånare väljer att kontakta vården. Datan eller uppgifterna ska med in i journalsystemet och det man önskar från alltså hälso- och sjukvården som högsta önskan är ju minimalt med krångel, det vill säga för varje sådan här, liksom inloggning du ska göra för varje system som ska starta upp för varje sida som ska laddas, så den här depån av tålamod och energi i hjärnan den liksom sjunker efter varje sådant här timglas eller snurra som går och med en sån här RCA. Alltså en robot cation process så bygger man liksom en separat funktion som automatiserar och gör det där så att du som användare, oavsett på vilken sida det är.

Om du söker vård eller om det är varuproducerande, märker av det här så att automatiskt så förs det här via liksom den här roboten från ett system in i ett annat och liksom behåller den här säkerheten och mänskliga faktorn blir liksom minimerad II liksom det här överförandet. Du slipper det här som kanske kan upplevas som att det blir omständigt och arbetsamt och så uppstår det kanske ett motstånd. För den som är personal och jobbar att nej, men det är för krångligt.

HL:
Ja, tillbaks till papper och penna.

ASD:
Precis, för det är just det att du vill ju oavsett om du söker vård eller om du
jobbar med att ge vård bara ha ett system. Jag bryr mig inte om det är 4 system bakom när jag vill boka en tid för provtagning eller jag vill liksom skicka in en begäran till vården och berätta att jag ont i ena örat eller något sådant.

HL:
Finns det här systemet liksom? Finns den här tekniken att tillämpa i Östersund
och Region Jämtland Härjedalen idag. Du tittar lite på Anna här?

AG:
Det är att man har tagit ett beslut någonstans om att vi ska arbeta mot den här
typen av automatisering och robotisering. Vi ska ha 3 processer igång innan nästa sommar.

HL:
Hur hur ligger den här delen till? Finns det med i dom här processerna?

AG:
Vi är ju i ett uppstartsläge där vi precis har beslutat om att gå in i det här.

HL:
Vi har sedan tidigare; Anna Sjövall en slags robot som vi har pratat om i
tidigare avsnitt.

AS:
Ja, jag vet inte vad den heter egentligen. Siren är företaget som har byggt den.

HL:
Där finns den här funktionen helt enkelt.

AG:
Ja, det har vi ju pratat om tidigare. Den här roboten som dokumenterar
automatiskt vaccinationsspruta. Det finns ju andra organisationer där, exempelvis region Västerbotten har automatiserat processer och jobbat på det här sättet och det finns kommuner också som har gör det.

AG:
Här har vi andra som har gått före och kan visa vägen lite så vi inte ska behöva
vara först att bryta ny mark i det här avseendet.

HL:
OK om man då tittar på det här för det låter ju som att det är ganska avgörande
för att få lite fart och lite mera driv i den digitala omställningen och arbetet och att människor som jobbar på sjukhuset också få chansen att lära sig på riktigt och känna hur det är. ”Men det här var ju inte så svårt. Det här var ju ganska enkelt”.

AG:
Det här ligger väldigt väl i linje med det vi nu vill, det vill säga att
digitaliseringen ska underlätta, avlasta och skapa en bättre arbetsmiljö för
personalen och också underlätta för patienter och medborgare. Det kan man ju
säga att de här processerna gör eftersom vi inte blir beroende av människor som ska sitta och vänta på någonting eller föra över någonting och då sparar vi tid och vi sparar också den här frustrationen när man sitter och tittar på timglaset eller snurren som som går och går.

HL:
Om man kokar ner det här mot begreppet arbetsmiljö vad betyder det då?
Ordet är fritt!

AG:
Det minskar ju frustration och stress att slippa sitta och vänta på att systemet
ska tugga igenom att man ska öppna upp någonting att den sidan ska laddas. Det här är någonting som vi väldigt ofta får till oss synpunkter på, att det tar lång tid, att det laggar, att d man har inte tid. Det förstör möten med patienter att man sitter och väntar på ett system och så har man patienten på rummet.

HL:
Ja, men nu hör vi om robotar och så hör vi om viljeinriktning och vi hör om
beslut och vi hör om om saker som komma skall. Men i allt det här så finns det ju också människor som ska liksom ta till sig det här och göra allt det här och det ska krävas lite mod och det ska krävas en viss kompetens och kanske också utbildningsinsatser och sånt där. Andreas här har du lite funderingar vet jag.

ASD:
Ja, men absolut. Man bör ju också vara transparent och liksom ändå när man
pratar om den här digitaliseringen och omställningen. När det kommer till
robotiseringen så gjordes det en en studie eller det var en beräkning att man
uppskattade att 50 % av då dagens, vad ska man säga arbeten eller
arbetsfunktioner kommer att försvinna inom 30 år på grund av både robotisering och automatisering. Ja, men vad ska vi göra då?

För att om vi står här 4 personer så är det 2 av oss som kommer vara kvar.
Överflödig okej va najs! Om man är som mig som gillar att hitta på andra saker.
Men vi har ett värde i att känna att vi fyller en funktion som människor. Man
behöver inte gå in på massa, liksom politiska styrmodeller eller ekonomiska
ersättningssystem eller strukturer.

Men om man då tänker att vi har ett behov av att fylla en funktion, vi ska inte prata om liksom medborgarlön och den biten. Men oavsett så är det här någonting som berör oss som individer som medarbetare som grupper och som organisation väldigt tydligt och för att man inte ska ha ett alltför stort motstånd när det kommer till förändringsresa så behöver man också bryta ner de här begreppen så att det blir liksom begripligt, till exempel som vi gör nu.

Vi pratar inte om en robot som kommer ta över en specifik sjuksköterska tjänst ellerkommer liksom minimera din liksom kliniska status som läkare för att man använderett automatiserat bedömningssystem för diagnostisering till exempel och så vidare. Utan det är hur vi samverkar. Vi kan frigöra mer mänsklig kapital i att utveckla och lägga mer tid på forskning och liksom även breddade studier för att det är ju mitt specialområde. Det här med breddad akademisk kompetens.

Tyvärr ser jag i samhället att vi liksom har tagit bort en stor del i
kompetenshöjningen och utbildningsväsendet som har gjort att vi ligger ljusår ifrån övriga delar av Europa och världen när det kommer till, Ja, men vad säger man, studievägen och vi har bara egentligen applied science som huvudfåra i våran liksom universitetsstad och så.

HL:
Så Regionen då, vad är det du tycker saknas?

ASD:
Man behöver liksom greppa tag i det för att hjälpa andra i arbetet, alltså det
jag tänker när vi pratar om om om de här bitarna är ju att alla former av tekniska förändringar innebär ju en slags. Vad ska man säga? inkörningsperiod? Att våga ta ett litet kliv eller trycka och känna.

Det innebär ju till att börja med att att man genom att man vill göra någon
förändring om vi backar bandet så innebär det också att man utklassar lite
nuvarande läge, att status quo kan kan bli bättre.

Om de kommer att säga: du ska inte ha en svart t-shirt, du ska ha en blå t-shirt.
Jaha OK, vad är det för fel på min svarta t shirt, kanske du tänker.
Så brukar man på något sätt i en sociologisk kontext säga att om 10 % av en kohort alltså en grupp är negativ inställda evolutionärt så har vi ett otroligt starkt konserverande behov att inte äta varenda svamp vi hittar i skogen eller stoppar i oss.
Så lite som 10 % som är negativa räcker för att liksom hålla en egenhet att inte prova någonting nytt och genom att liksom det kan finnas en ganska stor klyfta mellan om vi då säger. ”Jag är positivt inställd till ny teknik, testar vad du vill”.

Det tycker jag man hör men om man inte är där, om man ser att det här
hotar min identitet, om jag jag har en klinisk stolthet i det här i mitt yrke i min
profession och inte får en diskurs. Alltså förklaringsmodell som på ett pedagogiskt och på ett sätt skapar en begriplighet så är det belöningsvärdet.

Nu kommer jag till det vi pratade om innan det här programmet. Bland det
viktigaste, tydliggöra och förklara för det är när vi har hittat och identifiera
belöningssvärdet hos varje liksom inte individ, men på liksom en större yta vi vi kan börja få momentum och faktiskt få igenom förändringar. För vi pratar om det här med att ja, men om vi ska kunna boka tider till exempel hos en läkare? Ja, men då behöver ju läkarna hitta möjlighet att se en vinst med att tillgodogöra sina tider och då behöver man ju ta en dialog och identifiera sånt här.
Men vad är, om du jobbar inom primärvården din största drivkraft? Är det
flexibilitet? Ja, men då ska vi prata flexibilitet för att du kan ju stämpla ut. Kanske på torsdag kväll åka upp till en sportstuga i Åre, sitta och köra de här e-besöken eller vad det är då.
Men om det inte är din uppsida att belöningsvärdet för att ändra ett arbetssätt är där då behöver man hitta ett annat. För en annan kanske det är något annat som vi talar om.
Jag vet inte. Mitt belöningsvärde är tid. Jag uppskattar att vara fri. Jag uppskattar att jobba halvtid. Jag uppskattar att läsa, lära mig saker och jobba halvtid.

HL:
Jag förstår, jag tror jag begriper. Hur får man in det här i strategierna framåt?

AG:
Då tänker jag att vi har ju flyttat fokus lite om vi blickar tillbaka på vad vi har
jobbat med när vi pratat digitalisering så har det varit väldigt mycket att vi ska ha det här systemet, det här arbetssättet eller den här prylen eller vi ska kunna jobba.
Vi har varit mycket i patientmöten att kunna göra dom digitala eller på andra sätt det vi pratar om, nu är ju att vi egentligen lägger kraften på att underlätta för personalen att göra sitt arbete på ett effektivt sätt.

HL:
Och det finns det väl ett belönings värde? Det tänker jag att det det är en form
utav belöningsutvärdetstvärdets idé.

AG:
Så ja, jag tycker den är den är viktig. Det här att vi förflyttar lite och sen när det
gäller de andra sakerna så här finns ju våra medborgare, våra patienter som vi
också vill underlätta för, att kunna göra saker och då behöver vi balansera i vilka saker vi gör.
Men att kunna boka, att du ska komma på ett besök här, du får själv bokningstiden, det finns de har att välja på, den är ju inte så knepig, men när vi när vi hamnar i de här gränslandet där det blir lite otydligt. Vem är det som är ansvarig för patientsäkerheten egentligen när vi jobbar på det här sättet eller när när mina patienter lite fritt får göra de här sakerna? Är jag fortfarande ansvarig då som läkare eller annan profession. Det tror jag att man behöver prata mycket mer om man behöver klargöra.

Det är ju förändringar som har skett efter att man har gjort sin utbildning och sin specialisttjänstgöring och alltihopa. Det händer ju naturligtvis saker hela tiden i den medicinska utvecklingen också. Det kommer nya saker, men det här är ju ganska stora förändringar i hur man jobbar och de största skillnaderna var nog egentligen i början.

Vi tog in patienter i de här virtuella rummen och vi hade vårdpersonal som satt
någon annanstans. Det var ju helt nytt och vi provade och vi såg att mycket
funkade och sen fanns det vissa saker som man absolut inte gör. Men det är ju
inte så mycket det vi pratar om nu, utan nu är vi ju mer på de här smidiga flödena.
Få ihop system med att underlätta i vardagen. Men viktigt ändå tror jag att få ha de här diskussionerna när vi vi gör förflyttningar kring vad är mitt ansvar då?

HL:
Ja, jag tänker också när man når så långt som att man hittar de här belöningarna, att att det gäller att sprida dem internt också och de är då kanske
olika för olika personer.
För mig så handlar det kanske om att jag känner power i det här när jag får ge bra omvårdnad och jag känner power när jag har en bra relation med patienten så att man liksom kartlägger det där och liksom dokumenterar.

Det blir spridning på det internt för att kunna inspirera den stora massan eller
kohorten som du kallar det Andreas.

ASD:
Jag tänkte just på det du lyfte här att att det finns ett stort liksom egenvärde i
att kunna ha en större insamling av information än bara vid dom stickproven. Jag tänkte på ditt liksom blodprov nu, som säger att det är dagsformen lite som
bestämmer, men i och med att vi har väldigt mycket möjligheter både att inkomma till vården med information via e-tjänster och även andra former liksom av device med monitorering och sånt så blir ju det här ett förändrat arbetssätt.

Att jag måste ju också ha haft en egen reflektion kring att ja, men nu kan jag få den här datan. Men då måste jag lita på datan och låta den vara liksom min guideline i den medicinska bedömningen för att, det du var inne på Anna G är ju precis det här.

Det handlar om att tekniken och möjligheterna har gått så fort, medan det juridiska, liksom regelverket och den liksom mer etiska diskussionen har inte riktigt hängt med. För att det ändrar ju ett ett myndighetsförhållande, det vill säga att jag som myndighet gör dig som patient eller individ, att ta ett större ansvar för din hälsa, att kanske inkomma när du känner att så här, ja, men nu är det lite så här, men det görju att du får ju en bättre effektivitet.
Jag tänker du får ju lägga tid på rätt saker och du får bättre massa att jobba med.

HL:
Jag står tänker på dig, Anna Sjövall som är verksamhetsutvecklare och ni har
ett system igång som vi pratade om tidigare. Kan du se vad belöningarna är för dig i ditt arbete?

AS:
Hm ja min belöning är ju när det när man lyckas ute i verksamheten, att man
man börjar med ett nytt arbetssätt och tycker att det fungerar väl och att de känner medarbetarna känner att att man kommer framåt och. Jag tycker att det är roligt att att de blir hjälpta då så så det tycker jag är ett värde för mig. Men jag tänker på det du säger Andreas. Det här med med just värdeskapande. Jag tänker också på personcentrering så vi också ska jobba med patienternas perspektiv.
Då behöver vi också ha med och som du säger, samla in data från från medborgarna själva.

Vi hade ett exempel idag på på planeringsdagen.
Det var en chef som säger så här, ja, men vi tror att vi jobbar patientcentrerat för när patienten kommer in till till läkaren så ställer läkaren fråga, så kan du berätta om varför du söker idag och så svarar patienten.
Vadå? Du har väl redan läst det? Det står väl där?

Så vad, vad är liksom förväntningar? Vi tänker att vi var centrerade för att vi frågar intresserat ”kan du berätta själv med egna ord” och patienten säger det har du väl redan läst.
Där tror jag vi behöver tänka liksom så här. ”OK, vad har patienterna för
förväntningar och vad tror vi att vi gör som är individbaserat här”.

HL:
Det låter ju ganska omvälvande och det är klart att det är det, och det här pågårju inte bara inom den här myndigheten. Det pågår ju ut i hela världen. I takt med att teknikutvecklingen går så himla snabbt.
Man ska alltid ha senaste appen känner jag men vet inte vad man ska ha den till ibland.

HL:
Ja. Ha om vi för den här diskussionen vidare och hur hur ska man fånga upp
det här då? Vad blir uppdraget åt dom här grupperingarna som ska försöka driva de här processerna nu då i inom regionen?

AG:
Ja, de har ju ett uppdrag att få igång 3 processer och det här kommer vi följa från regionledningen och jag förväntar mig ju resultat.

Att det att det blir processer som gör nytta nu, att det blir fokus från start som
förmodligen kommer ligga på administrativa processer som kanske inte i första
hand är riktat till hälso- och sjukvården, utan man börjar med de här lite lite enklare runt omkring som inte är lika komplicerade.
Men på sikt så tror jag att det här kommer att kunna har stor betydelse och frigöra tid och underlätta i vardagen.

HL:
Vad är belöningsvärde för dig Anna Granevärn?

AG:
Att se resultat, att se att det blir skillnad. Det är viktigt.

HL:
Jag håller med dig faktiskt. Får se resultat. Men jag tycker också om processer
gillar utveckling, gillar när man bestämmer sig för att göra någonting som ska leda till någonting och man når det där målet.
Det är så tjatigt ibland att prata om att sätta ett mål och så. Men det är faktiskt
väldigt härligt när man lyckas.

Jag gör ju inte bara poddar utan andra saker också.
Igår hade jag en process med ett antal personer som jag kände efteråt. ” Det har varit jättebra” och jag fick direkt bra återkoppling och då går man ju hem det därifrån och känner ”fanken var bra”.
Det där kändes i magen och jag visste att jag hade lagt upp det på ett så bra sätt som jag kunde inför, och så blev det lyckat.

Ja, jag behöver inte gå in på detaljer, men så det kändes jättebra och det tycker jag att belöning.
Vi ska börja runda av lite grann, men om man försöker koka ner det här nu då?
Vi har pratat om belöningsvärden och så vidare. Om man om man funderar på hur man ska få till det med för alla grupper som är berörda med kanske så liten ansträngning som möjligt.
Är det någon som har några tankar och funderingar kring kring just det?

AS:
Ja, men det finns massa olika förbättringsarbeten kring det här där man också
som Andreas har pratat om att att patienten själv skickar in värden.
Ofta via 1177 e-jänsterna och man man skapar olika ärendeflöden för det och det finns flera olika mottagningar som testar, bland annat att man ska kunna mäta in sitt blodtryck när man har tagit det.
Det finns andra exempel, förbereda inför att man ska träffa fysioterapeut.
Det finns många sådana exempel där vårdpersonalen faktiskt är drivande i
utvecklingsarbetet.

HL:
Jag har ju tagit blodtrycket sånt där rum själv och lämnat en lapp i luckan.
Andreas, det var jättekul att ha dig här. Tack så jättemycket. Lycka till med klättring eller träning ikväll. Ska du hänga i fingertopparna?

ASD:
Jag varit på Frösöberget här på Klippan vid Telias servrar. Det är rensat och säkrat i berget där så att nu sitter det som sten, träffa gubbarna
som håller på och bilar där, så att nu är det lugnt, det är riskfritt liksom.

Anna Sjövall tack till dig också för att du kom hit. Ska du ut på något ikväll på något, inte galej utan att springa menar jag?

AS:
Vet inte, jag sprang igår, vi får se vad foten tycker om jag springer eller vänta tills, får prata med foten lite idag.

HL:
Anna Granevärn vad händer i din värld?

AG:
Ja, jag avverkade ju min favorit i går kväll, vill säga intervallpass på rullskidor
så ikväll tänkte jag ha pannlampspremiär med lite lätt jogg bara.

HL:
Typ vilodag då, pannlampa ju mysigt. Ja, hör ni tack för att ni kom hit och tills
vi hörs nästa gång. Nästa gång tror jag vi ska prata om ett miljonregn som har
landat över en viss verksamhet. Ja, det blir spännande.

Oktober 2022. Avsnitt 32. Miljoner till egenmonitorering.

Podden tar fart mot miljonerna! Det har landat ett välkommet tillskott i form av medel, 7 miljoner närmare bestämt, medel som ska gå till att utveckla delarna med egenmonitorering. Det hör vi mer om i det här avsnittet.

Transkribering Poddavsnitt ”Miljoner till monitorering”
Medverkande:
AG= Anna Granevärn- t f Hälso-och sjukvårdsdirektör.
AS= Anna Sjövall- Verksamhetsutvecklare.
GÖ= Göran Örnung- Divisionschef, medicin.
HL= Håkan Lundqvist- Programledare


HL:
Välkommen till podcasten från Region Jämtland Härjedalen, det handlar om digitala omställning, det handlar en del om förändringsarbete.
Anna Granevärn nyss hemkommen ifrån Lidingöloppet.
Om du ger oss den korta versionen, hur var det? Hur gick det?

AG:
Ja, det var inte riktigt min dag kan man säga så det gick inte riktigt som jag hade tänkt mig, men jag tog mig i mål.

HL:
Ja, och du är inte nöjd med att du tog dig i mål? Hör jag ju på dig utan du hade ju någon högre målsättning då?

AG:
Ja, men absolut, jag vill ju gärna känna att jag gör ett bra lopp också.

HL:
Hade du ett tidsmål eller hade du ett placeringsmål eller både och?

AG: Nej jag, jag var ju i första hand glad att kunna genomföra loppet eftersom jag haft så mycket skador i sommar, men det har känts så bra sista veckorna så då tänkte jag att jag har ju faktiskt en chans att ligga i närheten av tiden från förra året.

HL: Ja kanske till och med hade kunnat persa (personligt rekord) ja, men vet du vad,
det är bra gjort att genomföra och nästa år kommer ett nytt Lidingölopp och jag antar att du redan anmält dig.

AG:
Inte än, men jag lär väl göra det vilken dag som helst.

HL:
Hallå, där har du sprungit Lidingöloppet någon gång Göran.

GÖ:
Ja, det har jag, både junior och senior loppet 3 gånger.

HL:
Ja, vad hade du för tid då?

GÖ:
Näst bäst på 28: är bästa tiden 2,18.

HL: Det är ju väldigt bra?

GÖ:
Men det är väldigt, väldigt väderberoende. Det är skillnaden mellan himmel och helvete om det är gyttjebrottning eller om det är liksom bra hårt underlag så att det är väldigt, väldigt, känsligt kan jag säga jämfört med ett packat fält oavsett avstånd.

HL:
Och Anna Sjövall du har ju dragits med en skada, men jag vet att du har kommit i gång och sprungit igen och det har vi ju pratat om tidigare. Längtade du till Lidingöloppet när du inte kunde vara med nu eller?

AS:
Ja, man blir alltid lite sugen när man ser andra springa. Ja, så är det. Ja, men hur går det för dig?

AS:
Idag går det framåt.

HL:
Känner du att du är i full form?

AS:
Jag känner mig aldrig i det. Men, men det går ju bra.

HL:
Ja, vad härligt. Ni funderar så klart hur det går för mig? Ja, jag förstår det, ni ser alldeles frågande ut och Göran också där på andra sidan. Jag kan säga jag var med om en händelse här för inte så länge sen, jag tränar en del på gym och då skulle jag göra marklyft och jag har ju utvecklats ganska mycket som ni ser i muskulärt.
Ja ni ser inte det kanske, eller jag vet inte. I alla fall så skulle jag prova att höja mig. Men jag skulle höja mig från 105 till110. Det är bara 5 kg och jag vet inte vad jag håller på med så att jag sög tag i stången kände jag.
Det här var oerhört tungt. Och upptäckte till min fasa efter att jag hade gjort 2 repetitioner att oj, det här var 130 kg så hade liksom räknat tokigt och ibland blir det ju så där med skallen att den hänger inte riktigt med.
Jag blev glad att jag lyckades med 2.

GÖ:
Ja det var ju skickligt, riktigt bra, men nu ser man vad som sitter i skallen också. Man pratar om att man flyttar mentala gränser.

HL:
Glad i hågen ringde jag till min yngste son som är en kraftig person och deklarerade högljutt att nu har pappa rekordet.

GÖ:
Och hur länge höll det?

HL:
Ja, det höll väl ungefär ett dygn innan jag fick ett sms tillbaka. Vi ska prata om förändringsarbete?
Vi ska prata om digital omställning. Du är ju divisionschef Göran, för den som inte har hängt med vilket område har du ansvarar för?

GÖ:
Jag ansvarar för division medicin men det är då rätt många som ligger under det här, akutmottagningen, labb och röntgen exempelvis.
Det är som att hela sjukhuset behöver beslutsstöd för att driva vården på både akut och planerad bas.

HL:
Då antar jag att det är en hel del människor inblandade i den verksamheten, om man bara hör vad du säger.

GÖ:
Ja, så är det verkligen och när det gäller sjukvården i sig är det så i ett nötskal.
Det är ett komplext område därför att det ska fungera som ett system, så då är det, tror jag, få eller ingen verksamhet som har så många människor, maskiner eller enheter och som är så beroende av varandra för att funka bra tillsammans som system.

Om vi ska räkna och liksom med tänka oss medelstora sjukhuset som är som en bil då, med patienterna som våra passagerare och någon får för sig exempel, att plocka bort ett däck eller en ratt eller gör hål i vindrutan.
Då blir det svårt då kommer bilen inte rulla någonstans. Så att inga delar är liksom oberoende av de andra eller väldigt få i alla fall.
Så därför är det så otroligt viktigt att tänka i system.
På beslut i system och arbetet i systemen så att säga, men det är svårare i praktiken.

HL:
Ja precis. Det var ju min fråga, hur gör man för att tänka i system då?

GÖ:
Ja först måste man rita kartan av systemet, det vill säga vilka enheter där då som är beroende av varandra för att få det att funka som system. Sen så gäller det att vi skapar gemensamma mål. Det är otroligt viktigt om man är beroende av varandra.

Om vi säger att vi ska vinna OS om 4 år. Och en vital enhet satsar på komma ombytta till skolgympan och några då vill vinna OS.
Då kommer man ju vara väldigt disharmonisk i tempo.
Så det är otroligt viktigt att man liksom med takt går, alla berörda enheter och människor, mot de målen som man har täckt upp.
Då är det meningslöst att någon springer ihop fortare eller tränar hårdare.
Det viktiga är att man tillsammans bestämmer vad man ska göra när man ska göra det och hur man ska göra det.
På det så följer organisationens mognad.

HL:
Men om du känner då att eller märker att, här har vi inte riktigt samma bild och så där. Hur gör du då för att motivera och antas skapa entusiasmen?

GÖ:
Det är ju det här att skapa en måldriven division, alltså för att man kan liksom locka med vad som helst vara jättesnäll eller att vi får 100 kr om du gör det här eller så, men det blir ju aldrig hållbart, utan man måste få individen att tro på det. Om man inte tror på det, då är det ändå så att man måste som chef vara tvingande.
Mycket handlar om farhågor mer än förhoppningar, men inte baserat på fakta utan det är vad man tycker och tänker och tidigare upplevelser man utgår från.
Tidigare är det präglat väldigt mycket runt entusiasmen, en förändring, någonting som man har varit med om, men då det inte har blivit bra, då vill man inte uppleva det igen. Då kommer man hålla emot något i det finns inget draglok direkt. Så man får verkligen fiska in här och se vad är skälen?

Vi ska prova, inte 20 år framåt, men vi ska ta beslut för att sedan fortsätta på basen av fakta. Och även om du tycker si och tror så och går åt andra hållet så är det ingen av oss som sitter på fakta och ändåhar chansen att få reda på det. Då måste man prova.
Blev det bättre eller blev det sämre eller oförändrat?

HL:
Jag måste fråga Anna Granevärn här lite grann håller ni med om den här bilden?

AG:
Det finns ju olika sätt att leda och så vidare, men även att pröva på, det är jätteviktigt att man vågar prova, men jag står lite grann och tänker också på det vi brukar prata om. Hur viktigt det är att man kan få stöd.
För det finns ju många tappade sugar efter att man har provat olika saker och man har försökt och man har fått kämpa.

Man får allt i knät själv och man får inte hjälp, så det är jätteviktigt att det finns stöd runt omkring för att man ska få hjälp med teknik eller vad det kan vara för någonting som krånglar. I och med att det är jag hamnar det på att det är högsta ledningen, med support, engagemang, det måste vi för att de som vill och vågar, visa att vi kan gå lite före.
Det är otroligt viktigt också med full support och där kan man behöva gå sedan som bergakungen och stampa med foten lite.
Så mäkta tacksam för att de vill och vågar gå först och driva det här för det är en väldigt energikrävande process.
Men då är det också otroligt viktigt att känna att man har supportern i ryggen men också målet framför sig han som motivator för varför vi ska göra det här.

HL:
Anna Sjövall! Vad tänker du? Känner du igen dig i det här?

AS:
Ja men absolut och jag tycker väldigt mycket handlar om att man ska våga prova. Det här med att man inte har stöd kan göra att man ger upp.
Vi har en liten utmaning i att vi är lite färgad av det.
Man har provat genom åren och så lyckas man inte och då vill man inte prova igen.
Man tänker det är ingen mening.
Nu påstås att det ska funka, men det gjorde det ju inte sist och varför ska jag prova igen?
Det kan uppstå någon slags kant, eller idé om att det känns meningslöst, för vi har gjort det förut.

HL:
Ja lite så, och då är det väl väldigt viktigt att man försöker hitta det.
Men det är en utmaning och jag står och tänker på. Pippi Långstrump, kommer ni ihåg vad hon sa? Det här har jag aldrig gjort förut, så det ska jag göra.

GÖ:
Det är ju inte nytt för oss. Men vad är då skälen att det inte har fungerat?
Det, varför gick det eller att det började bra. Men sen tappade vi och det är liksom alltid samma svar när man tittar.
Det är liksom fortfarande chefens driv och engagemang och sen att följa upp. Det blir fokus och det uppfattas av omgivningen som att det är viktigt. Så fort man slutar fråga eller göra det……du kan ta träningen som ett exempel.
Där är kunskap som inte går att installera utan man måste träna sig, slutar man träna så det kommer det ganska fort sluta vara bra, det går otroligt fort.
Det går utför och man kan räkna med ett chefsbyte, så är man borta från matchen från en vecka till nästa för att han/hon får då ett annat fokus eller annan inriktning.

HL:
Nu pratar vi ju ledarskap, någonstans i det här så att följa upp och också kunna visa resultat är ju någonting som kan så klart sporra människor om jag ser själv att ja, men det här blev bra eller det här blev inte så bra.
Men vi ser en lösning på problemet.
Det måste ju då på något vis skapa ett engagemang.

GÖ:
Ja ja, och att vi firar varje lite delmål.
Det är otroligt viktigt också.
Gärna med en tårta eller glass eller något annat också.

HL:
Men du, jag håller fullständigt med att fira framgångar stora och små det sporrar också. Hör du Göran det när vi pratade med dig för några avsnitt sedan så var vi inne på att ni skulle få lite pengar för att vidareutveckla monitorering. Kommer du ihåg det?
Har ni fått dom än eller inte?

GÖ:
Ja då det har vi. Varenda krona faktiskt det är ju också en bekräftelse på att vi vill göra rätt saker. Det är 7 miljoner kronor så att det kommer ju också hjälpa till i uppskalningen. Att vi har liksom den finansieringen också klar för att göra det.
Den devisen stämmer ju nästan alltid också.
Man måste investera tid och pengar för att sedan vinna tid och pengar och kvalitet och arbetsmiljö så att det är ett stort plus nu för en uppföljningsplan som faktiskt går i gång den här veckan.

HL: Vad är det ni ska göra? Vad kommer ni att göra?

GÖ: Uppföljning kontinuerligt av patienter med kroniska sjukdomar, framför allt har det varit högt blodtryck, men nu också hjärtsvikt.
Men nu är det verkligen första gången man testar som vi kan ge vård på lika villkor och i tillgänglighet. För att nu kommer vi följa de här patienterna.
Den här uppgraderingen av den här plattformen som vi använder.
Har vi sett är otroligt stabil nu, sen veckan efter midsommar.
Vi fick tillgång till den och den nya appfunktionen, den testades i måndags och gick ut igår så att nu ska vi alltså sätter ett mål på att vi ska ha femtonhundra patienter uppe i systemet före nyår och det ska vi verkligen tillsammans se till att vi klarar.
Det är de åtgärderna vi kan göra, det är framåt här och nu.

HL:
Hur viktigt är det här klivet?

AG:
Det här är ett jätteviktigt kliv. Vi har ju väntat länge på att tekniken skulle bli stabil och att allt skulle kunna fungera. Men vi har haft väldigt goda resultat av de arbeten som har gjorts tidigare med egenmonitorering, så vi har ju all anledning att tro att det här också kommer fortsätta leda till goda resultat för våra patienter och för verksamheten.

HL:
Vad säger du Anna Sjövall?

AS:
Ja, men jag tycker det här är jättespännande att vi äntligen är på väg. Vi har väntat länge. Så det är jätteroligt.

HL:
Det låter lite grann som att proppen går ur här? Att det blir någon form utav lättnad och nu tar vi nästa steg.

GÖ:
Ja, så är känslan och det är teamen som ska köra. Nu är vi väldigt taggade för det här, men sen är det ju så alltså pengen.
Vi hade ju gjort det här ändå enkelt uttryckt, men det är ju så, bedriver man eller arbetar i offentlig verksamhet så kommer det man var så att man alltid kan både vilja och kunna göra mer än vad plånboken tillåter.
Så att det är fördelen när man kan få kapitaltillskott.

När man gör något som initialt kostar mer, för att inte behöva liksom prioritera om det. Tillskottet blir ju att man inte tappar tid och kan hålla fullt driv så att det är stor fördel, i det här fallet är det ju jättebra.
Det är verkligen precis i fas nu med vår uppställning här som går i gång med det här under kvartal 4.

HL:
Vad häftigt det låter och för den som sitter och lyssnar som kanske inte förstår vad monitorering är så är det att kunna följa patienter med kroniska sjukdomar som hjärtsvikt och blodtryck på distans och man ser hur det ser ut dag för dag om jag fattar det.

GÖ:
Ja och det är patienten som hjälper till att göra jobbet. Den som ska vård som vårdgivare då, oavsett om det är jag som doktor eller sköterska eller undersköterskan
som tittar på det här så är det patienten som väger sig och kollar sitt blodtryck och kan göra det hur många gånger som helst.
Det i sig innebär att det blir bara ett bättre beslutsstöd för oss som ska styra medicineringen eller har koll på att man inte ser någon objektiv försämring där man ska göra någon medicinsk justering.
Man behöver inte ta sig som patient då till den fysiska miljön för att kolla blodtrycket eller pulsen eller andningsfrekvensen eller vikt eller syresättning utan det kan man göra, på mycket mer kontinuerlig bas, otroligt mycket bättre.

HL:
Kommer det uppstå en skillnad vad gäller människors hälsa då i de här patientgrupperna att man helt enkelt att färre kan dö?

GÖ:
Jag tror att man egentligen kan få helt annan feedback på att det verkligen hjälper eller att när jag tar mina mediciner så ser jag att den har effekt även när jag inte tar min medicin någon dag så kommer jag se effekten av det också.
Men även beroende på lite hur lojal man är, med sin doktor och hur rädd man är för sin sjukdom.

HL:
Det kommer också omedelbart eller ganska omedelbart att kunna se konkreta resultat då eller, även personalen?

GÖ:
Ja och sen kommer det ändå kanske en möjlighet att prata och hjälpa 25 personer om dagen i stället för kanske 5, 6.

HL:
När vi spelar in det här så är det den 28 september. När ska liksom allting vara i gång så du?

GÖ:
Igår.

HL:
Där ser man vad fantastiskt. har du legat sömnlös i natt?

GÖ:
Jag har faktiskt inte kunnat bevaka hur abstraktionen gick men det kommer jag strax kolla. Lite senare i eftermiddag.

HL:
Jag förstår, så du är lite nyfiken på det, så klart.

GÖ:
Ja faktiskt. Jag inte fått några trista besked så att jag har tolkar tystnaden som någonting bra.
Faktiskt om vi då lämnar den här delen lite grann Göran.
Och tittar på någonting som jag vet att du, Anna Granevärn är väldigt nyfiken på.

AG:
Ja, hur går det göra med den virtuella vårdavdelningen?

GÖ:
Ja den ligger i pipeline, men den ligger inte som nummer ett nu.
Nu har vi ju workshop med både stora medicinkliniken och HR då för att se hur ska vi nyttja framtidens vårdplatser så bra och så klokt som möjligt med alla berörda spelare från professionen.
Vi hade en första halvdagen den 21 september, vi kommer ha nästa dag med fortsättningen där den olika scenarier.
Då är den virtuella med liksom på spelplanen. Jag kan ju förstås plantera en färdig lösning och säga att så här blir det, men det är inte så bra.
Viktigare är den kreativa responsen, att den är bergsäker.
Det gäller att jag får alla de andra med på banan också.

HL:
Det kan ju hända då att ditt förslag på lösning rimmar mycket bra med vad övriga faktiskt kommer fram till.

GÖ:
Ja, för jag tror att det gäller konceptet. Det vill säga som är också helt i linje då med nära vård eller att man ser närmare vardagen för att det måste vi i framtiden och då pratar vi rätt nära fram bestämma.
Vad ska vi kunna göra i hemmet? Kunskapen har vi den, går det att flytta dit? Men vad har vi då för prylar för övervakning eller någon annan utrustning för att patienten inte ska behöva ta sig i den väldiga riskmiljön som finns med sjukhusets avdelning.
Men är men ändå hemma och kan känna sig trygg så är det bra.
Slipper smittorisker, man har kanske infarter där man ger läkemedel.
Du sätter handen på grannens sjukhussäng eller stol och på bordet där och har stor risk eller chans att dra på sig någonting annat eller att man snubblar på grannens droppslang eller sänggavel som inte finns i hemmet så att säga.
De här delarna nu vad vi ska göra på respektive vårdnivå. Det är otroligt viktigt steg framåt vad gäller besluten, att också flytta närmare patienten, inte bara kunskapen och behandling. Man inte ska behöva ta sig långväga för att göra den här mest basala undersökningarna eller provtagningarna som sker idag.

HL:
Det kan ju uppfattas som att man inte vill ha in människor på Östersunds sjukhus och så är det ju. Man vill ju ha dem som verkligen behöver besöka sjukhuset. Men virtuell vårdavdelning. Vart ska man dra gränsen någonstans? Hur ska man tänka som medborgare?

GÖ:
Är det så att det är att du får hemmavård och omvårdnad. Då kommer du få samma medicinska förutsättningar, vård och omvårdnad.
Men du ligger i sängen hemma i stället.
Många patienter ligger inne liksom för observation bara för att man är orolig för att det är någonting farligt eller någonting konstigt. Då har man inte möjligheten att göra de utredningarna. En hjärtövervakning som pickar och pickar som inte kan bli akut farligt. Man kanske fångar rytmrubbningar så det kan man ju ligga med hur många dagar som helst hemma i stället utan att behöva sjukhusplats.
Det som innebär att ligga på en vårdavdelning, att man bara har en övervakning på sig eller att man ska vänta på provsvar som tar mer än ett dygn så att det är lite speciella prover och sådant, Det måste vi bli mycket bättre och klokare på för att kunna sköta hemmavid i stället.

HL:
Men jag kan tänka mig att när man hör dig berätta lite grann så kanske man som medborgare hackar till lite grann och just den här trygghetsfaktorn, liksom det. Hur säkert är det kanske sådana frågor som dyker upp.

GÖ:
Ja och det är otroligt viktigt. Det gäller ju alla för både vårdgivaren och vårdtagaren. Men det känns ju alltid bättre och säkrare nu när man tror att patienterna är liksom några meter bort eller doktorn är på akuten och så vidare.
Men det som jag sa ändå, det är inte fakta, utan det är tryckande och tro.
Därför att där man har gjort de här exemplen så har det ju gått så över förväntan bra, så att fakta verkligen talar 100 % åt det här hållet.
Och vi skulle säga du riskerar att minska omvårdnadsriskerna.

HL:
Du har ju erfarenhet av att arbetat med den här frågan tidigare när det gäller virtuella vårdplatser?

GÖ:
Ett exempel. Covidpandemin slog till första gången och det blev stort behov av platser i vårt land, men framför allt med övervakning av syresättning då och då. Men då låg man ju bara och mätte syrehalten och hur man mådde.
Alla mådde ju lika dåligt, några hade bra syresättning, några dålig och man visste inte riktigt vilka som skulle krokna, men det var ju otroligt mycket enklare att ha de patienterna hemma och sen ser man här nu börjar det inte räcka till.
Då får man Packa sin lilla väska och får skjuts in till sjukhuset.
Men det hade bara varit dödtid och ligga med den ökade risken då och drar på sig någonting annat förstås med. Både smittorisk och fallrisk och som det är i den fysiska miljön, men där det är indicerat så definitivt så ska vi ha det.
Väldigt mycket går att göra annorlunda än idag.

HL:
Anna Granevärn, vad skulle det här betyda för planeringen för antalet vårdplatser för den frågan dyker ju upp rätt ofta när det rör sjukhuset, att det är brist på vårdplatser och det här syftet här är att kunna också frigöra lite vårdplatser för de som verkligen behöver.

AG:
Och då tänker jag att det kan skapa trygghet också i att vi har mer kapacitet att vi kan ha lite mer gummiband. Och att det finns andra alternativ. Det blir som ett verktyg till och vi jobbar ju redan nu med sommaren tjugotjugotre. Den planeringen är uppstartad och det hade ju varit suveränt fint att ha även det här verktyget med sig in i den sommaren.

HL:
Hur får man med sig då medarbetarna på det här tåget?

GÖ:
Genom att skriva, just så prova det landar vi tillbaka till.
Du får inte övertygelse om att det här förrän du har provat och kan säga att det här var ett bättre sätt faktiskt.
Att det blir bättre än vad jag trodde.
Att testa en annorlunda slinga på gymmet eller köra en övning på ett annorlunda sätt eller en övning som du aldrig har provat och ser även ”ta mig tusan.
Jag har gjort så här 10 år, så där känner jag direkt att det här kommer att vara bättre för mig och då får du övertyga”.
Då blir det hållbart på en gång. Men om vi gör det på grund av tvång eller att du bara gör det för att du får pengar? Eller gör det här för att vi måste spara pengar så är det ju lite av en dikeskörning ändå, inte ens värt att prova.
Men kommer det här att som Anna nu önskar att kunna finnas på plats till nästa år?

GÖ:
I övrigt måste jag säga, ingen aning, utan vi får ju se det där. Andra saker som är viktiga att sätta först nu är det systematiska förbättringsarbetet som innebär att sätta standard för arbetssätt, mål och arbetssätt som leder oss mot de målen.
Kvalitetsmålen som vi har för tillgänglighet och utfalls kvalitet.
Det är det viktigaste nu framåt.
Det bygger den bästa arbetsmiljön, att bygga bort det som stör.
Det bygger ett medarbetardrivet engagemang det är det absolut viktigaste att komma upp och få lite fart och så stadigt i det.

HL:
Tack så mycket Göran. Det var härligt att ha dig med igen.

GÖ:Ja men tack.

HL:
Och jag vet att du någonstans tycker att det är kul själv också.

ÖG:
Absolut, det måste man vara, entusiasmerar och vara katalysator. Det är otroligt viktigt.
Just det här att vi ska summera och katalysera och visa att man tror på det själv.
De signalerna sänder man medvetet och omedvetet, inte med ord utan språk och med kroppsspråk och inställning och allting. Så att det är otroligt viktigt.
Att var kulturbärare för det man vill genomföra. Förändring. Men det ska vi lyckas med tillsammans. Det är 100 % säker på.


HL: Ja, det låter bra att göra och det säger jag inte bara för att det måste sägas, utan det är också något som är nödvändigt.
Men, nu ska vi släppa i väg dig Göran så får du kuta i väg och kolla in den här siffrorna vi snackade om tidigare

HL:
Ja, här har vi ett exempel på en ledare som är oerhört förändringsdriven och med klart synsätt på delarna isynsättet fullt ut.

AG:
Ja, det är jätteviktigt. Det som Göran säger med att vi behöver ha tydliga mål och vi behöver följa upp och vi ska inte detaljstyra utan nu jobbar vi också tillitsbaserat och då är det viktigt att arbetet får komma under ifrån att högsta ledningen stöttar.
Och att vi har stödfunktioner runt oss som ser till att i bästa fall eliminera de här störande momenten som gör att vi inte kommer framåt.

HL:
Anna Sjövall vad tänker du då?

AS:
Nej, men jag tänker att en av nycklarna är ju medarbetarna tänker jag, att få med sig dem för jag tycker att det som Göran säger att tror inte dem på någonting då är det ju som ingen mening. Och säger man att chefen har bestämt, det är ju lite. Ja inte lika roligt, så är det ju.

HL:
Det låter också lite gammaldags om man får säga så!

AG:
Jag tänker det, medarbetarna har jättemycket goda idéer och vill prova och då måste dom få göra det också, tänker jag.

HL:
För det är ingen klyscha att medarbetarna är det bästa man har i en verksamhet.

AG:
Det är absolut ingen klyscha, utan så är det. Det är verkligheten. Och vi har ju pratat ganska mycket om det här med mål. Vi har pratat om det här innan och vi har haft regionens planeringsdagar för några veckor sedan där vi också pratade mycket om mål. Det som kom fram där på ett väldigt tydligt sätt är att målen behöver ju finnas nära och i verksamheten och vara det när man kommer till sin arbetsplats för att jobba mot varje dag.
Att man känner igen sig att det är de här 4 som vi jobbar för här och nu på min arbetsplats och det kan ibland bli en ett ganska stort avstånd till alla övergripande målen och fina formuleringarna i våra system och dokument.
Men det här är ju en väldigt viktig uppgift för oss att lösa att se till att varje verksamhet kan ha de där 4 målen på sin whiteboard och jobba för och att vi ändå ser att det finns ett sammanhang och att det hänger ihop så att vi kan göra de rapporter som vi skriver. Månadsrapporter. Delårsbokslut, årsbokslut och vidare och rapportera hur det går när vi jobbar mot de beslutade målen.
Det här är ju en del i det, men man behöver kunna använda dem på ett sätt så att de skapar mening, så det är jätteviktigt och det är som Göran också pratar mycket om att följa upp, att fråga, att följa hur det går hela tiden också.
Otroligt viktigt för engagemanget.

HL:
Ni är ju ute på en resa kan man ju säga. Om vi tänker oss att det här kommer det framgångar på de här planerna och sedan kopplar vi på då rekryteringsmöjligheten och att vara en attraktiv arbetsgivare? Hur ska man tänka där tänker jag? Hur ska det slå igenom? För någonstans när resultaten börjar tala så uppmärksammas det ju utav av yrkesgrupperna där ute. Vad tänker du kring det?

AG:
Att vara en attraktiv arbetsgivare är lätt att säga, men det är inte så lätt att genomföra och därför har vi nu samlat oss ganska kraftfullt i regionens ledning kring hur vi ska kunna kompetensförsörja och vara en attraktiv arbetsgivare.
För det gäller att varje del av organisationen jobbar åt det hållet att vi verkligen sitter på samma buss allihop, att vi styr i den riktningen tillsammans och skapar det här och det som händer nu är att det finns många olika arbetsgrupper som jobbar med olika frågor. Med allt från arbetsmiljö till löner, ersättningar, förmåner, till arbetssätt, teknikstöd och funktioner.
Allt möjligt man kan tänka sig finns i de här olika grupperingarna.
Och när det görs i en särskild ledningsform så är det ju också att det görs skyndsamt, att vi jobbar i en hög takt och har avsatt tid och resurser för att jobba med de här frågorna. Det är i alla fall min tro och förhoppning att det här kommer att kunna ta oss mot målet att vara en attraktiv arbetsgivare.

HL:
Man pratar ju också ofta om i förändringsarbetet att man vill ha närvaro man vill ha närvaro av sin närmaste chef och kanske också den högre ledningen. Hur jobbar ni med det då?

AG:
Det är jätteviktigt att ha närvarande chefer och vi har i allt högre utsträckning enhetschefer som befinner sig i verksamheten, ofta ombytta, som är med sina medarbetare och det är en viktig del.

Verksamhetscheferna är också mycket mer engagerade i sina olika verksamheter nu och har också ett större mandat att ta beslut än vad man har haft tidigare. Men även på divisionschefer nivå så ser jag att våra divisionschefer är mycket ute i verksamheten ofta ombytta och därmed där ute i alla delar.
Sen har vi också en regiondirektör som är väldigt intresserad av verksamheten och som vill lära sig så han gör så många besök han kan i verksamheten. Inte ombytt, men han vill ändå ut och se hur det fungerar och vad vi har för olika verksamheter.
Jag hänger på oss ofta jag kan och försöker också planera in egna besök, för det är viktigt. Jag kan inte alla delar heller och jag vill lära mig mer och det man inte lär sig eller inte kan finns det ju alltid någon annan funktion som stödjer.

HL:
spännande vi ska ta och runda av det här avsnittet.
Jag har träningsledigt idag lite sliten. Anna Sjövall. Hur är det med dig?

AS:
Ja, det blir ingen löpning idag. Vi får se om jag hittar på något annat. Man sitter också mycket på jobbet, så det är ganska skönt att göra någonting fysiskt.

HL:
Anna Granevärn? Ja, men jag väntar ju på snön så att jag faktiskt har varit ut och gått lite skidgång i morse i en backe.

HL:
Hörni tills vi hörs nästa gång så ha det fantastiskt bra. Båda 2

AS+AG:
Tack detsamma.

Oktober 2022. Avsnitt 33. Utvecklar den digitala hälsodeklarationen.

I det här avsnittet träffar vi Elisabeth Liljeqvist som är divisionschef för division kirurgi.
Ämnet är digital hälsodeklaration, den är nu finansierad till stora delar under 2023 och 2024 för att få den på plats, något som förenklar för både medarbetare inom vården, såväl som för medborgare som är digitala.

Detta avsnitt finns tyvärr inte transkriberat.

Oktober 2022. Avsnitt 34. Så funkar den digitala hälsodeklarationen.

Det är dags att dyka lite djupare ned i den digitala utvecklingen. Vi här Sara som jobbar på hjälpmedelscentralen, en oerhört inspirerande verksamhet som varje dag ägnar kraft och tankar för att utveckla både arbetssätt, digitalisera och bli mer tillgängliga.

Transkribering: Digitala Hälsodeklarationen

Medverkande:
AG - Anna Granevärn-t f hälso och sjukhusdirektör.
AS - Anna Sjövall- Verksamhetsutvecklare
EL - Elisabeth Liljekvist- Divisionschef område kirurgi
HL - Håkan Lundqvist- Samtalsledare


HL: Ja, men då ska ni vara välkommen till den här podcasten från Region Jämtland Härjedalen.
3 träningsfreak i studion.
Vi pratar ju ofta om träning till en början, vi är väl glada motionärer med undantag för Granevärn som håller på och kör klassikern vartenda år.

AG: Ja, men det är väl också en motionsidrott.

HL: Ja, jag antar att du gillar utmaningen.

HL: Sjövall som är löpare?

AS: Jag är lite allt i allo då det blir en del gym och lite springning och så där.

HL: Men allra viktigast är ju vår gäst idag som heter Elisabeth Liljekvist. Men vad säger du? Men du har väl lite koll på lite status så där när det gäller fys. och allt det där?

EL: Det har jag.

HL: Ja, men vi börjar med dig, och när du fysar för att hålla kroppen i gång vad brukar du välja för någonting? Vad är det roligaste du vet?

EL: Ja alltså roligaste, det absolut skönaste är långa promenader Att få vara ute på fjället och även ha lite utsikt och se lite Space långt i väg och så där. Det är väl det jag tycker är härliga att gå och gå.

HL: Då antar jag att det blir någon form utav meditativt tillstånd när du blickar?
EL: Jag tror det är vila på många plan, liksom.
HL: Men då får ju du som alla andra som också som motionerar både kropp och kropp och knopp liksom.
EL: Precis. Ja, vad härligt och vad är favoritfjället då?
EL: Ja men alltså. Just nu har jag faktiskt gått den här blomsterstigen i Storlien. Den är lättillgänglig. Man behöver inte ha en hel dag på sig och så kommer man upp och ser nästan våra grannar Norge och en väldigt fin utsikt. Så blomster stigen är historien där från slutet av artonhundratalet. Det är väldigt mycket förebyggande arbete och vi vet hur han doktor Westerlund som gjorde den här blomster stigen tänkte. Han tyckte att vi skulle träna både kropp och knopp så att det har jag gjort i sommar.

HL: Och det var en doktor inblandad där också då.

EL: Ja, det var sjukvård artonhundraåttio.

HL: Spännande och du är ju då divisionschef på kirurgi. Men innan vi kastar oss över ett par ämnen som vi ska prata med dig om, så måste vi ändå kolla lite status även på Anna Granevärn och Anna Sjövall.

HL: Din skada är den helt rehabiliterad.

AS: Det beror på hur mycket jag tränar. Ja, jag har försökt hålla det på lagom nivå just nu så går det ganska bra.

AG: Ja ja ja, det är ju också oktober så att det är mörkt. Det är pannlampa på, eller hur? Håkan är du också ute på stigarna?

HL: Inte i mörkret, faktiskt. Men jag sprang faktiskt häromdagen en liten runda och det kändes bra men det blir mer gym än cardio nu för tiden och jag brukar säga att det kanske syns.

AG: Du är ju vältränad?

HL: Ja, tack, det är det där man vill höra.
Ja precis. Och, men då antar jag då löpningen rullar på.

AS: Det blir en del styrketräning också då såklart, jag kör det här programmet jag följer så jag följer det:

HL: Anna Granevärn då du är inne på rullskidsäsongen.

AG: Ja, oktober är ju en lite speciell månad när det brukar vara lite kortare dagar, det blir mörkt och det är inte lika lätt att köra på kvällarna, varken rullskidor eller cykel eller så. Och då får man göra olika saker, så jag cirkulerar väldigt mycket mellan rullskidor, mountainbike, löpning och jag har också ett styrketräningsprogram som jag följer.
Jag gör 100 armhävningar om dagen och det är fortfarande jättebra.

HL: Och varför pratar vi om träning? Det går ju faktiskt att koppla på ett välmående och även en schysst arbetsmiljö, håller man i gång lite grann några gånger i veckan så där så betalar det sig.

HL: Har ni träning på arbetstid på regionen?

AG: Ja, vi har friskvårdstimme som man kan använda eller friskvårdsbidrag.

HL: Ja, det är många andra arbetsgivare som har.

Elisabeth, nu ska vi kasta oss över den digitala hälsodeklarationen. Det är inte så länge sedan som jag fyllde i en hälsodeklaration för mig själv faktiskt. Vill du berätta lite grann. Vad är det som pågår egentligen med den här?

EL: Precis, när jag var och pratade med dig förra gången så hade vi precis den här idén, att vi ville få till en smidigare lösning att patienten kan bidra just med den här kunskapen som man har själv. Hur är min hälsa?
Vad har jag för övriga kontakter och både vård och annat. Det har vi jobbat vidare med och glädjande nog så har vi faktiskt sökt ett statligt bidrag och fått en miljon för att jobba under 2 år nu2023, 24 med att få det här på plats och kunna få användbarheten för våra medborgare att bidra.
Det ska vara även digitalt genom 1177 tänker vi och smidigt kunna delge allt det jag vill kring min hälsa som patient.

HL: Hur har själva förarbetet varit, vad har ni, vad har ni sett varit enkelt och vad har varit utmaningarna, tycker du?

EL: För det första så är det ju att få ihop olika delar i en så stor organisation på något vis. Vi behöver projektledare, använda den tekniska kompetensen och sen har vi ju väldigt, i det här fallet, idéer från verksamheten som ska förändra sitt arbetssätt. Hur skulle man då vilja göra och gifta ihop de lite olika perspektiven och dessutom få in det i en beslutsprocess som integreras i våra system. Med beslut på olika nivåer.

Det är väl där vi står nu och därför så har vi också sagt att vi tror att vi faktiskt behöver just en projektledare för det här projektet för att hålla ihop oss under de här 2 åren som vi har gett oss att jobba med att få till det.

HL: Vi får ju intrycket nu att det regnar statliga medel över regionen för i förra avsnittet så pratade vi ju om de miljoner som hade kommit till stånd för att få mer fart på egenmonitorering och så nu kommer det här då. En miljon kanske inte är så himla mycket om man tittar på den totala budgeten för regionen. Vad har regioner 5 miljarder eller vad ligger budget på?

EL: Vi ligger väl strax under 4 miljarder

HL: Den här slanten då. Vad betyder den för att kunna fortsätta utveckla och till slut få till stånd den här digitala lösningen?

EL: Ja vi sa väl så här när vi ansökte om det, att vi ska göra det här.
Men det som vi har möjlighet att göra det är att, ja, det kanske är lite mer, liksom ordentligt när vi ändå har möjlighet att kanske ha projektledare.
Vi kan avsätta lite mer tid och resurser för även den tekniska delen och IT delen och sådant, så att det ger oss bättre förutsättningar.
Lyckas hela vägen i slutändan, även om vi tyckte att det här var så angeläget så vi hade gjort det ändå, men det tycker jag egentligen är det bästa när man kan gifta ihop de här statliga medlen med någonting där vi är ganska långt gångna själva för att inte liksom börja på noll och kanske gör det som kommer lite utanför annan planering. Så det här känns bra på det sättet.

Jag tänker att det behöver vara flera involverade, men just det här lite tråkiga, liksom kring att se till att boka möten och föra processen framåt i den vardagen vi har där vi alla vill den här omställningen, det tycker jag väl är en möjlighet med den här miljonen att kunna skapa oss det utrymmet.

Det ser jag som en stor möjlighet.
Det som vi också har tänkt att vi kanske inte gjort om vi inte hade haft den här miljonen är att vi ska börja med att göra en perfekt kartläggning på hur är det egentligen är när man som patient deltar i hela operationsprocessen?
Det här är ju en liten del (hälsodeklarationen) när man ska göra bedömning inför narkosen, men vi tänker ge oss möjligheten för att klicka in det i den.

Så att det inte blir farligt och det ska också bli bra för dem som ska ta emot hos oss i sjukvården så har vi tänkt att göra den här kartläggningen från att man egentligen bestämmer att du behöver en operation och sen hela vägen, det vill säga exempelvis 2 veckor innan så ska du ha tagit de där blodproverna du ska checka i deklarationen att du har avslutat? Det är massor med olika delar som ingår i det här förberedelserna inför en operation och själva digitala hälsodeklarationen ska hjälpa oss i den här processen.

HL: Alltså, i mina öron låter det som att man som patient eller medborgare får en form av handlingsplan från här till operationsdatum att förhålla mig till och leva upp till också.

EL: Det är det vi ser som någon form av vision och där den här digitala hälsodeklarationen blir en liten pusselbit i det hela.

HL: Så när jag går in på min enhet hemma som patient så kan jag checka av ”har jag slutat röka? ”har jag tagit det här blodprovet så man får en liten checklista?

EL: Att man blir lite mer involverade och ha lite koll på läget.

HL: Ja vad spännande, men du pratar om en projektledare, alltså om du drömma, hur skulle den vara vad är det du ser framför dig?

EL: Det finns en sådan här jättefin modell, PM 3 modellen som vi behöver använda ibland när vi just samarbetar med IT och verksamhet och jag tror att vi behöver ha en liten del projektledare både för det, men själva IT delen och det som är verksamheten och så behöver de jobba jättetajt ihop.
Det är väl ungefär lite så vi tänker så här långt i alla fall.

HL: Jag brukar likna projektledare som ständigt försvarar borgen från angrepp utifrån för att liksom hålla kvar och vara på tårna.
Att det är den här borgen som gäller först och främst. Pilarna får man liksom peta bort de får vi ta någon annan gång. En del problem som regionen har är ju de här systemen som ska prata med varandra.
Alltså skulle det funka då med en digital hälsodeklaration och sy ihop dem med övriga system.

AG: Ja det, det måste vi ju få till att fungera och egentligen har väl Anna Sjövall bäst koll på hur vi har tänkt i den här delen.

AS: Jag tror att Elisabet kan just den här specifika frågan bättre. Jag har ju bakgrunden. Hur långt kommer vi med den här tjänsten på, hur långt kommer vi om vi upphandlar ett särskilt system för det och låter det systemet prata med Cosmic (journalsystemet)? Det är den här delen vi är i just nu för att det är som du säger, helt nödvändigt att systemen pratar med varandra för annars så kan det bli så mycket jobb för vårdpersonalen så vi vinner liksom ingenting i den här omställningen. Om vi inte få till helheten där.
För det är ju en del som den digitala omställningen ska hjälpa till med att skapa en bättre arbetsmiljö och mindre stress och kanske lite mer effektivitet. Om man nu får kalla det så, de är redan jätteeffektiva. Men alltså det ska ju underlätta.
Så att systemet klarar att göra allt det här liksom av sig själv utan att man behöver manuell handpåläggning i allt, liksom, för då kanske vi inte gör de där vinsterna.

HL: Hur långt borta är det vi pratar om?

AG: Ja, det är ju så här att ett test av digital hälsodeklarationen finns egentligen och kan skickas ut via 1177, men vi har inte uppnått alla delarna, så allt ifrån att vi gör test i liten skala.
Så nu sitter vi och funderar på, vilka plattformar tekniskt behöver vi?
För att det här ska liksom fungera och där det är svåra val behöver vi ta in något helt eget?

EL: Hur får vi in det i hela den här processen som jag pratar om, operations processen där olika verksamheter ska samarbeta med en patient, liksom så att det är frågeställningar vi fortfarande har, men det är ju det som är en viktig del av projektet.
Att få ihop de här systemen.

HL: Det finns ju en del digitala lösningar redan webbtidboken har ju varit väldigt framgångsrikt, under vaccinering och pandemin. Anna Sjövall när du hör det här, vad, vad tror du att man kan dra för erfarenheter från det arbetet in i det här projektet?

AS: Ja, jag tänker att dom flesta sådana här arbete när man utvecklar någonting. Ja, om det är en arbetsprocess, eller något digitalt verktyg som liknar varandra ändå. Jag tänker att Elisabeth beskriver att göra en processkartläggning och börja liksom se hela flödet. Det är ju en jättebra ingång tycker jag för då ser man ju också att det här är verksamhetens verktyg och behov som ska styra och att den är ett förändrat arbetssätt. Inte stirra sig blind på själva den tekniska lösningen så det tänker jag just från webbtidboken.

HL: Så roligt att höra dig berätta Elisabet för att jag hör att det liksom är samma anda i det här omställningsarbetet när man pratar med er divisionschefer, i alla fall förra avsnittet och kopplar tillbaka till Göran Örnung. Han är också inne på det här, liksom att vi måste våga prova och vi måste testa oss fram och lära oss hela tiden. För att komma fram dit vi vill och du pratar ju i samma banor Elisabeth.

EL: Ja. Det är jättekul för jag tror faktiskt det är, det är lite på samma sätt.

HL: Om man då tittar på medborgarperspektivet, alla är ju inte digitala, det får vi ju komma ihåg. Det finns en stor grupp människor som inte är digitala dom kommer fortfarande att behöva den analoga varianten på något vis såklart.

EL: Och just i det här, så är ju en utav syftena. Det är ju just att skapa tiden för de som behöver det och det är ju i 2 olika dimensioner, både att skapa tid för de som inte kan komma åt det digitala, och i det digitala faktiskt fråga patienterna OK, alla dina fysiska världen är jättebra, men ser du behovet av att få träffa den här kompetensen? Att man faktiskt också själv får ställa sig frågan vi behöver jag träffa någon fysiskt eller digitalt eller så och det finns med i den här också och det tycker jag är ett sätt att involvera patienten.

HL: Har ni tittat på något annat bra exempel runt om i landet?

EL: ja, Västra Götaland och Halland. Det finns några som har gått före lite grann och tittat på bra lösningar och det är väl där också vi står nu och lite gungar och frågar oss, finns bra system som är så pass bra så vi behöver köpa något system eller behöver vi göra det själv? Via flera olika steg och 1177.

HL: Ja, man ska alltid sno dom bra grejerna tycker jag när det funkar någonstans då ja ja ska planka hej vilt. Absolut. Det är viktigt, ta det som funkar det andra behöver man inte ta i.
Vad spännande det låter, lycka till med den här projektledare-rekryteringen och vi ser hur det går med den då.

EL: Men, men det tackar vi för.

AG: Jag tänker att det är viktigt det här också med att det tar tid att göra förändringar och första gången som Sjövall hamnade i den här diskussionen är väl ungefär 2 år sedan som vi träffade medarbetare med önskemål om att få börja jobba med det här. Det är nog så. Det har ju tagit 2 år tills vi nu står vid att vi faktiskt har en finansiering kan påbörja arbetet.

HL: Den här processen, då måste ni berätta det för era medarbetare som kanske är lite frustrerad över att det går lite trögt så där så att de verkligen får veta. Vart är vi på kartan?

AG: Men visst och att det tar tid och 2 år till att jobba med det här och sen är det på plats och det här är också det vi pratar om nu är en viktig pusselbit i omställningen till nära vård som du ju faktiskt får vården närmare dig. När Elisabeth kan genomföra den här förändringen att du kan sitta hemma och. Fylla i det här att ställa frågorna eller ange om du behöver träffa någon eller inte utifrån dina behov. Och det är också viktigt att komma ihåg, för att ibland så hamnar vi mycket i att nära vård handlar om hembesöken och det handlar om de mest sjuka äldre personer och hur vi jobbar runt dom som har väldigt stora behov med nära vård, den är ju också för dem som har inte lika stora behov, men där vi också behöver kunna möta på det sätt som passar just varje individ.
Och då tänker jag Elisabeth på den här diskussionen vi hade i måndags på hälso och sjukvårdsledningen där vi tittade på en tjänst vi var inne på att vi behövde tacka nej till på grund av att vi inte har finansiering och det här är ju ett dilemma för oss för alla nya tjänster kostar ju såklart pengar och det är inte alltid givet att vi kan räkna hem det i att vi behöver färre personal eller kan dra ner på någon annan kostnad.

HL: Ja, men Elisabeth ska du fylla på lite grann kring det här tänket, vad är det som händer?

EL: Ja, men jag tänker att lite grann, så är det ju bra att faktiskt gå i patientens skor och själv förstå, och just i det här fallet så har jag ett eget exempel och det är när min mamma sista året behövde höra av mig och min syster i allt det här, med att titta på läkemedel och komma egentligen journalen på nätet och det gör man ju inte med de reglerna och så vi har. Alltså antingen så får man göra som man inte får, det vill säga att. Mamma i princip får hjälpa att logga in utan att hon nästan vet om det. Eller så har man den här ombuds tjänsten för att kunna hjälpa till. Jag är ganska så säker på att vi som anhöriga kommer att behöva hjälpa till framåt och vi gör det ju idag.
Då behöver även de digitala verktygen stödja det att man faktiskt kan.

HL: Jag tyckte du sa det hemliga ordet ombudet, där kvicknar jag till och fattar precis vad det handlar om.

EL: Ja, och det är just att liksom kunna stötta via ombud och ändå vara digital alltså använda bank id och allt det här som är vi ju vana vid att vi kommer ha säkerhet kring.

HL: En sorts, vad ska man säga, vårdens gode man eller något liknande om man ska ha något att jämföra med?
Ja och digitalt till det, ja. med digital spårbarhet alltså att man som ombud också legitimerar sig så att det inte blir just det här att jag använder mammas mobila bank-id utan att hon knappt visste om det så att det måste vara då säkert.

HL: Men jag antar att det finns en del sekretessregler? Som man behöver titta över juridiskt för att få det här att fungera. Eller har man gjort det på några ställen också II Sverige som ni känner till?

EL: Jag menar alltså det, det är väl en, det är ju det som är det här projektet och därför vi liksom omvärderar att det här är ju ett projekt som inom SKR. Sveriges kommuner och regioner.
De har sagt att vi liksom jobbar med de här frågorna för att det här ska vi göra tillsammans och det kommer ta år och det kommer kosta lite att utveckla den här tjänsten och då får man som region bestämma sig. Vill vi vara med i den här tjänsten och utveckla den och få den. Det var väl egentligen det ställningstagandet vi hade då på hälso och sjukvårdens ledningsgrupp, och där vi faktiskt har sagt att jo, men vi behöver kunna kommunicera med ombuden för att det ska bli en bra och trygg vård.

HL: Vad innebär det, Anna Granevärn?

AG: Det innebär att vi ställer oss positiva. Vi meddelar att vi vill vara med på det här på den här utvecklingen och då behöver vi ju vara med och finansiera utvecklingen också.

Det här delar vi på då och så inom regionerna.
I de här lägena så är det väl att åka på, sen när det handlar om budgeten så är det ju alltid politiska beslut bakom om vi behöver utökad budgetram.

Och så kan det ju vara i många fall när vi utvecklar nya saker, att det kostar lite mer initialt. Vi investerar i många olika delar nu som vi tänker att vi ska kunna ha igen i framtiden eller i alla fall dämpa kostnadsutvecklingen.

HL: Men jag tycker det låter klokt. Vi har en åldrande befolkning där borta och det är många som kanske kommer att ha det här behovet i framtiden. Man måste ju ha det perspektivet.
Då börjar man ju naturligtvis ställa sig frågan eftersom jag är en hetsig typ. När ska det vara klart då?

AG: Det handlar om ungefär 2 år och sen kan det ju alltid ta lite längre tid. Innan det finns på plats också.

HL: Ja, men det är i alla fall en grej som kommer i framtiden som skulle kunna vara till gagn för många såklart.
Du har ett spännande jobb du Elisabeth får hålla på med dom här grejerna.

EL: Ja, det är spännande varje dag på jobbet.

HL: Elisabeth, Liljekvist jätteroligt att ha dig med i podden igen. Jag kommer inte ihåg när det var med sist.

EL: Det gör inte jag heller, men det var lika kul denna gång någon får vara med och. Vad roligt att du tycker det?
Då får du gå tillbaka till ditt vad du nu ska göra idag.

HL: Har du något så här jättespännande på gång idag så här som.

EL: Ja, men jag tänker kanske inte spännande, men otroligt viktigt arbete. Det är att se till att vi har tillräckligt många vårdplatser för dem som behöver vården och just idag så är det ortopeden som har lite ont om vårdplatser.

HL: Lycka till med det och vi vet alla att det är en utmaning så att du får en dunk i ryggen av oss här.

EL: Ja tack så mycket.

HL: Två intressanta saker som är på gång. Men det tar ju tid som sagt ja.

AG: Det är inget som går jättesnabbt det är ju också viktigt att det måste få ta tid. Det måste få ta tid. Jag har nog fått mer tålamod med att hålla ut i att det tar tid för att det ska bli riktigt bra. Jag var nog mer hetsig innan och tyckte att det måste ju hända någonting. Så vi kan ju inte bara planera, men det behöver vara en bra planering och nu har vi ju ändå många saker som rullar parallellt.

AS: Ja, jag säger som Anna. Jag har också lärt mig kanske ha tålamod också. Den tänker jag ibland att en utmaning att få medarbetarna att förstå att vissa saker tar tid för att om man tar den här hälsodeklarationen, så när vi hörde talas om det första gången så var det ju kanske 2 år sedan och då ville man ju gärna ha det på plats då.

Ja, det är klart det finns en frustration när man när man inser att nej, det går inte att lösa det som vi vill precis nu, så att det är ju en utmaning det.
Att man tar vara på idéerna, men att det inte liksom frustration behöver ju inte alltid vara någonting negativt. Det kan ju också vara ett driv man har, den här viljan att vara lite drivande. Det behöver inte vara negativt, det får ju inte tappa bort helt.
Det finns ju många processer som rullar som fortfarande går att jobba mer med. Det finns möjlighet att jobba mer med e-besök, till exempel på mottagningar. Där finns hjälp att få tekniken att fungera.

Det är likadant med webbtidboken. Den går också att utveckla mycket mer, men finns tillgängligt.

För att arbetet måste göras i verksamheten. Det är ingenting som vi bara uppifrån kan trycka ner och säga att nu ska ni göra så här utan man måste jobba genom sin process.

HL: Men då verksamheterna då suger tag i det här lite grann, att testa, man kan ju börja med det lilla och sedan låta det växa. Man behöver inte kasta sig över hela kartongen på en gång utan man kan ju öppna en flik i taget.


AG: En väldigt stor andel av befolkningen har ju bokat tid via webbtidbok när man skulle vaccinera sig. Absolut, så det är många som har prövat av befolkningen.

HL: Ja. Bra ja då ska vi ta och runda av lite grann. Vad blir det ikväll? Då får jag väl vi börjar med dig Anna Sjövall.

AS: Nu är vi tillbaka på träningsspåret, ikväll blir det löpning även om det blåser, men ikväll blir det härligt.

HL: Anna granevärn?

AG: Jag körde backintervaller i morse med pannlampa mössa reflexväst hela kittet. Det var ju var ju ganska mörkt och lite kallt, men väldigt skönt att komma ut och köra på där direkt på morgonen faktiskt. Jag gillade det så att ikväll blir det styrketräning.

HL: Ja, härligt ja, det är ganska tufft och liksom kliva upp och sätta i gång med backintervaller.

AG: Jag klev upp halv 6 och det var inte så tidigt utan det var rätt lugnt tyckte. Jag går in i det, man knäpper på autopiloten och kör bara. Jag vet ju att det är 4 minuter upp och sen ner och så 4 minuter upp så behöver man inte tänka så mycket.

HL: En kanonstart på dagen, absolut så där är det ju, vi är ju alla olika när vi tycker ju att min klocka passar för fysisk aktivitet härligt ha spännande jag ska på gymmet. Och köra lite grann, men det får bli framåt kvällen tänker jag

AG: Ja, ska du persa igen (personligt rekord)

HL: Däremot har jag lyckats med att bli så pass stark av styrketräning så att nu klarar jag av att göra 3 * 10 dips fritt hängande och det tycker jag är härligt.

AG+AS: Ja, det är duktigt.

HL: Tack, hörni tills vi hörs nästa gång så har det så bra.

November 2022. Avsnitt 35. Feedback, kommer man långt med.

Feedback, kan låta slitet, och ibland går man bara och väntar på den. Fast ibland måste man faktiskt be om den, vill man få den så är det ett jättebra sätt.
En del kallar det återkoppling, det är i princip samma sak.
Kerstin Norrbin gästar oss igen, för att prata om hur hon jobbar med feedback.

Transkribering av podavsnitt Med feedback kommer man långt. Inspelat den 8 november 2022.

Avsnittet gästas av Kerstin Norrbin och innehållet kretsar kring hennes syn på att utveckla verksamheten, hennes metoder och arbetssätt som innebär att medarbetare som verkligen involveras.

Medverkande:
Anna Granevärn-tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.
Anna Sjövall-Verksamhetsutvecklare
Kerstin Norrbin-verksamhetschef, Nära vård.
Håkan Lundqvist-programledare

Samtliga i Podden förkortas med sina initialer i transkriberingen.

 

HL: Anna Granevärn hejsan svejsan.

AG: Hej!

HL: Anna Sjövall hallå där.

AS: Hej! Anna, du tog mig lite så här på liksom överraskning när du kom in här i poddstugan idag.

Håkan, vi måste vara ärlig med du ser lite trött ut.

HL: Jag satt och slumrade lite grann faktiskt. Jag tog mig en sådan där eftermiddagsvila som man ibland kan behöva ja. Till mitt försvar 2 minuter bara en liten powernap händer det att du gör likadant på eftermiddagarna då Anna Granevärn.

AG: Jag brukar oftast inte få möjlighet till det, men om jag får det har ju hänt att jag har gjort det och det räcker med några minuter precis så är man pigg sen. <

HL: För många arbetsplatser har ju faktiskt vilrum, har ni tänkt på det?

AG: Det finns och det är viktigt att skilja på det där med vilrum och vilorum.
HL: Ja, hur menar du egentligen?

AG: Ja i ett vilrum så kan man ju vila för tillfället, men i ett vilorum där då vilar man ju för sista gången.

HL: Ja, tack, Anna Granevärn för att du är så tydlig med det budskapet. Snön har börjat falla över Jämtland Anna Granevärn drar det i skidbenen ordentligt. Du har ju premiäråkt redan det har du berättat tidigare?

AG: Absolut, jag var i Vålådalen i söndags, men det har ju tagit lite på snön där så det var inte lika fint som tidigare.
Så det är jättebra att det snöar nu.

HL: Och att de är i gång här uppe på skidstadion förbereder för det här på nationalarenan i Östersund. De har ju börjat lägga ut snö häromdagen så någon gång om någon vecka så där kanske nästa vecka hoppas vi på spår.
Har träningen gått bra för dig senaste veckan?

AG: Ja, men det har gått bra, det är ju mycket korta snabba backpass nu och styrketräning och så väntan på snön då.

HL: Du bygger upp det inför Vasaloppet igen eller? Ja se där.

AG: Det kommer igen varje år, även om det nu tyvärr brann upp deras. …… (HL avbryter)

HL: Ja, jag såg det all blåbärssoppa har ju gått upp i rök.
Ja får se det kanske blir något annat i stället om de inte lyckas få tag i mer.

HL: Anna Sjövall, hur har din träningsvecka varit.

AS: Den har varit väldigt bra. Jag var i fjällen förra veckan och hade höstlov, men inte Jämtlandsfjällen, utan i Västerbotten, men det var ingen snö så det blev mycket löpning men helt fantastisk löpning.

HL: Ja vilka fjäll i Västerbotten var det till?

AS: Ja, ja, klimpfjäll heter det, pyttelitet ställe?

HL: Ja, men det där har du nämnt förut att ni har någon slags anknytning till klimpfjäll?Kul, Kerstin Norrbin är ju gäst i den här podcasten idag. Hallå där.

KN: Hej på er.

HL: Hur står det till med dig idag?

KN: Alldeles utmärkt. Jag tittar på den vackra snön som faller här i Åre.
Det, det kommer väl lite lagom så fint puder så att det är inte så mycket än så länge.

HL: Det är ungefär som här i Östersund, där vi finns då. Du berätta lite grann vad du är.Du har ju varit med i den här podden förut, men någon kan ju ha missat det avsnittet så vi kan ta det från början. Vem är du? Vad gör du?

KN: Verksamhetschef för nära vård som består utav primärvård och ambulanssjukvård i Åre, Krokom och Strömsunds kommuner så det är ett rätt så stort område.

HL: Det är väl nästan halva regionen egentligen höll jag på att säga.
Det var också det jag reflekterade över tillsammans med kamraterna i studion här innan vi började spela in, vilket enormt stort, i alla fall geografiskt, område.
Men befolkningsmässigt då, hur? Hur ser området ut?

KN: Där ser det ju lite mer varierat ut, det är ju stora områden med få invånare och det gör ju också att det blir lite speciellt utmanande med att lösa tillgången till nära vård så att säga till de delarna som är ren glesbygd.

HL: Om vi om vi håller oss där lite grann då. Hur jobbar ni då inom verksamheten för att era patienter och medborgare ska kunna vara nära er i vården då och ni nära då?

KN: Vi är ju väldigt finurliga i det här området och tycker om att hitta på många saker och vi har som alltid fascinerats över utmaningar av olika karaktär och speciellt i svåra situationer som det ibland kan vara, att hitta tillräckligt med kompetens i ett område. Och då var vi ju lite nyfiken på här.

Vad kan man göra II krisens hetta för vad finns det för någonting som vi redan har i regionen? I form av teknik till exempel som vi kan använda för att använda våra resurser på ett annorlunda sätt. Inte att man nödvändigtvis måste springa fortare eller jobba hårdare utan jobba smartare.
Jag åker ju runt väldigt mycket i området och träffar många av medarbetarna och cheferna på de här olika enheterna och då var det en ST läkare i som var nyfiken på det här med digitala vårdtjänster.
Vad är det för någonting och hur kan man jobba med det vi har?
Och vad kan vi utveckla vidare?
Samtidigt hade jag en besvärlig bemanningssituation i Strömsund då vi inte hade några fasta läkare där, så att då sa vi så här ja, men tänk om vi skulle ta och testa? Vi väljer ut en grupp av patienter så som till exempel årskontroller av diabetespatienter och så tar vi stickprov och förbereder patienterna på samtalet med läkaren som då skulle ske via länk i via ett videomöte.
Men vad finns det för typ av teknik?

Jag pratade med Anna Sjövall och vi diskuterade och provade oss fram. Hur kan vi få det här och vi ville testa?
Och då hörde jag mycket prat om att ja, men vi har testat det här. Det funkade inte så bra och tidigare när vi provade videomötet var det väldigt krångligt så att, nej, det funkar bättre med fysiska besök.

Ja, men kan vi inte bara testa och se vad som händer i stället för att vi tror en massa saker och då så testade vi helt enkelt så jag var patient. Jag hade enhetschefen i Strömsund som var läkaren då.
Så spelade vi in och låtsades att jag bokade samtal via den här applikationen vi har i regionen och via den tekniken för videosamtal, och det visade sig att det funkade alldeles utmärkt, så då gick vi vidare med att testa det på den här gruppen av diabetespatienter så patienterna fick välja själv om de vill komma till hälsocentralen och koppla upp sig med hjälp av stöd från personalen däri Strömsund och sen så kopplar läkaren upp sig i Föllinge och sen så hade de ett videosamtal och gjorde årskontrollen och samtliga parter var väldigt nöjda, dels med kvaliteten av tekniken och samtalet och också att några utav dem fick ju faktiskt möjlighet också att sitta och koppla upp sig hemifrån, vilket de tyckte var väldigt positivt att slippa åka in till hälsocentralen.

HL: Vad smidigt jag står och tänker på flera saker här nu när du berättar. Du fick veta om probleminventering en och vad som faktiskt inte fungerade, men det avskräckte er inte för det.
Vad är det för egenskap hos dig som gör att du inte avskräcks och säger nej.

KN: Kör, jag tror att jag drivs av att när det blir mycket som saker som är okänt. Och att man inte riktigt vet, då växer det någonting inom mig som gör att då måste vi pröva. Är det något som säger att det här är omöjligt? Då går jag i gång på 3 på en gång. Det finns ingenting. Som är omöjligt.

HL: Nej, och det där kan ju låta ibland som lite klyschigt, förstår du? Jag menar att människor säger så ganska ofta, det finns ingenting som är omöjligt och men vad var det som vad var det som liksom fick dig att gå i gång så här var det var det drivet att kunna ge medborgarna de behöver eller var det just den här krisartade situationen eller?

KN: Jag tror det är en blandning av olika faktorer för just det här med man kan, det är som du säger, det är lite skämtsamt så här att man ja, men det är ingenting som är omöjligt.
Samtidigt så har det ganska stor betydelse för att vad du sätter upp för mentala konstruktioner för dig själv, vad som går och inte går, för vi kan ju oftast så mycket mer än vad vi tror och jag tror så här, att när det blir motstånd mot att förändra olika saker för att vi vet ju vad vi har. Men vi vet inte vad vi får.

Det blir för stor apparat av det du ska göra, så jag drivs mycket mer av att man kan testa i liten skala, för då hinner det oftast överbrygga den här med att jag inte visste, och jag trodde, och så visade det sig ja, men det här funkar, det här funkar inte.

Då har vi lärt oss det värsta som har hänt när vi har testat är att vi har lärt oss något.
Så du misslyckas egentligen aldrig, du lär dig på vägen.

HL: Hur sprider du dom här tankarna och viljan att ändå pröva att kliva in i förändringsarbetet och försöka utveckla?

KN: Det är mycket genom kommunikation i dels med medarbetarna, dels med patienter i olika patientföreningar, dels genom att sprida i veckobrev och annat och ta inspiration av andra. Så jag åker runt och pratar väldigt mycket med medarbetarna skulle jag säga.

Framför allt för jag förstår ju också att när du arbetar och vardagen rullar på, att du har dina patienter du ska ta emot.
Det är inte så lätt att hinna stanna upp och reflektera över, vad är det vi gör?
Skulle vi kunna göra på något annat sätt? Så att vara deras stöd och bollplank för att kanske sätta sig ner på en kopp kaffe och prata om de saker de möter och hur vi skulle kunna våga testa något annat tror jag att nyckeln ligger i att våga skapa någonting annat.

HL: För det kan ju vara lätt att se på andra som säger: ” det går aldrig”.
Det har man ju hört 1000 gånger egentligen, alltså den här, vad ska man säga oviljan att faktiskt vilja kliva på ett förändringståg därför att det är besvärligt och man har mycket att göra och det kan vara stressigt.
Om man då kanske man vinner över dem med hjälp av fakta och lärdomar och att ändå våga prova någonstans. Att våga ta det här steget

KN: Vi tar inte på oss för stora kläder på en gång och säger vi ska fixa allting och alla ska få digitala vårdtjänster.
Utan mer riktat, eftertänksamt, och göra några kloka test som vi sedan utvärderar.
Det här funkade. Det här kanske funkar mindre bra. Kan vi skruva lite grann.
En sak som jag inspireras av är IT världens teknik.
Man jobbar i 2 veckors cykler i stället för att du gör en stor projektplan och du tillsätter resurser och det är ju en formalia som är oftast både tar lång tid och det kan ses som lite omständligt.
Ibland så sätter jag ihop en enkel handlingsplan som vi kontinuerligt utvärderar och skruvar i som har ungefär i 14 dagars intervaller.

HL: det där gillar jag.

KN: Ja, det gör jag också. Ja.

HL: Som gammal journalist så känner jag igen arbetssätten, att man jobbar med ganska korta cykler där man ska komma fram till någonting.

Man blir ganska konkret också när man ser den där listan med saker som behöver lösas eller tas om hand.

KN: Ja och ta bort mycket rädsla, för jag tror jag tror också att det finns mycket rädsla av att vi avslöjar att jag inte kan eller att det blir lite fel. Att sänka hindren. Det gör ingenting om du gör fel.

Alltså våga testa det värsta som händer.
Ja, vi kan lära oss någonting, men det är inte så farligt att inte ha alla kort på bordet och att ändå våga ta steget, lite grann och se.

HL: Du signalerar ju ganska mycket öppenhet i ditt sätt att se på saker och ting och det är ju inte ovanligt att man som medarbetare är rädd att misslyckas eller tycker att man inte förstår.

Rädslan kan ju ställa till det, att man inte kommer ut och kan inte blomma som medarbetare eller på sin funktion riktigt ordentligt för att man är lite skraj att det inte ska fungera och så, men att det ändå är tillåtet att det kan få gå åt pipsvängen lite grann så länge ingen ramlar ner och dör.

Du var inblandad här Anna Sjövall. Vad hade du för roll?

AS: En ganska liten roll egentligen men det låter ändå som att den var ganska viktig.
Det handlar väl om att bara försöka kanalisera vad vi har för verktyg och hur man kan jobba med dem. Vi har ju redan ganska mycket i regionen som inte används i så stor utsträckning.

HL: Ja, det är lite grann som hemma då man frågar, vad ska vi äta till middag?
Så öppnar man kylskåpet och så funderar man på om man ska åka på affären så bör man titta.
Vi har ju en massa olika grejer här.
Vi kan skrapa ihop någonting här utan problem som blir både gott och maffigt.

HL: Anna Granevärn, om du reflekterar lite grann över det som Kerstin pratade om här vad står du och tänker på?

AG: Ja, men jag står och tänker på att jag var ute själv en del i verksamheten förra veckan och det är mycket igenkänning i det där.

Det är så otroligt bra att prata mycket med medarbetare.
Det finns många idéer, mycket vilja och jag tror att vi har en oerhörd kraft i om vi kan få våra medarbetare att jobba med utveckling i vardagen i större utsträckning och att man vågar och tillåts och att man kan pröva och att det är okej att det blir fel.

Sen gillar jag också det här med att kunna jobba med lite korta cykler och ha en handlingsplan.
Att det inte behöver vara det här jätteomfattande administrativa projektet varje gång.

HL: Ofta pratar man ju om långsiktiga mål och så ska det vara delmål på resan dit och så ska det brytas ner ändå på molekylnivå någonstans. Men det här med 2 veckors cykler det kände jag.
Det låter väldigt vettigt, Kerstin.

KN: Ja, det är ju det och det finns ju ingenting som är så omotiverade som ett delmål. Jag vill ju nå målet.

HL: Nu gick varenda managementkonsult i taket.
Så kan det ju vara för det blir ju mycket fikonspråk och det blir kanske klyschigt och så ska vi sätta ett delmål och så sitter alla och skruva på sig och förstår inte vad det ska vara för någonting.

KN: Jag tror ju som vi var inne på, just att jag sätter intentionen som chef och ledare om att här är det gott att vara, här är det tryggt att vara.
Jag kan tordas testa.
Det tror jag är jätteviktigt, att jag visar det i min position och också att det finns utrymme för att få växa.

Jag menar när man ska lära sig någonting nytt är det ju inte så att allting går så smidigt alla gånger och det är helt okej att det får bli så.

Att skapa den miljön tröjor det är oerhört central och också att jag faktiskt visar med handling inte bara pratar så att bara blir en massa fina ord.
Och nästa steg som vi tar i det här att man ska känna att du får en stark grad av inflytande och delaktighet i det som sker är att bjuda in medarbetarna i ledningsgruppen att vara med i beslutsfattande.

HL: Hur gör du det?

KN: Jag bjuder in dem så att de får delta i olika professioner så vi kommer börja med att nu kommer ST-läkaren att delta på våra ledningsgrupper i det här området.
Vi träffas ju var 14:e dag och går igenom nuläge och fattar beslut som behöver tas inför vad vi står för, så att det kommer vi börja med nu inom.

HL: Hur vågar du göra det i en sådan hierarkisk miljö som sjukvården kan vara?

KN: Det går alldeles utmärkt. Man ska bara tro på det och prova.

HL: Men stöter du inte på patrull då någon gång, att ”så där kan man inte göra, vi har alltid gjort det här”.

KN: Ja, ja, det gör jag säkert.
Jo, jag tänker så här att vilken spännande utmaning alltså. För mig blir det återigen någonting som har mönstret motstånd, och då triggas jag av det, att ta reda på mer. Vad är det som ligger bakom och hur kan vi komma förbi det hindret så att vi sänker det lite grann så att vi kan segla över?

HL: Om man liksom sammanför allt du pratar om här så pratar ju du egentligen om vad är det för typ av arbetsmiljö och hur kommunicerar vi med varandra på den här arbetsplatsen? Hur jobbar vi med öppenheten och alla de här bitarna sammantaget?

KN: Och transparensen är ju liksom att ja, men vi sitter ju och fattar en mängd beslut och det finns ju inga hemligheter i det utan jag tror ju mycket på att vara transparent och medarbetarna har ju samma information som jag har.
Då kan vi fatta kloka beslut ihop. Och då blir det bra.

HL: Ser du andra saker som du i ditt ledarskap och tillsammans med dina medarbetare och ledningsgrupp och andra liksom, om man tittar på den här digitala omställningen som ni har funderat kring som ni vill sätta tänderna i?

KN: Ja, men då har vi ju redan tagit ett litet sådant steg.

Då är det ju så att jag kom i kontakt med Göteborgs universitet och ett annat universitet som driver ett stort forskningsprojekt om något som heter livsstilsverktyget.

Du kan se det som en hälsocoach online och det kan du eller vem som helst utav oss ladda ner, och delta i den här forskningsstudien och då har vi tänkt ta steget ett steg längre här

Vi har ju något som heter hälsosamtal i regionen. Där vi erbjuder olika personer som är med i en viss åldersgrupp, ett hälsosamtal för att titta på deras levnadsvanor.
Hur du äter, hur du tränar. Är det någonting vi kan hjälpa dig med? Att komma på rätt bana?
Efter det samtalet så har vi funderat på vad händer nu för då har du haft det här samtalet och du får en massa råd, men kan vi hjälpa patienterna eller personerna ytterligare?
Då erbjuder vi då dom nu att ladda ner det här livsstilsverktyget som det heter och så blir de fortsatt coachad av det här digitala verktyget under 3 månader och sen tänker vi bjuda tillbaka dem och höra. Har ni haft någon effekt av verktyget?
Är det här något vi ska fortsätta med, att stötta dem digitalt och ser vi någon effekt av det?

HL: Ni är i gång med det här redan, eller, så det här är någon slags öppen studie som alla som har tillgång till någon smartphone eller liknande faktiskt kan delta i.

KN: Ja, ja ja!

HL: Men då tar vi och uppmuntrar alla i ditt geografiska område att kliva på.
De som känner att det här skulle vara något kul att vara med och testa.

KN: Nästa steg som vi nu satt är ett djärvt mål, att vi i början av året ska ha en digital mottagning.

HL: OK, vad spännande. Det här låter som en liten nyhet, Anna Granevärn. Känner ni till det här eller springer Kerstin för fort eller?

AG: Nej, men vi tycker det är jättebra när Kerstin springer då händer det grejer du hör ju, det är ju tillåtet från det här hållet också.
När det är kris och vi inte riktigt lyckas med vår bemanning, då blir det ju oftast mer kreativt kan man säga. Då vill vi bygga vidare på det här.

KN: Det vi testade nu i liten skala med årsbesök av diabetiker, på video, det vill vi jobba vidare med.
Kan vi hitta fler tjänster där vi kan utveckla den digitala mottagningen till att kanske rikta in oss mot blodtryckspatienter eller är det sjukskrivningsprocessen som man tittar på, återkommande sjukskrivningar som vi kan jobba på?
Vad är det som hindrar oss att vi börjar bygga in den typen av digitala vårdtjänster i ett utbud?
Det blir som en enhet som precis som Åre hälsocentral, eller Strömsunds hälsocentral. Och då tänker vi att man också som ett sätt att vara locka till oss fler individer så att vi kan rekrytera mer förtjänstfullt det betyder ju då att kanske kunna erbjuda arbete på distans så att du om du har tekniken kan du logga in dig även om du sitter någon annanstans i världen och faktiskt kan bemanna den här digitala mottagningen.

För vart man sitter rent fysiskt spelar ju mindre roll faktiskt.

HL: Ja, så jobbar ju många stora organisationer sedan många, många år tillbaka.
Ja, att man har sitt telefonsupport företag nere på Malta eller spanska solkusten eller något sådant där.
Men man jobbar med svenska kunder, abonnenter och så vidare.

Vad är det ni hoppas kunna göra närmast när det gäller den digitala hälsocentralen, vad är vad? Hur ligger ni?

KN: Vi är ju fortfarande i teststadiet kan man säga. Vi har intresserade personer. Vi har identifierat patientgrupper, vi har tekniken och det är ju som Anna sa att vi har ju mycket digitala verktyg som kanske inte riktigt kommer till sin rätt. Så i nuläget är det ju i någon form utav kartläggningsfas, för att sedan gå till aktion så att säga och testa och man kan ju tycka att jag är lite djärv när jag säger att vi är i gång med den här 1 januari.
Samtidigt så ser jag faktiskt att det gör ingenting, det får man vara tänker jag.

Vad är det för problem som skulle hindra oss för att från att gå i gång 1 januari? Ja, men det är ju att vi till exempel behövde upphandla någon ny teknik eller att vi inte har personer som är intresserade av att vara med och bemanna eller att vi inte har patienter som skulle kunna tänkas vilja ha den här tjänsten.

Alla de delarna är ju redan identifierade, det funkar alldeles ypperligt, så sen om jag lyckas få till 10 besök. Den 1 januari eller 1, det återstår att se.

HL: Vad spännande, men det här löser ju inte kompetensbristen på alla håll och kanter.

KN: Men det men det löser en situation i vårt fall. Den löser ju till viss del det här med nära vård för att jag vill nog ta det ett steg längre också. Att det är inte bara själva den geografiska punkten nära vård utan också att jag har i mitt hem kan få viss typ av hjälp.

HL: Vad säger ni andra som står häri studion och lyssnar på Kerstin? Känner ni till allt det här eller är Kerstin en sådan här som bara matar på?

AG: Men vi gillar skarpt att Kerstin tar tag i saker. Det här med digital mottagning har ju varit på tapeten länge och det har varit många som har gjort olika förstudier och lite projekt och testat och sen inte riktigt kommer loss. Men när Kerstin nu tar tag i det så tror jag att vi har goda möjligheter eller hur Sjövall.

AS: Ja, men jag håller med. Sen har jag ju varit med på ett litet hörn. Jag tror jag tror jag ska träffa din ledningsgrupp nästa vecka kanske eller om 2 veckor.

KN: Det stämmer det.

AG: Precis så det jag tycker är jättespännande och framför allt det här drivet. Det är ju inte alltid man ser det.
Även om viljan finns så måste man ju också hålla i det och det tycker jag är fantastiskt roligt. Och sen den här appen Kerstin och arbetet med Göteborgs universitet där jag snubblade på ett begrepp idag. Precisionshälsa har ni läst om det?

KN: Nej, det har jag faktiskt inte hört. Precisionsmedicin har vi ju hört, men precisions hälsa. Det var nytt för mig.

HL: Vad innebär det då?

AG: Ja, men det innebär att när vi har så otroligt många kroniska sjukdomar som vi har bland vår befolkning så lägger vi väldigt mycket resurser på att hantera sjukdomarna som uppstår, men sällan att vi åtgärdar grundproblematiken som är ofta handlar om levnadsvanor och när man pratar precisionshälsa så handlar det mycket mer om att åtgärda orsaken till sjukdomen. Och det är ju väldigt, väldigt intressant och det här är ju saker vi egentligen redan vet. Men exemplet i det jag läste det var att om man trampar på ett häftstift. Så går det ju såklart att smärtlindra foten och så kan man fortsätta gå. Ja, men det är ju först när man tar bort häftstift som man blir av med problemet.

HL: Ja, såklart ja, för annars börjar göra ont igen. Det var någon som var ett väldigt pedagogiskt exempel för att man skulle förstå det. Men jag tror vi fattar i alla fall.

AG: Jag tror vi alla fattar så att liksom komma åt det som är själva orsaken till sjukdomen på ett mycket tidigare stadium.

HL: Men det är ju så vi har hållit på med folkhälsa och alla sådana förebyggande. kampanjer hit och dit och det pratas så himla mycket om det i samhället och det har gjorts de senaste 40 åren känns det som. Kommer vi att lyckas någon gång med hjälp utav den digitala möjligheten och tankesättet Kerstin.

KN: Ja, jag tror faktiskt det, så jag tror att det är som du säger. Jag har ju jobbat väldigt mycket med olika saker, att du ska äta på ett visst sätt och röra dig på andra sätt.
Men samtidigt så tycker jag någonting vi kan bli bättre på det är att träna på livets upp och nergångar och få verktyg att kunna hantera det och det tror jag inte att vi har varit fullt lika starkt på att faktiskt jobba med de bitarna.
Där skulle vi kunna bli mycket mer framgångsrik i att bygga alltså hälsofrämjande att förebygga sjukdom som Anna säger. Och det finns ju beprövade verktyg för att göra detta och då tror jag på riktigt att vi kan lyckas ja.

HL: Ja, det hörs ju att ni har en väldigt spännande tillvaro det här inom ditt verksamhetsområde och att det är fart och fläkt om man får säga så?

KN: Oh ja, det är det och vi har också någonting som är väldigt, väldigt bra. Vi firar segrar kontinuerligt.

HL: Vad bra och det är viktigt och varför är det viktigt då att fira segrar?

KN: Det är ju som att du springer ett maraton men om du aldrig får känna känslan av att du kommer fram och går i mål och uppmärksammar det, då blir det också väldigt svårt att fortsätta att springa mot målet. Så att uppmärksamma, reflektera fira segrar alltså det är superviktigt.

HL: Är det små och stora segrar. Spelar det någon roll? Vad är det för dignitet på de? Det är smått och stort smått. Då blir det gofika eller vad? Vad brukar ni satsa på?

KN: Ja, men det är ju som vi säger det kan vara väldigt olika så att det kan vara allt ifrån en tårta eller ett enklare fikabröd eller att vi uppmärksammar och gör någonting tillsammans eller tar en promenad. Det kan vara väldigt olika saker.

HL: Det hörs att du jobbar med någon form av feedbackkultur.

KN: Ja feedback är jätteviktigt för mig. Jag tänker att det annars är otroligt svårt att nå någon form utav framgång om du inte får veta hur det går, då är det jättesvårt för dig att göra några justeringar också, så det är centralt att sätta en tydlig, tydlig vision och mål och mening framåt och sen får veta ja, men lyckades vi eller vad hände?
Och få hjälp på resans gång och lösa problem.

HL: Vi ska strax släppa i väg dig med all din energi för att fortsätta att utveckla nära vården i ditt område. Men innan vi gör det så vill Anna Granevärn säga några ord.

AG: Ja Kerstin, det är så kul att höra på allt det här du berättar och ditt engagemang och jag står och tänker lite på att vi kommer ju ändå från ridsporten, både du och jag och vi har ju lärt oss någonstans det här att man kastar hjärtat över hindret och sen hoppar hästen. Och det känns lite grann som det är det du gör. Du går all in här med hjärtat först och bara är Kerstin. Jag tycker det är helt fantastiskt.

KN: Tack, det värmer gott att höra och det är precis som du säger. Det är ju också väldigt roligt att vi drar liknelser i ridsporten för att det är ju hästen verkligen är ett djur som inspirerar mig, de är sociala varelser som har en hög grad av kommunikation och jag tror det är mycket det som präglar mig i mitt ledarskap så tack så hjärtligt.

HL: Vilken härlig feedback och jag fick hästbilder i huvudet. Vi har aldrig hört det här med att kasta hjärtat över hinder. Alltså underbart.

KN: Och tack för att jag fick vara med.

HL: Ja, men det var jätteroligt att ha dig med.
Är det någonting du vill säga Anna Sjövall till Kerstin innan vi släpper henne?

AS: Nej, men jag tycker det är fantastiskt det du gör, Kerstin, det är jätteroligt att se och att få följa din resa som du har börjat med ditt område.

HL: Jättekul vad härligt, då får du ta med det där Kerstin på kammaren och liksom suga på det lite grann. Ha det så bra hejdå.

KN: Ja tack, ha en fortsatt fin dag.

HL: inte visste jag att du hade hållit på med ridsport? Jag vet ju att du har anhöriga som rider.

AG: Jag håller på mycket med ridsport, även under hela min uppväxt.
Mycket ponnyallsvenskan, både hoppning och dressyr, fälttävlan och sen körde jag några år på stor häst också.

HL: Fälttävlan verkar ju häftigt. Ja alltså, det verkar grymt.

AG: Ja, det är tufft, hårt och tufft.

HL: Anna Sjövall har du hållit på med hästar också?

AS: Nej, det kan man inte påstå. Ja, jag är livrädd för hästar jag.

HL: Jag var på personalfest en gång vi skulle rida som en liten aktivitet och vi hade cowboytema. Och det här är så många år sedan, så det är preskriberat och jag satte av i full galopp. Hade ingen aning om vad jag gjorde, hästen drog åt höger och jag drog rakt fram och landar på, ja på nyllet då, och sen var det färdigridet.
Hästen gick hem till stallet.

AG: Det ju en ganska trevlig motionsform och Håkan apropå träning och sådant faktiskt både socialt trevligt och rida i grupp och man får träna mycket balans, koordination, viss styrka och. Så det är inte alls tokigt för du var ju lite trött efter dina träningspass hörde vi.

HL: Ja jo, så här är det, anledningen till att jag satt här och nickade till lite grann är att jag är lite sliten faktiskt.
Ja ja, så du menar ridning. Då skulle det vara lök på laxen eller?

AG: Ja, men det tror jag du kan tycka är trevligt och ramlar man av så får man bjuda på tårta.

HL: Vad står på tapeten ikväll, är det några övningar?

AG: Ja men ikväll så kommer vi väl att sitta och titta vackert på när det börjar snöa.

AS: Jag tänkte nog ge mig ut i snön och springa.

HL: Absolut, har du börjat ditt nya program?

AS: Nu går det bra hittills går det bra och då är det antar att det är vilodag för dig då idag?

AG: Jag var ute i morse men det vill säga, jag har vilodag. Idag.

HL: Jag ska i väg på något kreativt möte kl. 18. Ja härligt. Vi får se hur det går om man somnar eller om man hittar ny energi.

AG: Nu har du ju haft en powernap.

HL: Så vart jag så inspirerad av Kerstin Norrbin så det kommer säkert gå bra det kommer det.
Tills vi hörs nästa gång då vi förhoppningsvis har en ny spännande gäst på tråden. I den här podden från Region Jämtland Härjedalen så nu får ni ha det så bra.
Hej på er.

AG: Hej då.

AS: Hej då.

November 2022. Avsnitt 36. Dianalysavdelningen vann finaste priset.

Vilken härlig bekräftelse på ett arbete som ständigt går framåt. Dialysavdelningen på Östersunds Sjukhus fick ta emot det stora vårdpriset på vårdgalan. För att de så skickligt genomfört och fortsätter utveckla dialysen för medborgarnas bästa. Inte minst för att de ska slippa åka in och ut på sjukhuset. Hemmiljön är grejen. Pristagarna dök upp i podden såklart!

Transkribering av podavsnitt 36 .Inspelat den 23 november 2022.

Avsnittet gästas av sjuksköterskan Carolin Andersson på dialysenheten och samtalet kretsar kring att utveckla verksamheten inom sjukvården i Region JH, metoder och exempel på arbetssätt som innebär att medarbetare verkligen involveras i verksamheterna. Dialysavdelningen har prisats för sitt arbete på vårdgalan tidigare i höst.

Medverkande:
Anna Granevärn-tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.
Anna Sjövall-Verksamhetsutvecklare
Carolin Andersson -Sjuksköterska Dialysenheten.
Håkan Lundqvist-programledare

Samtliga i Podden förkortas med sina initialer i transkriberingen.

HL: Då är det dags igen brukar jag alltid starta med, så därför tänkte jag egentligen starta med någonting annat.
Av 4 personer i den här studion så är det bara en som är vaccinerad hittills för covid och influensan och vi andra får väl skärpa till oss lite grann. Eller vad säger du? Anna Granevärn.

AG: Ja, men det verkar ju som att det bara var jag som har gett mig på det där en spruta i varje arm blev det.

HL: Men det är hittills det för att vi andra är ju på gång, eller hur Anna Sjövall.

AS: Ja. Absolut.

HL: När ska du vaccinera dig?

AS: Det var en bra fråga.

HL: För jag tänkte att vi skulle liksom pressa oss själva, för det är klart att man ska.

AS: Måste ju ta reda på när det är när jag kan gå och vaccinera mig. Jag måste kolla tiderna då.

HL Caroline Andersson, speciellt inbjuden gäst till den här podden idag. Hur känns det?

CA: Det känns jättebra.

HL: Du är vaccinerad.

CA: Mot covid ja influensa nej

HL: OK, kommer du att köra mot influensan också?

CA: Jag tror inte det, det tror inte det.

HL: Varför inte det då?

CA: Ja, det var en bra fråga.

HL: Du vill inte antivaxxare?

CA: Nej, jag hade influensa tjugoarton och trodde jag skulle dö.
Men utöver det så brukar jag klara mig ganska bra.

HL: Det är ju främst riskgrupperna ska vi säga som är i behov av influensasprutan.

AG: Det här är ju faktiskt en av våra personalförmåner också på regionen, att vi har möjlighet att få ta del av vaccinationerna.

HL: Och det är därför vi börjar prata om det lite grann, för det kan ju vara bra för er som. jobbar inom sjukvården att ta fasta på det. en liten pekpinne från farbror Håkan så där.

Caroline vi har försökt få tag i dig tidigare för vi har varit oerhört nyfiken på dialysavdelningen där du jobbar. Berätta vad du gör för någonting.

CA: Jag är sjuksköterska på dialysenheten och jobba med peritonealdialys dialys via buken.

HL: Vet du varför vi blev så nyfiken på er idag?

CA: Jag skulle gissa på att det var för att vi var nominerad till vårdförbundspriset.

HL: Just det för att då tyckte vi ja, men det här är ju en jättepositiv grej och det handlar ju i någon form av någon slags utveckling där du jobbar.
Det är det är det vi är jättenyfiken på.
Sen måste vi också säga grattis, för ni har ju också fått ett pris vad var det för pris?

CA: Vi var nominerade till vårdförbundspriset, som är en av de största priserna man kan få som sjuksköterska i Sverige. Vi var ner i fredags (18 nov) på vårdgalan och det blev ju delad första plats för oss.

HL: Hur kändes det då?

CA: Ja, vad ska jag säga obeskrivligt, helt fantastiskt att få sådan respons på ett arbete man har slitit med så länge.

HL: Hur känns det för er, Anna och Anna när medarbetare uppmärksammas på det här sättet och när man liksom når framgång med någonting som man ha hållt på med ganska länge.

AG: Ja, men vi blir ju jätte-jätteglada och jättestolta över ert stora engagemang och slit och uthållighet i det här. Det ska ju faktiskt också sägas att det har varit en pandemi som har rullat under den här tiden och väldigt många projekt och aktiviteter har inte heller överlevt pandemin utan vi har ju stuvat om i verksamheter och gjort andra saker. Så det här är jättejätteroligt och vi vill ju verkligen på alla sätt stötta och uppmärksamma den här typen av engagemang, för det är det viktigaste för oss när vi nu behöver ställa om vår verksamhet. Det är ju verksamhetsutveckling och satsa på en god arbetsmiljö som är vår strategi.

HL: Hur känns det där och höra det?

CA: Men det känns fint.

HL: Det är härligt med feedback.
Anna Sjövall du som verksamhetsutvecklare vad får du för tankar kring när det blir sådana här framgångar som uppmärksammas och det blir lite klang och jubel och priser och sådana saker.

AS: Jag tycker är väldigt inspirerande och jag tycker det är precis det här vi ska göra och fortsätta lyfta det som faktiskt är bra.
Vi har så otroligt mycket som är bra i vår region och det är väldigt, väldigt roligt särskilt när det är medarbetardrivet också. Det kommer liksom från verksamheten själv det är extra roligt.

HL: Och det är ju där man blir lite extra nyfiken Caroline, liksom när man hör ordet medarbetardrivet. Om du skulle förklara för mig som inte kan medicin så himla bra.
Vad är det ni har fått priset för och hur växte själva metoden fram?

CA: Oj då, det är ju en lång process egentligen.
Men i det stora hela så vann vi priset för att vi jobbar med patienten i fokus och patienten är mer delaktig i sin vård. Vi har en digitaliserad lösning så att vi har kunnat utöka möjligheten till att kunna få vara hemma med sin dialysbehandling som då är livsuppehållande. Från 15 till nästan 60 %.
Så vi kan erbjuda fler idag att vara hemma tack vare en digital lösning än vad vi kunde förut.

HL: Och vad vinner vården och vad vinner patienten på det?

CA: Patienten får ju en ökad livskvalitet, man är mer delaktig. Man får en ökad makt över sin sjukdom. Vi tycker att det ska passa in. För oss i vården, det blir resurssparande. Vi kan jobba mer patientsäkert, mer individualiserat. Vi kan jobba snabbare. Justera eventuella fel eller upptäcka olika komplikationer som vi kan ta tag i tid, så man kanske slipper sjukhusinläggningar.

HL: Men den här metoden har inte varit helt okomplicerad att få på plats för att ni hållit på i flera år med att se till att en landade där den ska landa?

CA: Den här digitala lösningen till nattmaskinen kom precis när GDPR (Eu förordning) var lite stort och nytt. Så att vi hade några problem med att få till det.
Det är ju en nätbaserad plattform.

HL: Det är ju alltså den här EU förordningen eller lagstiftningen som.
Ser till att privatlivet inte på något sätt kränkts eller lämnas ut i onödan så det omgärdat av mycket olika regler och bestämmelser när det gäller individer, enkelt förklarat.
Det är en ganska lång text om man vill läsa in sig på den. Det hinner vi inte här, men du berättar hur det var, inte så enkelt för er från början att få gehör.
Ni har haft en process bakom här som när vi pratar om medarbetardriv och att få till den här utvecklingen.

CA: Vi har fått kämpa med det mesta, men just kring den här digitaliserade lösningen. När vi fick den presenterad för oss i Stockholm tjugosexton så sa man att de stora sjukhusen skulle få prova först.
Det var där man skulle lansera det och dit räknades inte då Östersund.

Vi tänkte ju att vårt län, som är 12 % av Sveriges yta, med så långa avstånd
Vi gick ju hem och vara lite trumpen över det där.
Sen så fick vi ganska nära inpå höra att de fick problem.
De stora sjukhusen med juridiken (GDPR).
Då frågade vi den chefen vi hade då och företaget om inte vi kunde få prova och se om vi kunde lyckas bättre.

HL: Ni gav er inte alltså?

CA: Det blev lite revanschsug.
Jag tänkte att ”här ska vi inte ge oss”.

HL: Vad är det för egenskaper ni har på eran avdelning eller som sitter hos dig som gör att ni inte ger er, tappar sugen, utan att man faktiskt ger sig i kast med att det ska fortsätta?

CA: Vi ska nå fram. Jag skulle säga att vi är väldigt målinriktade. Vi ger oss väl inte i första taget. Vi försöker väl hitta nya vägar och nå till det målet vi vill ha. Ja vi är drivna hela gruppen.

HL: Hur får man en grupp att bli på det sättet att liksom anammar samma mindset och drivet?

CA: Ja, från början var vi bara 2 och sen fick vi väldigt mycket att göra så idag är vi 5, men jag tror att. När man låter alla vara delaktig i hela verksamheten och man bidrar med sina olika kompetenser. Vi är bra på olika saker så tror jag att man kan ha samma fokus i gruppen.

HL: Hur går snacket på jobbet?

CA: Efter vårdförbundspriset eller menar du överhuvudtaget?

HL: Hur går pratet på jobbet när det när det handlar om att våra medarbetardriven och har den här teamkänslan?

CA: I våra team har vi ju roligt varje dag på jobbet sen kan man kan säkert upplevas jobbig ibland också för att man är lite tjatig.

HL: Ja, är det en dålig egenskap då?

CA: Det tycker jag inte, för den är ju ganska bra. Om man vill någonting och om man ser någonting klart så är det bra, vi började ju tidigt bråka om att vi ville ha mobiltelefoner och en bil.

HL: Ja. Men ni ser saker där ni vill utveckla om det är digitalt eller om det handlar om arbetsmiljön eller vad det nu är för någonting och då händer det någonting och det ser ni helt klart.
Jag är lite nyfiken på hur ni lyft det här vid fikabordet eller har ni APT (arbetsplatsträff) eller hur för ni upp det på agendan så att säga?

CA: Det kan nog vara i en massa olika forum, beror på vad det är för någonting det handlar om, kanske ibland går vi kanske bara till enhetschefen, ibland lyfter vi det på APT. Eller om det ska vara någon investering så måste man göra en plan för det.

HL: Ja, då får man gå till Anna Granevärn?
Det finns någonting i den här arbetsgruppen egentligen, när man hör dig berätta att det är något som är tillåtet också, att faktiskt säga vad man tycker och tänker.

CA: Vi har vi högt i tak, ja, vi kan prova något och sen säga nej. Men det här var väl inte så himla bra.

HL: Det som ni har, högt i tak, och tar tag i problem om det skulle dyka upp något och då har ni lärt er någonting för det har vi pratat om tidigare med andra gäster i podden,
liksom Kerstin Norrbin, som var med i förra avsnittet. Det kan ni lyssna på. Som också är en sådan där som väljer att prova.
För det värsta som kan hända är att ni lär er någonting.

Det finns fler som du där ute, härligt eller?
Ja, vad tänker ni när ni står och lyssnar på Caroline?

AG: Ja, men jag tänker att det är jätteviktigt det som ni har gjort och som vi hoppas att många andra också vill göra, att man ställer om, dels om vi backar tillbaka och tittar på sommaren som var en utav våra tuffaste somrar.

Det var nog den värsta sommaren någonsin har den beskrivits som.

Om inte de här verksamheterna hade jobbat på det sättet som de gör, då hade vi haft ännu fler patienter som hade behövt komma till sjukhuset. Bli inlagda, passera akuten och det är just det här som är så viktigt när vi ställer om, för att vi vill ju att patienter i största möjliga utsträckning ska slippa hamna på sjukhuset, oplanerat och bli inlagda på en vårdavdelning utan att vi ska kunna jobba innan de blir dåliga och stötta upp.

Så man klarar sig själv så mycket som möjligt.
Det är en jätte-jätteviktig del och om man lyfter då de här bitarna som du nämnde med bil och mobiltelefoner och liknande så måste man ju se allt i sitt sammanhang och inte bara sitta och döma av en investering som en kostnad, utan titta på att det är ett helt flöde vi jobbar med.
Vi ställer om ett vårdflöde, vi gör det på ett annat sätt.
Ja, då behöver vi ha annan utrustning och andra förutsättningar.

HL: Men det är ju något annat som försvinner eller förebyggs med det här, för det finns ju en risk att man bara adderar saker men inte ta bort något annat där bak, då kan det ju bli en ganska tung ryggsäck till slut. Hur gör ni för att ta bort när ni adderar?

CA: Ja, men jag tycker att våra förbättringsgrejer har gjort att det är mer effektivt att jobba. Det var mer tungt förut i alla fall, så det har hänt någonting menar jag.

Tjugohundrasexton hade vi 8 patienter hemma idag har vi 30 så att det är överskådligare nu än vad det var när vi hade 8 och jag tror att bara när vi hade 20 så sparade vi ungefär sexhundratusen i månaden, bara i sjukresekostnader och då pratar vi kronor och ören.

HL: Men ni har flera saker på gång när det gäller omställning och utveckling berätta

CA: Men vi är lite inne på att vi har patienter hemma idag och de kör en typ av dialys och när den dialysen inte räcker till längre så behöver man ha dialys via blodet. Och då skulle vi vilja förbättra den verksamheten så att fler kan få möjlighet att kunna få sköta sin dialysbehandling via blodet.
Då kanske i den mån det går och helst kunna ta hem den behandlingen också.

HL: Det där låter ju i mina öron som inte då är professionell inom vården som läskigt.
Ska jag sitta hemma och rena mitt eget blod. Går det verkligen? Finns tekniken?

CA: Ja.

HL: Jaha, vad är det som saknas för att få det på plats då?

CA: Idag så saknar vi resurser. Vi har för lite personal på den enheten, vår vision är väl att vi ska försöka jobba tillsammans i en egenvårds enhet på dialysenheten för de här patienterna som har den här möjligheten.

Egentligen tycker jag att man ska ta vara på alla patienters resurs oavsett det lilla som kan finnas så tycker jag att även om man inte kan vara hemma eller sköta sig själv så kan man alltid göra någonting och att man tar vara på det.

HL: Har ni flera omställningsidéer eller förslag på lösningar så där som ni diskuterar också.

CA: Jag tycker att vi diskuterar mest hela tiden. Det kommer ju idéer och vissa förkastar vi och vissa kör vi vidare på.
Men just nu är det väl att också behålla den här kvaliteten på vården, så vi har vuxit så stort s på bara några få år, nu behöver vi behålla kvaliteten och upprätthålla för patienterna och den delaktigheten som vi har i våra team idag.
Den är oerhört viktig alltså.

HL: Det är någonting i ert samtal och det som pågår i verksamheten det ni håller i er liksom. Fingret på knappen när det gäller just utveckling och hitta möjligheter för era patienter och att hitta den här vägen framåt.

HL: Ja, vi kunde ha varit en avdelning som där man bara går på jobbet och sen går man hem och bryr sig inte så himla mycket om utveckling och omställning och sådana saker?

CA: Nej, jag tänker att alla behövs ju. Det är klart att det kan vara så att man också och kommer till jobbet, gör det man ska, går hem.
Sen behöver vi ha några som vill lite mer.
Men så måste man ha respekt för alla att man är olika i alla fall, så är det ju

HL: Men det är ju också roligt att jobba i ett team där det finns driv. Jag menar inte att det ska vara rosa fluffiga moln hela tiden det vore ju overkligt.
Men det kan vara kul också att jobba i ett team att bli själv inspirerad av andras driv.

CA: Det är jättekul.

HL: Och när det handlar om de här omställningarna finns det även obegränsad kassa att ösa ur Anna? För det är ju kostnader med också och då kommer du säkert att säga ja det finns också en besparing där borta på andra sidan.

AG: Men exakt så är det och vi har ju haft ett ärende i hälso- och sjukvårdsnämnden i juni faktiskt, där vi hade i uppdrag att redovisa hur vi tänker att vi ska komma till en ekonomi i balans med bibehållen patientsäkerhet och tillgänglighet och då behöver vi ju jobba smart med de pengar vi har.
Vår lösning är ju just att jobba med verksamhetsutveckling, framför allt medarbetardriven verksamhetsutveckling och kompetensförsörjning.
Det är svårt att rekrytera till en del delar av vår verksamhet, framför allt vårdavdelningarna är ofta svårrekryterade och när vi gör den här typen av arbete där vi får en förskjutning av mer till öppenvård så får vi också lite lättare att bemanna, lite lättare att rekrytera, till den typen av arbete än att bara jobba på en vårdavdelning?

HL: Så om ett sådant här arbetssätt någon gång i framtiden sitter där man vill ha det på plats om 5–10 år eller hur lång tid det nu tar. Betyder det då att yrket blir attraktivare eller kommer bli lättare att rekrytera?

AG: Ja, det är min uppfattning att det blir attraktivare att jobba i hälso- och sjukvården när det blir mindre.24–7 arbete och mer reglerade arbetstid dagtid då blir det säkert också ett roligare jobb när man får vara med och utveckla.

HL: Vad säger du Anna Sjövall?

AS: Ja, men jag håller med och jag tänker att även om man inte själv är den som driver så tror jag man kan dras med i det att det finns en positiv anda på arbetsplatsen och liksom en tillåtelse av närmaste chef för att jobba så, då tror jag att alla dras med i det och det blir roligare även om man själv inte är den som kliver fram och drar.

HL: Ja, alla kan ju inte stå där framme och dra.
Du pratar om dig själv, att man är ju olika ja, men att alla bidrag är lika mycket värt och något vis slutresultatet som blir viktigt.
Har du hittat din förebild Caroline? Det kan vara en själv också tycker jag.
Det är inget man behöver vara blygsam ring att man kan vara driven av att man själv vill någonting.
Var hittar du ditt driv då det här engagemanget då? Är det patienten framför ögonen hela tiden, eller är det arbetsmiljön eller är det är det hela paketet?

CA: Ja, jag skulle nog säga att det är en combo, dels alltså från patientens sida så får man ju snabbt resultat där man ser att ja, men gud. Det här blev ju riktigt bra för någon annans liv.
Men sen handlar det ju om mycket om sin egen arbetssituation, vad man själv, hur man själv vill ha det.
Om man har en vision då riktas det mot det.

HL: Men ni omsätter ju tankar och idéer till verklighet och på det viset påverkar eran egen arbetsmiljö och det är tillåtet därför att man får det. Det är ju häftigt, där vill jag också jobba.

CA: Välkommen.

HL: Jag kan bära grejer eller någonting, det kan behövas.
Anna Granevärn, nu har gänget på dialys varit uppmärksammade i media och de har varit på vårdgala, och de har förresten innan jag går vidare hur var galan? Var det bra mat och festligt och så där?

CA: Galan var ju på dagen och vi var där redan kl. 09 för genrep, genrepet var en katastrof men sen fick de ihop det ganska bra.
Lunchen var ju innan galan, men det var god mat.

HL: Det är inte som Idrottsgalan i Globen liksom?

CA: Jag tror att det var ungefär trehundra där på plats på Oscarsteatern i Stockholm.

HL: Vad härligt, varför ser man inte så mycket i Media kring det? Vi har ju sett dem mer, men inte så himla mycket mer.

CA: Jag vet inte. Den ligger på Youtube.

HL: Men det finns nu fler som vill att det blir lite uppmärksammat. Som vill uppmärksamma det här?

AG: Jag pratade med Anders Byström var regiondirektör innan jag gick hit och vi var ju och besökte er i måndags från hälso och sjukvårdsledningen. Tillsammans med Anders för att gratulera lite och nu vill ju även regionstyrelsen uppvakta er i det här med att uppmärksamma det fina arbetet ni har gjort så det kommer att komma en inbjudan dit också, så du får väl fundera på det där med visionen och vad det är som driver er?

CA: Ja, det måste jag fundera vad är.

HL: Men det är jätteroligt.
För det kan ju vara lätt att liksom tänka även från ledningshåll.
”Ja, men det är business as usual”.
Det är det här med feedbacken som är så oerhört viktig för att man ska känna att man gör ett bra arbete.

CA: Det är jätteviktigt. Vi har ju tyckt länge att vi har jobbat i det tysta, att man inte har fått så mycket uppmärksamhet, fast att vi vet att vi har gjort ett sådant jättebra jobb.

HL: Men nu så kommer det, det är jättehäftigt.
Sådant som är värt att uppmärksamma ska ha uppmärksamhet också.
Vill inte avslöja vad som kommer hända där på regionstyrelsen.

AG: Jag fick inte avslöja riktigt allt, så det kommer väl någon mer del som en överraskning, kanske.

HL: Ja men Caroline då har ni ett fantastiskt läge. Ni får sätta er i arbetsgruppen och verkligen gå in för den här träffen med regionstyrelsen.

CA: Nu får vi brainstorma lite.

HL: Ja, det låter ju inte så sexigt att jag ska gå och träffa regionstyrelsen.
Men det är ju det ni ska göra, så ni får ju verkligen tänka till här nu.

CA: Det ska vi göra.

HL: Vad kul, tränar du någonting?

CA: Jag åker mycket skidor både utför och på längden. Vi har en stuga i Duved som vi bor i och pendlar tycker jag väl nästan på vintrarna, men helgerna är vi alltid där. Sen brukar vi träna lite styrketräning på Friskis och Svettis.

HL: Så du håller i gång eller hela familjen håller i gång?

CA: Ja. Precis vissa mer än andra då.

HL: Vi brukar prata en del träning i den här podden också.
För Anna Granevärn gör klassikern varje år verkar det som.

AG: Nej, men det är ju faktiskt så att Vansbrosimningen de här 3 kilometrarna har jag bara gjort en gång.
Den här masspsykosen när flera 100 människor går ner i vattnet samtidigt med badmössa och bara ger sig ut där, en helt otrolig upplevelse för den som aldrig har provat.
Vi tränade ingenting men ändå gick, det ganska bra.

AS: Ja, det var en masspsykos att vara med och simma. Jag var ju tvungen jag blev tillsagd.

HL: Slog du din man?

AS: Ja absolut ja.

HL: Nej, vi ska inte vara taskig med honom.

AS: Ha, ha nej.

HL: OK vad kul och har du varit på nationalarenan och kolla in den som lägt ut en massa snö och det går ju åka en liten slinga där i backe upp och backe ner.

CA. Utan skidor, men dottern kör längd och tävling nästa vecka så.

HL: OK Sjövall hur går det med löpningen.

AS: Det går bra. Jag kör ju fortfarande mitt träningsprogram. Det känns som vi säger det varje gång, men det är 8 veckor så det är ju ett tag.

HL: Du kan ju inte byta träningsprogram en gång i veckan heller.

AS: Jag sprang igår. Men då fick hunden följa med.

HL: Men när man håller på med sådant 8 veckors program då känner du hur känns det i kroppen när det har gått en tid?

AS: Efter några veckor, det blir liksom utvecklingsmässigt bättre tider, starkare jag ska ju utvecklas.

HL: Ja, det lär ju visa sig, sen tänker jag, men du känner att det skjuter på att ge resultat?

AS: Ja, sen kan ju dagsformen vara våra olika såklart.

HL: Vad har du på gång idag då?

AG: Enligt träningsprogrammet? Ja, då är det väl styrketräning då.
Det måste man ju också riva av, inte min favorit?

HL: Nej, men det är nödvändigt ja, men då kör du på löpstyrka då eller?
Ja, jag har fått lite andra instruktioner också. Jag gör som jag blir tillsagd.

HL: Anna Granevärn. Du brukar ju vara i tidigt ute på morgnarna.

AG: Precis.

HL Var du ute imorse eller?

AG: Nej, men jag var inte det eftersom jag vaccinerade mig igår.
Så man kan lägga in vilodagar ibland också i sitt schema, men annars så åker jag ju mycket längdskidor nu såklart, när det går så jag kör mycket.
Det är mest stakning och lite skate har det blivit.
Körde Vasaloppet i helgen.

HL: Har du kört ett vasalopp i helgen?

AG: Ja det blev ju det totalt sett.

HL: Otrolig 9 mil i helgen, Om vi räknar in fredag?

AG: Och måndag körde jag också och tisdag också har vilodag idag är sliten.

HL: Okej, jag var och premiärade häromdagen, uppe på stadion här och åkte en halvtimme.
Lite jobbigt innan man får till det riktigt, för det är mycket tunga backar.

AG: Ja, de är rätt tunga de där, man får lite puls innan man kommer upp på toppen.

HL: Vill nog säga att man får lite blodsmak. Caroline, vad roligt att ha dig här.

CA: Kul att få vara här.

HL: kul att ha er här igen också. Anna granevärn och Anna Sjövall.

AG: Ja vi tycker det är jätteroligt att vara här också.

Det här är ju riktigt kul att få höra Caroline berätta om allt man har gjort på dialysen. Det här är vi jätteglada för.

HL: Good work och så kom ihåg den där inbjudan som ni ska på nu.
Tack hej hej.

December 2022. Avsnitt 37. Speciallösning för äldre ger resultat.

Vårdlagstelefon, en speciallina in för äldre personer som inte är så digitala, de har fått en egen väg in varje dag till Odensala hälsocentral. En utveckling som medarbetarna själva har tagit fram, för att nära vård, för den här gruppen äldre och sköra ska kunna få tillgång snabbt till vård och kontakt.

Transkribering av avsnitt 37 ”Vårdlagstelefonen för dem som har ett behov”
Inspelat den 5 december 2022.

Avsnittet handlar om vårdlagstelefonen, där specifika patientgrupper har ett större behov av kontakt än ändra grupper, sköra och äldre. Hälsocentralen har därför möjlighet till att nås av de grupperna. Nära vård är det som gäller, och vårdlagstelefonen har skapats utifrån medarbetarnas idéer och förslag.

Medverkande:
Anna Granevärn-tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.
Anna Sjövall-Verksamhetsutvecklare.
Emelie Mikaelsson- Distriktssköterska, Odensala Hälsocentral.
Helene Marberg-Enhetschef Odensala Hälsocentral (delat ledarskap)

De medverkande i avsnittet tituleras med initialer i transkriberingen.

 

HL: Vi ska säga hej och välkommen till ännu ett avsnitt utav Jämtland Härjedalen, region Jämtland, Härjedalens podcast och idag får Anna och Anna delar mikrofon. Nu måste vi fråga, hur känns det då?

AS: Ja, det blir ju lite trevande här för vi måste ju bestämma varje gång vem som ska svara först.

HL: Ja, jag tänker att ni får hugga lite grann så Anna Sjövall och Anna Granevärn, ni får liksom vara på hugget lite grann.

AS: Ja, det är får ju inte krocka på vägen tänker jag.

HL: Anna Sjövall har lagt sig till med en teknik redan. Hon rycker tag i själva mickstativet .AG: Smart för att undvika kroppsskada.

HL: Idag är det jättespännande möte med er här idag, Emelie Mikaelsson hej på dig du distriktssköterska!

EM: Hej, det stämmer.

HL: Du jobbar på Odensala hälsocentral och med dig har du din chef idag. Som heter?

HM: Helene Marberg.

HL: Ja, och du är ju enhetschef och du har delat ledarskap, berättade du innan vi började spela in här.

HM: Precis det stämmer bra.

HL: Det är inte så att det blir förvirrat för personalen vem som basar eller är det glasklart hur ni delat upp det på ansvarsområden eller hur har ni gjort?

HM: Nu har vi lyckats bra med det, det var säkert lite trevande precis från början, men nu har vi delat upp hand om olika yrkesgrupper och yrkesgrupp.
Sen har vi delat upp personalen lite annorlunda, så vi är chef för några ur varje yrkeskategori.

HL: Ja, och det där är ju viktigt när man har deras ledarskap att det tydligt vem som faktiskt tar hand om vad. Jag har faktiskt haft delat ledarskap med en annan person en gång i tiden och vi kom på ganska snabbt att det gäller att vara tydlig med hur vi ska ha det så att det inte blir förvirrat.

Jaha, vad ska vi prata om idag då tänker ni? Jo vi ska prata om någonting som vi har fångat upp som vi själva kallar för äldretelefon. Berätta, vad är det för någonting?

EM: Eller Vårdlagstelefon kallar vi det.

HL: Beskriv vad är det för någonting?

EM: Ja, men vi har telefontid tisdag, onsdag, torsdag mellan olika tider och då sitter vi en timme varje dag och då är det en sjuksköterska eller distriktssköterska i varje vårdlag som svarar i telefonen och den är ju till för de som är över 85 eller som är bedömd ha ett behov av att ha den här kontakten.

HL: För nu är vi inne på ett spår som vi brukar prata om ibland att inte glömma bort grupper i samhället som inte är så digitala.
Hur kom ni på att det här verkligen behövdes?

HM: Det börjar väl med att vi skulle identifiera hur vi jobbar med nära vård i Odensala och så vill vi ju ta hand om äldre och sköra patienter bättre.
Hur gör vi då det
Att få kontakt med Odensala hälsocentral är svårt.
Det var då vi tänkte ”äldretelefon” lite, eller för patienter 85 år och uppåt till att börja med, samt även koppla på de här som också har stora behov.

HL: Enligt den struktur som Emily pratar om, hur bedömer man då? Utgår ni bara ifrån att man inte är digital eller finns det andra saker att kika på?

EM: Vi har ju en skörhet skala kan man ju säga, där man bedömer patienten som även är mångsidig. Kan vara en som behöver mycket kontakt med vården eller om den har många diagnoser och många läkemedel.

HM: Ja, det är många faktorer som spelar in. Men det är ju ingen definitiv lista, så man. Tittar mycket är helheten, liksom att man ser att den här har det här behovet.

HL: Ja, vad gjorde ni då för att liksom identifiera att det här är något som vi verkligen kommer att behöva på hälsocentralen?

HM: Ja, men vi vet ju som sagt att det är svårt att komma fram i telefon och tänker att vi behöver underlätta den delen. I dialog med personalen så var det väl en sak som vi kom fram till, att det här ville vi jobba vidare med.

HL: Berätta lite mer om den där dialogen med personalen. Hur gick den till?
Hur startade den?

HM: Men jag tror för mig som började tjugohundranitton i Odensala så var det väl med en eftermiddag med läkargruppen, där vi diskuterade med dem om hur ser de på det här med nära vård och känns det viktigt för er?
Då var det väl en del som kom fram till att lättare kunna ha kontakt för de som behöver det mest.

EM: Jag började jobba 2020.
Det vi såg där i början, det var ju att de här ja, men oftast de äldre att de använder ju inte 1177. Eller de här digitala tjänsterna som primärvård online, så att om inte dom kom fram i telefon så kom de inte fram alls.
Vi såg ett behov av att de skulle ha lättare att ta sig fram.

HL: Sen satte ni i gång en form av vadå? En undersökning eller?

HM: Ja, men lite grann kan man säga att vi tittade på det här med kontinuitet som jag också tyckt var viktigt och försöka göra en struktur för det.
Det har man ju jobbat med länge och att doktorn har vissa patienter på en lista. Men distriktssköterskorna har skött om alla patienter kan man säga.
Det var inte så många som var specifikt till någon distriktssköterska och det ville vi förbättra, just den kontinuiteten, så då kopplade vi på några doktorer och några sjuksköterskor, tillsammans i ett vårdlag.

Så i Odensala blev det totalt 4 vårdlag. Som nu då har den här telefonen och möjligheten och då är det 4 olika telefonnummer beroende på vårdlag så att man ska få en bra kontinuitet till de kanske 2–3 distriktssköterskor som svarar, ibland kan det bli lite fler, men det blir i alla fall inte allihop.

HL: Hur väl märks det att vi har en åldrande befolkning, sticker det ut på något sätt eller växer behovet eller ser likadant ut hela tiden?

EM: Ja perspektivet är lite svårt att se, inte så att vi direkt kanske tittar enbart på det på hälsocentralen men nu vet vi ju hur många som är. 85 plus i Odensala eftersom vi tog fram det med en gräns, det är en början.
Så då var det väl kanske någonstans trehundrasjuttio tror jag som hör till Odensala,

HL: Men jag tror att ni har trettontusen medborgare listade hos er. Det är en ganska stor hälsocentral.

HM: Det är det den största i östersundsområdet så är det j.
Ganska tätt följt av z-gränd och Frösöns Hälsocentral som inte har så mycket färre, utan det är någonstans strax under det.

HL: Finns det här på alla hälsocentraler Anna Granevärn.
Nu slåss de om micbommen här igen.

AG: jag vann ja nej, det finns inte på alla hälsocentraler, men jag har hört att det är fler som är på gång i alla fall med det har du kanske hört mer Sjövall?

AS: Frösön vet, jag är på gång. Och någon till som jag inte kommer på nu.

HL: Men har de då tagit lärdom utav det man gör i Odensala är det som är liksom erfarenheten, törs man säga det.

AS: Det törs inte jag uttala mig om, men jag tänker att man tar ju lärdom och vill förändra ändra och jag tänker att Helen sitter ju med en ledningsgrupp med sina kollegor i Östersund och sen är det en del läkarutbyte på andra håll också så att det vet jag ju, att vi har ju en läkare med oss som har varit lite mer engagerad i det här vardagsarbetet då som heter Gunnar och han har ju haft kontakt med kolleger också. Han har också pratat om de här vårdlagen och lite det som hör till det.
På utbildningsdagar för läkarna för just det här erfarenhetsutbytet blir det ju jätteviktigt i en sådan stor organisation som regionen är inom sjukvården, att man hjälper varandra eller blir inspirerad eller vad man nu ska kalla det.

EM: Ja, men det känns som att det är många som är nyfiken på vad vi gör ja och hur vi lagt upp det och så där och hur det funkar.

HL: Varför tror du att man blir så nyfiken då?

EM: Ja, de kanske vill prova det själv? De kanske ser att det funkar.

HL: Anna Granevärn är det något som väcker några tankar hos dig.

AG: Ja men, massor med tankar och jag stod precis och funderade på när man startar upp ett sådant här arbete så brukar det ju alltid vara en del utmaningar, tekniska utmaningar och information och annat. Så jag stod och var lite nyfiken på dels. Hur har ni nått ut till er befolkning att de vet att det är lätt att veta vilket vårdlag man tillhör? Jag funderade också på de tekniska bitarna har det varit sådana utmaningar i det här arbetet också med att få till det med de här olika telefonnumren och att allt funkar rätt inflödet och så med telefonsamtal?

HM: Ja, man kan tänka att det kanske inte är en helt optimal lösning än på telefonin och den behöver vi titta vidare på. Det funkar nog bra gentemot medborgarna, men om vi tittar på att vi ska bli uppföljd och titta på statistik så kommer de här vårdlagstelefonerna på sidan av vanliga inkommande telefonsamtal som är en orsak till att det ser ut som att Odensala har jättedålig telefontillgänglighet.
För vi prioriterar de här telefonerna och så faller det bort lite grann, svarsfrekvensen i stora inkommande telefon.

HL: OK så det låter som det skulle behövas fler som svarar i telefon helt enkelt?

HM: Ja, det behövs det också. Men samtidigt behöver vi också lägga in de här telefonnumren under samma paraply, vi är lite på gång och ska ha träff angående Telefonilösningar.

HL: Men tillbaka till annan fråga. Hur har ni fått ut det till de här äldre medborgarna eller de här medborgarna som berörs?

HM: Vi tittade ju på hur vi kunde ta ut vilka personer är 85 år och äldre i Odensala och de har fått ett brev hem där det står vilket vårdlag de tillhör och vilket telefonnummer de kan ringa.

HL: Vilken service egentligen till den här gruppen människor känner jag.

HM: Sen har vi även informerat dom patienterna och medborgarna där vi identifierar behovet, dem har vi informerat om att det här numret kan du ringa och då har vi telefontid och vad det innebär.

HL: Hur mycket medarbetaredrivet är detta då?

EM: Men jag tycker att det har varit det.
Jag har ju haft en vårdlagsgrupp då som har jobbat med ett längre tag så det har vi ju fortfarande för att vi har ju inte skruva färdigt på det här. Men vi är en bra bit på väg i alla fall.
Egentligen startade det ju på riktigt att vi liksom satte i gång med brevutskick en av det här. Det var ju februari.

HL: Hur är det då att jobba i en sådan här miljö där det är liksom tillåtet med egna idéer och förslag och få testa sig fram lite grann?

EM: Jag tycker det är kul och inspirerande.

HL: Här står ni och nickar Anna Granevärn och Anna Sjövall.

AS: Jag tycker det är jätteroligt att höra. Jag tänker att dels så skapar det ju trygghet för medborgarna. Sen måste det ju tänker jag, vara roligt också för sjuksköterskorna eftersom jag är distriktssköterska själv så tänker jag ju att det måste vara roligt att man lär känna sina patienter också. Det är ju kontinuitet både för personalen och patienterna.

HL: Är det här någonting som om vi bara spekulerar nu, då är det här någonting som skulle vara önskvärt på alla hälsocentraler Anna Granevärn?

AG: Ja, men det skulle det ju kunna vara för det här är ju ett bra sätt att anpassa, det har vi ju pratat om många gånger, att vi behöver anpassa vårt vårdutbud utifrån befolkningens behov och önskemål.
Vad är nära vård för dig och vad nära vård för mig och så vidare och då behöver det finnas olika utbud. Det här är ju ett väldigt bra sätt att skapa den tillgängligheten på telefon och även kontinuitet som vi väldigt gärna också följer och ser en utveckling på.

HL: Kanske ni har sett i statistiken om det har blivit någon förbättring gällande kontinuitet?

AG: Ja, men jag kan säga att jag inte är jätteinsatt vad gäller just kontinuitet.

Jag har ju tittat på det någon gång, men jag har inte så bra koll över tid.
Jag tänker att den borde ju bli bättre på distriktssköterska-sidan.
Sen har en del utmaningar vad det gäller olika registreringar för även om vi gör en del saker bra så är det inte alltid att vi får med det i de registreringar vi gör, så det är en egen liten svårighet.

HL: Vad är registreringar om man tänker att man inte känner till det?

AG: Nej, jag tänker om man dokumenterar i journalen på olika vis. Ibland följer det med i statistiken och gör man på ett vis kanske det inte görs det på annat håll och då gäller det att veta, vad är då rätt sätt?

HL: Vad får ni för vad får ni för feedback från om vi kallar dem medborgarna och människorna som ni faktiskt tar hand om det vore kanske intressant att göra någon enkät eller någon undersökning och veta vad dom upplever?

EM: Det man får höra när man sitter med den här vårdlagstelefonen är ju mycket positivt, att de tycker det känns bra att de har dem här numren. De känner sig trygg och att de att man kanske får prata med samma som man pratat med gången innan som har lite kännedom. Om vilka krämpor de har exempelvis.

HL: Ja, kul. När börjar ni titta på sådana typer av undersökningar? Är det någonting du vill göra? Säger du? Men är det något som är möjligt och görligt att göra?

HM: Ja, det är det säkert. Det är ju lite tankeverksamhet innan, men vi har ju börjat tagit lite hjälp med lite olika delar i det här.
Vi tänker ju att vi också behöver kunna bli bra och presentera vad det vi har gjort så det har jag tagit lite hjälp med och få ner det på någon presentation.
Tiden tenderar ju liksom att rinna ifrån en lite grann för de där bra sakerna man ska göra också.

Vi har också börjat titta på om det finns några siffror vi kan följa?
Men det är ganska svårt när man hållit på så kort tid för om man tittar på dem nu så vet vi inte riktigt vad som är vad än så länge.
Det kanske kommer lite längre fram, i bästa fall gör ju det att vi hittar saker.
Vi kan se förbättringar i.

HL: Den här delen, vi pratar ju om digital omställning i den här podden och vi pratar om vad man kan ha för slags synsätt och driv att själv vara med att påverka sin egen arbetssituation eller komma med förslag eller idéer som är till gagn för medborgarna och så vidare.
Det är så lätt i den här podden ibland att bara stå och tänka digitalt och ibland glömmer vi bort den del som faktiskt inte är så digitala ute i samhället. Det här kommer ju alltid att finnas kvar, oavsett hur mycket digital teknik som serveras på ett silverfat så finns det ju alltid ett annat behov.
Vad tänker du Anna Granevärn kring det för att det är så mycket fokus på att det ska liksom skjutas på digitalt, men den andra delen? Hur ska man inte tappa bort den?

AG: Det är jätteviktigt och det är nog det vi har pratat kanske mest om när vi är ute och pratar om nya digitala arbetssätt, också att det inte är att ersätta utan att det är att komplettera för att kunna möta olika grupper.
Men det är ju viktigt att vi inte lägger allt utvecklingsfokus på de nya arbetssätten utan att vi också utvecklar de befintliga arbetssätten och teknikerna som telefonin så att fortsatt finns ju mycket förbättringar vi kan göra i våra telefonisystem också, så de är ännu lättare att använda och ännu smartare och så vidare.
Det blir ju också en form av digitalisering.

HL: Det är ju inte bara telefoner utan det finns ju en massa olika vägar in till vården om man vill använda dem och kan använda dem.
Det är ju lite driv där borta på Odensala hälsocentral för att vi har ju ringt om det en gång och då var det ju tårtdags (firade med tårta).
Jag kommer inte riktigt ihåg vad det handlade om, men jag tror att ni var väldigt duktig på primärvård online då och det måste vara över ett år sedan vi pratade med dig om det.

HM: Ja, det var väl då det var så att Odensala var mest inkomna chattar som vi hade vid det tillfället.

HL: Ja, firar ni framgångar kontinuerligt på arbetsplatsen?

HM: Inte så bra som vi borde.

HL: OK om du fick önska hur skulle det se ut då?

HM: Vi håller i flera bra saker idag och att kunna lyfta fram dem.
Vi gör väl ibland men skulle säkert kunna göra oftare.

HL: Och vad säger du då Emelie?
Jag tänker på det här med liksom arbetsklimat och arbetsmiljö och sådana saker alltså att få vara. Vara med och liksom påverka och driva och sådant där liksom hur viktigt är det, tycker du?

EM: Ja, men det är viktigt tycker jag att man känner att man får vara med och påverka sin arbetsmiljö. Det finns ju tunga bitar, allt kan man ju inte påverka, men det är ju kul när man får vara med och påverka någonting.

HL: Vad händer då? Skapar det liksom en större arbetsglädje på något vis tycker du?

EM: Eller ja, för mig personligen gör det.

HL: Har ni några fler sådana här grejer på gång som ni håller på och jobbar med som ni kan avslöja lite grann.

EM: Vi har säkert många grejer på gång. Vi har en helhet också, men en del är ju bara sådant som är utveckling i vardagen. Alltså har vi ett bra flöde i den här rutinen till exempel.

HL: I mina öron låter det som att ni kontinuerligt letar effektivare eller andra vägar eller utveckling.

EM: Men det tycker jag, men vi har mycket som vi kan jobba på i olika rutindelar och nedskrivna sätt hur man arbetar för att få till det bättre.

HL: Ja spännande, har ni speciella forum för det här? Att det kan dyka upp på APT, alltså en arbetsplatsträff eller några andra ordnade möten eller när man liksom fokuserar på just de här bitarna eller hur gör ni?

HM: Ja just idag så har vi kallat det vi kallar ledarforum då.
Då har vi en representant från varje yrkesgrupp och så har vi det en gång i månaden och pratar då om, vad har vi för pågående utvecklingsarbeten och hur långt har vi kommit med dem och hur får vi fart på något som har stannat av lite grann?

HL: Ja ja, hur får man fart på något som har stannat av?
Man behöver ha någon driven individ som tar lite extra ansvar.
Är det sådan du är Emelie?

EM: Inte alltid, men ibland.

HL: Innan vi rundar av så här, finns det någonting som ni eller du själv går och tänker på lite grann som det känns extra viktigt ändå i ett utvecklingsarbete eller inom det du gör inom vården.

HM: Men jag tänker så här, att det är flera grejer under uppstart med. Ett och annat har vi ju inte kommit på själv.
I det här ledarforumet har vi pratat med en BVC-sköterska som precis är med och ska vara med i ett projekt som heter barnsäkert. Det är ju liksom från andra hållet. Nu har vi pratat om äldre och vad de behöver och de andra övriga sköra, men vi har inte pratat från de yngstas perspektiv och familjers perspektiv. Det projektet går ju till viss del ut på att man ska vara mera samverkan med kommun och socialtjänsten.

HL: Spännande och Anna Granevärn och Anna Sjövall, innan vi tackar våra gäster. Vi började inte det här poddavsnittet som vi brukar göra med att prata träning. Jag märkte att ni kanske blev lite besviken över det, men jag tänkte vi kunde prata om det nu i stället, hur går det? Hur har ni det? Planerna, vad har du? Vad har du haft på tapeten de senaste dagarna?

AG: Ja, men det är ju mycket skidåkning såklart. Jag körde ett långpass i lördags.

HL: Sist du var här så hade du åkt ett vasalopp på en helg.

AG: Ja nej, till Evertsberg blev det nu ungefär kan man väl säga.

HL: Ja, det är ju halva Vasaloppet.
Ja ja ja, men det är bra du ligger i börjar du få den där känslan i kroppen. Att nu har jag samlat på med 10, 20, 30, 40 mil så att nu börjar det lossna liksom med teknik.

AG: Ja absolut, jag har inte räknat milen men det har blivit ganska många mil och jag kommer förbi de här värsta träningsvärk-faserna. Med ljumskar som mår dåligt över att man har diagonalat upp för backarna igen som man inte har gjort sen förra vintern typ.

HL: Är du på nationalarenan?

AG: Absolut. Jag var väldigt tidigt ute i lördags och var väldigt sent ute igår.

HL: Ja, jag var där tidigt på lördagen försöker ta de här snabba spåren innan det blir för uppdraget.
Anna Sjövall då, du springer ju för det mesta och kör styrketräning och du är inne i ditt eländiga träningsprogram med 8 veckor i stöten.

AS: Men jag sprang också långpass igår, men det är ju inga Evertsberg dit kommer jag inte till, men jag sprang 16 km i alla fall.

HL: Men det är bra. Det tycker jag ändå var okej för vinter och snö. Ja och löpning är ju som alla vet mer muskulärt än längdåkning.
Står här och är lite besserwisser.
Ja, hur går det med eran träning då? Håller ni i gång mycket?

EM: Ja, jag tränar på Friskis och Svettis kör skivstång och step-pass och lite allt möjligt.

HL: Du håller i gång kontinuerligt i alla fall.

HL: Hur går det för dig Helen?

HM: I den här ligan ligger jag nog sist tror jag.
Men ja, mycket promenader blir det. Sen brukar jag försöka och köra lite från den här om ni vet vad det är. Det är ju som träningsprogram som man själv kan köra i gång via datorn då och som man kan köra på sin friskvårdspeng och vill man det och så, kan man titta på någon som leder någon olika korta pass eller lite längre pass för den delen så kan man följa med på det på hemmaplan.

HL: Nej, men bra jobbat då allihop och ni är såklart nyfiken på hur det går för mig. Det går ganska bra. Ja, nöter på med mina tunga gympass och har åkt hyfsat med skate.
Jag har åkt 5 pass skidor mellan 9 km och 12 km så inga sådana här riktiga långkörare men det är helt underbart att åka skidor nu faktiskt.

AG: Du är förbi Evertsberg i alla fall på totalen.

HL: Herregud Anna där var man ju förra veckan. (skratt)

Hörni, tack för att ni kom hit och berättade om det här. Spännande och fortsätt med det här utvecklingstänket det är oerhört intressant att höra om.
Då får ni sköta om er.

HM+EM+AG+AS: Tack själv och detsamma tack så länge.
Hej då på er också tills vi syns nästa gång hej då. Hej då.

December 2022. Avsnitt 38. Hjulen snurrar mot jul.

Vi tittar lite bakåt innan juluppehållet, vad har varit bra i podden, och vad har vi tagit till oss. Hur har vi blivit inspirerade att fortsätta utveckla framåt?

Sammanfattning av avsnitt:

” Hjulen snurrar och även framåt”
Inspelat den 20 december 2022.

Medverkande:

Anna Granevärn-tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.

Anna Sjövall-Verksamhetsutvecklare.

Håkan Lundqvist-programledare

Sammanfattning:

I det här avsnittet pratar vi om sådant vi tycker har varit intressant innehåll under året, och tittar en del bakåt längre än så. Därför kan du som läser hitta gamla avsnitt att ta del av med innehåll som vi pratar om.

Bland annat de digitala lösningar som finns med så kallad egenmonitorering, att som patient kunna vara kvar i hemmet och, som i det fall vi pratar om, exempelvis om det gäller övervakning av hjärtsvikt så kan data följas av vården med hjälp av patienten själv som bidrar med att föra över status digitalt. Fördelarna med att kunna slippa vistas på sjukhuset pratar vi vidare om och exemplet är då Östersunds sjukhus Dialysavdelning, som medarbetardrivet och tillitsbaserat ständigt jobbar med att utveckla sin verksamhet. De har ju radikalt de senaste åren lyckas få upp andelen patienter som kan fixa dialys i hemmet i stället för ständiga besök på sjukhuset. Något som de även prisats för under den stora vårdgalan 2022.
I avsnitten pratar vi om den nödvändiga digitala omställningen och hur den faktiskt kan ge en bättre effektivitet och arbetsmiljö. Ett exempel vi pratar om är Hjälpmedelscentralen, i det avsnittet under man ”höra” hur vår gäst log när den beskrev de interna arbetsprocesserna med att själva vara med och utveckla sin verksamhet, och göra den både mer tillgänglig för sina målgrupper som behöver hjälpmedel och effektiv för verksamheten själv. Vi lyfter även begreppen tillitsbaserad verksamhet, att våga lita på att medarbetarna själva har och kan medverka till omställning, både digitalt och i ett nytt kulturbygge, för att utveckla och förbättra sin egen resa. Imponerande är att det finns sådant driv på flera håll trots att det finns massor av hinder att övervinna. Det tyder på engagemang. Vikten av att vara en attraktiv arbetsgivare hänger intimt ihop med en regions tillväxt konstaterar vi, det bidrar till regional tillväxt och inflyttning.


Avslutningsvis pratar i avsnittet om det kommande året och det är en hel del som satsas på rull som kommer att fortsätta under 2023.

Med det sagt önskade vi både personal, lyssnare en god jul! Vi uppmärksammade även alla dem som jobbar och håller hjulen rullande under julen i vården.

OBS! Detta avsnitt är inte transkriberat.

Sammanfattning av avsnitt 38 ”Hjulen snurrar och även framåt” inspelat den 20 december 2022.

Medverkande:
Anna Granevärn-tillförordnad hälso- och sjukvårdsdirektör.
Anna Sjövall-Verksamhetsutvecklare.
Håkan Lundqvist-programledare

Sammanfattning:
I det här avsnittet pratar vi om sådant vi tycker har varit intressant innehåll under året, och tittar en del bakåt längre än så. Därför kan du som läser hitta gamla avsnitt att ta del av med innehåll som vi pratar om.

Bland annat de digitala lösningar som finns med så kallad egenmonitorering, att som patient kunna vara kvar i hemmet och, som i det fall vi pratar om, exempelvis om det gäller övervakning av hjärtsvikt så kan data följas av vården med hjälp av patienten själv som bidrar med att föra över status digitalt. Fördelarna med att kunna slippa vistas på sjukhuset pratar vi vidare om och exemplet är då Östersunds sjukhus Dialysavdelning, som medarbetardrivet och tillitsbaserat ständigt jobbar med att utveckla sin verksamhet. De har ju radikalt de senaste åren lyckas få upp andelen patienter som kan fixa dialys i hemmet i stället för ständiga besök på sjukhuset. Något som de även prisats för under den stora vårdgalan 2022.

I avsnitten pratar vi om den nödvändiga digitala omställningen och hur den faktiskt kan ge en bättre effektivitet och arbetsmiljö. Ett exempel vi pratar om är Hjälpmedelscentralen, i det avsnittet under man ”höra” hur vår gäst log när den beskrev de interna arbetsprocesserna med att själva vara med och utveckla sin verksamhet, och göra den både mer tillgänglig för sina målgrupper som behöver hjälpmedel och effektiv för verksamheten själv. Vi lyfter även begreppen tillitsbaserad verksamhet, att våga lita på att medarbetarna själva har och kan medverka till omställning, både digitalt och i ett nytt kulturbygge, för att utveckla och förbättra sin egen resa. Imponerande är att det finns sådant driv på flera håll trots att det finns massor av hinder att övervinna. Det tyder på engagemang. Vikten av att vara en attraktiv arbetsgivare hänger intimt ihop med en regions tillväxt konstaterar vi, det bidrar till regional tillväxt och inflyttning.

Avslutningsvis pratar vi avsnittet om det kommande året och det är en hel del som satsas på rull som kommer att fortsätta under 2023.

Med det sagt önskade vi både personal, lyssnare en god jul! Vi uppmärksammade även alla dem som jobbar och håller hjulen rullande under julen i vården.

Januari 2023. Avsnitt 39. Nära vård, det är något som behöver fortsätta utvecklas.

Kort kan man säga att det handlar oma tt en medborgare ska kunna ha kontakt med vården, få sin planering, och åtgärder, av samma personer, samtidigt som de får ett mycket större inflytande utifrån sina egna behov. Inte minst i strävan att slippa transportera sig till Hälsocentral eller sjukhus. Vad kan vården göra för att underlätta?

Transkribering avsnitt 39. Region JH´spodcast. Om arbetssätt och digital omställning-Nära vård

Medverkande:
Anna Granevärn - Sjuk -och Hälsovårdsdirektör
Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
Helena Ivansson - projektledare Kommunerna
Maria Höög - projektledare Regionen
Lisbet Gibson - Regionöverläkare
Göran Örnung - Divisionschef
Anna Fremner - Divisionschef
Håkan Lundqvist - Samtalsledare

Varje medverkande tituleras med sina initialer i denna text.


HL: Välkommen till Region Jämtland Härjedalens podcast Anna granevärn och Anna Sjövall. Vi har 2 andra gäster har också. Ni ska få presentera här också.

MH: Maria Höög, jag jobbar tillsammans med Helena då som projektledare i ett projekt som heter gemensam plan. För Hälso -och sjukvård på primärvårdsnivå. Inom ramen, god och nära vård, som man ibland brukar jag säga.

HI: Helena Ivansson, jag jobbar tillsammans med Maria Höög och är anställd för länets kommuner. Men vi jobbar tillsammans med det här uppdraget.

HL: just det och det ska vi prata mer om i det här avsnittet.

Men först för er som inte har hängt med i den här podcasten så är det lite premiär på poddhotellet. Hur känns det, tycker ni annars?

AG: Jätteroligt vi har ju länge jobbat med hur vi skulle kunna dela med oss utav de här poddavsnitten så att de är lite lättare att hitta, så det här är jätteroligt.

HL: kul och vi brukar ju också prata lite träning i den här podden eftersom ni är så aktiva och även jag ska väl sägas också så att man inte är så blygsam och så där. Men innan vi gör det tänkte jag så här, varför gör vi den här podden för den som inte har hängt med?

AG: Ja, men vi började göra den här podden för att vi såg ett behov av att kunna dela olika exempel på hur vi jobbar med digitalisering inom Hälso -och sjukvården. I första hand så var det för våra medarbetare för att det var inte så lätt att ha koll på vad andra har gjort och hur man kan lösa problem som andra redan har löst visade det sig.

Där startade vi och sen har vi haft en del som har följt oss också utanför vår region och då tyckte vi nu att det var väl en god idé att kunna dela med sig av det här lite bredare.

HL: I avsnitten så har vi lyft en hel del olika exempel på sådant som har varit både digital omställning men också omställning inom själva arbetssätten inom sjukvården.

AS: Ja, men precis vi har ju haft många exempel från verksamheterna själva som får berätta vad de har gjort för förändringar. Så det har ju varit väldigt, väldigt roligt och inspirerande att lyssna på.

HL: Men då tillbaka till våra gäster och där man pratar om det här begreppet lite grann, god och nära vård som man ser svischa förbi lite grann till höger och vänster.
Det finns i massmedierna. Det finns på många myndigheters sidor, vad är det man menar egentligen?

HI: Nej, men reformen är av ordet är att ställa om Hälso -och sjukvården så den blir mer anpassad till individen i stället för organisationen.

HL: Det är en stor omställning och det är ju ingenting som man har kommit på inom region Jämtland Härjedalen. Utan det här är ett regeringsuppdrag.

Och ni samverkar ju du, (HI) representerar ju då kommunsidan kan man säga Helena och du då å andra sidan själva regionen Maria, hur jobbar ni ihop då?

HI: Ja vi har jobbat ihop sen efter sommaren och fysiskt sitter vi nära och har i uppdrag att ta fram en gemensam plan tillsammans med arbetsgruppen och fredags gruppen. MH: Ja, vi nöter på. Vi har tagit fram ett förslag till beslut om målbild som är en del i gemensam plan och själva underlaget gemensam plan. Det är ju en riktning vart vi ska.

HL: om man då tittar mer på innehållet än pratar om gemensam målbild. Vad är det för någonting?

HI: Ja, men målbilden den kommer sig ju utifrån medborgarfokus och där Maria, det var ju mycket utifrån enkätutskick och vart vi vill i Jämtland.

MH: Ja precis. Vi hade i uppdrag att fråga medborgarna vad de tyckte var viktigt vid kontakt med Hälso -och sjukvården och det här var mitt under pandemin som vi höll på med starten av projektet och då kom vi fram till att vi ska skicka ut en enkät så regionen tillsammans med länets kommuner hade en enkät ute där vi ställde just den frågan, vad är viktigt för dig vid kontakt med vården och de svaren som vi fick där var både och. Det var ett antal skattningar man fick göra, skatta hur man upplevde tillgängligheten, om man kände till sin och hade träffat samma personal i Hälso -och sjukvården och andra frågor. Sen kunde man också skriva i fritext hur man upplevde och liksom lägga ut texten lite mer.
Det här har vi använt oss som grund till målbilden, utformandet av målbilden.

HL: När kommer liksom en region som Jämtland, Härjedalen och sjukvården att ha funnit sin plats i det här?

HI: Nationellt så är det ju många län som har satt en deadline 2030. Vi har egentligen inte lagt det förslaget utan vi har börjat och vi bara fortsätter och genomför.

HL: Varför inte något årtal?

HI: Ja, men det är svårt att svara på. Men där tänker jag väl att vi lämnar öppet. Det är viktigt att börja. Det är ungefär som det vi gör som det vi läser om att vi behöver göra. Det är ju att man jobbat på så tidigt som möjligt, men vissa delar kräver mer förankring om man ska ändra arbetssätt eller göra något i samverkan som man inte har gjort tidigare. Och vissa saker är ju lågt hängande frukter som man kan börja med nästan direkt. Man har fattat beslut eller förbereda så att man kan genomföra beslut vi fattat.

HL: Kan ni ge några exempel på de här lågt hängande frukterna eller något som är sjösatt eller är på gång alldeles snart?

HI: Jag tänker egenmonitorering, är ju testat på primärvårdssidan och har gett goda resultat och där.

HL: Vi har pratat jättemycket om egenmonitorering (med hjälp av tillgänglig teknik själv hålla koll på sina värden, samt att sjukhuset kan läsa av dem på distans)

HI: Uppdraget var att göra den här gemensamma planen och så finns det ju i varje kommun så sitter man också ihop, region och kommun, med att ha en samverkansarena och där har man tagit fram lokala planer för vad man vill börja med. Kopplat till omställningen just i den kommunen och där är det ju mycket lågt hängande frukter, på ett annat sätt.

MH: Ja, men vi vill börja jobba preventivt eller vi vill jobba med fallprevention. Man har gjort som en handlingsplan och den börjar man jobba med direkt och det kan väl vara värt att nämna. Man ser ju att ¨vissa delar är olika i olika kommuner, men det allra mesta ser likadant ut. Fokuset i detta är väldigt mycket om att fasta kontakter. Personcentrerade team ibland kan vara svårt att förstå. Vad är personcentrerade team, när man pratar om det?
Men då kan kommunsidan till exempel säga ja, men på sommaren då gör vi ett hemtagningsteam för att vi fler går på semester och så och det är ju också en sådan här lågt hängande frukt. Det är ju ett personcentrerat team om man använder det.

Det är ju när våra medborgare. åker in på sjukhus till exempel och senare ska hem. Det ska ske någon slags överrapportering i system eller muntligt mellan sjukhuset och mellan oss aktörer?

Det är sådana saker som till exempel står i alla planer. Personcentreringen lyser igenom alla lokala planer.

HL: Att arbetssätt ska förändras och att strukturer ska byggas om och att medarbetarnas kompetenser ska tas till vara på och att det ska vara mer medarbetardrivet. Det är helt givet när det gäller att ställa om till nära vård. Göran Örnung är divisionschef på Östersunds sjukhus för område medicin.
Så här går hans tankar kring nära vård.

GÖ: Ja god vård, det tror jag alla förstår är att ta hand om, men begreppet nära vård.
Där är ju mer utrymme för dialog, men jag skulle vilja byta ut nära mot närmare vård, Det vill säga att hur ska vi titta framåt på de olika vårdnivåer som vi har idag, det vill säga hur ska vi föra den vården så nära patienten som möjligt med utgångspunkt faktiskt ifrån hemmet? Vi har en väldigt traditionell struktur idag på vad man gör i öppenvården på hälsocentraler, vad vi gör i specialistgrupper med vård på sjukhuset och vad vi gör i i sluten vård på sjukhusen. Det är väldigt traditionellt och där har vi kanske nu först och främst kvar då den fjärde och kanske de nya viktigaste värdeorden, patientens egenvård.

Hur ska vi kunna ta oss ann detta?
Patientens egna beslutsstöd för att inte ens behöva kontakta vården men också se strukturellt vad vi kan utreda som faktiskt går att behandla hemma som vi inte gör idag. Vad vi kan utreda och behandla på hälsocentral eller i närheten av den som vi traditionellt inte gör idag utan.

Hela grundidén och tanken är ju att patienten ska slippa förflytta sig och att vi i stället förflyttar vården.
Åt det hållet som är lämpligaste vårdnivån och skapa förutsättningar för det.

Idag skulle vi kunna göra mer väldigt mycket, mycket närmare patienten, men vår egen organisation struktur hindrar att vi gör det. Så när vi pratar om det här begreppet så pratar vi rätt ofta om att vi ska skapa förutsättningar för medborgarna och patienterna. Inte för den egna organisationen det är det som är den stora omställningen, att vända på den här vågskålen.
För möjliggöra det här så är det så att vi kommer behöva förflytta kompetenser. Vi kommer behöva förflytta beslutsstöd så att vi jobbar tillsammans på ett helt annat sätt.

Med specialist och generalist och med vår kunskap.
Vi måste förflytta oss och sluta att flytta patienter fram och tillbaka mellan våra enheter. Hur ska vi nyttja så klokt och smart som möjligt, så nära patienten som möjligt och då, det är det som är kommer bli, har vi sett, den jobbiga delen.

HL: Anna Granevärn, jag ser att du är på väg mot micken här och står och stampar lite grann. Vad tänker du?

AG: Jag tänker många saker. Det är ju så att Helena och jag har ju ett förflutet tillsammans där vi har suttit i sådana här samverkansarenor.
För 100 år sedan känns det som, men så länge sen är det faktiskt inte och där brottats med de här frågorna utan att det fanns någon gemensam plan och något gemensamt mål. Då kan det vara ganska svårt att genomföra förändringar mellan olika organisationer där vi alla måste gå hem och få våra beslut i vår organisation kring att man ska göra saker och det är många saker som kan krångla med gemensamma upphandlingar eller att vi ska in i samma IT system eller annat.
Här skapar vi nu förutsättningar för att kunna jobba tillsammans så att vården blir personcentrerad och att vi inte bygger utifrån var och ens organisation för det minsta man som patient eller medborgare vill hålla på och tänka på hur de här bitarna.

HL: Man vill att det ska funka bara.

AG: Ja, inte fundera på om det är till kommunen eller till hälsocentralen eller till sjukhuset eller 1177 jag ska ringa när jag får bekymmer.
Man kan fundera på att ha en gemensam målbild och det känns väldigt övergripande och den är inte så detaljerad, men det ska den inte vara heller för att utvecklingen går så otroligt fort, så att det vi gjorde för 5 år sedan det hade vi aldrig funderat på att göra idag och det vi gör idag, det skulle vi aldrig kunna föreställa oss för 5 år sedan.

Att sådant vi skulle göra idag, det här är ju något som Helena och jag också har upplevt tillsammans, när vi trodde att vi var på någonting som verkligen var framtiden och det har vi passerat många gånger om nu.

Att alla de här detaljerna kanske inte ska skrivas in i en så långsiktig målbild för att de inte kommer vara aktuella då och som du säger målen kan ju vara kanske svåra till en början att liksom applicera på varje enskild kommun.

Hi: Ja, och det är ju väldigt olika förutsättningar i olika verksamheter och lokalt kring hur vi kan rekrytera. Eller vilken befolkning det finns i just den här kommunen eller i den här byn? Vad har man för behov, vad har man för andra förutsättningar?

HL: Ja och det finns andra som också har kommit ganska långt i sina strategier kring att få till det här med nära vård och att det blir medarbetare drivet och.

En utav dem är Anna Fremner. Hon är divisionschef för just område nära vård. Hon tänker så här kring nära vård:

AF: Ja, men jag tänker vi har en profession som distriktssköterskor som egentligen får det här nuförtiden med sin utbildning.
De får den här delen med sig, att jobba med patienterna och med deras egenvård.
Det är ju det här att med patientens hjälp och med små medel ibland.
Mycket är annars teamarbete kring patienten för att det ska bli rätt.

Men man kan säga att vissa saker görs mycket idag ute med patienterna själva
Vi har diabetespatienter som vi har jobbat i många, många år och att de tar sitt blodsocker hemma. De vet när de ska öka sitt insulin.
De vet att när de behöver extra hjälp så kommer man till distriktssköterskan och behöver distriktssköterskan extra sår de till distriktsläkaren.

Då är man ett team kring patienten.
Som jobbar med det och jag tror att det kommer att bli fler och flera diagnoser som man jobbar med på det här viset, alltså sjukdomar.

HL: Varför tror du det?

AF: Ja, men jag tror att idag vill människor ha den här kontrollen, om jag blir sjuk med en kronisk sjukdom så vill jag veta mer om den.
Jag vill inte lägga ansvaret hos någon annan i det enbart.
Sen tror jag också att vi behöver det här för att vi har den specialiserade biten i vården i alla fall i vår region med långa geografiska avstånd och då tror jag man måste liksom jobba med teamet nära den patienten i stället.

HL: Dialysen är ju också ett annat exempel som har prisats alldeles nyligen.
På den stora Vårdgalan för sitt arbete med att förmå patienter eller genom förbättringar i sin egen organisation att genomföra dialysen på distans och att patienter inte ska behöva hålla på och åka in till sjukhuset?

AF: Nej, men absolut. De är några av sakerna vi har till exempel på psykiatrin. Då har man ju idag att men kan skriva ett kontrakt med psykiatrin.
Om att man kan komma dit och lägga in sig själv ett visst antal dagar på en månad när man känner att” nu klarar inte jag mig mer hemma”.
Då har man gjort en överenskommelse om det så att det pågår idag med olika delar.

Men jag tror att man pratar om det här så tänker man att det ska vara så stort och så fluffigt.
För mig är det väldigt praktiskt. Det är här och nu med patienten.

HL: Om du fick titta lite grann framåt i kristallkulan. Det kan vara svårt att säga förstår jag också. Men den här omställningen som pågår, vad tror du? När kommer det på riktigt att kunna märkas stora effekter?

AF:Ja, men jag tänker att min förhoppning är ju att patienter redan nu märker av det och under det här året kommer att märka mer att det blir att man blir mer delaktig i vården. Det hoppas jag verkligen att vi kommer se i år.
Sen finns det ju saker med teknik, som det är klart att det tar något mer år, och sen har vi ju en tradition i Sverige att man ska ha hjälp på sjukhuset fast egentligen är det kanske mer kompetensen man behöver som hjälp.
Den kanske man kan få på hälsocentralen i Backe till exempel för att det är där man har sin trygghet och sin kontaktsjuksköterska eller distriktsläkare och att det blir det som blir den viktigaste punkten där man tycker att man är trygg i sin vård.

HL: Vad är svårigheten eller möjligheten till exempel då man tänker på medarbetarna inom vården med att ställa om till nya arbetssätt?

AF: Men jag tror att vi i vården har ju mycket att vi styrs utav mycket rutiner som har funnits i väldigt många år, så att jag tänker det här liksom är att jobba mycket mer för. Personalen, att det är arbete med kompetensen som finns och att kompetensen kan komma utifrån den specialiserade vården och att jobba med patienten lokalt.

Att inte tänka att man måste flytta patienten till kompetensen utan att ha den här andra delen, och det tror jag att det är många som är på väg med.
Men jag tror att det tar lite tid med hur arbetssätt och hur vi exempelvis skickar våra remisser idag, då skickar vi de till sjukhuset och då tänker man att patienten ska komma med.

Det kanske är mycket flera frågor, remisser, att man ställer frågor till den specialiserade vården och den hjälper oss med patienten i på hälsocentralen.

HL: Anna Granevärn pratar ju mycket och det gör ju ni också i ert ledarskap om att det ska vara medarbetardrivet och att man ska fånga upp via APT-möten och andra sätt att fånga upp medarbetarnas egna idéer. Hur ska man liksom få det där att gro och växa ännu mer?

HL: Men jag tror att det är den resan. Här är ju den påbörjad och det handlar tycker jag om att få tillbaka besluten och ansvaret och känna att man är delaktig som medarbetare. Det tror jag absolut är det viktigaste och då blir ju liksom samarbete med den närmaste enhetschefen och medarbetarna och den medicinska kompetensen viktig. Det är ju där vi hittar, utvecklingen och mycket av de sakerna vi idag testar.

Till exempel Odensala hälsocentral som jobbar med ett specifikt telefonnummer för äldre multisjuka personer som kan ringa in. Det gör den delen tillgänglig.

Det är medarbetarna som har kommit på den idén.
Det är de som ser lösningarna. Det är ju där vi har den otroliga kompetensen.

HL: Och då känner man sig plötsligt också sedd och lyssnad på och det blir ett slags tillåtande klimat för medarbetarna.

AF: Då tror jag att man tycker så här Region Jämtland, där vill jag absolut jobba.

HL: Ja och då är man i nästa steg med arbetsgivarvarumärket?

AF: Ja, absolut.

HL: Det är väl där ni blir en attraktiv arbetsgivare Anna Fremner.
Tack för att vi fick störa och har det så bra nu framöver.

AF: Tack!

HL: Samverkan brukar vara nyckeln till många framgångar. Det vet vi om tittar på ett fotbollslag, till exempel. Om man är X antal spelare på plan så går det jättebra.
Är man själv så är ju är det inte lika roligt.
Hur lätt är det att få till en samverkan då utifrån 2 organisationer där det kanske har eller fortfarande finns ganska mycket stuprör och inte lika mycket hängrännor än?

HI: Ja, men det är väl en utmaning måste man väl ändå säga, men sen har vi ju god samverkan sedan tidigare. Vi har ju vårt län och det är ju stort och vidsträckt. Och vi har ju jobbat länge med samverkan.
Det är ju att bygga vidare på det här och koppla till omställningen mot nära vård och vad det innebär att vi ska flytta ut vården och omsorgen eller vården då närmare medborgaren. Det får vi ju titta på vad det innebär, men. helt enkelt är det inte, men vi har goda förutsättningar.

Men det finns utmaningar så klart och då får man ju ta sig an dom då och försöka lösa dom, absolut.
Men en del av det här med att göra en gemensam målbild och en gemensam plan för länet. Det är ju något också som visar riktningen vad vi behöver ta ställning till att ställa oss bakom tillsammans alla oavsett om man är politiker, tjänsteperson eller medarbetare i alla verksamheter som berörs.

Det ska finnas saker som vi ställer oss bakom gemensamt som är länsövergripande. Men sen har man ju utöver det sina lokala samverkans planer.

HL: Om vi backar lite grann till den här enkäten. Ni skickade ut till medborgarna som fick svara. Var det någonting där som överraskade er eller var det sådant där man kunde liksom förutse vad svaret vore givet?

MH: Nej, vi fick in väldigt många svar så att det var väldigt roligt. Det var många som tyckte det var viktigt att svara. Sen skattar man vården på olika sätt. Ibland kan det vara svårt när man har skattningar, eller undersökningar och förstå vad det är som ligger bakom. Men primärvården, om vi tar den som exempel, och nu pratar jag om den regiondrivna, har ju fått goda alltså hög skattning och det såg vi väl även här.

HI: Men några lösryckta ord ur enkäten som du har berättat för mig, Maria. Det är ju att det kunde stå att de jag möter kan samverka och har rätt kompetens utifrån mina behov.
Många skrev att de vill vara trygg, de vill nå sina kontakter när det passar dem bäst på lite olika sätt.
De ville ha möjligheten med flexiblare vardag.
Och att dom ville känna sig informerad, dom ville gärna veta vem dom skulle kontakta

Alla svarar väl inte så, men många svarar att de gärna ville veta vem de hade, vem som var deras kontakt, och att man vill bli sedd som en hel människa är också något som återkom i fritextsvaren. Man vill slippa upprepa sig

HL: Man vill inte dra sin historia än en gång? Ja, det där känner vi ju igen!
Anna Sjövall, du som är verksamhetsutvecklare, på vilket sätt kan du liksom stödja? Det här gänget i sitt arbete?

AS: Ja, men det handlar väl egentligen om vad vi ska göra i Regionen, då?
Sen sitter jag också med i något samverkans orum med kommunerna så där vi också diskuterat de här typen av frågor, men kopplat till digitalisering.
Det handlar ju om att stötta det man vill göra och hela tiden jobba mot målen tänker jag och försöka komma på vad det är vi kan göra.
Jag tänker även att alla som jag pratar med, alltså med min bakgrund som distriktssköterska också.
Vi vill ju samverka med kommunerna, för patienternas skull och medborgarnas skull. Det är nog ganska många överens om, sen är det ju vägen dit, den kan ju vara en annan nöt att knäcka.

HI: Jag tror att vi har den grunden och det är ju inte en så dålig grund att stå på tänker jag alltså vi vill det bästa. Vi vill inte att våra patienter trillar mellan stolarna. Vi vill att dom ska må bra och få den bästa hjälpen.

HL: om man tänker på medarbetarna då och om man pratar om till exempel digital omställning och verktyg och sådana saker, hur tas det emot?
Tycker ni utifrån ert perspektiv?

HI: Nej, men det kan väl variera. Det som är viktigt är väl att det är ett stöd för medarbetarna i deras vardag. Det krävs samverkan och det är ett av syfte med den här planen också att vi gemensamt ska ställa oss bakom att vi måste jobba för det här tillsammans så att vi får till det.
Man måste kunna ha säkra digitala möten.
Vi kan inte åka till Sveg jämnt för att ha en sådan här SIP- samordnad individuell planering, utan man behöver kunna koppla upp sig och ha den digitalt.
Det kan ju också vara så att det är en person som inte riktigt orkar ta sig till tröskeln på hälsocentralen och nödvändigtvis inte behöver sjukhusvård. Att man i stället kan göra digitala hembesök. Att vi har ett annat smörgåsbord så att vi kan samarbeta kring.

Det kan ju vara kommunens distriktare och läkaren på hälsocentralen som kopplar upp sig och det blir minst lika bra som att någon måste ta sig över tröskeln till hälsocentralen för att bli bedömd.

HL: Vad kommer nästa steg att vara då?

MH: Ja, men vi jobbar ju på, men processen är ju att planen blir beslutad så att vi kan verkställa. Då handlar det ju om att vara stöd och implementera. Men också att man gör ett gediget arbete som alla ställer sig bakom så att vi överens om vad vi ställer oss bakom, att vi följer det sen.
För individerna Jämtlands läns skull, för att förbättra och förändra. Det ger ju ringar på vattnet vilket blir sannolikt mycket bättre med arbetsmiljön för medarbetarna också.

HL: Vi har ju lite olika begrepp här och när man sitter och lyssnar kanske man inte hänger med, ni nämnde bland annat SIP, vad om man ska vara lite konkret, är det för någonting då?
SIP är samordnad individuell plan, och det är ju individens plan alltså, den ska tala om vad som ska hända i vården.

HL: Men om du ger till exempel om jag är medborgare, brukare, individen eller vad vi nu kallar det och så sitter jag ner med till exempel kommunal hemtjänst, hur går det till? Får jag svara på frågor eller är med i ett samtal och planerar eller så långt det är möjligt.

HI: Ja, men jag tänker att en plan ska upprättas om man har behov av det. Det kan ju också vara en överenskommelse mellan mig som läkare eller sjuksköterska eller en annan funktion och dig som individ som söker vård eller omsorg. Men man brukar prata om att det är fler än en aktör som individen behöver stödjas av, då bör man göra en SIP och det är en samordnad individuell plan.

HL: Förlåt om jag avbryter. Men jag har behov av primärvård från regionen och så behov av hemtjänst från kommunen. Då träffar jag er 2 eller det behöver inte vara er 2 men 2 andra eller?

HI: Om man tänker sig någon generell plan.
Då är det ju att man ska man utse vem som stödjer individen och den personen ser till att SIP, blir gjord, att den blir uppföljd, att man följer en viss metod att man tar fram en plan som pekar ut, vem är ansvarig från verksamheterna och när ska det vara genomfört?
Att det finns någon som håller ihop det, men oftast är det ju den som har mest kontakt med dig.

Och det kan ju vara så att man av ålder eller av olika åkommor inte kan medverka i sin SIP. Då har man ju ofta sin förälder med eller en anhörig med eller en annan utsedd person.

HL: En god man kan ju vara.

HI: Det kan det vara, men det viktiga är ju att alla som behövs för din SIP sitter med runt bordet så att vi kan komma till och göra skillnad för individerna.

HL: Ja ta till vara på mina intressen.

HI: Både dina intressen och dina behov av vård och omsorg så du får rätt hjälp också så inte dina behov ramlar i diket.

HL: Det är samverkan har på flera olika plan från högsta hierarki ända ner till mig på individnivå. Vi ska höra vad Lisbeth Gibson tänker. Hon är Regionöverläkare, på Östersunds sjukhus, kring begreppet nära vård.

LG: Jag tänker ju att det är en förändring av nuvarande sätt och arbeta och tänka i vården som vi har idag. Och framför allt tänker jag nog att det har mycket med att göra att man tänker på den här personen jag har framför mig som patient. Hur vill den här personen vara med?

Ja, hur vill den här personen ha det och hur ska det här vara
Hur ska den personen kunna vara delaktig på ett sätt så att det här blir så bra som möjligt?
Att man liksom tänker utifrån den personen och man kan ju tänka sig att man är den här personen själv.
Nu är det ju inte så att alla vill ha det som jag vill ha det, men en hel del är ju ganska lika.
Om man tänker lite så här, ”om det vore mitt barn eller om det vore min mamma eller om det vore jag” och så lyssnar man in liksom.
Vad vill den här människan? Vad är viktigt för den här personen? Det tänker jag är en sådan här kärnpunkt i nära vård för mig.

HL: Varför ligger det här nära dig, det du nämner?

LG: Jo, därför att det blir ett annat sätt att tänka och nu är det ju så att inte folk tänker så här. Men vi tänker för sällan så här tycker jag.
Det skulle bli jobbigt och komplicerat? Men i själva verket om man tänker så, så är min erfarenhet att det blir både bättre och det blir också enklare för man har ju då med sig patienten i det man ska göra. Då kan man ju också se.

Vad är det som motiverar den här människan till att kanske göra en förändring i livet eller komma ur det här på ett så bra sätt som möjligt. Ofta så är det ju till exempel en sådan sak som att ha kontinuitet och bygga relationer.
Det vill ju jag om jag råkar ut för någonting så vill jag ha en bra relation med den som jag träffar och jag vill gärna träffa samma person för då behöver jag inte tjata om allting och det skapar en helt annan trygghet så att det brukar vara en sådan här viktig sak.
Eller jag tänker att det är väldigt viktigt.

HL: Då pekar det ju ut några saker här att det här begreppet och i det här nya arbetssättet som man vill försöka hitta eller komma fram till eller som man redan jobbar med att man ska ha kontakt med helst en person som försöker samordna det som behövs göras kring mig som patient och medborgare.

LG: Det behöver inte vara en person. Det kan också vara ett team om jag vet att de här människorna pratar med varandra och har koll så vet jag att de finns för mig och de gör kanske lite olika saker. Men de kommunicerar bra så att jag vet att de kommer att kommunicera med den andra parten och de andra som jobbar i teamet och så flyter det på. Det skapar ju en oerhörd trygghet för människor att ha det på det sättet.
De löser det här, och jag får vara med.
Det är ju också oerhört viktigt att jag då, om jag är patient. Få vara med liksom och säga vad som är viktigt för mig och det motiverar ju också mig. Jag förstår ju på ett annat sätt om jag är med och skapar det här och jag vet vart jag ska ta kontakt om jag behöver trygghet och det leder ju till att det blir liksom färre inblandade och tar mindre tid för mig i mitt liv som patient. Det gör mig mycket tryggare.
Det vet man ju, att det är så, så jag tänker det här liksom att ta med sig människorna, att de är en del i teamet och man använder deras kompetenser.

De är ju oftast många, inte alla förstås, men många är ju väldigt kompetenta och kan ju hantera ganska komplicerade saker om de bara vet vad de ska göra och har rätt verktyg så det tycker jag också är väldigt viktigt i nära vård just det här. Ta med människor.

Jag brukar tänka mycket på till exempel de som tar insulin, en diabetiker med typ-1 diabetes som behöver ta insulin. De har ju en ganska avancerad behandling där de kollar själva sitt socker och doserar en medicin som potentiellt är jättefarligt om man gör fel och det klarar många alldeles utmärkt. Så att man kan tänka att det finns många andra exempel på att patienter klarar ofta mycket, om de vet vad de ska göra, de tycker också att det är ganska bra att hålla koll själva, för det är ju de det handlar om.
Sen kan ju inte alla det, men man låter människor göra det, de som klarar av det så får man ju mera tid för dem som verkligen behöver vår hjälp rent handgripligen.

HL: Anna Granevärn nu har du position vid micken igen?

AG: Ja för det här är så viktigt.
För Hälso -och sjukvården har ju traditionellt varit ett väldigt gott exempel på stuprörs organisationer och när vi nu har tagit steget till att vi verkligen ska ta SIP:en till vårt hjärta och jobba med den så handlar det ju om att komma ifrån det och vara den här personcentrerade vården som vi ska vara.

Har du behov av Insatser från kommunen, du kanske har LSS-insatser, du kan ha kontakt på psykiatrin, du har kontakt på din hälsocentral, du kanske har kontakt med ortopeden eller kirurgen eller någon av medicinkliniker. Då kan ju det här vara väldigt ansträngande för dig att hålla reda på och ha alla kontakter och då behöver du få ha en kontakt.
En distriktssköterska från din hälsocentral som håller ihop det här till dig och bevakar dina intressen lite grann i det här och ser till att vi får till den här planen där du vet vad som är målsättningen med alla de här insatserna och hur du får hjälp så du blir trygg.

HL: Mera hängrännor ska byggas.

AG: Det är det som är jätteviktigt.
Det händer ju att jag blir kontaktad som Hälso -och sjukvårdsdirektör av personer som fastnar i de här strukturerna och inte får rätt hjälp och då kan en SIP vara en väldigt, väldigt god lösning.
Det finns mycket arbete att göra, men det har påbörjats och det rullar på åt rätt håll.

HL: Spännande var det, det var någonting ni ville avsluta med innan vi släpper er, Helena och Maria.

HI: Maria, jag tänker ju att vi tycker det är otroligt viktigt att få fram de här orden kring gemensam plan för primärvården, det är ju att vi tittar på vad som är bäst för individen och att vi gör det tillsammans och att vi tar ansvar för vårt eget arbete.
Att vi återkopplat till steget före underlättar för steget efter. För om vi har lite det mantrat, oavsett om vi är chef, samordnare, koordinator, verksamhetsutvecklare, vi alla medarbetare eller medarbetarna som jobbar närmast dem det berör, om vi har det här framför ögonen. Så tänker vi att du gör skillnad.

HL: Innan vi rundar av så är det dags att snacka lite träning också för att vi hörde ju att du var på var på gymmet i morse Anna Granevärn och körde hårt eller det var hemmagymmet?

AG: I morse hemmagymmet!

HL: För er som inte har hängt med i de här poddavsnittet så pratar vi rätt ofta träning och du är på väg mot en klassiker.
Vilken i ordningen?

AG: Jag har ju gjort 1,5 ungefär. Det var ju en inställd Vansbrosimning ett år som ställde till det lite, så att jag ligger lite i otakt.

HL: Anna du är en flitig löpare, skidåkare, en allkonstnär kan man väl säga och håller i gång riktigt ordentligt.

AG: Ja, men det är ju lite av mitt intresse vid sidan av jobbet att ägna mig åt olika fysiska aktiviteter, men det är ju också att bidra till hälsa att inspirera andra tänker jag när vi pratar om det här. I den här podden.
För god och nära vård som vi har pratat om idag. Det handlar ju också otroligt mycket om hälsa att ta tillvara individens egna resurser och att kunna bidra till att själv kunna hålla sig i form så länge som möjligt. Så man slipper hamna i en situation i bästa fall där man kanske då inte kan ta sig upp för den där trappan. Man kanske klarar det några år till genom att man åkte lite mer skidor.

HL: För vi vet ju att ens livsstil naturligtvis påverkar.
Hur vissa sjukdomar och sådant där uppstår och är man medarbetare kan det vara jättebra att hålla sig i hyfsad form.

Eller vad säger du Anna Sjövall som en flitig löpare?

AS: Ja, men absolut.
Mentalt är det ganska bra för mig. I alla fall är det ju ett sätt att rensa hjärnan.

HL: Om du varit på något jobbigt samverkansmöte.
Då drar du ut och springer en mil och tömmar ur dig totalt, men det kan ju vara allt möjligt.

AS: Men jag tänker, det är ju inte bara det fysiska välbefinnandet med träning och att hålla sig i rörelse, det behöver ju inte heller vara hård träning. Det är faktiskt viktigt för den psykiska hälsan också.

HL: Ja, helt rätt. Jag fick ju motion på recept 2008 och det receptet gäller ju fortfarande.

AG: Ja, vad bra, kör du efter den då?

HL: Ja, faktiskt. Det stod inte hur många gånger osv. Men jag håller igång, många gånger i veckan 3 till 4 gånger
OK, vad står på tapeten idag då Anna Sjövall, är det vinterlöpning?

AS: Nej, det gjorde jag igår faktiskt, så det blir styrketräning tror jag ikväll.

HL: Ja och du Anna Granevärn.

AG: Nej, idag är det inte fler pass inplanerat, för jag måste ju vara ha lite ork också inför det här träningslägret. Jag ska på nu.

HL: Ja, just det. Vad är det för träningsläger?

AG: Ja, det är längdskidåkning. Jag ska ägna mig åt nu i 4 dagar eller i alla fall 3,5 och det är en rejäl uppladdning här då inför kommande lopp. Det är ju Vasaloppsveckan och så ett pass tidigt innan det, förhoppningsvis då testar läget här på hemmaplan.

HL: Tänk på att det inte behöver inte vara tävling utan man kan liksom köra sitt eget lopp i träningen.
Hör ni därmed sätter vi punkt för idag och återkommer med ett nytt avsnitt inom ett par veckor så då får ni hålla öronen öppna.
Ni hittar oss på sociala medier också såklart ifall ni känner er förvirrade tack för att ni kom hit allihop.

27 januari 2023. Avsnitt 40. Vården behöver planeras, med medarbetarna.

Medarbetardrivet...det hör vi rätt ofta. För att planera framåt och kunna anamma nya arbetsätt är det superviktigt att medarbetarna är med, att de har inflytande på riktigt och kan ge konkreta förslag eller idéer.

Transkribering avsnitt 40. Region JH´spodcast. Om arbetssätt och omställning, visioner och strategier.

Medverkande:
Anna Granevärn -Sjuk -och Hälsovårdsdirektör
Anna Sjövall - Verksamhetsutvecklare
Henrik Wahlström- utvecklingsstrateg
Håkan Lundqvist- Samtalsledare

Varje medverkande tituleras med sina initialer i denna text.


HL: Då är det dags igen för en ett avsnitt utav den här podcasten från Region Jämtland Härjedalen och särskilt välkommen till dig. Henrik Wahlström.

HW: Tack!

HL: Du har stått lite högt upp på vår önskelista en tid och nu är du här, berätta vem du är och vad du gör

HW: Jag är från i vården så då presenterar man sig alltid som en diagnos och min diagnos är sjuksköterska. Nu är jag utvecklingsstrateg hos Anna Granevärn i sjukvårdsledningen.

HL: hur länge har du hållit på med det.

HW: Det är väl bara ett halvår, men jag har jobbat här i 5 år.

HL: Anna Sjövall är också här hej på dig också. Verksamhetsutvecklare.

och webbtidboksansvarig har vi upprepat några gånger i den här podden.

AS: Det vill jag kanske inte ta på mig.

HL: Men jag kände att det var dags att du fick ta på dig den hatten.

HL: Men du har haft mycket med webbtidbok att göra?

AS: Jag tidigare, inte så mycket nu längre.

HL: Rullar det på av sig själv nu eller?

AS: Delvis börjar man hitta arbetssätt och annat internt, det är ett steg framåt i alla fall pandemin bidrog till det steget., Sen gäller det att hitta hur vi ska fortsätta när vi inte behöver boka vaccinationer längre.

HL: Förstår, det kanske vi pratar mer om i den här showen framöver.

Anna Granevärn hej hej, hur är läget med dig?

AG: Det är bra!

HL: ja, vi ska börja med att prata lite folkhälsa tänkte jag och hur vi har det på träningsfronten. Och där brukar vi uppehålla oss. Du har ju varit på träningsläger Anna Granevärn.

AG: Ja, men det stämmer. Jag har varit på träningsläger och sen har jag kört ett seedningslopp också så jag är jättelycklig.

HL: Vann du?

AG: Nej, men jag hade kul nu vet vi ju inte resultatet av vad det blir i tidtabellerna men det var i alla fall en helt fantastisk dag med sol och vackert väder. Väldigt kallt också!
Man fick använda alla sina värmesystem.

HL: Anna Sjövall, hur har du haft det? Senaste tiden på träningsfronten?

AS: Ja, men bra. Jag tycker att det har gått bra med löpningen, jag hoppade faktiskt långpasset i igår för det var lite väl kallt ute. Det var ett klokt beslut av mig och inte ge mig ut och springa då.

HL: Ja, men alltså det är alltid kloka beslut när man avstår på grund av någonting, skada eller kyla, men det kanske inte är så nyttigt att springa och andas i 16–17 minusgrader. Men, du har ingen sådan här värmeväxlare som man kan ha? Dom är jättebra man får tillbaka 9 plusgrader på inandningsluften. Så då kan man vara ute där i 17 minus.

Det där tar du i senare i veckan. Det blir 2 långpass.

AS: Jag tror inte det är någon fara att jag tappar något på det.

HL: Henrik tränar du?

HW: Jag har donerat mina skidkilometer till Anna Granevärn, det får vara bra så tänker jag, och då får jag väl donera mina löpsteg till Sjövall.

HL: Men någonting gör du väl.

HW: ja, men promenerar gör man väl.

Där jag bor så finns det ett ganska högt berg som de här damerna skulle tycka var fantastiskt att löpträna på för det är väldigt brant.

HL: Ja då får du bjuda dem där dit där du bor.

HW: Jag får göra det till det där berget.

HL: Ja, vi vet ju att du Granevärn, gillar ju det där med berg och klättring och löpning uppför med stavar och annat.

HL: Ska vi ta och börja prata lite grann om läget på regionen (Region JH) och hur ni har det.
Henrik, du är då utvecklingsstrateg och du jobbar väldigt nära sjukhusledningen. Vad skulle du säga liksom är din huvudsyssla? Vad är det som du primärt tittar på?

HW: Det går inte att svara på. Jag gör väl det mesta och nu har jag en titel som ändå säger lite vad jag jobbar med, men annars så brukar jag nämna mig som allt i allo.
Jag gör ganska många olika saker tror jag.

HL: Anna nickar gillande.

AG: ja, men precis det är ju en väldigt stor variation på dom ärenden och processer och annat som vi behöver gå igenom och det har ju varit ett ganska långt arbete, tänker jag. Under dom här månaderna bara i att sortera i vad, vad är det vi ska jobba med i ledningen för processer? Hur ska det se ut hur det är flödena, vilka delar behöver beredas innan? Vem gör det? så att det är mycket sådana arbetsuppgifter som nu inledningsvis har legat hos Henrik. Men det är ju också många delar där vi behöver titta strategiskt på utvecklingen, blicka mer framåt och förstå lite hur stakar vi ut vägen vidare och där behöver ju Henrik successivt kunna lägga mer av sin tid också när vi har fått ordning på våra interna processer.

HL: Ja, här kommer det lite arbetsorder på löpande band.

AG: Så är det också kopplingen som vi vill få till gentemot verksamheten, att det som vi vet också finns ett intresse av i våra verksamheter. Att här har vi en specialkunskap, en specialistkunskap i det här. Nu ska det fattas ett beslut i regionen om det här, då vill man ju från verksamheterna vara med.
Vi kanske inte har tagit med historisk, hur ska vi göra så att man får vara med och att vi utnyttjar den kompetensen som vi faktiskt har i regionen på ett annat sätt?

HL: Det är ordet hängränna som dyker upp i mitt huvud.

HW: Jag tycker mest att det är mossa i den och jag skulle vilja hitta ett annat ord.

HL: Det är många som slänger sig med det uttrycket, men om jag förstår rätt försöka hitta mer samverkan så att man kommer framåt

HW: Det är det man behöver göra. Samarbeten i sidled.

HL: Samarbeten i sidled låter ju mycket bättre än hängrännor ja

HW: Men grejen är att hängrännorna lutar ju alltid lite eller annars så blir det ju mossa i dem. Om den lutar lite så är det ju alltid något som ligger först där. Det rinner inte till och så växer det ju mossa där ibland och alltså kan behöva rensas mellan varven.

HL: Det lät ju hårt.
Men så är det. Ibland måste man ju pyssla på med det. Vi har ju pratat rätt mycket om när vi startade den här podden så handlade det väldigt mycket om den digitala omställningen, till att börja använda de verktyg som faktiskt redan finns och att kanske inlemma nya verktyg.

HL: Hur ser du på digitalisering är det en typ av verksamhetsutveckling?

HW: Om det är ett digitalt verktyg eller ett analogt verktyg är kanske inte så viktigt, men det handlar ju om att komma till det här. Att digitaliseringen är det vardagliga, alltså. Jag är ju inte lastgammal, 40.

HL: Ja, det är inte så gammal.

HW: Nej, men när jag började på sjukhus då hade vi ju inte datajournal. Vi hade pappersformat på alla våra patienter och vi hade personer som sprang ner i arkivet och hämtade journalblad. Det är inte så länge sen och jag brukar, när man pratar med äldre sjuksköterskor ta upp det här, Kardex, säger man kardex får gamla sjuksköterskor något drömskt i blicken för det var något slags analogt system som var väldigt enkelt.

Simpel journalföring jämfört med idag. Bara att gå från Kardex till att dokumentera på ett annat sätt och sen gå vidare till att ta det i IT -miljö på ett eller annat sätt till att vi kanske nu då eller som vi faktiskt har i Nova(system) då vi har journalen i fickan på ett annat sätt än vad vi hade.
Kardex fick ju nästan plats, (skratt).
Att göra den här utvecklingsresan är ju ändå ganska stort och det är inte digitalisering primärt. Det är ett verktyg, så ser jag det och sen så får ju ni jaga mig sen.

AG: Nej, men jag håller med. Det här är ju en utveckling också som har skett i hela samhället med att vi förändrar arbetssätt och det har man väl gjort på de flesta ställen, gjort den resan tycker jag. Vi har hört många berättelser om olika slags arbetsplatser och kontor och liknande när datorn kom och vad som hände.

HL: Jag som är verksam i flera olika på olika spår i det jag pysslar med, ser ju också att det här pågår, inte bara i sjukvården utan i kommuner och andra myndigheter och det rullar på olika fort eller olika sakta.
Vad tänker du Henrik är liksom nyckeln för att få till det då?
i en omställning från analogt till digitalt så ska det ju liksom hjälpa medarbetaren också att hitta kanske nya arbetssätt och där kan det ju vara ett litet motstånd. Att ska vi verkligen pyssla med det här? En invändning kan ju vara att bli mer att göra och så vidare och det kanske det blir inledningsvis, men vad ska du säga är nyckeln ändå för att trigga i gång det här hos medspelarna, att vi lyckas se och visa. Att här har du en vinst på sikt och framför allt att här har patienten en vinst kanske på kort sikt, men också på lång sikt att man fått till den nyttan att man ser den nyttan och jag är en del i den.

HW: Den är svår. Vi har ganska ofta, är min uppfattning i alla fall, att det kommer en färdig lösning som inte är gjord för vården eller den är inte gjord för den här patientgruppen och sen så förväntas man implementera den. Och det kanske inte är så väldigt lätt när den inte är gjort för oss

AG: Nej, det är inte bara det, och då landar man tillbaka till det som vi också brukar prata om rätt ofta, att det ska vara lite medarbetardriven eller ganska mycket medarbetaredrivet, att man kanske skruvar på vissa saker med hjälp utav medarbetarnas idéer och förslag och liksom tar det vidare, så det är ju då vi får det lite mer specifikt utifrån lokala förutsättningar och deras behov i den arbetsgruppen eller för den patientgruppen eller det flödet.

Vi kommer mycket närmare, ofta så får vi lösningen och då blir det som vår uppgift att skapa förutsättningar, men där blir det ju en annan del också som jag tänker är viktig som Anna Sjövall brukar prata om och som Henrik också är mycket involverad i och det är ju våra verksamhetsplaner och mål. Att vi på något sätt hittar stöd i verksamhetsplanen och målen i de aktiviteter vi gör så att vi ser att vi är på den väg som ändå våra politiker har beslutat att vi ska röra oss.

HL: Vad säger du då Sjövall kan du utläsa något i alla verksamhetsplaner du sitter och tittar i om man är inne på rätt spår. Jag fattar ju att man inte är där hela tiden, men kan du se någon tendens?

AS: Ja, tänker jag att det åtminstone går framåt, jag tänker att det är viktigt att också både chefer men också medarbetare känner till vad som står i våra verksamhetsplaner. Vad har vi för mål, vad är det vi ska jobba mot? Det här kanske saknas delvis?
Man har efterfrågat att man kanske inte vet eller man rapporterar på mål som man inte förstår syftet med.

AG: Det är ju en konst det där att få ihop att våra politiker sätter eller vill ha en viss typ av mål och vi ska kunna stötta i hur man formulerar dem, men också att få verksamheten att förstå vad vi jobbar mot.

HL: Det är en utmaning, men jag tänker att ändå kommer ni ett steg framåt hela tiden. Ibland kan det ju vara ett steg framåt och 2 bakåt eller 2 framåt och ett bakåt och så där. Man får göra omtag liksom och lära sig för det har vi också pratat om tidigare i den här podden.

AG: Att allt är ju ett lärande och ska vi koppla an till det här medarbetaredrivet och så vidare då skulle vi ju behöva göra verksamhetsplanerna så att de riktar sig till alla våra medarbetare som ska göra det här och där har vi en bit kvar. Vi får väl se vad vi lyckas med inför 2024, nu är det i början av 2023, men det är snart dags att börja tänka på det igen.

HL: Ja, så man börjar redan ett år innan.

AG: Vi börjar nu med nästa års verksamhetsplan.

HL: Vad spännande?

AG: Ja, det är ju inte alla som gör kan jag säga för att tänka framåt så behöver vi börja nu för att vi i vår organisation ska vara där vi ska ha dialogen med politikerna. Det är ju ändå politikerna som bestämmer. Då måste vi göra ett förarbete och säga så här skulle vi föredra att det var utifrån det här och det här och det här. Men sen är det ju politikerna som bestämmer och om vi kommer in sent så kommer ju inte vi kunna säga det där underbyggt och bra och då har inte politikerna nytta av oss som tjänst.

HL: Men det är ganska långa processer också som det ska remiss hit och dit och det ska tyckas och tänkas tills någon kommer fram till någonting och så ska de ta sitt beslut.

AG: Så är det någonstans och det kan ju ta ganska lång tid.
Det är alltså när det gäller just verksamhetsplanen som rör besluten i höst i 2 steg för oss i hälso- och sjukvården först. I regionplanen som vårt fullmäktige beslutar och sen hälso- och sjukvården som beslutas i hälso sjukvårdsnämnden.

HL: Men berednings tiden är lång och det kanske måste vara, eller? Nu lät jag nästan som att du ville förändra den ändå lite grann.

AG: Skulle ju inte skada om vi kunde vara lite närmare och lite rappare.

HL: Ser du vad som skulle behöva göras då?

AG: Nej inte med självklarhet, men det vi har ett inbyggt problem i att vi i juni bestämmer någonting om nästa år, till exempel om hälsoval, underlaget, alltså för våra hälsocentralers styrning då fattas det beslut om förfrågningsunderlag i juni som då ska gälla för året efter alltså 1,5 år fram i tiden.

Det går fort, särskilt när man får pandemier och annat och då är inte det en struktur som är jättelätt att leva i om man ska vara i verkligheten.

HL: Och hur förändrar man sådant?

AG: Ja en del handlar ju om att jobba med de här processerna som vi nämnde inledningsvis där Henrik är mycket involverad. Vi tittar på många utav de här långa beslutsprocesserna nu och vi jobbar ju också samtidigt med att implementera tillitsbaserat ledning och styrning i vår organisation där vi har jobbat en del med budgetprocessen.

HL: Men processen kring verksamhetsplaner är ju en bit som, jag tänker du var inne lite grann på det Henrik, med att få in medarbetardriven verksamhetsutveckling.

HW: Det här är ju en stor process att förändra där vi behöver ta ett steg i taget och prova lite grann hur vi kan göra. Jag vet inte om vi har några jättegoda förebilder. Någon som har gått före oss i det här.
Jag tänker andra regioner.

HL: Kanske är det läge för region egentligen att gå först? Många sådana här processer kanske inte riktigt är, liksom i fas med till exempel den digitala utvecklingen som går i racerfart. Jag har roat mig lite grann med att kika lite på AI eller mekanisk inlärning som man också kan kalla det och jag inser ju ganska snabbt att halva världen är ju på efterkälken någonstans om man inte hakar på. Vad tänker ni kring det?

HW: Med AI där vi har nytta av AI, så kan vi använda det, men vi måste ju tänka implementering med respekt för hur vår organisation fungerar och då kommer vi in i det här med att involvera våra professioner. Vad ser vi för möjligheter, risker och farhågor med att implementera AI i den här verksamheten? Så att vi inte liksom dundrar på, ”nu ska vi införa AI här” och så blir det ett uppifrån kommande beslut som ingen förstår eller vill eller kan förhålla sig till, då kommer vi att spåra ur. Då går det för fort.

HL: Ja och fort och fel vill man ju kanske inte ha inom sjukvården?

HW: Nej, det vill vi inte, nej.

HL: Vad betyder då de berättelserna som kommer ut, tror du Henrik ifrån den egna organisationen där man ändå kan prata och berätta om sin egen verksamhet där man har varit hyfsat framgångsrik eller ser liksom resultat där det är medarbetaredrivet och där det verkligen gå och se konkreta resultat också?

HW: Det är väl det viktigaste vi har att utveckla för vi är inte jättebra på det alla gånger utan det är mycket som görs, men som inte uppmärksammas. Då uppfinner vi ett nytt jul någon annanstans i stället. Då hamnar vi en lång process att man ska uppfinna det hjulet en gång till i stället och vi har ju inte riktigt hittat något jättebra sätt att.

Veta vad ni jobbar på i den här enheten? Vad hände på den enheten där borta? Vi har inte hittat något bra sätt för det

HL: Vad bra att vi har en Podd då. För att ja, här kan vi faktiskt lyfta sådana saker, kanske inte alltihopa, men mycket utav det.

HW: Jo, det klart du kan lyfta allt.

HL: Tack Henrik, det ska vi göra och det tycker vi är jätteroligt att få göra också. Vi har ju många medarbetare som har varit med i podden och kommit och berättat om sina förändringar som man har genomfört och vi har många som står på kö antar jag som vill vara med.

Anna, du står här, blir lite ivrig och tittar på Henrik, vad är det du vill säga?

AG: Nej, men det är ju så viktigt det här med att dela erfarenheter och inte behöva uppfinna hjulet varje gång och Henrik har ju en roll där också Henrik kommer att träffa alla verksamhetsutvecklare i ett nätverk. Det här nätverket fanns ju förr och visst var du med där Anna?

AS: Det var innan min tid som verksamhetsutvecklare.

HL: Vad spännande Henrik vad ska det där leda till då?

HW: Det har funnits ett verksamhetsutvecklande nätverk tidigare, men det försvann för ganska många år sedan och nu så ska vi återuppliva det, vi håller på och planerar för att de ska få träffa, träffa mig och Anna och hennes divisions kollegor och så ska vi mötas under givna teman kopplat till exempel till patientsäkerheten som kommer att vara ett paraply och sen så kommer vi tror vi i alla fall, första gången prata digitalisering. Och då kommer vi att samla våra verksamhetsutvecklare från hälso sjukvården. För erfarenhetsutbyte.
Vi tänker oss 4 gånger per år i alla fall, så det blir ett slags forum.

HL: Vad skulle vi kunna säga är problemen med att forma medarbetare och andra liksom att våga testa en digital lösning eller någon annan slags lösning för den delen som bidrar till omställning och att man blir effektivare och så vidare.

HW: Det här kanske den största nöten är att försöka greppa och knäcka, men om man pratar om tid känns ju det ibland som att det behöver gå lite snabbt från mitt håll. Men jag tänker att ytterligare en av våra utmaningar då är just det, men jag tror ändå att en nyckel till att det faktiskt ska kunna gå snabbt är att vi har medarbetarna med och att det är medarbetaredrivet. Så att man liksom förstår. ”Nu är det här som händer. Det är min kollega Pelle som gör det” här är jag med på tåget i stället för att Henrik, utvecklingsstrateg hos Anna, kommer och säger det här och jag förstår inte. Vad är det bra för mig för?

Och kan vi inte ha det medarbetardrivet, för det kan vi ju inte alltid. Men att vi lyckas hitta vägarna in i verksamheten för att tala om ”det här kommer att stötta dig på det här sättet”. Vad tror du om det här?
OK, men då kan vi skruva lite så att det kanske blir ännu lite bättre. Det är i alla fall en vision sen så har vi väl en bit kvar där också.

Det är ju ändå dit man vill också, få medarbetarna att känna sig som att de är delaktiga.
Ibland tänker jag att det händer ganska mycket som vi inte ser. I små steg, alltså förändring kan ju också ske i små steg över tid. Det måste inte vara ett jättekliv varje gång. Jag tror vi får inte liksom förringa de små förändringarna och stegen som man faktiskt tar.

HL: Vi har ju pratat en hel del i den här podden om egenmonitorering och du Henrik egenmonitorerar dig själv för du har ju astma.

HW: Ja och jag använder en hemmaspirometer. Styr min behandling, har koll och belastar inte sjukvården, särskilt ofta.

HL: Vad är spirometer för de som inte jobbar inom vården?

HW: Man blåser i en tub och så får jag veta om jag blåste bra eller dåligt och blåste jag dåligt så behöver jag förmodligen lite mer astmamedicin. ^

HL: Alright, men du är inte in på sjukhuset eller en hälsocentral utan sköter det helt själv hemma.

HW: Jag har en liten vit spirometer hemma och jag tar med den när jag reser så att jag kan hålla koll på mig själv. Och så träffar jag min läkare. En kanske 2 gånger per år.

HL: Känner du dig trygg med den här lösningen?

HW: Jättetrygg.

HL: Vad blir det för fördelar för dig då?

HW: Men dels så kan jag kvantifiera att ja, men nu blåser jag faktiskt sämre och i den här symtomlistan som också finns bockar jag av symptom som är ganska objektiva.

Det är inte bara som jag tycker att jag har tungt att andas, utan jag har haft svårt att gå upp för en backe till exempel. Då talar den här appen som är knuten till spirometern om att nu behöver du ta den här doseringen och för min del så är det i 3 steg. Om jag är grön, gul eller röd.

HL: Hur länge har du hållit på med egenmonitorering?

HW: Tror det är 4 år så det är ganska lång tid.
Jag känner att jag har kontroll. Jag får sköta det själv. Varför kan jag inte sköta min sjukvård själv?

HL: Då börjar vi närma oss det vi pratade om i förra avsnittet, med nära vård. Just när du nämner ordet kontroll att jag själv får faktiskt vara med och ha kontroll över min egen hälsa och vilka åtgärder som kanske måste till. Vad är ditt nästa steg, Henrik? I ditt arbete.

HW: Inom någon månad hoppas jag att vi blir klar i alla fall med det som vi kallar för operativ plan för hälso och sjukvårdens utveckling. Vi har haft dialoger med medarbetare inom alla våra verksamheter, åtminstone 45 % har svarat. Vilket är bra. Där man har fått prata om olika problemställningar och som vi nu då sammanställer och säger att inom den här verksamheten så sa man det här och sen så har vi i hälso- och sjukvårdsledningen processat att det här blir hälso- och sjukvårdsledningens sätt att ta hand om det som är sagt genom den här operativa planen för hälso och sjukvårdens utveckling.

AG: Ja, men den har ju pågått länge den här processen med operativ plan och från början så jobbade du heltid med det, Henrik, en period.

Sen fick du andra uppdrag av mig och då har det dragit ut lite mer på tiden. Vi har jobbat mycket med den här. Vi har också träffat våra fackliga representanter och haft en process tillsammans där vi har diskuterat många delar i den här planen. Och nu börjar vi väl landa in den på ett sätt som vi tycker är väldigt. Det blir ett jättebra resultat av det här som blir användbart och vi kan koppla ihop det med mycket annat arbete som görs, så det blir logiskt.

HL: Det kommer underifrån låter det som i mina öron, i alla fall 45 % av dem som har medverkat.

AG: Man får det här flödet underifrån. Det kommer upp många idéer och tankar och då har vi på något vis försökt kanalisera en del av det. Det är ändå många medarbetare och vi kommer ju inte att lyckas fånga exakt alla åsikter som har kommit fram, men en hel del och sen så har vi då processat det så att det blir liksom hälso- och sjukvårdsledningens sätt att jobba vidare med det och så tänker vi oss att det ska bli en spridning i organisationen under året.

HL: Det låter som en planta som behöver vattnas för att kunna växa, men det är viktigt att hålla i.

Anna Sjövall, vill du tillföra någonting kring operativ plan för hälso- och sjukvårdens utveckling?

AS: Nej, men jag tänker att för mig blir det ju en del i vår division som vi behöver ta hem till oss och titta på.

I vår division har vi ganska många idéer och tankar, men vi behöver ju hitta sätt att konkretisera mycket också, hur vi jobbar framåt.

HL: Ja, det låter spännande framtid om man gillar de här frågorna och det bör man ju göra känner jag.

AG: ja vi trivs nog väldigt bra med att göra det vi gör just nu och känna att vi förändrar.

HL: Hörni tack för att du kom hit Henrik. Hur tycker du att det var att podda?

HW: Jag har gjort sämre saker i livet och för att vara Henrik så det är ganska bra.

HL: Har ni vad är på tapeten ikväll då? Anna G?

AG: Ja, vi vill väl höra om din träning först.

HL: Vi kan ta de senaste dagarna. Ni kanske ser att min kropp bara blir mer och mer muskulös.

AG: Vi ser ju det. Det är därför vi står här och väntar.

HL: Kläderna börjar bli för trånga. Jag måste gå upp i storlek för att få plats med mina svällande axlar.
Jag har påbörjat en lite mer funktionell del av styrketräning också med så kallade kettlebells så att man får en lite mer naturliga rörelser. För jag börjar bli gammal och stel och då behöver man liksom jobba lite mer med de små musklerna också, så det var ju en liten nyhet och det har varit jättejobbigt för det är bra för både pumpen och muskulaturen. Och så håller jag ju med ganska tunga styrkepass fortfarande och i lördags var vi ute och åkte skate runt spikbodarna något varv.
Underbar dag med solen i ansiktet och lagom temperatur och skitbra glid på skidorna. Var helt nöjd och ändå rätt slut efteråt.

Ikväll är det vila och blomkålssoppa. Ja, det är det som står på tapeten.

Det förlorade långpasset är det dags att ta igen det idag Anna Sjövall?

AS: Nej, måndagar är lite stökigt med barn och aktiviteter och annat så att det hinner jag inte, det kanske blir ett yogapass.

HL: Ja, hörni tack för att ni kom hit idag och om någon vecka så där så är vi tillbaka med ett nytt avsnitt. Sköt om er så länge.